fredag, november 18, 2005

"Åt var och en efter behov"

"Av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov." Det är kommunismens etiska princip, ursprungligen formulerad av Louis Blanc för 160 år sedan. Men om människan inte är altruistisk av naturen blir det problem med all den kontroll som behövs för att leva upp till Blancs princip.

Blancs princip, formulerad 1839, har sin upprinnelse hos den utopiska socialisten Henri de Saint-Simon. Karl Marx tog upp den i förbigående i sin sista skrift 1875 rörande kritiken av de tyska socialdemokraternas "Gotha-program". Därefter citerades den av Lenin och blev härigenom mera allmänt känd. Den har nyligen kommenterats i bloggen Politik och Filosofi (9/11).

Jag har hört borgerliga debattörer lovorda Blancs princip. De vet tydligen varken vad som blir konsekvenserna om den tillämpas av staten eller att den är kommunismens enda etiska princip. I övrigt innehåller den "vetenskapliga" socialismen inga sådana ställningstaganden i värdefrågor. Läran är deterministisk, dvs den beskriver på ett halvt moraliserande sätt det kapitalistiska systemet och hur detta kommer att urarta så att det blir revolution. Det finns ingen 'socialistisk teori' om hur samhället skall organiseras efter revolutionen. Sådant har revisionisterna tillfört.

Det är synd att kommunisterna inte har utvecklat hur deras princip skulle tillämpas. Utgångsläget är dock att det rör sig om den grundläggande fördelningsprincipen för det av staten reglerade samhällslivet. I Thomas Moores 'Utopia' nämns inte någon fördelningsprincip men han beskriver ingående hur samhället är organiserat. Eftersom Moore tydligen tror att människorna självmant fogar sig i hans organisationsföreskrifter är han inte särskilt utförlig med eventuella kontrollåtgärder. 'Utopia' förutsätter (medfödd?) altruism.

Om vi tror att människan är altruistisk är det lätt att tillämpa Blancs princip. Vi kan till och med tänka oss att vi har kvar marknader, pengar och privat ägande. De styrande dekreterar helt enkelt att alla måste arbeta efter bästa förmåga. Dekretet åtlyds eftersom medborgarna är altruister. De fordrar inte att bli belönade efter förtjänst och skicklighet. Oegennyttigt anstränger de sig för andras bästa.

Inte heller blir det några problem med att fördela efter behov. Altruister fuskar inte utan anger sanningsenligt hur hungriga de är för tilldelning av matkuponger, hur modeinriktade de är för tilldelning av klädkuponger, hur utrymmeskrävande de är för tilldelning av lägenheter, hur sjuka de är för arbetsbefrielse, hur trötta de är för beslut om förtidspensionering och hur nöjeslystna de är för tilldelning av fickpengar.

För en troende socialist är det därför oerhört viktigt att forskningen redan idag kan bevisa att människan "egentligen" är altruistisk och osjälvisk. Se min genomgång av Lasse Bergs bok (17/11-05) för en närmare granskning av huruvida detta är möjligt. Med en altruistisk natur i botten behöver människan bara befrias från den perverterade civilisationens och kapitalismens indoktrinering för att ett kommunistiskt samhälle skall kunna förverkligas.

Tänk om människan inte är altruistisk...

Men om det inte är så att det går att konstatera att människan är oegennyttig på genetiska grunder blir situationen mycket mer besvärlig för socialisten. Antingen måste man lansera ett program för hur staten konstruerar 'den socialistiska människan' eller också måste man försvara alla de kontrollåtgärder baserade på våld och tvång som blir nödvändiga för att medborgarna skall bete sig enligt Blancs princip.

Hur skall vi kunna veta säkert att människorna arbetar av sin hela förmåga? Skall vi ha läkarundersökningar och intelligenstest? Eller får vi ta till lögndetektorer, psykofarmaka och sanningsserum? Eller skall vi nöja oss med raka ackord som i Sovjetunionen? Det kanske räcker med starkt progressiva skatter?

Och hur skall vi veta att behoven är äkta? Om man oberoende av prestation har rätt att tillskansa sig stora delar av samhällets välstånd bara genom att säga att man har behov av tre bilar, 12-rumslägenhet, semesterresor jorden runt, dyra viner, rysk kaviar och liknande kommer samhällsekonomin att bryta samman. Uppenbarligen blir det ett stort behov av ransonering och uppbyggandet av en ingående kontrollbyråkrati.

Blancs princip "Av envar efter förmåga, åt envar efter behov" borde få stanna kvar på historiens sophög.

