torsdag, februari 26, 2009

Vad borde Obama göra?

Nu kommer Obamas första budget. Underskottet blir 12,3 procent av BNP. En hel del av krisåtgärderna borde sätta fart på ekonomin. Men en del av budgeten pekar på ökad offentlig sektor och högre skatter för de rika i framtiden. Krispolitiken blir ett tillfälle att premiera de egna politiska värderingarna.

Om vi bortser från politiska låsningar i den amerikanska stabiliseringspolitiken kan det vara intressant att spekulera kring vad Barack Obama akut skulle kunna göra åt den ekonomiska krisen och jämföra med vad som finns i stimulanspaketet ARRP på $787 mdr (tid vers). Kommer Obamas politik att hjälpa eller tvärtom förvärra utvecklingen? Bakgrunden är den översikt som SvD:s korrespondent Karin Henriksson publicerade 21/2 . Enligt uppgifter idag (DN) blir det planerade budgetunderskottet totalt 12,3 procent av BNP. Utgångspunkten är alltså den kris som vi har idag med alla de misstag som redan begåtts tidigare. Då ser vi ett behov av åtgärder på tre områden:

1) Fastighetskrisens reala verkningar
2) Bristen på krediter
3) Sjunkande privat konsumtion

1) Vad kan Obama göra åt de enorma överinvesteringar som gjorts i bostäder? USA har tomma småhus som motsvarar flera års produktion. Trots att låneräntorna sjunkit något måste bankerna snarare säga upp fler lån än låna ut pengar till hugade småhusköpare. Det första problemet beror på bristande säkerheter när småhuspriserna sjunkit. Även folk med 25 procents kontantinsats vid köpet har mist sin säkerhet. Därför måste bankerna förmås att temporärt nöja sig med sämre säkerheter. Staten kan också subventionera räntorna för dem som har svårast att klara sina löpande betalningar (finns i ARRP). Rivningar kan stimuleras. En del av överkapaciteten kan med fördröjning överföras till väg- och broarbeten. Starkare banker tas upp i p 2.

2) Bristen på krediter började man bekämpa redan i höstas genom TARP. Här finns fyra problem. a) Skräcken för bankrusningar (det finns dock insättargarantier). b) Skräcken för att utlåning sker till institutioner med "giftiga" givna krediter. c) Skräcken för utlåning som ger ökade förluster. d) Minskning av utlåning för att regleringskvoter inte uppfylls.

2b) En bank som inte får låna pengar på annat håll (en lika betydelsefull upplåningskälla som småspararna) därför att banken misstänks kunna komma på obestånd, kan i sin tur inte låna ut lika mycket pengar som tidigare (snarare måste den betala tillbaka). I Sverige har detta delvis lösts med ett stabilitetspaket som garanterar bankens låneinstrument. De banker som deltar får mot avgift en statlig försäkring som betyder att om banken får svårigheter kommer fordringsägarna (t ex pensionsfonder som investerat i bankcertifikat) ändå att få sina pengar. I USA förs en diskussion om en total bankgaranti eller rentav ett temporärt statligt övertagande. Staten skulle alltså antingen täcka kreditförluster på givna lån eller rentav även kommande kreditförluster.

2c) När den ekonomiska krisen har framskridit blir nästan all utlåning riskabel. Både privatpersoner och företag kan ju komma på obestånd om krisen förvärras. Nyutlåningen måste även i fortsättningen ske restriktivt men helst på grundval av en inte alltför pessimistisk framtidsbedömning. Åtgärder som får ner räntan till normal differens mot styrräntan är en första väg. Inte ens i Sverige är vi där. Det märks t ex för industriobligationer men också på interbankräntan som ligger 0,3 procentenheter över styrräntan. I USA är differensen däremot fortfarande 1 procentenhet (mot som värst 3,5). Också därför uppstår diskussion om statligt övertagande. Risken är dock att långivningen då blir alltför frivol.

