torsdag, januari 24, 2008

Att njuta av ondska

Det är uppenbart att många njuter av att få utöva våld och att få se andra utöva våld. Detsamma gäller utövandet av tvång - särskilt i organiserade politiska eller religiösa former. Att detta skulle vara altruism eller konventionell egoism verkar orimligt. Gillandet av ondska utgör en särskild moralisk handlingskategori av illvilja.

Dagen Nyheter har på "Insidan" startat en moralfilosofiskt intressant artikelserie under vinjetten "Njuta av våld". Den första 23/1-07 handlar om två fotbollshuliganer under rubriken:
"Att få in ett slag är så jävla skönt"
Artikeln beskriver hur slagsmålen blev ett självändamål utanför fotbollsarenorna och inte ens i samband med matcherna.

Här beskrivs "Pablos" beteende:
"Under fem år var kickarna efter att ha fått ge sig på en annan kille det häftigaste han visste. Särskilt skönt kändes det när blodvite uppstod, när någon till exempel började blöda näsblod."
När han fick in ett slag upplevde han rena lustkänslor: DN:s Thomas Lerner frågar: "Kan du jämföra den känslan med något annat?
- Kanske med att ligga med en tjej? Det pirrade i kroppen, man kunde känna att man var på väg att få stånd, fast inte riktigt, och när det var över kändes det som efter en utlösning.
Slagsmålen brukade pågå en kort stund, skriver DN, högst några minuter. "När Pablo var på väg därifrån kändes det lugnt i hela kroppen, säger han. Det var som om all uppdämd aggressivitet försvunnit."

Vilken typ av moraliskt beteende är detta? Är det altruism? Pablo gör något som inte gynnar honom själv mer än att han tycker att det är roligt. Med Ernst Fehrs definition av altruism (altruistisk bestraffning) skulle det kunna tänkas vara altruism. Fehrs experiment visade att den som fick bestraffa någon annan upplevde lust trots att handlingen inte gynnade henne själv.

Det verkar orimligt att klassificera huliganer som slåss på gatorna såsom altruister. Om syftet var att offra sig för sin stam, sitt folk, sitt land, sin religiösa övertygelse skulle det kunna kallas altruism. Man vill genom att missgynna sig själv gynna andra - i detta fall i kampen mot en gemensam fiende.

Huliganerna kanske istället är egoister? Är det svag egoism det handlar om? Kan slagsmål likställas med att äta en god middag - man tänker på sig själv och inte på de svältande i Afrika? Eller är det stark egoism det handlar om? Man äter en lyxmiddag på kvarterskrogen och smiter från notan?

De som njuter av ondska passar inte in i någon av de vanliga moraliska kategorierna. Att njuta av att göra andra illa utan att tjäna på det själv är uppenbarligen en särskild kategori. Det är vad som skulle kunna kallas enkel illvilja. Man skadar andra utan att vinna på det själv. Denna kategori skiljer sig sedan från varianten där man skadar andra genom att skada sig själv. Sådant beteende skulle kunna kallas självdestruktiv illvilja.

Enkel illvilja behöver enligt min mening inte begränsa sig till att man själv måste utöva fysiskt våld. Det framgår också av DN:s andra artikel i serien som också handlar om publikens uppskattning av våldsutövning:
"I en hockeymatch på Hovet i Stockholm nyligen rök två spelare från Djurgården och Luleå samman. Publiken jublade. Dagen därpå menade en sportkrönikör i Aftonbladet att slagsmål självfallet måste tillåtas i elitserien - då ökar underhållningsvärdet."
Professor Peter Gill menar att mycket av våldsutövningen är inlärd och alltså möjlig att påverka:
"- De flesta barn vet oerhört snabbt hur långt de kan gå, lär sig gränserna för det accepterade. I samspelet mellan andra barn och vuxna, i socialiseringsprocessen, lär de sig den moraliskt accepterade våldsnivån i vårt samhälle."
Men i så fall borde det väl göras mer för att stävja våldet på ett tidigare stadium? Det är Peter Gill inne på. Man undrar dock varför alla kriminalpolitiker verkar ha trott att våldet skall bekämpas med fler poliser och säkerhetskontroller vid matcherna. Frågan är komplicerad eftersom vi har sett våldsbetonade uppvisningar ända sedan antiken i form av gladiatorspel och djurhetsningar. Fortfarande har vi kvar tjurfäktningar och liknande ännu idag. Och hur ligger det till med sadistiskt beteende?

