onsdag, mars 04, 2009

Arbetstiden i en kris skulle öka enligt Marx

Man har i Europa börjat läsa Marx. Han beskrev ju hur kapitalismens kriser fungerade. En väsentlig del var att den fallande profitkvoten i en kris skulle framtvinga förlängd arbetstid. Men de svenska kapitalisterna tvingar istället Metall att gå med på kortare arbetstid. Hade Marx fel?

Sverige är ett utmärkt testfall för den teori om kapitalismen som Karl Marx lanserade i sin bok Kapitalet 1867. Teorin sade att kapitalismen på lång sikt tenderar att öka arbetstidens längd. Det var en av anledningarna till att det skulle bli revolution.

Men Marx kunde också se att kapitalismen gång på gång drabbades av konjunkturnedgångar. De var kraftigare på 1800-talet och kunde tänkas utlösa sådana oroligheter att det blev revolution. En liten försmak hade getts 1848. Även konjunkturkriserna var något som Marx försökte förklara med sin teori. Förklaringen byggde på det Marx kallade "den fallande profitkvoten".

Kapitalisterna var genom konkurrensen piskade att investera i kostnadsbesparande maskiner. Pengarna till dessa fick företagarna genom att återinvestera vinsterna. Vinsten eller mervärdet i ett företag härrörde från skillnaden mellan arbetslönen och försäljningspriset (minus driftskostnader). Arbetslönen bestämdes av arbetets objektiva värde - dvs vad det kostade att förse en arbetare med existensmedel så att han överlevde och kunde reproducera sig.

Ett räkneexempel som Marx använde var garnfabrikanten som satsade 88 procent av sitt kapital på olika driftskostnader (detta kallade han "konstant kapital", C) och 12 procent för att kunna betala löner ("variabelt kapital", V). Det spunna garnet sålde han sedan för 18 procent mer än det satsade kapitalet. Vinsten eller "mervärdet", M var alltså 18 procent, menade Marx. För att det skulle se sakkunnigt ut ställde han upp följande formel för profitkvoten:

Profitkvoten = M /C+V

Med siffror blir det 18 /88+12

När mer maskiner måste användas för att få ner arbetskostnaderna går det åt mer pengar till avskrivningar. Låt oss säga att de ökar från 5 i Marx' exempel till 7. Lönesumman kan då minskas till 10 genom att en del arbetare avskedas. Nu kunde man tycka att företagaren säkrat sin "profit" på 18 även för denna nya period. Men det ansåg inte Marx.

Maskiner kunde inte tillföra något värde, menade Marx. Det var bara arbete som genererade värde. Vid oförändrad arbetstid kunde arbetet på 10 bara tillföra 15 i mervärde eller vinst. Profitkvoten blir alltså 15 /90+10 eller 15 procent. Kapitalismens inneboende krafter har alltså medfört en fallande profitkvot.

Detta gillar inte kapitalisten. Nu får han mindre pengar för att investera i kostnadsbesparande maskiner. Kris hotar. Här gäller det att öka profitkvoten igen. Det finns bara ett sätt att göra detta. Utsugningen av mervärde från arbetskraften måste öka. Hur går detta till? De anställda måste arbeta mera (till oförändrad eller helst sänkt lön). Om utsvettningen inte kan ökas återstår bara en sak: förlängd arbetstid.

Systemet dömer alltså kapitalisten till att exempelvis sträva efter följande relation för profitkvoten:

18 /90+13 = 17,5

Nu är revolutionen nära. Inte ens en ökning av arbetstiden med 30 procent för de 83 procent av arbetarna som är kvar räcker för att återställa profitkvoten till 18 procent. Och blir det inte revolution denna gång så går åtminstone ett antal företag under i krisen. Rimligtvis är det de företag som varit minst framgångsrika i att öka arbetstiden och hålla "profitkvoten" uppe.

Hur kan det komma sig att krisen i Sverige istället leder till kortare arbetstid? Det verkar som att Marx' teorier är helt odugliga. Varför skall man då börja läsa Marx? Vilken vägledning får vi därifrån? Eller har IF Metall lurat skjortan av de svenska kapitalisterna?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , intressant.se

Etiketter: ,

4 Comments:

At 04 mars, 2009 14:16, Blogger Nils Lindholm said...

Liknar det inte MP:s arbetstidsdelning.

Men det du beskriver i Marx grejen är väl en konstant.
En bil som går med gasen i botten.
Nu tog bensinen slut.
Eller nu har accelerationen avtagit pga. friktionsförlusterna.
Bankerna kan inte trycka mer egenvaluta längre.
COOP o Willys tar inte längre emot skuldförbindelser som ersättning för kontant betalning.

Så nästa steg måste bli att avskaffa pengar, dom som man biter i och får tandskador ;)
Då är 'bankruns' inte möjliga och COOP o ICA vet inte att det dom får i kassapparaten är . . . skuldförbindelser.
Då kan bankerna öka fordringarna o skulderna för folk, så att bankernas ränteinkomster åter kan ökar exponentiellt som i din Marx-grej.

 
At 05 mars, 2009 19:34, Blogger Kraxpelax said...

Det var en värdefull och påpasslig kritik. Dendär teorin om profitkvotens fallande tendens, som jag personligen aldrig har förstått, styrks mycket dåligt av empiri sedan lång lång tid. Danne ´Nordling lär vid det här laget veta att undertecknad har mycket höga tankar om Marx, men det får medges att han är praktiskt taget obegriplig. Såå, man börjar läsa Marx i Europa? Jag är inte ALLS säker på att det är nyttigt.

I sinom tid kanske jag levererar en generell marxutläggning på min blogg auner ilian. Vi får se.