2d) Regleringskvoter för bankerna kan avse relationen mellan eget kapital (primärkapital) och utlåningen eller andra regleringar som kassakvoter (en andel i kassa eller på konto i centralbanken). Om förluster reducerar det egna kapitalet eller en allmänt mer försiktig tillämpning av kvoten är nödvändig måste kreditgivningen minskas och lån sägas upp. Staten kan då bidra med hybridkapital som räknas in i primärkapitalet. Mer långtgående är att staten går in med ägarkapital i bankerna. USA tycks inte ha hybridkapital eftersom man där laborerar med att omvandla preferensaktier till primärkapital.

3) Sjunkande privat konsumtion motverkas i ARRP med skattesänkningar, ökad arbetslöshetsersättning och andra bidrag samt anställning av arbetslösa i offentliga projekt. En svårighet är att sänkta skatter kan sparas. Någon federal moms som kunde sänkas temporärt finns inte. Kanske det hade varit bättre att inte ge skattesänkningen som ett engångsbelopp på 400 dollar utan istället ge en konsumtionscheck med tidsbunden giltighet? Man måste också se upp med de offentliga projekten så att de inte blir varaktiga. Det är illa nog om de är så långvariga att de binder resurser i nästa konjunkturuppgång. Det skall helst röra sig om tidigareläggningar som kan göras i lågkonjunkturen. En fördel med detta är att offentliga investeringar kan dras ned i högkonjunkturen vilket medger att minskat hushållssparande då inte behöver mötas med skattehöjningar.

Ytterligare åtgärder skulle kunna vara införandet av skrotningspremier för bilar, vilket redan förekommer i Europa. En del av bilindustrin borde också kunna ersättas med produktion av vindkraftverk.

Kritiken

Man kan ställa sig kritisk till Obamas stabiliseringspolitik av flera olika anledningar. En allvarlig invändning är att om krisen blir kortvarig riskerar tajmingen återigen att bli felaktig. Detta gäller särskilt de tröga satsningarna på infrastrukturinvesteringar. Sådana borde ha förberetts som en beredskapsåtgärd så att de snabbt hade kunnat sättas igång. Men den dominerande stabiliseringspolitiska doktrinen såg sådana finanspolitiska åtgärder som principiellt obehövliga. Stabiliseringen kunde i huvudsak klaras med ränteförändringar.

En annan kritik är mer svepande och innebär att en stabilisering leder till nya (och värre) problem i framtiden på samma sätt som den tidigare, skenbara stabiliseringen ledde till dagens kris. Den kan också kombineras med en moralistisk kritik av massornas hemfallenhet åt oanständig lyxkonsumtion med lånade pengar. På 1930-talet kallades företrädarna för denna inriktning "likvidationister" eftersom de ville likvidera all "osund" verksamhet som inte längre var lönsam. Båda dessa kritiska linjer avstår från att närmare analysera vari svårigheterna består och hur motåtgärder skulle förvärra situationen.

Eftersom opinionen inte kan skilja mellan stabiliseringspolitik och värderingspolitik passar många på att föra fram sina politiska värderingar som ett föregivet led i den ekonomiska kritiken. Sålunda kritiserade Republikanernas talesman Bobby Jindal, guvernör i Louisiana, Demokraterna för att de istället för att åstadkomma ekonomisk tillväxt kommer att "skapa tillväxt i staten, höja våra skatter och öka kommande generationers skuldbörda" (DI 26/2, s 14).

Denna kritik är bara relevant om valet står mellan förvärrad kris nu och större offentlig sektor i framtiden. Obama har utlovat både besparingar och skattehöjningar (över $250' i familjeink). Som vanligt finns alltså en fördelningspolitisk konflikt inbäddad i stabiliseringspolitiken. Men Obama lovar också besparingar motsvarande 14 procent av BNP de närmaste 10 åren (3% 2013). Problematiken faller tillbaka på F D Roosevelts New Deal som perioden 1933-40 ökade de federala utgifterna från 8 till 10 procent av BNP. Vissa försök, som underkändes av HD, sågs som rent socialistiska och diskrediterade all ekonomisk politik mot depressioner såsom varande suspekt i breda kretsar (bloggart).