Andra fördelningsprinciper 18/3

26 Comments:

At 18 november, 2005 17:06, Blogger Wille said...

Vänsterdebattörer försöker ofta insinuera att marknadsekonomi innebär "slaveri till marknaden".

Vad de undlåter att nämna är att principen "Av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov" om något är en princip av slaveri: Slaveri åt ett abstrakt "kollektivt mål", där individer vare sig har kontroll över vad de gör, hur mycket de arbetar eller vad de får ut av det.

 
At 18 november, 2005 17:07, Anonymous Marcus said...

Återigen slarvar du med användadet av begreppen "socialism" och "kommunism", men jag ska inte haka upp mig på det nu...

Jag vill här bara påpeka att det finns en mycket viktig skillnad mellan att tro på altruismen som ett genetiskt faktum och att tro på altruismen som den genomförda egennyttans konsekvens. (Att se altruism såväl som egoism som biologiskt betingade egenskaper är problematiskt överhuvudtaget, skulle jag vilja säga. En kängurumor som kastar sin unge i gapet på ett rovdjur för att rädda sig själv är inte egoist, till exempel - hon är känguru).

Poängen med den distinktionen är att socialisten tror att samhället i stort, eller kanske snarare i medeltal (!), vinner på att omfördela resurser "av envar efter förmåga, åt envar efter behov". Ett exempel i oerhört grov förenkling: om du betalar för din nästas sjukvård får du ännu en potentiell konsument och/eller medproducent som du inte skulle haft om nästan låg och dog i fattigsängen, och som du själv kan tjäna mer på i längden. Solidaritet är således slutprodukten man får när man insett alla samband - altruism är egennyttans yttersta konsekvens.

För övrigt är "av envar efter förmåga, åt envar efter behov" bara ett vackert slagord av samma sort som "Frihet är frånvaro av tvång". Det bör inte ses som en på verkligheten fullt applicerbar princip - precis lika lite som det liberala credot, vars ändstation anarki i allra högsta grad kräver altruism för att överleva.

 
At 18 november, 2005 17:35, Blogger Danne Nordling said...

Nja, jag försöker göra distinktionen att kommunism ligger längre fram i processen och socialism är ett förstadium till kommunismen.

Att solidaritet är egennyttans konsekvens kan jag gå med på: om jag uppoffrar mig för andra för att vinna på det själv är det fråga om samarbete, reciprocitet eller kooperativt beteende. Men altruism är något starkare: jag uppoffrar mig för andra utan att få något istället. Det är ofta fråga om just detta i socialistiska samhällen eftersom den eventuella vinsten är så uttunnad att det inte är lönt att räkna med den.

Hur det är i det storskaliga kommunistiska samhället vet vi inte eftersom något sådant inte kunnat genomföras. De kommunistiska småsamhällen som antropologerna beskriver ger inte prov på altruism utan bara på reciprocitet. De skulle lika gärna kunna beskrivas som samhällen med starka implicita samarbetskontrakt för att gynna individernas långsiktiga egenintresse.
/DNg

 
At 18 november, 2005 18:01, Anonymous Marcus said...

"Socialism ett förstadium till kommunism" - jo, jag tackar! Själv ser jag kommunismen som en avart längst ut i socialismens, det övergripande begreppets, marginal - ett radikalt missförstånd av socialismens deskriptiva och pragmatiska natur, som något normativt och dogmatiskt.

När ska såväl liberaler som socialister förstå att man har ett gemensamt arv och ett gemensamt mål, och bara delvis olika beskrivningar av vägen dit?

 
At 19 november, 2005 00:48, Anonymous Anonym said...

Tjena Marcus,

om du bortser från de invektiv (och svåra ord om du frågar mig, jösses, förhäv dig inte)du häver ur dig så är den STORA frågan hur ett samhälle som utgår från Blancs princip skulle se ut. Svara på den enkla frågan. Tack. Ingen svår fråga.

 
At 19 november, 2005 03:46, Blogger Per-Olof Persson said...

Blancs princip

Blancs princip innebär att landets konsumtion kommer att bli större än landets produktion. Detta kan ske genom att man tillåter centralbank och banker tillverka fler svenska kronor. Dessa kronor används sedan till att köpa andra valutor och för dessa valutor köper man in utländska produkter.

På så sätt blir konsumtionen större än produktionen och Blancs princip har kommit till praktisk användning. Det land som under många år har använt sig av Blancs princip i praktiken är USA. Med den skillnaden att dollarn inte behöver växlas till en annan valuta.

