söndag, september 14, 2008

Bara 12 procent är osjälviska mot okända

Nu visar psykologiska experiment att socialism som bygger på altruism inte kan fungera. Bara 12 procent av barn i åldern 7-8 år visar altruism mot främlingar. I ett storskaligt samhälle som inte vill respektera individernas insatser måste man därför istället tillämpa tvång. Det blir följden av en felaktig människosyn.

I min förra bloggartikel 12/9 skrev jag om Ernst Fehr och hans medförfattares experiment med olika spel som går ut på att testa hur barn uppfattar jämlikhet och utjämning. Det sociala samverkansspel som där redovisades resulterade i att de äldre barnen (7-8 år) till 3/4 var beredda att gynna kända partners intressen vid fördelning av godis. När partnern var en främling sjönk benägenheten till drygt hälften.Förutsättningen var att det inte krävde någon uppoffring.

Det första spelet (prosocial game) erbjöd valet mellan 1,1 och 1,0 där den andra siffran markerar utfallet för "den andre". Nästa spel som testades gick ut på att testa altruism versus jämlikhet (sharing game). Valet stod nu mellan utfallen 1,1 och 2,0. Man kan säga att antingen får barnet 2 godisenheter och den andre inga, eller så offrar barnet en enhet och skänker den till den andre. Då får båda lika mycket, vilket Fehr et al kallar att välja egalitärt. Men de gör ändå den påföljande analysen i termer av altruism.

Resultatet framgår för tre åldersgrupper i nedanstående diagram. Reaktioner i form av altruism gentemot den egna gruppen markeras av den streckade gråa linjen och mot främlingar av den heldragna svarta.

Vi ser nu att så fort det välvilliga beteendet kostar uppoffringar blir benägenheten drastiskt mindre att gynna den andre jämfört med samverkansspelet. Det kan visserligen sägas vara ett beteende till förmån för jämlikhet och lika fördelning, men den moraliska utvecklingen hos barnen sker rimligtvis mera i termer av altruism.

För de äldre barnen visar utfallet en påtaglig obenägenhet att hjälpa andra som är främlingar. Endast 12 procent agerar altruistiskt (egalitärt enl Fehrs terminologi). Trenden är dessutom sjunkande så det kan tänkas att vuxna är ännu mer obenägna att ge påkostande hjälp åt okända.

Inom den egna gruppen är benägenheten hos de äldre barnen betydligt större eller drygt 40 procent. Den är också stigande vilket indikerar att vuxna är ännu mer altruistiska mot sin närmaste omgivning. Detta är också vad man kan vänta genom effekter från uppfostran, skolan, social påverkan, arbetslivet etc. Inslaget av s k "reciprok altruism" blir rimligtvis allt större: "om jag kliar dig på ryggen så förväntar jag att du kliar min".

Hur de riktigt små barnens helt omvända inställning till altruism och parokialism (gynna den egna gruppen) skall tolkas är mer problematiskt. Ökningen av parokialismen med ökande ålder är inte signifikant, enligt författarna (den något sjunkande svarta linjen). Och den ökande altruismen kanske främst är resultatet av ökat genomslag från social påverkan. Men denna påverkan har inte lyckats involvera främlingar vilket enligt författarna kan ha ett genetiskt ursprung - i synnerhet gäller det pojkarna.

Dessa resultat inbjuder till tolkningen att ett incitamentssystem som främst bygger på altruism i stora grupper inte kommer att lyckas. Däremot kan mindre grupper samarbeta utan att var och en måste belönas efter insats. Vi kan se framför oss upptäcktsresandenas fascination inför "den ädle vilden" som levde i små grupper där alla kände alla och klarade sig utan pengar och ägandeinstitutioner för marken. Det tragiska för alla som avlivades under 1900-talet i kommunistländerna var att denna idé omsattes till det storskaliga samhället där den inte fungerade. Det har Fehrs experiment till slut påvisat. Kollektivjorbruk blir lågproduktiva men de egna kolonilotterna högproduktiva.