Resultatet nu kan bli en större offentlig sektor men de krismotiverade utgifterna är i betydande omfattning tidsbundna. Däremot kommer sannolikt värderingspolitiska utgiftsökningar för sjukvård och undervisning (nu förklädda som krisutgifter) att bli bestående och kräva skattehöjningar i framtiden. Det tycks vara en gratischans som ingen tackar nej till. Det är mot detta som kritiken konkret borde inriktas.

Argumentet med ökad skuldbörda är tvetydigt. Eftersom avsikten är att minska underskottet i utrikeshandeln är skuldbördan inhemsk och inte generationsbetingad - några får ökade ränteintäkter och avbetalningar medan andra får betala. Men, som sagt, detta har inte så mycket med den akuta stabiliseringspolitiken att göra.

En helt annan kritik är den som kommer från SEB:s ekonomer som menar att ARRP borde vara tre gånger större. Denna bedömning ligger mera i linje med Kinas stimulanspaket som motsvarar 13 procent av BNP. Men visserligen är 787 mdr bara 5,6 procent av BNP. Tillsammans med underskottet från Bushs tid och utgifter för Obamas sjukvårdsreform blir underskottet ändå 1,75 biljoner USD eller 12,3 procent. Vi får rimligtvis se hur stark finanspolitisk stimulans i ett något framskridet skede av en allvarlig konjunkturnedgång kommer att verka i praktiken. Enligt gängse ekonomisk teori borde detta sätta en hel del fart på ekonomin i USA.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , intressant.se

Etiketter:

9 Comments:

At 26 februari, 2009 20:28, Blogger Elling said...

Gör som Lincoln
Be bankirerna dra åt h_lvete och trycka Greenbacks tills vi ser inflationen
http://webofdebt.wordpress.com/2009/02/22/monetize-this-a-better-way-to-fund-the-stimulus-package/

 
At 26 februari, 2009 21:36, Anonymous Ola said...

Danne
Om krisen blir djupare vad återstår då att göra mer än att trycka pengar?
Hade man tryckt pengar i höstas så hade det bromsat upp krisen vi hade även sluppit deflation man skulle tryckt så mycket pengar att inflationen blev 2%, om krisen blir kortvarig så kan nytryckta pengar komma i uppgången av ekonomin, men jag tror inte på en snabb uppgång, så länge som konsumenternas köpkraft är mindre än vad varorna kostar som är producerade så länge varar krisen om företagen inte får sälja sina produkter så dör ekonomin.

Lösningen på krisen kan inte vara att ge banker pengar som senare lånas av företag som inte får sälja sin produkt, döden flyttas bara framåt i tiden, konsumentens köpkraft måste återställas då mår företagen bra igen.

Det som är producerat ska konsumenten ha pengar till att konsumera, fel där då går det åt helvete.
Husmarknaden i USA har förlorat kapital investerarna måste förlora en del pengar, men konsumenternas köpkraft ska inte minska. Konsumenternas pensioner måste minska om pensionsfonderna var med i finasbubblan.

 
At 27 februari, 2009 01:25, Blogger Tino said...

“. Men Obama lovar också besparingar motsvarande 14 procent av BNP de närmaste 10 åren (3% 2013).”

Dan:
Jag blir förvånad att du låter dig luras av Obamas fiffel. Det här med besparingar är fiktik lek med siffror:

Det bygger på att Obama räknar med att Irak-kriget skulle ha fortsatt I all oändlighet, och nu avslutats, en “besparing” på 150 miljarder dollar om året. I själva verket skulle kriget I Irak tagit slut hursomhelst, det rörde sig alltid om en tillfällig utgift som inte går att jämföra med permanenta utgifter. Obama räknar också skatteökningar i att inte fortsätta 2001-2003 års skattesänkningar som en “besparing” i sitt fösök att lura allmänheten, det är naturligtvis i praktiken en skattehojning.

