Kinas uteblivna sjukvård bidrog till finanskrisen?
Kina sparar för mycket. Det medför kapitalexport till USA och har bidragit till finanskrisen. Det för stora sparandet orsakas av att Kina inte har marknadsekonomi för sjukvårdsförsäkringar. Kineserna måste istället spara alltför mycket och skicka pengarna till USA.
Nyckeln till förståelsen av dagens finanskris finns i Kina. Det är ett land som har ett handelsöverskott på 8-9 procent av BNP. Det betyder att nästan en tiondel av produktionen sparas och skickas utomlands. En liten del (3 pe) kommer tillbaka som utländska investeringar i Kina. Sammanlagt utgör investeringarna 40 procent av BNP i Kina. De stora investeringarna utgör naturligtvis en förutsättning för den höga tillväxten. För att finansiera dem måste kineserna spara. Men måste kineserna spara nästan en tiondel av produktionen? De utländska investeringarna kommer snarast att bli större om handelsöverskottet skulle minska genom större import.
Jag har tidigare skrivit om hur Kinas överskott bidragit till finanskrisen genom utvecklandet av en ödesdiger obalans gentemot USA. Och i december 2006 skrev jag om riskerna med detta överskott för en stabil ekonomisk utveckling. Kinas obenägenhet att skriva upp sin valuta leder till att konsumtionen blir för liten och exporten för stor genom att den blir konstlat konkurrenskraftig. Det är ju uppenbart att kineserna inte konsumerar tillräckligt många bilar och andra viktiga konsumtionsvaror. Däremot består andra länders konsumtion av billiga kinesiska prylar i alltför stor omfattning. Den produktionskapaciteten skulle ha använts till viktigare varor för den kinesiska hemmamarknaden om växelkursen inte hållits nere den politiska vägen.
Historiskt har kineserna varit förtjusta i att ackumulera sina exportöverskott i myntat silver - en sorts valutareserv. Att köpa produkter från väst har inte varit riktigt populärt. Nu rapporterar Dagens Nyheter (7/1) att konsumtionsvaror tillverkade i Kina inte heller är tillräckligt attraktiva trots att ökad produktion av sådana skulle kunna kompensera för den uteblivna export som finanskrisen orsakar. Artikeln rubricerad "Svårt ändra köpvanor hos världens mest sparsamma" finns inte online. Men Torbjörn Petersson (i Peking) skriver att det finns utredningar som visar att kineserna sparar mer än 25 procent av sina löner i snitt och är världens mest "sparsamma" folk (han menar nog sparbenägna). Konsumtionen står bara för 35 procent av BNP.
Det intressanta är de orsaker som antyds till denna överdrivna sparbenägenhet. En orsak är tradition: man sparar alla inkomstökningar och lagar och lappar allt som går sönder eller slits (t ex cyklar). Den enda betydelsefulla konsumtionsvaran är mobiltelefonen när det gäller landsbygdsbefolkningen. "I övrigt köper de nästan inget." Härefter anges ytterligare en orsak till den låga konsumtionen. "Det mesta av lönerna över hela Kina sparas ifall någon i familjen skulle bli sjuk, för sjukvård är dyrt." Men cykelbutiksföreståndare Li Xuefang säger:
"Om staten garanterade bättre sjukvård skulle vi kineser ändra tänkesätt och inte behöva spara så mycket och kanske våga köpa fler cyklar istället, funderar Li. Men den förändringen tar lång tid."Här slutar artikeln men frågan hänger i luften: varför lyckas Kina inte med det som andra länder åtminstone hjälpligt klarat? Varför utvecklas inte ett försäkringssystem som finansierar sjukvård? I andra länder började sådana system utvecklas i början av förra århundradet. I socialstaterna tog statsmakten snart över dessa system samtidigt som staten själv började driva sjukvård åtminstone i sluten version (sjukhus). Det var sannolikt en följd av att de politiska partierna i demokratierna tävlade med varandra i att snabba upp och förbättra sjukvården på skattebetalarnas bekostnad.