I Sverige används Blancs princip på ett annat sätt. Här lägger man världens högsta skattetryck på de fattigaste i samhället. Man låter sedan människor med högre inkomster få bidrag och gratistjänster inom den offentliga sektorn. Man låter de fattigaste i samhället försörja de offentligt anställda och alla som är arbetsbefriade.

 
At 19 november, 2005 17:53, Blogger Henrik Hall said...

Ett mycket bra inlägg, som vanligt. Har du läst "Den giriga kapitalismen" (Timbro)? Ett väldigt kort bok (40-60 sidor) som behandlar detta ämne och pratar mycket om begreppet "trivial egosim". Mycket läsvärd.

 
At 19 november, 2005 21:38, Blogger per fredö said...

Hur ska vi människor alltid kunna visa vår oegennytta när vi har olika åsikter om vilka behov vi vill ha tillgodosedda och hur detta ska ske?

Här talas om socialismen som ett förstadium till kommunismen och det kan i vissa lägen vara sant.

Men våra socialdemokrater har funnit den väg enligt vilken de menar att vi människor får våra altruistiska målsättningar tillgodosedda.

Dedt är att använda sig av skatterna som fördelningsinstrument och att ta ut så mycket i skatt som möjligt.

Detta parti gör numera inte heller någon skillnad på fattiga och rika.
Det viktigaste är att utforma en politik som resulterar i fortsatt maktinnehav.
Då spelar det inte heller någon roll med vem man samarbetar.

I nuläget är det med partier som var och en olika närmast visionära uppfattningar om vilka teorier som ska vägleda vår mänskliga tillvaro.

 
At 20 november, 2005 14:48, Anonymous Skatt är Stöld said...

Även om alla var altruistiska så skulle det samhället ändå fungera uselt.

Utan ett fungerande prissystem, som i det kapitalistiska samhället, så kan man inte bedöma människors behov eller göra rationella prioriteringar. Skulle man tänka sig att säljare skulle kräva minsta möjliga pris och köpare det maximala så skulle samhället snabbt drivas mot ineffektiv produktion. Utan fungerande priser så blir det omöjligt att göra rationella prioriteringar, även om alla var frivilliga altruister.


Exempel,
Säg att en förbindelse mellan A och B ska byggas men det är ett berg i vägen. Flera alternativ finns att välja på:

1) Bygga en väg runt berget
2) Bygga en tunnel genom berget
3) Bygga en väg över berget

Hur ska man kunna jämföra de olika alternativen och komma fram till det mest billiga/effektiva om man inte har priser? Utan priser så försvinner viktig information bort, såsom kostnaden för arbetskraft, material, förseningar, åktid mm.

 
At 20 november, 2005 15:57, Blogger Danne Nordling said...

Altruism fungerar dåligt

Du har rätt. Det konstiga är bara att de socialistiska utopisterna inte kunnat analysera sina fina principer på ett konkret sätt i förväg så att de kunnat komma på att "det ädla är det frias värsta fiende".

Vi kan ta exemplet med en kö (en taxikö eller till en affär som säljer billigt). Vad gör en altruist i denna kö? Skall man ständigt släppa andra före? Eller skall man intervjua alla om deras behov för att sedan släppa fram dem med störst behov först? Vem avgör detta?

Altruismen är antingen logiskt självmotsägande som metod eller förutsätter planhushållning som miljö för sin tillämpning.

I det senare fallet har vi exemlet med vägen och berget. Om vi inte har pengar och marknad som grund för kalkylerna måste vi anta att vi har samhällsekonomiska uppoffringar att kalkylera med. Men vad säger att en altruistisk planeringsmyndighet skall applicera en "egoistisk" planeringsnorm för vägbygget - dvs minimera uppoffringen? Är inte det mest altruistiska att bygga en i termer av resursuppoffring mycket dyrbar tunnel? Då har vi offrat mest för kommande generationers välbefinnande.

Att bygga en väg över berget är att "snävt prioritera nu levande människors egoistiska intressen" och klart förkastligt. Då är det kanske bättre att bygga en väg runt berget som åtminstone "kräver avsevärda tidsuppoffringar av dem som egoistiskt försöker tillfredsställa sitt profitintresse" genom att vilja förflytta sig från A till B. Altruister har anledning att motarbeta dem som tänker på egenintresset såsom företagarna.

Inte ens en så elementär distinktion som mellan 'icke-altruism' och 'ren egoism' går enkelt att göra med dagens språk. Om man inte är altruist så är man en "egoistisk skitstövel" som en kommentator till min förra artikel uttryckte saken.