Dessutom är det rimligtvis också så att det inte bara är fysiskt våld som uppskattas av många människor utan också psykiskt. Det finns alltid personer som själva vill utöva tvång mot andra. Och ännu fler som uppskattar sådant tvångsutövande. Även detta beteende bör klassificeras som illvilligt. Man vill alltså försämra för andra utan att vinna på det själv förutom att man gillar själva försämrandet.

Mycket av politik och religion under århundradenas lopp har handlat om illvilja i organiserade former. Oftast är dock inte explicit illvilja socialt acceptabelt. Därför har den ofta draperats i olika rättfärdigande retoriska dräkter. Hämnd och religion var tidigt legitima motiv. Någon vag rättvisemotivering ett annat. På senare tid har också det jag kallat "tvångsaltruism" blivit ett slagkraftigt argument. Även om en del i detta beteende utgör organiserad egoism så finns ofta ett element av illvilja med i motivationen. Man vill försämra för någon avskydd grupp, inte i första hand för att själv njuta av dess tillgångar, utan för att man vill att andra skall lida.

Detta fenomen har inte diskuterats särskilt mycket av statsvetenskap och filosofi. Men beteendet har ställt till svårigheter för utilitaristerna: skall njutningen av andras rena olycka räknas in i nyttokalkylerna? Ronald Dworkin kallar
avund, illvilja, missunnsamhet, hat, rasism, homofobi, sadism etc för externa preferenser som inte skall få räknas in i nyttokalkylen. Motiveringen är att detta i annat fall skulle innebära en sorts dubbelräkning. Andra utilitarister är inte så övertygade. Detta är en av orimligheterna i den utilitaristiska läran.

Illvilja är inget begränsat socialt fenomen. Moraliskt borde motivet vara lika starkt att bekämpa illviljan som egoismen. Men den moralfilosofiska diskursen har istället handlat om motsatsparet altruism-egoism. Ekonomisk-teoretiskt fångas inte heller illviljan i de nationalekonomiska modeller som bygger på postulatet "economic man". Det kanske är en mindre brist eftersom illviljan är koncentrerad till de mera politiska sektorerna.

Andra bloggar om: , , , , , , , , intressant.se

Etiketter:

10 Comments:

At 24 januari, 2008 21:31, Blogger Marcus said...

En stor tveksamhet i ditt resonemang är att du verkar sätta likhetstecken mellan våldsutövning och illvilja/ondska. Det finns många som utövar våldsamma sporter (MMA) utan att hysa den minsta illvilja eller som inte är "onda" (vad nu det ska betyda?).

 
At 25 januari, 2008 08:32, Anonymous Anonym said...

Många menar ju att de slåss för sin stam (sitt lag), att huliganismen kopplad till fotbollen är ett sökande efter att tillhöra en stam. Alltså altruism?

 
At 25 januari, 2008 11:18, Blogger Per-Olof Persson said...

"Det kanske är en mindre brist eftersom illviljan är koncentrerad till de mera politiska sektorerna."

Viljan att ha makt över andra människor är obegränsat stor. En politikers vilja att ha makt över andra människor går aldrig att tillfredsställa. Makten över andra människor måste därför hela tiden öka. Så länge det inte finns spärrar mot makttillfredsställande politiker, så är det enda alternativet en total förslavning av människorna.

 
At 25 januari, 2008 13:21, Blogger Danne Nordling said...

Marcus, allt våld är inte illvilja. Ett tydligt exempel är självförsvar. Och om två parter kommit överens om att kämpa behöver det inte vara illvilja. Men om syftet är att allvarligt skada den andre föreligger illvilja som med ett starkare ord skulle kunna kallas ondska. Äldre tiders dueller får ses som strid på liv och död i ordnade former (så att anarkistiska vendettor och klanstrider kunde undvikas).

Kanske är DN:s reportage trivialt: gängslagsmål är bara en improviserad form av primitiv boxning. Intressantare hade varit att få höra hur delatagarna njuter av att sparka ihjäl någon på gatan och liknande. När sådana händelser dessutom filmas och läggs ut på nätet hade det varit intressant att höra det bakomliggande tänkandet.

Huliganism är möjligen en form av förstadium till tribalisering. Denna kan studeras närmare i amerikanska slumstadsdelar. Jag har dock inget intryck att publiksporter är ett väsentligt inslag i olika gängs slagsmål för sina territorier.