Min hypotes är att Kina inte har någon fri marknadsekonomi som skulle kunna tillgodose konsumenternas önskemål. Inte heller har Kina ett demokratiskt system som på politisk väg skulle kunna hjälpa kineserna med deras önskemål. Kina har ett auktoritärt system med en partiledning som prioriterar viss produktion men inte annan. På vilka grunder man gör detta är höljt i dunkel. Någon riktigt "upplyst despoti" finns inte i Kina. Därför blir sjukvården underdimensionerad och dyr.
Slutsatsen verkar bli att den kinesiska "kommunismens" satsning på marknader för vauproduktion men inte på frihet i övrigt medfört att sparbenägenheten blivit så stor att en betydande kapitalexport till USA blivit möjlig. Där har pengarna bidragit till att blåsa upp ett överdrivet bostadsbyggande och en finansiell bubbla samtidigt som både incitamenten och möjligheterna för USA att öka exporten har hållits tillbaka. Ofrihet I Kina kan alltså leda till att pengar som både hålls i beredskap för sjukvård och delvis också skulle gått till sjukvård exporteras till USA och där leder till global finanskris.
[Uppdatering: Se sur vänsterkommentar med utdrag på YouTube]
Andra bloggar om: finanskrisen, sparande, Kina, sjukvård, konsumtion, nationalekonomi, politik, ekonomi, frihet, marknadshushållning på intressant.se
Etiketter: frihet, nationalekonomi
posted by Danne Nordling @ 13:34
10 comments
10 Comments:
Thailand har helt fri sjuk- och tandvård för sina medborgare.
Trots detta unnar sig småbönderna inte mycket. Samma gamla cykel, såvida man inte går till fots.
Inkomsterna från jordbruket är så ytterst obetydliga och ojämna, att bonden vill ha en liten reserv till utsäde vid kommande dåliga år.
Olaus
Kina har ingen fri sjukvård och pensionerna är minimala.
Det betyder att det råder ett utpräglat klassamhälle. De som bor i städerna och som är verksamma i den tillåtna delen av marknadsekonomin klarar sig hyggligt.
Ändå måste de spara med tanke på äldra dar och som nu effekterna av lågkonjunktur och finansbubbla.
Den verkliga överklassen är det politiska ledarskiktet och med dem lojala trotjänare.
Befolkningen på landsbygden, som uppskattningsvis motsvrar tvåtredjedelar av befolkningen, är fattiga, ibland lever de i direkt nöd.
Men även här sparar man så långt det nu går.
Det är ju vanligt att män söker sig till storstäderna i avsikt att hitta jobb där och då till väsentligt högre ersättning än vad de kan tjäna på hemmaplan.
Denna del av arbetskraften brukar besöka sina hem och anförvanter normalt en gång per år.
I samband med ålderdom räcker det inte med sparat kapital. Så långt möjligt fortsätter man arbeta. Dessutom är det en del i systemet att nära anförvanter bidrar med en hacka om nu relationerna tillåter det.
Bäst gynnade är dom, som har barn och släktingar bosatta utomlands och som då och då kan få en slant sig tillsända att leva på.
Per Fredö
Kan man inte tänka sig att den höga sparbenägenheten inte bara är kulturellt betingad och/eller en följd av avsaknad av sjukförsäkringssystem, utan att den är en följd av en avsiktlig politik, som utnyttjar diktaturens möjligheter att hålla nere ersättningen till arbetskraften för att åstadkomma ett omfattande offentlig sparande. Vet man något om fördelningen av sparandet mellan privat och offentlig sektor?
Den konstlat låga valutakursen (som inte skulle vara möjlig att hålla i en demokrati) i förening med nedpressade löner gör det möjligt för Kina att slå ut en stor del av världens tillverkningsindustri och (genom att hålla privatkonsumtionen på en låg nivå) bygga upp ett sparande i stats- eller företagsregi för investeringar. Det går så länge de breda massorna inte kräver sin "rättmätiga" andel i produktionsresultatet.
Kina sparar inte alls för mycket
Det är en bluff att det existerar ett "sparöverskott" i Kina och i andra länder som i exempelvis de oljeproducerande länderna. Att spara är samma sak som att avstå ifrån konsumtion idag för att genom investeringar kunna öka sin konsumtion i framtiden.
