Att njuta av ondska

Det är uppenbart att många njuter av att få utöva våld och att få se andra utöva våld. Detsamma gäller utövandet av tvång - särskilt i organiserade politiska eller religiösa former. Att detta skulle vara altruism eller konventionell egoism verkar orimligt. Gillandet av ondska utgör en särskild moralisk handlingskategori av illvilja.

Dagen Nyheter har på "Insidan" startat en moralfilosofiskt intressant artikelserie under vinjetten "Njuta av våld". Den första 23/1-07 handlar om två fotbollshuliganer under rubriken:

"Att få in ett slag är så jävla skönt"

Artikeln beskriver hur slagsmålen blev ett självändamål utanför fotbollsarenorna och inte ens i samband med matcherna.

Här beskrivs "Pablos" beteende:

"Under fem år var kickarna efter att ha fått ge sig på en annan kille det häftigaste han visste. Särskilt skönt kändes det när blodvite uppstod, när någon till exempel började blöda näsblod."

När han fick in ett slag upplevde han rena lustkänslor: DN:s Thomas Lerner frågar: "Kan du jämföra den känslan med något annat?

- Kanske med att ligga med en tjej? Det pirrade i kroppen, man kunde känna att man var på väg att få stånd, fast inte riktigt, och när det var över kändes det som efter en utlösning.

Slagsmålen brukade pågå en kort stund, skriver DN, högst några minuter. "När Pablo var på väg därifrån kändes det lugnt i hela kroppen, säger han. Det var som om all uppdämd aggressivitet försvunnit."

Vilken typ av moraliskt beteende är detta? Är det altruism? Pablo gör något som inte gynnar honom själv mer än att han tycker att det är roligt. Med Ernst Fehrs definition av altruism (altruistisk bestraffning) skulle det kunna tänkas vara altruism. Fehrs experiment visade att den som fick bestraffa någon annan upplevde lust trots att handlingen inte gynnade henne själv.

Det verkar orimligt att klassificera huliganer som slåss på gatorna såsom altruister. Om syftet var att offra sig för sin stam, sitt folk, sitt land, sin religiösa övertygelse skulle det kunna kallas altruism. Man vill genom att missgynna sig själv gynna andra - i detta fall i kampen mot en gemensam fiende.

Huliganerna kanske istället är egoister? Är det svag egoism det handlar om? Kan slagsmål likställas med att äta en god middag - man tänker på sig själv och inte på de svältande i Afrika? Eller är det stark egoism det handlar om? Man äter en lyxmiddag på kvarterskrogen och smiter från notan?

De som njuter av ondska passar inte in i någon av de vanliga moraliska kategorierna. Att njuta av att göra andra illa utan att tjäna på det själv är uppenbarligen en särskild kategori. Det är vad som skulle kunna kallas enkel illvilja. Man skadar andra utan att vinna på det själv. Denna kategori skiljer sig sedan från varianten där man skadar andra genom att skada sig själv. Sådant beteende skulle kunna kallas självdestruktiv illvilja.

Enkel illvilja behöver enligt min mening inte begränsa sig till att man själv måste utöva fysiskt våld. Det framgår också av DN:s andra artikel i serien som också handlar om publikens uppskattning av våldsutövning:

"I en hockeymatch på Hovet i Stockholm nyligen rök två spelare från Djurgården och Luleå samman. Publiken jublade. Dagen därpå menade en sportkrönikör i Aftonbladet att slagsmål självfallet måste tillåtas i elitserien - då ökar underhållningsvärdet."

Professor Peter Gill menar att mycket av våldsutövningen är inlärd och alltså möjlig att påverka:

"- De flesta barn vet oerhört snabbt hur långt de kan gå, lär sig gränserna för det accepterade. I samspelet mellan andra barn och vuxna, i socialiseringsprocessen, lär de sig den moraliskt accepterade våldsnivån i vårt samhälle."

Men i så fall borde det väl göras mer för att stävja våldet på ett tidigare stadium? Det är Peter Gill inne på. Man undrar dock varför alla kriminalpolitiker verkar ha trott att våldet skall bekämpas med fler poliser och säkerhetskontroller vid matcherna. Frågan är komplicerad eftersom vi har sett våldsbetonade uppvisningar ända sedan antiken i form av gladiatorspel och djurhetsningar. Fortfarande har vi kvar tjurfäktningar och liknande ännu idag. Och hur ligger det till med sadistiskt beteende?

Dessutom är det rimligtvis också så att det inte bara är fysiskt våld som uppskattas av många människor utan också psykiskt. Det finns alltid personer som själva vill utöva tvång mot andra. Och ännu fler som uppskattar sådant tvångsutövande. Även detta beteende bör klassificeras som illvilligt. Man vill alltså försämra för andra utan att vinna på det själv förutom att man gillar själva försämrandet.

Mycket av politik och religion under århundradenas lopp har handlat om illvilja i organiserade former. Oftast är dock inte explicit illvilja socialt acceptabelt. Därför har den ofta draperats i olika rättfärdigande retoriska dräkter. Hämnd och religion var tidigt legitima motiv. Någon vag rättvisemotivering ett annat. På senare tid har också det jag kallat "tvångsaltruism" blivit ett slagkraftigt argument. Även om en del i detta beteende utgör organiserad egoism så finns ofta ett element av illvilja med i motivationen. Man vill försämra för någon avskydd grupp, inte i första hand för att själv njuta av dess tillgångar, utan för att man vill att andra skall lida.

Detta fenomen har inte diskuterats särskilt mycket av statsvetenskap och filosofi. Men beteendet har ställt till svårigheter för utilitaristerna: skall njutningen av andras rena olycka räknas in i nyttokalkylerna? Ronald Dworkin kallar avund, illvilja, missunnsamhet, hat, rasism, homofobi, sadism etc för externa preferenser som inte skall få räknas in i nyttokalkylen. Motiveringen är att detta i annat fall skulle innebära en sorts dubbelräkning. Andra utilitarister är inte så övertygade. Detta är en av orimligheterna i den utilitaristiska läran.

Illvilja är inget begränsat socialt fenomen. Moraliskt borde motivet vara lika starkt att bekämpa illviljan som egoismen. Men den moralfilosofiska diskursen har istället handlat om motsatsparet altruism-egoism. Ekonomisk-teoretiskt fångas inte heller illviljan i de nationalekonomiska modeller som bygger på postulatet "economic man". Det kanske är en mindre brist eftersom illviljan är koncentrerad till de mera politiska sektorerna.

Andra bloggar om: våld, tvång, illvilja, ondska, altruism, egoism, moral, filosofi, politik på intressant.se