Viljan till makt är inte nödvändigtvis illvillig. Om den kan kanaliseras i ordnade former består den av två andra kategorier. 1) Makt är ett ett berusningsmedel ("maktens sötma") och är därför ett egenintresse för många. 2) Men makten förutsätter ofta att den mäktige får göra omfördelningar. Han vill beröva vissa personer resurser för att själv kunna använda och fördela dem enligt eget godtycke. Här finns ett element av (stark) egoism.
/DNg

 
At 27 januari, 2008 09:06, Blogger Klas said...

Danne- du skriver:
"På senare tid har också det jag kallat "tvångsaltruism" blivit ett slagkraftigt argument. Även om en del i detta beteende utgör organiserad egoism så finns ofta ett element av illvilja med i motivationen. Man vill försämra för någon avskydd grupp, inte i första hand för att själv njuta av dess tillgångar, utan för att man vill att andra skall lida."

Du har en förmåga att förvrida verkligheten för att passa din världsuppfattning. Du som har läst Tersmans bok "Fem filosofiska frågor" vet att det finns många situationer där alla får det bättre om alla (eller majoriteten) beter sig på ett visst sätt. För att man ska kunna utnyttja den typen av synergieffekter krävs det dock att folk inte gör det som är bäst för de själva. För att få det att fungera måste man alltså ha politiska system som inbegriper alla och där man har någon form av kontroll- och bestraffningsfunktion för de som fuskar. Varför tror du t.ex. att folk blir så upprörda över bidragsfusk och skattefusk? Det är samma princip som i din "tvångsaltrusim". Att börja jämställa altruism med någon form av illvillighet som motsvarar fysiskt våld är kanske ditt lågvattenmärke hittills.

Inom rättsväsendet pratar man mycket om motiv. Det är t.ex. skillnad på vållande till annans död, dråp och mord. Om du har svårt för de distinktionerna kanske du ska läsa in dig lite på ämnet. Jag vill i min värld minska lidandet, genom att t.ex. få bort den extrema fattigdomen. Att jag sen anser att de som har råd att bidra ska göra det har inget att göra med att jag är illvilligt lagd.

Däremot kan man ifrågasätta din agenda. Du kan hävda att du genom ditt förespråkande av en kontrollerad anarki gör att folk får det bättre i längden. Men det är samma princip som att ignorera en våldtäkt man blivit vittne till med att hävda att det är deras ensak - att skadan redan är skedd och att andra kan vittna om de vill.

Vad är värst? Att som du hävda att folk får sköta sig själva - och så dör miljoner på kuppen. Eller att som jag tvinga av dem som har mycket pengar (inklusive mig själv), mot att man räddar liv. I din värld är liv utan pengar inte värda någonting - därför friskriver du dig från ansvar. Vi hade lika gärna kunnat införa koncentrationsläger för extremt fattiga...

 
At 27 januari, 2008 09:25, Blogger Klas said...

För övrigt får du gärna utveckla hur din egoism skiljer sig från den här personens t.ex:
http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=148&a=736811&rss=1399

 
At 28 januari, 2008 00:04, Anonymous Leif E said...

Väx upp, Klas.

Ditt oresonliga hat käns bara patetiskt. Du skriver som ett oregerligt barn så man tappar fokus på väsentligheterna. Kan du inte försöka komma med en mer reflekterande tanke istället för att bara ösa din galla över all världens misslyckande över oss?

Vad fattas DIG? Vad får dig att slå över så? Vem är du arg på?

 
At 29 januari, 2008 23:47, Anonymous Leif E said...

Tydligen har Klas i eftertankens kranka blekhet ångrat sitt oregeliga svammel och därför kommer ingen ytterligare kommentar. Skamkänslor är nämligen människans starkaste broms och människor som skäms över sitt beteende brukar lomma bort i tysthet med svansen mellan benen.

Nu har jag en känsla av att många tycker att denna typ av svammel, som Klas presterade, skall tigas ihjäl. Man känner skamkänsla å den andres vägnar och tycker att historien väl kan få sjunka undan i tystnadens barmhärtiga glömska.

Jag tror att det är ett grundläggande fel alla demokrater gjort i alla tider. Vi vill inte lägga sten på bördan och därför tiger vi när människor passerat alla gränser och spärrarna tillfälligt havererat.