I så fall kan man förstå att Ayn Rand menade: "Hellre egoist än altruist". Men det är inte särskilt nyanserat. Och det inbjuder till andra missförstånd.
/DNg

 
At 20 november, 2005 20:05, Anonymous Anonym said...

Mm, av konsekventialistiska skäl så är "av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov" särskilt dåligt om de flesta människor är icke-altruistiska. Så för oss utilitarister är det enkelt att konstatera att "av var och en..." är en dålig princip.

 
At 20 november, 2005 20:56, Blogger Per-Olof Persson said...

Egoismen är en viktig drivkraft

Individens egoism är en viktig drivkraft och så länge denna egoism inte inkräktar på en annan individs egoism så är den inte skadlig. Egoismen är skadlig om exempelvis en individ rånar en annan individ.

Utan egoismen hade vi inte fått någon ekonomisk utveckling i landet från mitten av 1800-talet. Förutsättningen för att denna egoism skulle få utvecklas var avregleringar och förstärkningar av individens frihet.

Det egoistiska målet att tjäna pengar betyder att individen måste betjäna andra individers egoism. Den egoistiska individen måste vara konkurrenskraftig och förse andra egoister med en produkt som är tillräckligt bra för att dessa egoister ska vilja köpa den.

Att egoisten säljer till andra egoister innebär att ekonomins begränsade resurser tenderar att användas på ett effektivt sätt. Detta kan bara ske om ekonomin använder sig av ekonomisk kalkylering. Ekonomisk kalkylering förutsätter marknadspriser, konkurrens och ett vinst/förlustsystem.

Marknadspriserna ger information till alla individer. Individerna kan ha olika roller, som ex konsumenter, producenter, löntagare och investerare. Information kan vara sådant som ex vad som efterfrågas, vilken mängd, vilka råvaror ska användas.

Ett stort problem med skattefinansierade verksamheter är att den egoistiska individen tenderar att inkräkta på andra individers egoism. Om ex staten skulle betala notan om vi fick ta varor gratis från butikerna. Så skulle de flesta av oss ta så mycket som möjligt från butiken.

Då skulle vi inte ha någon kostnad att ta hänsyn till. Ekonomins resurser skulle användas på ett ineffektivt sätt. Det skulle uppstå varubrist och köbildningar utanför butikerna. Allt detta för att vi inkräktat på andra individers egoism (skattebetalarna).

På detta sätt fungerar dagens sjukvård. Djuren får en bättre veterinärvård än människan får sjukvård. Detta beror på att det finns marknadspriser inom veterinärvården.

Husdjuret behöver inte stå i operationskö och djursjukhuset får lov att tjäna pengar vilket gör att ägarna kan investera i den bästa utrustningen. Det privata ägandet ger ett incitament att sköta verksamheten på ett effektivt sätt. Byråkratin minimeras och det finns inga hundpolitiker som står och skäller på varandra i varje nyhetsprogram.

 
At 20 november, 2005 22:31, Anonymous karim jebari said...

Diskussionen om 'expensive tastes' är omfattande inom den politiska filosofin. Jag rekommenderar Ronals Dworkins artikel 'What is equality- part 1: Equaity of resources'. Den borde finnas på Jstor, alternativt är den det första kapitlet i hans 'Sovereign Virtue' den finns att köpa här: http://www.adlibris.se/product.aspx?isbn=0674002199

Intressant är också Gerald Cohens uppsats: 'On the currency of egalitarian Justice'. Finns på jstor.

Vad dessa filosofer visar är att vi inte bör kompenser för de dyra och extravaganta smaker som folk har ofrivilligt och som de erkänner som allvarliga handikapp (Dworkin).

Ingen kan sägas ha ett ofrivilligt behov av en dyr bil. Däremot kan man säga att en person kan ha ett ofrivilligt behov av en dyr medicinsk behandling. Därmed blir svårigheterna att avgöra vilka behov som ska kompenseras av samhället överkomliga.

 
At 20 november, 2005 23:35, Anonymous Skatt är Stöld said...

Frivilliga eller ofrivilliga behov löser ingenting som jag ser det. För jag antar att du med samhället menar staten.

Även om man har s.k. ofrivilliga behov (dvs sådant som naturen tvingar på oss) så kan man fortfarande tex. teckna en brandförsäkring för att inte stå ute i kylan om huset brinner ner. Man kan gå samman med andra och sluta en överenskkommelse där man lovar att hjälpa varandra med sjukvårdutgifter om någon blir sjuk. Staten behöver inte lägga sig i.

Jag kan inte heller de det moraliska att tvinga på andra sina problem bara för naturen tvingar på en del ofrivilliga behov.

