Vad borde Obama göra?

Nu kommer Obamas första budget. Underskottet blir 12,3 procent av BNP. En hel del av krisåtgärderna borde sätta fart på ekonomin. Men en del av budgeten pekar på ökad offentlig sektor och högre skatter för de rika i framtiden. Krispolitiken blir ett tillfälle att premiera de egna politiska värderingarna.

Om vi bortser från politiska låsningar i den amerikanska stabiliseringspolitiken kan det vara intressant att spekulera kring vad Barack Obama akut skulle kunna göra åt den ekonomiska krisen och jämföra med vad som finns i stimulanspaketet ARRP på $787 mdr (tid vers). Kommer Obamas politik att hjälpa eller tvärtom förvärra utvecklingen? Bakgrunden är den översikt som SvD:s korrespondent Karin Henriksson publicerade 21/2 . Enligt uppgifter idag (DN) blir det planerade budgetunderskottet totalt 12,3 procent av BNP. Utgångspunkten är alltså den kris som vi har idag med alla de misstag som redan begåtts tidigare. Då ser vi ett behov av åtgärder på tre områden:

1) Fastighetskrisens reala verkningar
2) Bristen på krediter
3) Sjunkande privat konsumtion

1) Vad kan Obama göra åt de enorma överinvesteringar som gjorts i bostäder? USA har tomma småhus som motsvarar flera års produktion. Trots att låneräntorna sjunkit något måste bankerna snarare säga upp fler lån än låna ut pengar till hugade småhusköpare. Det första problemet beror på bristande säkerheter när småhuspriserna sjunkit. Även folk med 25 procents kontantinsats vid köpet har mist sin säkerhet. Därför måste bankerna förmås att temporärt nöja sig med sämre säkerheter. Staten kan också subventionera räntorna för dem som har svårast att klara sina löpande betalningar (finns i ARRP). Rivningar kan stimuleras. En del av överkapaciteten kan med fördröjning överföras till väg- och broarbeten. Starkare banker tas upp i p 2.

2) Bristen på krediter började man bekämpa redan i höstas genom TARP. Här finns fyra problem. a) Skräcken för bankrusningar (det finns dock insättargarantier). b) Skräcken för att utlåning sker till institutioner med "giftiga" givna krediter. c) Skräcken för utlåning som ger ökade förluster. d) Minskning av utlåning för att regleringskvoter inte uppfylls.

2b) En bank som inte får låna pengar på annat håll (en lika betydelsefull upplåningskälla som småspararna) därför att banken misstänks kunna komma på obestånd, kan i sin tur inte låna ut lika mycket pengar som tidigare (snarare måste den betala tillbaka). I Sverige har detta delvis lösts med ett stabilitetspaket som garanterar bankens låneinstrument. De banker som deltar får mot avgift en statlig försäkring som betyder att om banken får svårigheter kommer fordringsägarna (t ex pensionsfonder som investerat i bankcertifikat) ändå att få sina pengar. I USA förs en diskussion om en total bankgaranti eller rentav ett temporärt statligt övertagande. Staten skulle alltså antingen täcka kreditförluster på givna lån eller rentav även kommande kreditförluster.

2c) När den ekonomiska krisen har framskridit blir nästan all utlåning riskabel. Både privatpersoner och företag kan ju komma på obestånd om krisen förvärras. Nyutlåningen måste även i fortsättningen ske restriktivt men helst på grundval av en inte alltför pessimistisk framtidsbedömning. Åtgärder som får ner räntan till normal differens mot styrräntan är en första väg. Inte ens i Sverige är vi där. Det märks t ex för industriobligationer men också på interbankräntan som ligger 0,3 procentenheter över styrräntan. I USA är differensen däremot fortfarande 1 procentenhet (mot som värst 3,5). Också därför uppstår diskussion om statligt övertagande. Risken är dock att långivningen då blir alltför frivol.

2d) Regleringskvoter för bankerna kan avse relationen mellan eget kapital (primärkapital) och utlåningen eller andra regleringar som kassakvoter (en andel i kassa eller på konto i centralbanken). Om förluster reducerar det egna kapitalet eller en allmänt mer försiktig tillämpning av kvoten är nödvändig måste kreditgivningen minskas och lån sägas upp. Staten kan då bidra med hybridkapital som räknas in i primärkapitalet. Mer långtgående är att staten går in med ägarkapital i bankerna. USA tycks inte ha hybridkapital eftersom man där laborerar med att omvandla preferensaktier till primärkapital.