Jag tror att man måste bemöta också sådana inlägg som Klas av flera skäl. Det finns nämligen folk som tycker som Klas och de har ett antal anhängare som köper onyanserade utbrott som detta. Vi har sett det förut. Vänstern har under 1900-talet visat sig vara oerhört aggressiv och man bryr sig inte mycket om analys, sanningshalt eller rimlighet när man attackerar.

Därför måste också oregerligt svammel bemötas. Det är en viktig lärdom av de mörka rörelserna under 1900-talet.

 
At 30 januari, 2008 08:39, Blogger Klas said...

Leif - du är för sorglig... Det är snarare du som svamlar. Det är inte precis så att du tillför diskussionen någonting. Måhända uttryckte jag mig lite väl starkt - lite beroende på hur Danne verkligen menade. Danne skrev visserligen "ofta" - och menar därmed att det finns undantag från hans hypotes, men hans retorik syftar till att smutsa ner ordet "altruism". Han vill visa att altruister inte bara är egoister (vilket jag med lite god vilja kan gå med på), utan också illvilliga - en sorts ondska - som på något sätt skulle innebära att det är bättre att vara likgiltig än att vara altruist. Skriver du under på den beskrivningen? Vad har du tillfört diskussionen? Jag förväntar mig inget vettigt från dig, Leif E, men jag ger dig en chans att redovisa dina synpunkter.

Danne kan jag däremot respektera för det han skriver. Jag anser till och med att han tillför demokratin något. På vissa områden är vi inte allt för olika, och jag lär mig ibland saker från honom. Däremot anser jag att han hela tiden skarvar mycket av det han läser för att passa in i hans världsbild. Om man hade strukit ett eller två stycken i hans inlägg, så hade jag kunnat stå bakom det han skrev. Tyvärr är det ofta de styckena som blir de tongivande för det han skriver...

 
At 31 januari, 2008 00:13, Blogger Danne Nordling said...

Klas, tack för din senare nyansering. Jag skall försöka förklara vad jag menar med det illvilliga elementet inom tvångsaltruismen.

En del politiker har kommit på att många är intresserade av att andra visar altruism. De vill därför genomföra omfördelande åtgärder som motiveras med altruism. Det kan vara progressiva inkomstskatter, förmögenhetsskatt eller progressiv förmögenhetsskatt (som vi hade förr).

Men den kristna kärlekstanken är kanske inte så lämplig att använda för något som egentligen bara kan manifesteras frivilligt. Då är det effektivare att associera till ett område där det är mera legitimt att utöva tvång. Det gör man genom en glidning från ordet altruism till ordet "solidaritet".

Vi har nu mer eller mindre kommit in på de kollektiva nyttigheternas område. Om nästan alla beter sig på ett visst sätt får alla det bättre. Här finns ett starkt incitament att ta till våld och tvång mot dem som vill komma i åtnjutande av förbättringarna men inte betala för dem. För en fredlig utveckling är det därför legitimt att staten finansierar kollektiva nyttigheter med skatter. Då kan solidaritetsproblemet lösas fredligt så länge det inte missbrukas för att tillgodose annat än gemensamma intressen.

Genom att vissa av egoistiska skäl är intresserade av att andra är altruister finns det ett incitament att effektivt driva igenom omfördelningar med tvång med hänvisning till att detta är nödvändigt för solidariteten.

Nästa steg är att framställa vissa grupper som att de gärna är osolidariska. Det är därför viktigare att påvisa att "de rika" skattefuskar än att vanliga medborgare bidragsfuskar. Då kan man skärpa marginalskatterna, införa värnskatt och ha hög fastighetsskatt för alla i "rika" områden (trots att en hel del där är fattiga).

Men det gäller då för de drabbade att protestera, annars blir allting värre. Det är inte de skattebelopp man tar från den avskydda gruppen som är det viktiga - det är istället att de drabbas av skada. Om det framstår så tillfredsställs de grupper som vill se illvilja mot de "osolidariska". Om det däremot inte framstår som tillräckligt illvilligt krävs det mer förtryckande åtgärder mot den avskydda gruppen.

Jag tycker vi ser dessa motiv bakom den förra regeringens bevarande av värnskatten och förmögenhetsskatten samt oviljan att lösa de marginella problemen med fastighetsskatten. Det var illvilja snarare än att åstadkomma en finansiering av offentliga utgifter som låg bakom.
/DNg

 

Skicka en kommentar

<< Home