 
At 21 november, 2005 09:37, Anonymous Marcus said...

Svar till anonymous:

Ursäkta till en början att svaret har dröjt... Jag har helt enkelt inte varit i närheten av en dator på hela helgen.

Hur skulle ett samhälle som byggs efter Blancs princip se ut?, undrar du. Ja, kanske är det som du säger att jag ibland uttrycker mig lite för krångligt (några invektiv hittar jag inte i mina kommentarer, dock). Det jag har försökt antyda här innan är att jag inte tror att det går att bygga samhällen efter Blancs princip. Den leder till en kommunistsik mardröm, där alla arbetar av pliktmoral - och inget annat. Utfallet är lika för alla, kollektivt förtryck är resultatet. Ett sådant samhälle fungerar inte, det är min fasta tro.

Men jag tror också att Blancs princip inte riktigt är ämnad som någon grundläggande princip för samhällsbyggande, man måste i alla fall inte nödvändigtvis anta den för att vara socialist (och det var därför jag vände mig mot Dannes "hopblandande" av socialismen och kommunismen, som du kanske uppfattade som ett påhopp. Det var inte så jag menade :-).

Begreppen altruism och egoism är felaktigt använda, menar jag. De kräver någon slags metafysisk definition, de måste upphöjas till ett grundläggande existentiellt faktum för vad som gör oss till människor. Det kanske låter lite flummigt här igen, men det blir klarare om man tänker sig det motsatta - det mer rationellt motiverade "egennytta":

För att handla egennyttigt måste man först göra en analys av varje given situation man hamnar i - "Vad är bäst för mig i den här situationen?" Det är något helt annorlunda än att säga att människan av naturen är egoistisk, inte minst eftersom konsekvensen av ett egennyttigt handlande kan verka altruistiskt, om man betraktar det utifrån. Jag menar till och med - och det är detta som gör mig till socialist - att "altruism" är egennyttans yttersta konsekvens, helt enkelt eftersom det inte går att frikoppla individen från det sammanhang hon befinner sig i.

 
At 21 november, 2005 12:06, Blogger Johan L said...

Hej!

I förra veckan uppmärksammade och kommenterade jag ett blogginlägg från en ung socialistisk kvinna som hade problem med det här kring solidaritet och självuppoffring. Tycker det är ganska talande för hur folk resonerar kring detta. Det finns en inre kamp hos individen mellan vad man tror är gott (altruismen och vad som är ont (egoismen). Trycket utifrån är vara altruist, medan individen själv innom sig uppenbarligen inte är det!

Läs det här.

 
At 21 november, 2005 12:32, Anonymous Rösten i öknen said...

Skuld är oerhört djupt rotat i nordanlandet.

Tänk dig att du fått en påse guld i lön.

Har du då inte gjort dig förtjänt av den lönen?

Hade du inte arbetat många timmar för din lön?

Varför ska du då, när lönen till slut kommer, känna skuld överhuvudtaget för att du behåller det som är rättmätigt DITT?

Och varför ska du förmås och luras att ge tillbaka betydligt mer än halva lönen till din husbonde när det är DU som utfört arbetet? Och ÄNDÅ förmås att känna skuld?

Vad är det då för husbonde du har?

Sannerligen säger jag dig, du arbetare med krökt rygg som bränner ut dig för att de lata och hagalna ska slippa hjälpa till på vetefälten: Sträck på dig, och ta hem till din familj det som är rätteligen ditt!

Och låt gamarna vara utan.

 
At 21 november, 2005 13:13, Blogger Danne Nordling said...

Den inre kampen

Om man är övertygad om att altruism är något medfött kan det inte bli någon allvarlig konflikt mellan ens "inre" egenintresse och yttre krav på att visa "solidaritet" (ordet används oftast som synonymt med det ovanligare 'altruism'). Men eftersom det inte verkar gå att bevisa att altruism är medfödd (Lasse Berg) blir naturligtvis motsättningen tydlig.

En av naturen icke-altruistisk person kan i viss grad uppfostras till altruism. Det har tidigare skett med hjälp av moralistisk manipulering av barnen där man begagnat sig av begrepp som synd och skam. Det är omodernt idag. Dessvärre kanske också hänsyn och respekt är omodernt i uppfostran trots att det rör sig om en helt annan sak än självuppoffring.

Egennyttans yttersta konsekvens

Om vi talar om egennytta som ett rationellt egenintresse (inte ren egoism) finns det på ett tydligt område anledning att inte handla rent egoistiskt för att tillgodose egennyttan. Det gäller kollektiva nyttigheter. Men finns det egentligen några andra områden som inte en marknadsekonomi kan hantera?