Den socialistiska utopin byggde på altruism som drivkraft och härstammar från Tomas More och hans Utopia, som var helt ogenomtänkt. Han trodde att de s k syfogranterna (en på 30 inv) kunde ge anvisningar om vad som skulle göras så skulle det ordna sig utan pengar och egendom. Detta bekräftades skenbart när vildarna i den Nya Världen upptäcktes. Men Karl Marx var nog mer realistisk när han förordade proletariatets diktatur. Och när den ryska kommunismen skulle genomföras måste den mycket riktigt organiseras med tvång som en hierarkisk militär apparat. Det verkar vara socialismens felaktiga människosyn och uppfattning om den mänskliga naturen som gör att den inte fungerar utan våld.

Är människan då istället egoistisk? Denna fråga anser jag vara onyanserad. Mellan egoism och altruism finns en tredje kategori där människan endast visar neutralt egenintresse. Socialisternas språkbruk liksom omvänt Ayn Rands inbjuder till missuppfattningar om man kallar denna tredje kategori "egoism". Själv brukar jag ibland säga "svag egoism" som innebär att man försöker gynna sig själv utan att skada andra. "Stark egoism" är vad både socialister, liberaler och randianer klart vill fördöma: att gynna sig själv genom att skada andra.

Fortsättning: Missunnsamhet är människans adelsmärke, 17/9-08

Se också Stefan Einhorns artikel i GP 24/12-16 "Godhet vägen till lycka" där han redovisar ett experiment där deltagarna kunde bjuda någon på kaffe men där det inte framgick om de kände varandra.
Andra bloggar om: , , , , , , , , , , , intressant.se

Etiketter: ,

12 Comments:

At 14 september, 2008 19:42, Blogger Erik Svensson said...

En invändning mot din tes att "altruism" inte fungerar i "stora grupper", som t. ex. nationer är ju t. ex. Första Världskriget, då miljoner människor i Europa ställde upp för fosterlandet och anmälde sig till fronten. Det är visserligen ett extremt (och otrevligt) exempel för att ifrågasätta din tes, men det torde mana till eftertanke. Människor tycks, på gott och ont, vara beredda att i vissa situationer offra sig själv för andra.

Jag tror dessutom att socialistiska system som bygger på "tvång" som du avvisar rent principiellt kan byggas upp på de redan existerande sociala "tvång" som är en del av människans natur, och som sannolikt uppstår oavsett om "the economic man" existerar eller ej. Det är meningslöst att som nyliberaler gör avvisa tvång, eftersom det är en del av människans natur, lika mycket som själviskhet och altruism. Socialt tvång och moral är, med största sannolikhet, fenomen som delvis är ett resultat av biologisk evolution. De hade funnits där med eller utan Karl Marx. Tror jag iallafall. Se min nya bloggpost som jag skrev idag.

 
At 14 september, 2008 21:02, Anonymous Anonym said...

"Mot en gemensam fiende står vi enade".
Problemet med att skapa en artificiell familjekänsla, alltså solidaritet inom en större icke familjär grupp, är att det kräver någon form av fiende.

Alla sekter, ideologier eller länder som gått samman och jobbat solidariskt inbördes har också något att slåss mot. Socialismen mot överklassen, Nazismen mot juden, kristendomen mot Satan.

Så länge den socialistiska revulotionen fortgår har man en tydlig fiende i överklassen och därför en stark gruppkänsla. Men vad händer när revulotionen är över och överklassen störtad? Var hämtas solidariteten nu?

 
At 14 september, 2008 22:22, Blogger Martin Westergren said...

"Nya psykologiska experiment visar att socialism inte fungerar" Shit här går forskningen framåt! Nu väntar vi bara på att de ska visa att kapitalism fungerar.

 
At 15 september, 2008 00:15, Anonymous Leif E said...

Kapitalismen fungerar ju. Det behöver väl inte visas ytterligare då det inte bara är en teori som socialismen?

 
At 15 september, 2008 00:32, Blogger Danne Nordling said...

Erik, låt oss testa din tes att entusiasmen att gå ut i första världskriget är en indikation på altruism.

För det första visste man inte vad ett modernt krig med kulsprutor innebar. Risken att bli dödad uppfattades på ett helt orealistiskt sätt.

För det andra fanns det ett socialt tryck uppammat av den chauvinistiska propagandan som bidrog till entusiasmen att gå med.