3) Sjunkande privat konsumtion motverkas i ARRP med skattesänkningar, ökad arbetslöshetsersättning och andra bidrag samt anställning av arbetslösa i offentliga projekt. En svårighet är att sänkta skatter kan sparas. Någon federal moms som kunde sänkas temporärt finns inte. Kanske det hade varit bättre att inte ge skattesänkningen som ett engångsbelopp på 400 dollar utan istället ge en konsumtionscheck med tidsbunden giltighet? Man måste också se upp med de offentliga projekten så att de inte blir varaktiga. Det är illa nog om de är så långvariga att de binder resurser i nästa konjunkturuppgång. Det skall helst röra sig om tidigareläggningar som kan göras i lågkonjunkturen. En fördel med detta är att offentliga investeringar kan dras ned i högkonjunkturen vilket medger att minskat hushållssparande då inte behöver mötas med skattehöjningar.

Ytterligare åtgärder skulle kunna vara införandet av skrotningspremier för bilar, vilket redan förekommer i Europa. En del av bilindustrin borde också kunna ersättas med produktion av vindkraftverk.

Kritiken

Man kan ställa sig kritisk till Obamas stabiliseringspolitik av flera olika anledningar. En allvarlig invändning är att om krisen blir kortvarig riskerar tajmingen återigen att bli felaktig. Detta gäller särskilt de tröga satsningarna på infrastrukturinvesteringar. Sådana borde ha förberetts som en beredskapsåtgärd så att de snabbt hade kunnat sättas igång. Men den dominerande stabiliseringspolitiska doktrinen såg sådana finanspolitiska åtgärder som principiellt obehövliga. Stabiliseringen kunde i huvudsak klaras med ränteförändringar.

En annan kritik är mer svepande och innebär att en stabilisering leder till nya (och värre) problem i framtiden på samma sätt som den tidigare, skenbara stabiliseringen ledde till dagens kris. Den kan också kombineras med en moralistisk kritik av massornas hemfallenhet åt oanständig lyxkonsumtion med lånade pengar. På 1930-talet kallades företrädarna för denna inriktning "likvidationister" eftersom de ville likvidera all "osund" verksamhet som inte längre var lönsam. Båda dessa kritiska linjer avstår från att närmare analysera vari svårigheterna består och hur motåtgärder skulle förvärra situationen.

Eftersom opinionen inte kan skilja mellan stabiliseringspolitik och värderingspolitik passar många på att föra fram sina politiska värderingar som ett föregivet led i den ekonomiska kritiken. Sålunda kritiserade Republikanernas talesman Bobby Jindal, guvernör i Louisiana, Demokraterna för att de istället för att åstadkomma ekonomisk tillväxt kommer att "skapa tillväxt i staten, höja våra skatter och öka kommande generationers skuldbörda" (DI 26/2, s 14).

Denna kritik är bara relevant om valet står mellan förvärrad kris nu och större offentlig sektor i framtiden. Obama har utlovat både besparingar och skattehöjningar (över $250' i familjeink). Som vanligt finns alltså en fördelningspolitisk konflikt inbäddad i stabiliseringspolitiken. Men Obama lovar också besparingar motsvarande 14 procent av BNP de närmaste 10 åren (3% 2013). Problematiken faller tillbaka på F D Roosevelts New Deal som perioden 1933-40 ökade de federala utgifterna från 8 till 10 procent av BNP. Vissa försök, som underkändes av HD, sågs som rent socialistiska och diskrediterade all ekonomisk politik mot depressioner såsom varande suspekt i breda kretsar (bloggart).

Resultatet nu kan bli en större offentlig sektor men de krismotiverade utgifterna är i betydande omfattning tidsbundna. Däremot kommer sannolikt värderingspolitiska utgiftsökningar för sjukvård och undervisning (nu förklädda som krisutgifter) att bli bestående och kräva skattehöjningar i framtiden. Det tycks vara en gratischans som ingen tackar nej till. Det är mot detta som kritiken konkret borde inriktas.

Argumentet med ökad skuldbörda är tvetydigt. Eftersom avsikten är att minska underskottet i utrikeshandeln är skuldbördan inhemsk och inte generationsbetingad - några får ökade ränteintäkter och avbetalningar medan andra får betala. Men, som sagt, detta har inte så mycket med den akuta stabiliseringspolitiken att göra.

En helt annan kritik är den som kommer från SEB:s ekonomer som menar att ARRP borde vara tre gånger större. Denna bedömning ligger mera i linje med Kinas stimulanspaket som motsvarar 13 procent av BNP. Men visserligen är 787 mdr bara 5,6 procent av BNP. Tillsammans med underskottet från Bushs tid och utgifter för Obamas sjukvårdsreform blir underskottet ändå 1,75 biljoner USD eller 12,3 procent. Vi får rimligtvis se hur stark finanspolitisk stimulans i ett något framskridet skede av en allvarlig konjunkturnedgång kommer att verka i praktiken. Enligt gängse ekonomisk teori borde detta sätta en hel del fart på ekonomin i USA.

Läs även andra bloggares åsikter om stabiliseringspolitik, Obama, finanspolitik, stimulanspolitik, expansionspolitik, budgetunderskott, depression, lågkonjunktur, räddningspaket, USA, nationalekonomi, politik, ekonomi på intressant.se