tisdag, januari 13, 2009

Krisens renande effekt fördyrar kaffet

Många som är kritiska till vad man ser som kapitalistisk spekulationsekonomi raljerar med förekomsten av krediter: Det har skett en osund kreditgivning och nu är det rätt åt spekulanterna att de tvingas i konkurs. Skattebetalarnas pengar skall definitivt inte satsas på att rädda finansmyglarna. Det är bra med knappare krediter. Resultatet blir dock att kaffet blir dyrare.

I sin iver att komma åt "de giriga" finanskapitalisterna är många beredda att förstöra mycket. Ett flagrant exempel var när George Bush gav direktiv åt Henry Paulson att inte utlova några federala pengar för att rädda Lehman Brothers från konkurs i september 2008. Ett annat exempel var när senator John McCain (om nu någon kommer ihåg presidentkandidaten) strax efteråt anklagade "Wall Street" för girighet men någon vecka senare fordrade att Kongressen skulle satsa 700 mdr $ på en bailout av "de giriga". Det misslyckades givetvis. Emotionella demagoger lever högt på att den okunniga allmänheten inte kan skilja mellan spekulation och vanlig kreditgivning.

När någon del av ekonomin hamnar i obalans finns det alltid härutöver ett antal ytterligare företag som är på fallrepet. Det antalet är mindre när balans råder. Men det betyder inte att det skulle behövas en kraftig utslagning av företag som egentligen inte har något existensberättigande. Krisen utanför initialdelen utgör inte något "reningsbad" som slår ut osunda företag som levt konstlat på en bubbla. När osäkerheten fortgår inträffar en kreditkontraktion som träffar alla företag -sunda som osunda. Då faller de osunda först. Men därefter förstörs successivt på olika sätt en god del av den sunda delen av ekonomin. Detta kan naturligtvis avfärdas med att även dessa företag är en produkt av den osunda spekulationsfasen. Det tror jag dock är ett tecken på att man inte vill förstå varför det behövs en fungerande kreditmarknad.

Ett intressant exempel på konsekvenserna av en sämre fungerande kreditmarknad rapporterades i DI 12/1 (sid 32). Kaffeproduktionen i Brasilien sjunker och kaffet blir dyrare. Det beror dock inte på att krisen medfört att efterfrågan sjunkit och slagit ut de svagaste företagen. Orsaken är att själva kaffeproduktionen sjunker - enligt prognoserna med uppåt 20 procent. Detta beror på att produktiviteten sjunker.

Kaffebuskarna avkastar mindre nu än tidigare. Och det beror inte på att lönerna måste sänkas så att arbetet med kaffeodlingen sköts sämre. Orsaken är istället att kaffebönderna inte kan få tillräckligt med kredit för att köpa in behövliga volymer dyra gödnings- och bekämpningsmedel. Det försämrar skörden. Och mindre skörd betyder högre priser. Kanske odlarna i slutändan tjänar på detta. Konsumenterna gör det inte. Så varför glädjas över att krediterna blir mer knappa?

Andra bloggar om: , , , , , , , , , , intressant.se

Etiketter:

3 Comments:

At 13 januari, 2009 04:44, Blogger Per-Olof Persson said...

Kreditgivningen minskar inte i länder som Sverige och i USA eftersom detta skulle innebära att penningmängden minskar. Det som minskar är ökningstakten i kreditgivningen. I Sverige låg den årliga ökningstakten på 15 % i början av krisen och den har idag sjunkit till 12 %.

Om det var sant att ökningen av penningmängden gav större investeringar, skulle vi alla vara rika som troll. Men tyvärr så kräver större investeringar att sparandet ökar och att konsumtionen minskar. Produktionsresurser måste överföras från stegen närmast konsumenterna till stegen längst ifrån konsumenterna.

De knappa resurserna måste först användas till produktion av investeringsvaror och det är först därefter som produktionen av konsumentvaror rent fysiskt kan öka. En ökning av penningmängden höjer priserna på resurserna och orsakar olönsamma investeringar som med tiden måste avvecklas.

 
At 14 januari, 2009 02:24, Blogger Per-Olof Persson said...

Hur kriser bekämpas ett exempel

Nu måste vi vara seriösa. Vi tar exemplet Harding som blev president i USA 1920. 1920-21 uppkom krisernas kris efter Första Världskriget. Hur gör man då?

- Man halverar de statliga utgifterna och sänker skatterna så att budgetbalans uppnås. Betalar av på statsskulden och låter obalanserna avveckla sig själva.

"Not-So-Great Depression"

http://article.nationalreview.com/?q=MWI2OWUyOWE2NmZjMmQ2ZTg5YzIzZjczY2I2Mzg2N2Q=&w=MA==

"Federal spending was cut from $6.3 billion in 1920 to $5 billion in 1921 and $3.2 billion in 1922. Federal taxes fell from $6.6 billion in 1920 to $5.5 billion in 1921 and $4 billion in 1922. Harding’s policies started a trend. The low point for federal taxes was reached in 1924; for federal spending, in1925. The federal government paid off debt, which had been $24.2 billion in 1920, and it continued to decline until 1930."

 
At 17 januari, 2009 01:38, Anonymous Anonym said...

Sänka skatterna, så att budgetbalans uppnås? Det låter som ett bekymmersamt överskott, vilket ger oss ett besvärligt dilemma, då vi samtidigt ska halvera utgifterna, vilket bör bero på ett förskräckligt underskott. Ordning och reda i statsfinanserna! Det samma bör gälla på hjärnkontoret.

Under 30-talskrisen höjde president Hoover, som var mycket noga med ordning och reda i statsfinanserna, skatterna ordentligt för att klara budgetbalansen.

Nordlings artikel har principiellt intresse av högsta dignitet, då vi här ser en generell antideflatorisk mekanism som bidrar till att förklara prisninvåns trögrörlighet nedåt.

Kreditgivningen är affärsmässig och den sjunkande produktiviteten borde ytterligare försämra gäldenärernas kreditvärdighet vilket ger en självförstärkande process, som jämte andra strukturella förlopp bidrar till en radikalt ökad aggregerad externalitet. De omfattande garantiprogram vi nu ser överallt ter sig en logisk åtgärd för samhällsekonomisk internalisering och marknadskorrektion. På sikt är det emellertid, som lätt inses, svårt att förena detta strategi med "ordning och reda i statsfinanserna".

- Peter Ingestad, Solna

 

Skicka en kommentar

<< Home