För det tredje bidrog den egenskap (sannolikt medfödd) som Fehr i tidigare experiment kallat "altruistisk bestraffning" till att gå med. Man ville med denna tolkning inte i första hand offra sig i försvaret av väsentliga värden för sina medmänniskor. Istället ville man skada den ärelösa fienden som så förmätet satt sig upp mot "all anständighet". Att hämnas har ofta visat sig vara ett motiv som väger tyngre än risken för att förlora personliga fördelar av konventionellt slag. Det är inte samma sak som att lämna bort delar av sin egendom för att främlingar skall kunna arbeta mindre.

Slutligen tar du upp en motivering för tvång som jag inte stött på tidigare: socialt tvång och moral är en del av människans natur. Det verkar i och för sig sant men här ser vi nog ett prov på det naturalistiska misstaget: det naturliga är inte nödvändigtvis det önskvärda. Vi måste alltid moraliskt diskutera varje tvångsinstitution för sig.
/DNg

 
At 15 september, 2008 10:04, Blogger Erik Svensson said...

Danne:

"Att hämnas har ofta visat sig vara ett motiv som väger tyngre än risken för att förlora personliga fördelar av konventionellt slag. Det är inte samma sak som att lämna bort delar av sin egendom för att främlingar skall kunna arbeta mindre."

Instämmer, men för mig som evolutionsbiolog är den relevanta valutan FITNESS, inte rikedom eller hur många personliga egendomar man ackumulerar under livet. Att offra livet i ett krig får alltså betraktas som en "evolutionär paradox" som inte kan ignoreras utan måste diskuteras, eftersom vi pratar om fitness-kostnader.

I så måtto måste entusiasmen för kriget som lyckades uppbådas av de samvetslösa ledarna sägas (delvis) vara ett resultat av människans sociala förmåga och inlärningsförmåga (och auktoritetstro), som med största sannolikhet har en biologisk bas. Det gör de nyliberala teorierna om den rationellt vinstmaximerande "the economic man" mer tveksamma ur evolutionär synpunkt. Ni måste omstöpa människan rejält för att realisera era ekonomiska teorier, och jag misstänker att "the economic man" är lika hopplöst oförenlig med människans biologi som Stalins "den perfekta sovjetmedborgaren". Människor ÄR plastiska och har förmåga att ändra sina beteenden när de läser av den sociala omgivningen. Det är ett empiriskt faktum som man inte kan ignorera. Frågan är om detta inte innebär störst svårigheter för nyliberalismen, eftersom ni vill stänga av denna grundläggande mänskliga egenskap och förhindra den från att komma till uttryck?

 
At 15 september, 2008 10:08, Anonymous Per Fredö said...

I en av mina tidigare kommentarer har jag utan att använda mig av begreppet altruism sökt defienera olika slag av socialt, politisk och nationellet tvång.

Det strider dock mot all rimlighet och även mot bristfälliga historiska kunskaper att jämställa det sociala tvånget i demokratiiska länder med det i totalitära stater,

Jag rekommenderar till läsning gårdagens understreckare i SvD.
Den har som rubrik Med mördande reklam.

Kim Salonen, som är professor i internationell politik, ger där mängder av exempel på hur totalitära regimer marknadsfört sina politiska doktriner.

Självfallet förekommer i dessa länder med ett förfinat ord socialt tvång. Detta dock kombination med en vedervärdig förföljerse av folkgrupper som judar och även folkmord.

Folkmord förekom dock som beskrivs i Gulagarkpilagen i betydligt större utsträckning i Sovjetunionen.

Men med den mördande reklamen, alls inte helt olika nutida kommersiell reklam, så förfördes folk så att man såg sådana vidriga härskare som Stalin,Mao, Hitler och Mussolini som sina hjältar.

Läs den gärna.

 
At 15 september, 2008 10:39, OpenID andersbwestin said...

Danne
Kan du inte föreställa dig att egenskaperna egoism - altruism är långt mer komplexa än att sätt in i en svartvit föreställning.
För min egen del kan jag mycket väl tänka mig att båda egenskaperna är normalfördelade mellan individer och dessutom dynamiskt beroende av de yttre omständigheterna. Dvs olika "scheman" beroende på yttre omständighet.

Det som däremot är säkert är att vi alla har ett behov av att få selektera och att få bekräftelse.