 
At 27 februari, 2009 02:27, Blogger Per Paterson said...

Jag tror att det bästa är att inte göra någonting och låta alla in solventa personer, företag, banker gå i konkurs och sedan köpas av nya investerare. Sänka statliga utgifter och skatter med bibehållen balanserad budget. Låta priserna falla fritt och snabbt till den nivå där det finns köpare. Avveckla FED och införa 100% guld och silver valuta som ingen regering kan öka mängden av eller påverka räntan vore enormt bra för alla människor och företag.

 
At 27 februari, 2009 02:57, Blogger Danne Nordling said...

Det sannolika problemet är det som SEB pekar på. Hela krisen har präglats av underskattningar av behövliga motårgärder. När räntan är noll betyder det att penningmängden kan öka kraftigt. Det är kongruent med att "trycka pengar". Problemet är vem som skall göra av med pengarna.

När krisen gått så långt som idag är det dessutom inte lämpligt att göra drastiska åtgärder i termer som allmänheten inte har förtroende för. Därför kommer krisen vid en viss tidpunkt att förlängas eftersom tillräckliga motåtgärder inte längre kan vidtas eftersom de då skulle betraktas som "farliga" och därför bli kontraproduktiva.

Beträffande Obamas besparingar har jag refererat den officiella bilden. Om den är tillrättalagd behöver det i det akuta skedet inte betyda så mycket. Obama vill naturligtvis lugna kritikerna i det republikanska lägret med besparingar och samtidigt tillgodose populisterna, som prioriterar avundsjuka mer än återhämtning, med hjälp av skattehöjningar enbart för de rika.
/DNg

 
At 27 februari, 2009 13:42, Blogger Per-Olof Persson said...

Problem för Obama:

1. Krispaketet träder till största delen i kraft 2011.

2. Obama talar om att i framtiden höja skatterna för att minska budgetunderskottet. Företagen kommer i denna situation inte att investera i USA.

3. Krispaketet är ett sätt att öka den offentliga sektorn. Detta innebär att produktionsresurserna överförs från näringslivet till den offentliga sektorn.

4. Krisen beror inte på för låg konsumtion, utan på att konsumtionen har varit för hög under uppgångsfasen. Produktionsresurserna är knappa. Detta innebär att det som konsumeras inte kan användas till investeringar inom näringslivet. Investeringar är samma sak som att spendera pengar på: naturresurser, arbetskraft, halvfabrikat och investeringsvaror.

OBS! Produktionen kommer alltid före konsumtionen. Företagen spenderar pengar på produktionsresurser innan de får in försäljningsintäkter. Det är således sparandet som finansierar produktionen (och utbetalningen av löner).

Konsumtionen kan på lång sikt endast öka om sparandet först ökar (konsumtionen minskar) och att entreprenörerna därefter använder sparandet till investeringar. Investeringarna måste ske i produktionsstegen som är längst ifrån konsumenterna och därefter ske stegvis fram till sista steget (försäljning av konsumtionsvaror).

OBS! Detta kräver att vinsterna är högre i de sista stegen än i stegen närmast konsumenterna. Produktionsresurserna måste nämligen överföras (utan kraftiga prisstegringar) från stegen närmast konsumenterna till de sista stegen.


SLUTSATS:

För att lösa krisen måste det bli lönsamt att spara och att investera inom näringslivet. Detta kräver lägre skatter och lägre offentliga utgifter. Om den offentliga sektorn använder de knappa resurserna till konsumtion (eller köper konsumtionsvaror ifrån näringslivet) så måste investeringarna inom näringslivet (på lång sikt) bli lägre.


Likvidation

När överinvesteringar görs under uppgångsfasen bygger dessa på överkonsumtion, dvs den långsiktiga efterfrågan på vissa produkter, exempelvis nya bilar, är omöjlig att upprätthålla. Låga räntor och överbelåning är alltid något som är omöjligt att upprätthålla på lång sikt. Samtidigt ökar investeringskostnaderna kraftigt i slutet av uppgången. Dessa faktorer skapar överinvesteringar som inte på lång sikt kan vara lönsamma. Detta enda som kan göras är att likvidera investeringarna.