- Peter Ingestad, Solna

 
At 06 mars, 2009 01:47, Blogger Danne Nordling said...

Nils, skillnaden mellan Marx och MP är att Marx påstod sig beskriva faktiska tendenser i det kapitalistiska systemet in abstracto medan MP finner det önskvärt att minska arbetstiden - rimligtvis i stil med det som IF Metall gått med på (6,4-timmarsdag).

Kraxpelax, du har höga tankar om Marx men vad du hittills har omnämnt är sådant som du menar är svårt att ta till sig hos honom. Vad är det som är av värde?

Att arbetstiden måste förlängas i kriserna är en följd av ett skenbart logiskt resonemang baserat på en felaktig premiss: masiner kan inte skapa något värde utöver det arbete som finns nedlagt i dem vid tillverkningen. Att företagare försöker få upp vinsterna är däremot inget svårbegripligt.

Frågan är slutligen huruvida man kan prognostisera lönsamhetsutvecklingen. Industriell utveckling fordrar mer realkapital i relation till arbetet. Det skulle i Marx' system tyda på ökad kapitalandel av förädlingsvärdet (ökad mervärdesandel, M /M+V). Men det räcker inte för Marx.

Vinsten i relation till "kapitalet" måste samtidigt sjunka, vilket i och för sig inte är någon tokig tanke. Ju mer kapital som finns i samhället desto lägre blir räntabiliteten. Det indikerar att kapitalandelen ändå inte skulle stiga. Men Marx sätter inte vinsten i relation till realkapitalet utan till kostnaderna i företaget (C+V).

Då blir hela projektet obestämt. Kostnaderna för ett företag innehåller ju ett annat företags vinst. Med stark vertikal integration finns däremot hela vinsten i produktionskedjan i ett enda företag. Det företag som köper in en färdig produkt och sätter sin logotyp på varan har en låg vinstmarginal medan det som äger allt från järngruvan till slutmonteringen har en hög. Marx' prognos är meningslös.

Inte ens tesen om den stigande kapitalandelen (mervärdekvoten) är korrekt. Konventionell analys har kommit fram till att den legat förvånansvärt konstant sedan 1800-talet. Annan statistik visar att den snarare har minskat.
/DNg

 
At 06 mars, 2009 05:42, Blogger Kraxpelax said...

Svar till Danne Nordling. Jag skulle säga lite renodlat att Samhällsfilosofen Marx förhåller sig till Ekonomen Marx ungefär som stratosfären till Marianergraven. I Marx' ekonomiska teorier, sådana de framläggs i Kapitalet, kan jag egentligen inte urskilja en redig tankegång. (Det som är korrekt, nämligen arbetsvärdeläran, är inte Marx utan Ricardo.) Men hans insats på samhällsfilosofins domän beundrar jag enormt, vad mer exakt? Dels lanserandet av klasskampsbegreppet, som naturligtvis inte bör förstås enligt vulgärmarxismens förgrovade koncept utan långt mer differentierat, och i SAK var Marx först med förklaringsscheman som sedan vunnit burskap inomämnen som sociologi och ekonomisk historia.

Sedan är det den marxistiska funktionalistiska teorin onm förhållandet mellan samhället ekonomiska bas och dess överbyggnad i form av organisation och tänkande, som jag finner stämma med verkligheten som handsken på handen.

Vidare hans teori om förhållandet mellan produktivkrafter och produktionsförhållanden, som i stora drag går ut på att världsekonomin utvecklas liksom via återkommande jordbävningar, då det ekonomiska system etableras när de främjar den ekonomiska tillväxten och sedan förblir tills systemet genom inte minst teknologins utveckling blir hämsko på densamma. Jag är inne på att Marx just i nutiden får rätt, dvs. att det kapitalistiska systemet nu börjar ha en starkt hämmande effekt, och att det i grunden är det som ligger bakom vår nuvarande ekonomiska kris, och framför allt pekar jag på 1. marknadens oförmåga att hantera fallande styckkostnader optimalt, särskilt belyst av fildelningskonflikten, där styckkostnaden går mot noll och 2. den ökande interdependensen mellan ekonomins aktörer, vilken skapar en ständigt ökande samlad externalitet och 3. rendentiellt stigande friktionskostnader av monetarisering och juridisk kontroll.

Det finns en enkel logisk grund för dessa teorier, vilka särskilt observerats av den marxistiske ekonomen Ernest Mandel, nämligen att knapphet genererar klasskamp mellan sociologiska aggregat (vilkas organisering utmärkt undersökts av elitteoretiker som Mosca och Pareto). Den ekonomiska tillväxten minskar denna knapphet och därmed klassmotsättningarna, varvid Marx' klasslösa slutsamhälle motsvarar ett tillstånd där ingen knapphet längre existerar, varför klassbildningen som helhet mister sin drivkraft.

Man måste skilja på politikern Marx och teoretikern Marx. Marx teorier är i sig politiskt neutrala och skulle utmärkt kunna tillämpas inom ramen för en högerideologi.

Man skall också observera att Marx är helt på samma linje som den andre store samhällsfilosofen, Adam Smith, genom sin "materialistiska" uppfattning: det är den ekonomiska egennyttan som styr, och inte idealen.

Slutligen får man skilja på analytisk intelligens, som processar små informationsmängder exakt, och hermeneutisk intelligens, som processar stora informationsmängder ungefärligt. Dessa typer av tänkande har sitt cerebrala substrat i helt skilda neurongrupper. Marx är en glänsande hermeneutiker. Som analytiker är han direkt svag.

 

Skicka en kommentar

<< Home