Tvång att kunna simma rättfärdigas av nyttan

De som idag inte lär sig simma skall tvingas av skolan att göra det enligt skolministern. Det skulle rädda 50 personer från att drunkna varje år. Tvång tycks vara bättre än frihet i vissa fall. Men ger det staten rätt att inskränka friheten på alla möjliga andra områden? Kan vi värja oss mot paternalismen?

Skolminister Jan Björklund (fp) säger i lunchekot 3/7 att han vill införa obligatorisk simundervisning i skolan. Alla måste kunna simma 200 meter i årskurs fem och 50 meter på rygg. Svenska Livräddningssällskapet bedömer att denna reform kommer att rädda ca 50 liv varje år i framtiden. Annorlunda uttryckt är det fråga om att staten inte bryr sig om att det inte finns någon efterfrågan på privat undervisning i simning.. Staten etablerar en socialiserad produktion av simundervisning med pengar som tagits från medborgarna genom tvång i form av skatter. Dessutom skall alla elever rimligen tvingas att lära sig simma vare sig de vill eller inte.

Frihet att själv avgöra denna fråga ersätts på detta område med en paternalistisk tvångspolitik för medborgarnas individuella bästa samt i viss mån även för deras kollektivt bästa. Med det senare avser jag att uteblivna dödsfall även är till nytta för dem som inte drunknar: anhöriga slipper sörja, produktionen för alla blir något större och skatterna kan hållas något lägre. Ser vi här ett exempel på att det goda bör föredras framför det rätta - att tvång är mera nyttigt än frihet och att staten har rätt att ingripa överallt för att göra gott för medborgarnas bästa?

Onekligen är det fråga om ett konsekventialistiskt moraliskt rättfärdigande av ett visst tvång även om det inte är ett fullödigt bevis för utilitarismen. Problemet består av två delar: 1) tvånget att lära sig simma och 2) tvånget att finansiera simundervisningen trots att det inte är fråga om att hindra någon oförrätt.

1) När det gäller paternalism finns det två varianter - en svag och en stark. Den svaga paternalismen innebär att staten informerar medborgarna i detta fall om nyttan av att kunna simma. Staten kan tillhandahålla adresser till simskolor och stimulera etablerandet av sådana på alla skolorter. Den starka paternalismen innebär att staten fordrar genomgången godkänd simundervisning på samma sätt som genomgången elementär undervisning i övrigt. Detta rättfärdigas av att samhället idag inte kan fungera utan att medborgarna kan förstå olika rättsregler - en del i statens naturliga uppgift att förhindra oförrätter. Simkunnighet är dock något annat. Det är paternalism för individen.

Accepterar vi denna paternalism kan någon hävda att staten bör lära alla att cykla, köra bil eller behärska elementärt självförsvar. Och hur ställer vi oss till att staten reglerar ätandet? Onyttiga och fettbildande maträtter förbjuds på restaurangena och smör, socker och kött säljs mot ransoneringskuponger. Här finns om inte annat ett delikat gränsdragningsproblem.

Kan det vara så att staten bara utövar en ställföreträdande paternalism som egentligen emanerar från föräldrarna? Varför skulle då inte simudervisningen redan ha kommit igång mot erläggande av avgifter från föräldrarnas sida? Eller måste staten utöva paternalism gentemot de föräldrar som inte förstår att de borde kosta på simundervisning för barnen? Vad säger de om staten kräver att de själva måste betala? Eller håller de tyst om kostnaden slås ut på hela medborgarkollektivet precis som med den elementära skolundervisningen?

2) Tvånget att finansiera simundervisningen finns i princip även om Jan Björklund försöker sopa detta under mattan genom att påstå att resurser finns inom ramen för den vanliga idrottsundervisningen (en annan paternalistisk verksamhet?). Här föreligger dock en kollektiv nyttighet på gränsen till normal skyddsverksamhet. Om alla barn som kan lämnas utan omedelbar tillsyn är simkunniga kan stängsel och skyddsanordningar samt organiserad badövervakning och allmänhetens moraliska ansvar för att fösa bort barn från närheten till vatten göras enklare och lättare.

Vi skulle till nöds kunna acceptera att staten presumerar att alla vill att barn inte skall drunkna i ens närhet. Därför är man villig att betala en viss skatt för att bekosta simundervisning. Den är då Pareto-sanktionerad. Tyvärr leder detta medgivande till att frihetens fiender på ett oberättigat sätt kommer att peka på detta som ett prejudikat som visar att tvång är bättre än frihet på många andra områden. Hur skall vi kunna värja oss mot ett allomfattande paternalistiskt tvång? Den gränsdragning för statens legitima uppgifter som både Nozick och Mill dragit upp rikerar att rivas upp.

Andra bloggar om: frihet, tvång, paternalism, simundervisning, politik, statens uppgifter, samhälle på intressant.se