OBS! Låga räntor och en ökad penningmängd kan på kort sikt göra investeringarna lönsamma. Men problemet är att kostnaderna ökar kraftigt i slutet av den nya uppgångsfasen.

 
At 27 februari, 2009 23:12, Blogger Tino said...

Man kan gora battre an det officiella bilden, om den fuskar.

Notera ocksa Obamas budget efter 2012. Han foreslar en permanent underskott pa 3-3.5% av BNP. Det ar pa gransen till ohallbar (Bush genomsnitt var ca 2%).

http://www.crfb.org/documents/FY10Budget.pdf

 
At 28 februari, 2009 00:46, Blogger Danne Nordling said...

PP, att inte göra något alls liknar den politik som Herbert Hoover bedrev de två första åren efter kraschen 1929. Var det en bra politik? Hade inte mera övertänkta motåtgärder varit bättre?

Hoover har själv menat att han ville göra mera men han var till stor del beroende av sin välrenommerade finansminister Andrew Mellon som suttit sedan 1921. Han ses som företrädare för "likvidationisterna" som inte bara ville låta allt odugligt likvideras utan också ville "rensa ut" svaga banker genom att strypa kredittillförseln till dem. Han var också stenhårt för utgiftsminskningar för att få balans i den federala budgeten. Inte ens Hoover kunde behålla honom utan avskedade honom 1932.

Det gjorde inte saken bättre eftersom Hoover var en försiktig, konservativ person. Priserna föll och arbetslösheten blev 25 procent. Ändå kritiserade Roosevelt honom för budgetunderskottets ökning och de ökade offentliga utgifterna (de ökade från 3,4 procent av BNP till nästan 7 under åren 1930-32). Men mycket av Roosevelts politik var en fortsättning på den väg som valts av Hoover.

Om guldmyntfot skall införas är det inte något som utgör ett led i krispolitiken utan en åtgärd för framtiden med syfte att undvika nya kriser.

P-O P, du har en poäng med p1. Och även p2 är en svaghet i Obamas retorik. Med stora skattehöjningar skrämmer han bort dem som vill investera - inte bara till utlandet utan också hemmaföretagen för överskådlig tid.

Däremot är din p3 mera diskutabel. Om det finns lediga resurser överförs dessa inte från näringslivet till offentliga sektorn. En verklig tidigareläggning innebär endast att själva verksamheten sker tidigare än annars och leder till ökade lediga resurser senare.

Vad krisen beror på (p4) är en sak och vad man kan göra åt den en annan. Visst har det varit ett misstag att konsumera för mycket tidigare istället för att investera och tränga ut japansk och kinesisk import. Vad Obama måste göra är att inte låta konsumtionen minska drastiskt så att det blir stor arbetslöshet i USA och för den delen inte heller i omvärlden. Den långsiktiga korrigeringen av balansrubbningen gentemot utlandet måste ske långsamt i framtiden - inte nu och plötsligt.

Slutsatsen att det krävs lägre skatter och mindre offentlig produktion som en krisåtgärd förefaller inte hänga ihop med den övriga analysen. Visst vore det bra med lägre skatter där den nu offentliga produktionen istället ombesörjdes av den privata tjänstesektorn med hjälp av avgifter mm. Men det hjälper knappast för att göra privata investeringar mer lönsamma. För ökad investeringsvilja är det främst en större efterfrågan som verkar stimulerande. Detta kan förverkligas med skattesänkningar utan utgiftsminskningar.

I den aktuella nedgången i USA var det bostadsinvesteringarna som ökade för mycket. Det betyder inte att de just byggda husen skall "likvideras". Men det är nog riktigt att det är bra att stimulera rivningar av de äldsta husen. Sedan är det bara att vänta tills befolkningsökningen och hushållsbildningen kommer ikapp utbudet. Under tiden får byggarbetarna gå arbetslösa eller helst syssla med något mera produktivt (t ex vägar och broar). Dock kan byggandet inte bli lika högt som före kraschen 2006. Men en del av arbetskraften fick ju jobb på annat håll i början.