Det som kallas "sparöverskott" är i verkligheten kraftiga ökningar av penningmängden. De länder som har stora exportintäkter i dollar låter helt enkelt centralbanken köpa upp dollarn genom att skapa helt nya pengar utav ingenting. Därefter köper centralbankerna amerikanska statsobligationer.
Det finns inget sparmoment i denna process enligt definitionen ovan. Möjligtvis kan det kallas finansiellt sparande, men det är däremot inget realt sparande (investeringar i en större produktion).
Syftet med processen är att höja värdet på dollarn så att amerikanerna kan fortsätta att importera ifrån andra länder. Syftet är också att sänka värdet på den egna valutan. I Kinas fall handlar det om att bygga upp en stor exportindustri. Men samtidigt hämmas importen av konsumentvaror eftersom dessa produkter blir dyrare.
Ett land kan aldrig spara för mycket eftersom det är sparandet som finansierar produktionen och investeringarna. Däremot kan ett land som USA "överkonsumera" och med tiden bli fattigare. En mindre andel av pengarna kommer i detta fall att användas till att finansiera produktion och investeringar. Överkonsumtionen kan endast fortsätta så länge det finns någon som artificiellt håller uppe värdet på valutan. Detta är förutsättningen för att kunna köpa billiga importvaror.
Per-Olof Perssons resonemang om sparandeöverskottet är säkert riktigt i ett makroekonomisikt perspektiv.
Det gäller Kina och även rika industriländerna.
Vad som nu diskuteras är dock att enskilda kineser saknar sparade medel för att klara sin dagliga konsumtion och likaså de särskilt stora utgifter, som behövs i samband med sjukdomar och pension.
Bakgrunden till detta ligger också i att Kina inte har tillräckligt stort sparande för att ge sin befolkning sjukvård och pension- eller väljer att att i stället lägga på investeringar i sitt expanderande näringsliv.
Per Fredö
Men Per-Olof Persson, Kinas investeringar f.n. är väl inte lånefinansierat utan finansierat med företagsvinster p.g.a. nedtryckt löneläge och valutakurs, dvs med undanpressad konsumtion, dvs med sparande, reellt sparande.
Danne:
Finns det inte ganska stora problem med att förklara finanskrisen med för mycket sparande i Kina o andra länder?
Varför utlöstes krisen trots att sparandet ökade? Sparnivåerna under tidigt 2000-talet var ju inte högre än tidigare år? Snarare lägre.
Did the Fed, or Asian Saving, Cause the Housing Bubble?
Systemet havererar för att det är ett skuldbaserat penningsystem. Det här parasiterande penningsystemet har nått sin matematiska gräns vad gäller att anskaffa nya skuldslavar (de måste ju ta slut någon gång).
Tog upp detta i min senaste blogg.
http://blogg.aftonbladet.se/11316/perma/1081463/
Sparandets terminologi
Med realt sparande menas investeringar i realkapital. Finansiellt sparande ställer finansiella resurser till förfogande för andra (som lånar) att investera i realkapital.
Att Kina översparar som nation är detsamma som att Kina har ett överskott i bytesbalansen. Det är alltså fråga om ett finansiellt sparande som ställs till förfogande för andra länder. Den reala delen består av den uteblivna varuimport som Kina därmed tar på sig. Dessa varor får alltså andra länder använda sig av.
USA lider emellertid av att dess valuta inte är så konkurrenskraftig att det blir attraktivt att investera i exportindustrin. En del av Kinas resurser användes istället för att öka bostadsbyggandet. Förutsättningen för detta var dock att räntorna var tillräckligt låga för att detta skulle bli attraktivt. Därför är finanskrisen en kombination av dessa två orsaker.
Jag tror dock att ett vanligt land som sänkte räntan som USA gjorde skulle ha drabbats av en kraftig depreciering av valutan och minskning av inflödet. Men dollarns psykologiska ställning medförde att detta inte inträffade. Kineserna ville investera i USA och de ville inte revalvera sin egen valuta. Därför kunde USA hålla en skadligt låg ränta.
/DNg
Frågan är vad vi ska göra åt Kina som tillåter USA att göra fel? Felet måste ligga i det asiatiska psyket.
Per-Olof, har du någon idé?
Skicka en kommentar
<< Home