Ska kulturen förädla eller oroa?

Kulturministern försvarade sig i DN igår 24/2 mot angreppet från Jessica Kempe 19/2 om NUG. Men Kempe svarar med en anklagelse om maktmissbruk och antyder brott mot yttrandefriheten. Hon vidhåller uppenbarligen anklagelsen om att Lena Adelsohn-Liljeroth underblåser konstföraktet. Är det så att en kulturkonservativ inte kan vinna en kulturdebatt som handlar om statssubventionerad konst?

Frågan gäller i detta fall konstfackseleven NUG:s examensarbete i form av en film som i lätt eskapistiska former skildrar en snabb nedklottring av en tunnelbanestation, en tunnelbanevagn och demoleringen av ett fönster i denna vagn. Kulturministern har kommenterat detta arbete med att det inte är konst utan en skildring av en vandalisering - ett lagbrott. I DN 24/2 utvecklar hon den senare tankegången men avstår från att definiera vad som "är" konst.

Jessica Kempe är konstkritiker i DN och liksom kulturministern en varm anhängare av tesen att skattebetalarnas pengar skall användas för stöd till konst och kultur. Kontroversen gäller nog egentligen vad som skall falla inom ramen för det av etablissemanget använda konstbegreppet. Men på den punkten har ministern tydligen backat och försöker gömma sig bakom en anklagelse om att det faktiskt har begåtts kriminella handlingar.

Den debatten kanske snabbt kan avskrivas om det visar sig att filmen är ett montage där inget av det krimininella skett i verkligheten. Men likväl återstår två frågor:

1) Är vissa typer av "konst" något som bör undertryckas av företrädarna för den kultursyn som för tillfället intagit statsmakten?

2) Om konst och kultur är en kollektiv nyttighet som syftar till allas bästa är då "oroande" konst något som faller in under kulturens förädlande syften?

(1) En kulturkonservativ företrädare kan tänkas mest ivra för klassisk finkultur och se ner på avantgardistisk och kontroversiell modern konst. När modernisterna gör opinionsmässiga övertramp får då anslagen till Konstfack minskas och kommunerna stoppa av dem finansierad "kontroversiell kultur"? Kempe menar att detta är ett brott mot grundlagen. Det är nog fel argument. Men hon menar kanske att en borgerlig kultursyn inte skall få främjas av den offentliga sektorn?

Att staten inte understöder viss kultur är inte detsamma som en begränsning av yttrandefriheten. Det fordrar att staten förbjuder sådan kultur och det strider mot grundlagen. Men Kempe menar faktiskt att om den offentliga sektorn inte ger pengar till kulturen har man kränkt den konstitutionella rätten ”att offentligen uttrycka tankar, åsikter och känslor … och konstnärligt skapande … i vilket ämne som helst”. Är inte detta ett grovt tankefel?

Inte står det i grundlagen att den politiska majoriteten inte på alla sätt och med järnhård konsekvens skulle få använda offentliga medel - många fler miljarder än idag - till att främja en viss kultursyn och inte ge ett rött öre till oppositionens kultur. Det är ju det som är formell demokrati! I den politiska teorin pekar man istället på det okloka att göra på detta sätt. Majoriteten kan måhända försättas i minoritet och då kommer den nya majoriteten inte att bli så nådig.

Debatten från kulturkonservativt håll handlar ytterst om försök att nå konsensus om kulturbegreppet. Borgerlig finkultur borde vara det som "egentligen" är kultur. Jag tror att konstpsykologin skulle kunna bekräfta att det är vad de flesta tycker (i varje fall om man gör en sväng åt Hötorgs-hållet). Men det finns en liten minoritet som tycker annorlunda och som sätter en ära i att aldrig gå med på konsensus . Den kulturkonservative har inte lyckats utveckla någon estetisk teori som skulle kunna visa att den förment förgripliga konsten inte "är" konst.

(2) En sociologiskt grundad förklaring till varför kultur får stöd av staten med skattepengar är att makthavarna sedan mycket länge önskat förverkliga sina egna preferenser på ett prisbilligt sätt. Det argumentet kan man naturligtvis aldrig framföra i den offentliga debatten. Ofta undviker man motiveringsdebatten helt och hållet. Men när debatten tas upp kommer för det mesta otydliga hänvisningar till att kulturen är vad vi nationalekonomer kallar en kollektiv nyttighet.

Kulturyttringarna skulle sålunda ha en förädlande effekt som kommer alla skattebetalare till del - inte bara dem som direkt tar del av de subventionerade aktiviteterna. Detta argument tillbakavisas av litteraturprofessorn i Oxford John Carey som bl a gått igenom empiriska undersökningar av kulturens förfiningseffekter (bloggartikel).

Den fråga som bör ställas är vilken förädlande effekt konstverket Territorial Pissing (kopia) av pseudonymen NUG har på betraktarna och på vilket sätt de vidareförmedlar sina intryck så att samhället blir bättre? Någon kanske kan anföra att det initierar en kritisk debatt om klotter och att detta leder till en spontan medborgaranda som befordrar ingripanden mot klottrarna. Jag har en känsla av att denne någon i så fall är fel ute. Konstverket skall snarare oroa det knegande etablissemanget och uppegga hos betraktaren känslor och behov av destruktiv handling mot kälkborgerlighetens symboler. Det är dit kälkborgarnas skattepengar skall gå.

Läs även andra bloggares åsikter om kultur, konst, klotter, grafitti, Konstfack, NUG, Adelsohn Liljeroth, skadegörelse, vandalisering, videokonst, skatter, estetik, demokrati, kollektiva nyttigheter, yttrandefrihet, politik på intressant.se