När det gäller att hålla avtal är det naturligtvis inte långsiktigt rationellt att bryta avtal av ren egoism. Men det har i allmänhet utvecklats en rad hinder mot avtalsbrott som håller egoistiska bedragare på mattan utan att vi kallar detta för socialism.

Dworkins teori

Visst kan vi modifiera Blancs princip med att dyrbara behov som är "frivilliga" inte skall räknas. Men problemet kvarstår: antingen är folk altruistiska och avstår från vad Dworkin bestämt är oegentliga behov, eller så måste vi ha en kontrollapparat som ser till att folk inte tar för sig ohämmat i eget intresse.

Detta problem har Dworkin inte lyckats lösa. Han frångår därför sin princip om fördelning efter moralisk förtjänst när det kommer till praktisk tllämpning. Där förordar han "second-best-lösningar" som tämligen principlöst landar på något som liknar den nordiska välfärdsmodellen.

Utilitarism

Vi kan identifiera fyra problem för en utilitarist när det gäller att förhålla sig till Blancs princip:

1) Blancs princip representerar "super-utilitarismen". Tar vi hänsyn till att tiden under dygnet är begränsad kan man visa att lyckosaldot blir störst om de med förmåga arbetar så mycket som möjligt och de med "behov" ägnar sig år välståndskonsumtion så mycket som möjligt.

2) En utilitarist får inte vara altruistisk om hans eget behov är något större än den andres.

3) En utilitarist borde vara osjälvisk och offra livet om han kan donera sina organ till fyra döende.

4) En utilitarist blir helt vilsen om nästan alla andra inte är utilitarister. Å ena sidan är det hans plikt att genom en statskupp bemäktiga sig diktatorisk makt för att genomföra något som liknar Blancs princip med tvång (1?). Å andra sidan är det kanske inte möjligt och då bör han motsätta sig kommunistiska försök att genom våld införa Blancs princip som bara leder till nya problem så som 'Anon' antyder ovan.
/DNg

 
At 21 november, 2005 15:04, Anonymous karim jebari said...

Om man ser Dworkins teori som något annat än ett försök att förbättra Rawls teori så framstår den mycket riktigt som behäftad med allvarliga brister.

Dworkins tanke är att vi bakom 'okunnighetens slöja', alltså i ett tillstånd av okunnighet om våra förmågor svaghheter, ska delta i en hypotetisk auktion där vi köper 'försäkringar' med en lika stor mängd av en given mängd pengar.

Tanken är den att var och en ska ges möjlighet att försäkra sig för sådana saker som han eller hon kan råka ut för i livet, såsom olycka´, sjukdom och andra svårigheter som uppstår utan egen förskyllan. I detta 'test' är det uppenbart att ingen skulle vilja använda sina pengar för att försäkra sig mot ett handikapp eller en dyr smak som man skulle kunna undvika att ha. Dessutom skulle ingen heller vilja bekosta någon annans frivilliga extravaganser.

Visserligen är inte Dworkins lösning perfekt, men hans teori lyckas likväl undvika många invändningar som kan riktas mot Rawls. Att det sedan resulterar i någon form av välfärdsstat är kanppast något som falsifierar teorin. Det skulle vara tämligen ad hoc.

Det är inte orimilgt att tänka sig att männsikor som fattade ett rationellt val bakom 'okunnighetens slöja' valde ett samhälle där de fattigaste har det minst dåligt. Detta kan bero på fler saker, inte minst på att det verkar som om sambandet mellan lycka och materiella tillgångar är starkt fram tills en punkt där våra basala behov är tillfredsställda. Därefter är sambandet inte lika klart.

 
At 22 november, 2005 00:40, Anonymous Anonym said...

"4) En utilitarist blir helt vilsen om nästan alla andra inte är utilitarister. Å ena sidan är det hans plikt att genom en statskupp bemäktiga sig diktatorisk makt för att genomföra något som liknar Blancs princip med tvång (1?). Å andra sidan är det kanske inte möjligt och då bör han motsätta sig kommunistiska försök att genom våld införa Blancs princip som bara leder till nya problem så som 'Anon' antyder ovan."


Jag känner inte till någon undersökning som visar att utilitarister i samhällen där de flesta andra inte är utilitarister är helt vilsna; vad bygger du detta påstående på?

Sedan förstår jag inte varför en utilitarist skulle vara kommunist eller dikaturkramare, då folk är lyckligast i hyfsat liberala demokratier.