Denna typ av svartvit diskussion mellan två poler finner åtminstone jag som kränkande enfaldig. I verkligheten ser jag mängder av komplexa gråskalor och dessutom dynamiskt varierande balanspunkter både på individ och gruppnivå.

Jag tror att verkligheten är så komplex att fungerande kulturer får parera mellan det marxistiska och nyliberala i en ständig växlande process.
Det svartvita leder antingen till förstelning eller kaotisk upplösning.

Det vi söker är den supersmarta styrningen som medger maximal kreativitet med samtidig sammanhållning.

Varför skulle en suboptimerad idé motsvara detta.

MVH

 
At 16 september, 2008 01:50, Blogger Per-Olof Persson said...

"Det gör de nyliberala teorierna om den rationellt vinstmaximerande "the economic man" mer tveksamma ur evolutionär synpunkt."

"the economic man" är en förenklad konstruktion gjord av de neoklassiska skolan. Den neoklassiska skolan anser att mänsklig handling och sociala mänskliga sammanhang kan formuleras i matematiska formler. Användet av matematik i sociala sammanhang kräver att verkligheten förenklas till oigenkännlighet. Därför blir också de ekonomiska teorierna felaktiga.

Människor är inte rationellt vinstmaximerande. Men däremot är alla resurser knappa och detta kräver hushållning med resurserna. Detta kräver att människor till viss del är rationella. Hade resurserna varit oändliga hade det inte varit rationellt att vara rationell.

 
At 16 september, 2008 09:21, Anonymous olle said...

Nu när det är bevisat att socialism som bygger på altruism inte är en praktiskt fungerande ideologi för samhällen bestående av 7-8 åringar måste genast prioritera forskning så att 7-8 åringarna vet vilken ideologi som passar bäst i deras samhällen. Det är oansvarigt mot våra barn att vi inte kan tillhandahålla forskning som låter dem göra ett informerat val om vilken ideologi som är bevisat fungerande för just dem. Forskning på det området borde givetvis prioriteras. För våra barns skull.

 
At 16 september, 2008 21:48, Blogger Danne Nordling said...

Erik, vi har två problem: Det ena berör evolutionsbiologins resultat för människans psykiska egenskaper, främst i termer av altruism och svag resp stark egoism. Det andra berör vilket ekonomiskt system som är "lämpligast" givet korrekta uppfattningar om människans natur. Med "lämpligast" menar jag en beaktan av att vilja minimera våld och hot om våld (coersion).

Att offra sig för andra i konventionell mening är inte utbrett. Endast 12 procent av Fehrs försökspersoner gjorde detta för främlingar och bara en del av dessa gjorde det rimligtvis genom att följa en medfödd instinkt. Att offra livet i krig är sannolikt lika litet utbrett. Det "altruistiska självmordet" i Durkheims terminologi är sällsynt. Att ta självmordsliknande risker i strid är inte heller något man gör för fosterlandet utan för stridskamraternas bästa - för en liten, sammansvetsad grupps skull.

Att mera obestämt gå ut i krig och att hämnas oförrätter kan förefalla irrationellt. Men här finns en medfödd egenskap hos, om jag minns rätt, ca 40 procent av befolkningen, som Fehr kallar vilja till "altruistisk bestraffning". Denna egenskap är nödvändig för att i ett primitivt samhälle hålla efter "free riders" när olika kollektiva nyttigheter är förhanden. Sannolikt är det denna egenskap som bidragit till utvecklingen av jordbrukssamhället - men den har också gått att utnyttja av skickliga krigsherrar.

Jag tror inte detta är en "evolutionär paradox". Tillräckligt många har denna egenskap för att ett mera storskaligt samarbete skall kunna utvecklas. Detta har medgett upprätthållandet av äganderätten och varit synnerligen drivande för befolkningsökningen. Att det också inneburit ökad benägenhet och möjlighet till krig i större skala är beklagligt men i ett evolutionärt perspektiv knappast något som missgynnar människosläktet.

Den andra frågan handlar om det ekonomiska systemet. Detta omfattar en mindre domän än den där den evolutionära teorin kan tillämpas. Frågan kan delas upp i två underfrågor: 1) Är "economic man" en tillräckligt realistisk abstraktion för teorier om människans economiska beteende? Eller finns det av ekonomerna förbisedda egenskaper i altruistisk riktning som medför att nationalekonomiska teorier misslyckas att förklara och förutsäga delar av människans ekonomiska beteende?