När en obalans inträffat kan uppenbarligen ingen stimulanspolitik i världen göra misstagen ogjorda. Både en exportledd och en endogen konjunkturdepression genererar stora välfärdsförluster. Det är därför endogena nedgångar måste förebyggas. De kan inte motverkas på något riktigt bra sätt.
/DNg

 
At 01 mars, 2009 15:02, Anonymous Anonym said...

Alla länder står inför samma ekonomisk-politiska problem, men självfallet med varierande styrka och inriktning.

Finanskrisen kom explosivt, överraskande även för experter och är ett faktum.
Kraftigt sjunkande bruttonationalprodukter och exportinkomster kom likaså överraskande.

Vi har nu en enorm överproduktion av bilar, vilket har medfört en ökad protektionism.
Det gäller USA som med Obama som president hade protektionismen i sitt ekonomiskt-politiska program

Protektionismen är också på frammarsch inom ett EU, vara inriktning är den motsatta, frihandel inom öppna gränser.

Det är inte bara väljare, fack utan även det näringsliv, vars ideologi bygger på fri företagsamhet, som nu kräver att staten ska rädda än det egna företaget och än det andra.
Stora företag, menar man, är viktigast, detta med hänsyn till att de har så många underleverantörer.

Går Saab i konkurs så försvinner 100 000 industrijobbbranscher hävdas det- och på likartat sätt resonerar man i flertalet länder med krisdrabbade fordonsindustrin.

De gamla tankarna om nyttan av strukturförhändringar får alltfler regimer svårighet att hävda. Även om de vet att det är så.

Obama vann valet på sitt löfte att förändra USA, en hägrande framtidsvision, som endast skulle kunna förverkligas under en långvarig högkonjunktur.

Också andra presidenter vann val på visionen att tiden var mogen för en förändring.
I USA har detta gränsat till hysteri.

Det var förstås fel att ställa ut löften om kostnadskrävande reformer i ett läge, då den amerikanska ekonomin befann sig i en finansiell kris och då man över partigränserna fick gå in med stimulansåtgärder, vilka i första hand helt naturligt skulle rädda de största bankerna från konkurs.

Nu har Obama fått gå in med ännu ett krispaket värderat till 787 billioner dollar.

Detta beräknas medföra ett budgetunderskott på 12 % av BNP och samtidigt förstås till en enorm ökning av statsskulden.

Detta så kallade stimulanspaket kommer sannolikt inte att räcka. Vad göra när t ex Ford och General Motor hotas av konkurs utan att staten kvartalsvis tillskjuter ökade krediter.

Krispaketet är inte så märkvärdigt. Mer investeringar. Satsning på den eftersatta förut impopulära klimatpolitiken. Ett successivt hemtagande av amerikanska trupper utifrån, men paradoxalt nog inte från Afghanistan, där Obama vill stationera betydligt större trupp.

Och skattesänkningar för 95 % av inkomsttagarna medan höginkomsttagarna för rättvisans skull får höjda skatter.

Dessutom ska folk också på andra vägar få mer att konsumera för. Skatte-och bankkrediter, som staten ska garantera.

Åtskilligt sägs vara temporärt, men risken är förstås stor att de kommer att bli permanenta för lång tid.

Dessutom en ränta som sedan länge legat på 0 % och en bostadsmarknad i kris.

Och hur ska USA komma ur denna recession när länder som Japan, Tyskland och Kina störtdyker?

Det krävs nog en vändning av världskonjunkturen för att USA ska kunna haka på och ge andra länder de impulser vi vant oss vid.

Våra egna problem ska verkligen inte underskattas, men de är jämfört med andra i-länders inte så dåliga.
Per Fredö

 

Skicka en kommentar

<< Home