"2) En utilitarist får inte vara altruistisk om hans eget behov är något större än den andres."

En utilitarist "får" aldrig vara altruistisk, oavsett hur situationen ser ut. Utilitarismen är universalistisk.



"1) Blancs princip representerar "super-utilitarismen". Tar vi hänsyn till att tiden under dygnet är begränsad kan man visa att lyckosaldot blir störst om de med förmåga arbetar så mycket som möjligt och de med "behov" ägnar sig år välståndskonsumtion så mycket som möjligt."

Blancs princip har inget alls med utilitarismen att göra. Att man har "god arbetsförmåga" betyder inte att man bör arbeta mycket, exempelvis kanske man av sjukdomsskäl utsätts för stor smärta vid anstängande arbete (samtidigt som man ändå kan utföra arbetet bättre än de flesta andra). Dessutom kan "efter förmåga/behov" betyda många olika saker.

 
At 22 november, 2005 12:20, Blogger Danne Nordling said...

1. Dworkins teori
2. Utilitarismen (se nästa kommentar)

Jag har uppfattat Dworkins teori som helt fristående från Rawls teori men med syftet att komma tillrätta med denna teoris ambitionsokänslighet i fördelningsfrågor. Om vi istället ser Dworkin som en förbättring av Rawls uppstår genast två problemområden: a) skall optimeringsansatsen överges? och b) kan Dworkin praktiskt anvisa en mer ambitionskänslig lösning?

a) Rawls utvecklade sin teori när socialförsäkringar var relativt okända. Han förodade då en resursöverföring till de sämst ställda som dessa kunde använda vid arbetslöshet, sjukdom, ålderdom eller vid låg produktiv förmåga. Dworkin förordar istället socialförsäkringar, som man dessutom kan mixa själv.

Detta är en tilltalande modell som jag själv har varit inne på. Min lösning var att efter det att försäkringspremierna var betalda skulle man bakom slöjan välja att garanteras existensminimum - inte maximin. Men hur ställer sig Dworkin? Tänker han sig fortfarande att maximera resurserna eller nyttan för någon grupp genom ytterligare omfördelning?

b) Dworkins paradexempel bygger på den oambitiöse tennisspelaren (S), som arbetar under sin förmåga och den ambitiöse trädgårdsodlaren (O), som utnyttjar sin lika stora förmåga till att tjäna pengar. Han finner nu att Rawls´ princip otillbörligt gynnar S, dvs den som inte utnyttjar sin förmåga.

I praktiken är svårigheterna ännu större när förmågan påverkas av talang. Spelaren kan ha en medfödd talang så att han kan arbeta halvtid och ändå tjäna lika mycket som odlaren. Därför vill Dworkin ta ifrån de talangfulla deras "oförtjänta" inkomster och undvika att omfördela till dem som självvalt arbetar under sin förmåga.

Dworkin har tagit sig an det klassiska uppsyningsproblemet utan att kunna ge det någon lösning. I varje fall har jag inte sett någon sådan, utan jag har uppfattat att han retirerar till näst-bästa-förslag utan principiell förankring (tex progressiv skatt och behovsprövade socialbidrag).
/DNg

 
At 23 november, 2005 13:02, Blogger Danne Nordling said...

2. Utilitarismen

Vilsenheten: Jag var naturligtvis alltför hovsam när jag beskrev Utilitaristen som vilsen. En trosviss utilitarist är inte vilsen men kan vara oenig med andra util. Du påstår t ex att folk är lyckligast i liberala demokratier. Hur vet du det?
En trosviss util. som anammat Sidgwicks "kanslihusutilitarism" kan ju vara övertygad om att en omfördelning enligt super-utilitarismen (se nedan) är det som skulle öka lyckosumman. Då måste hans plikt rimligtvis vara att genomföra detta med odemokratiska medel genom att göra sig till härskare. Eller menar du att U tillerkänner demokrati ett intrinsikalt värde bredvid lyckan?

Altruism: Att U förbjuder partikulär altruism har använts i kritiken mot U. Det är omoraliskt att låna ut sin jacka till en frysande vän om man själv då skulle frysa mer än denne. Däremot är det ens plikt att offra livet om ens organ kan rädda livet på flera.

Super-utilitarismen: Visst har Blancs princip ett samband med U. Den något vaga principen kan preciseras genom ett nyttoresonemang om produktion och konsumtion under dygnets 16 vakna timmar. Vi utgår från två personer: en rik (R) och högproduktiv och en fattig (F) och lågproduktiv.