2) Är ett ekonomiskt system, som organiseras som om "economic man" var korrekt, också ett lämpligt system?

Den väsentliga filosofiska frågan är nr 2), men den avgörs naturligtvis av svaret på fråga 1). Jag ser inte att några avgörande bevis framkommit som kan erodera postulatet om economic man. Förekomsten av uppoffrande hämndbeteende kan tvärtom ses som bidragande till att individerna kan realisera sitt egenintresse. Utan det latenta hotet om hämnd kan inte något rationellt beteende för ackumulation av välfärd utvecklas. Kanske kan man se välståndsutvecklingen i det ekonomistiska Athen och det "altruistiska" Sparta som en illustration av detta.

Visst är människor plastiska och kan förändra sitt beteende, åtminstone för en tid. Men om benägenheten att göra detta, som hos spartiaterna, är medfödd kommer det altruistiskt-coersiva samhällets oförmåga att producera välstånd att leda till att denna egenskap går under. Sparta tynade sålunda bort som faktualitet men dess idélära fortplantades olyckligt nog ända till den moderna socialistiska ideologin.

Att altruism skulle stängas av i ett liberalt samhälle förstår jag inte. Välvilja, filantropi, löntagarägda företag och annan osjälviskhet har alla möjligheter att komma till uttryck. Däremot har anspråk på att få tvinga andra vissa svårigheter att få genomslag där liberalismen är dominerande.

Anders, du har kanske inte noterat att jag anser att kategorierna altruism-egoism är alldeles för onyanserade för en fruktbar analys. Vi har åtminstone neutralt egenintresse ("svag egoism"), reciprokt beteende, tillmötesgående beteende och hämnd att också ta hänsyn till.
/DNg

 
At 17 september, 2008 12:45, Blogger Per-Olof Persson said...

"1) Är "economic man" en tillräckligt realistisk abstraktion för teorier om människans economiska beteende?"

Den neoklassiska nationalekonomins syn på abstraktioner motsvarar Platons idé om abstraktioner.

Allmängiltiga begrepp bildas genom abstraktion för att erfarenheter av ett föremål eller en företeelse ska kunna återanvändas vid kontakt med andra liknande föremål eller företeelser. Abstraktion är att tänka bort vissa egenskaper hos ett föremål eller en företeelse och därigenom lyfta fram andra.

Ett exempel på ett begrepp är "bord". Bord ser inte likadana ut, har olika form, olika storlek, olika färg etc. En abstraktion av "bord" måste ta bort det som skiljer bord åt, dvs olika mått som längd, form och färg. Det som blir kvar är det som är gemensamt för alla bord, dvs det förvaras ting på bord.

Människor skapar kunskap genom att formulera begrepp (abstraktioner, universalier, koncept). Därför är kunskapens giltighet beroende av begreppens giltighet.

Enligt den platonska ståndpunkten har abstraktioner ifrån människan en självständig och oberoende existens. Abstraktionerna existerar som kopior eller som arketyper av de materiella tingen i en "idévärld”. De ting vi observerar är ofullkomliga spegelbilder av dessa arketyper. Detta innebär att abstraktioner inte behöver vara realistiska helt och hållet.

Om kunskap ska fås genom formell logik måste abstraktioner vara realistiska. Det stämmer överens med Aristoteles syn på abstraktioner. Detta beror på kunskap skapas genom att abstraktioner integreras till helt nya abstraktioner.

Ett exempel på en komplex abstraktion är den speciella relativitetsteorin av Albert Einstein. Einstein integrerar begrepp ifrån mekaniken och begrepp ifrån elektromagnetismen för att formulera den nya abstraktionen ”den speciella relativitetsteorin”. Einstein integrerar därefter begreppet ”den speciella relativitetsteorin” med Isaac Newtons begrepp ”universell gravitation” för att formulera den helt nya abstraktionen ”den allmänna relativitetsteorin”. Detta skulle inte fungera om abstraktionerna inte är realistiska.

 

Skicka en kommentar

<< Home