R kan producera 10 r (resursenheter) på en timme och det tar för båda 6 minuter att konsumera 1 r. F kan däremot bara producera 1 r per timme. Vi antar fallande nytta av r, för enkelhetens skull 1u per r upp till 20 r och sedan 0,1 u per r om man konsumerar mer än 20 resursenheter per dygn.

En "fri" uppdelning av arbete och fritid kanske skulle bli att R arbetar 2 timmar och får 20u medan F arbetar 14 timmar och får 14u. Samhällsnyttan blir då 34u.

Men om R tvingas arbeta 8 timmar kan hans ökade produktion av 60r generera 6u ytterligare hos honom själv. Om staten tvingar R att ge dessa 60r till F kan denne utvinna 6u av de första 6r han "får" och hypotetiskt 5,4u av de resterande 54r han "får". Samhällsnyttan skulle då bli 20u+14u+6u+5,4u=45,4u. Det är inte möjligt om F måste arbeta 14 timmar.

För att maximera nyttosumman måste vi förkorta F:s 14-timmarstid och uppenbarligen förlänga R:s 8-timmarstid.

Vi ser då att om R arbetar av hela sin förmåga, dvs 14 timmar, kan han åstadkomma 140r. Om han får 20r blir nyttan 20u. Resterande 120r ger staten åt F och nyttan blir 20+0,1x100=30u. Samhällsnyttan blir 50u.

Eftersom det tar 14 timmar att konsumera 140r för F kan han bara arbeta 2 timmar ytterligare och åstadkomma 2r=0,2u. Samhällsnyttan skulle öka till 50,2.

Av var och en efter förmåga betyder att R jobbar 14 timmar och F på sin höjd 2 timmar. Åt var och en efter nyttobehov ger 20 enheter av produktionen till R (12%) och 142 enheter till F (88%).

Nyttan fördelas så att R får 20u (39,8%) och F får 30,3u (60,2%). Det går inte att "ge" mer nytta åt R eftersom han då måste arbeta mindre för att genom konsumtion utvinna nyttan och därmed minskar samhällsnyttan genom lägre produktion.

Blancs princip kombinerad med utilitarism ger onekligen upphov till argument för ett intressant tvångssamhälle med de produktivas slaveri.
/DNg

 
At 17 januari, 2006 16:49, Blogger Tobias Lindberg said...

Danne!

Nu har inte jag läst alla kommentarer, kanske har mina invändningar redan tagits upp.

Lenin och de flesta andra kommunister menade att kommunismens högsta stadium skulle inträda först när samhället och människorna var mogna för det, troligtvis skulle detta dröja länge och väldigt sannolikt var att det aldrig skulle ske. Kommunismens lägre stadium innebär att produktionsmedlen är gemensamt ägda och styrs demokratiskt men i övrigt är det mesta rätt likt dagens kapitalistiska samhälle där folk äger sina saker, bil, båt, bostad, hus, hustomt och arbetar för lön. Du har alltså fel då du får det att låta som att kommunister vill införa principen omedelbart då kommunismen införs. Som jag sa, idén är att principen kanske införs men troligtvis införs den aldrig eftersom människorna kanske inte ändrar sig ens efter en lång tid av kommunism.

En bra bok som på ett realistiskt sätt beskriver hur ett socialistiskt samhälle skulle kunna vara organiserat är Planhushållning och direktdemokrati av de två irländska forskarna W Paul Cockshott och Allin Cottrell (länken går till en fulltextversion av boken som finns i pdf-format på nätet). I denna bok beskrivs ett socialistiskt samhälle som man skulle kunna säga befinner sig på kommunismens lägre stadium.

 
At 23 april, 2006 15:08, Anonymous Anonym said...

Folket ska delta i maktutövandet. Detta är en demokratisk princip. Men om folket inte är intresserade? Det kommer att krävas ett kontrollsamhälle för att tvinga alla att rösta! Nej, förpassa demokratiprincipen på historiens soptipp.

Blancs princip går inte att härleda till ett exakt samhälle, lika lite som de kristna behöver härleda barnbidragsnivåer från "gör mot andra vad du vill att de ska göra mot dig".

Ditt inlägg spårar så snabbt ut i en "har du slutat slå din fru än" att det i övrigt är svårt att kommentera.

 
At 25 april, 2007 19:09, Anonymous Anonym said...

That's a great story. Waiting for more. » »

 
At 29 juni, 2007 21:47, Anonymous Anonym said...

http://www.youtube.com/watch?v=FzeCn02l_Rw
Nice guys finish first. Intressant i sammanhanget.

 

Skicka en kommentar

<< Home