Är skatter oviktiga?
Skatterna hamnar långt ner i en enkät om vad Alliansen skall satsa på i nästa valrörelse trots att en normalinkomsttagare betalar 60 procent i skatt. Det är arbetslösheten och klimatet samt skolorna som prioriteras. Eftersom majoriteten tjänar på minoritetens bekostnad är det en förnuftig politisk kalkyl.
Allianspartierna har sammanställt "synpunkter från väljare via nätet och på möten ute i landet". Denna sammanställning ser ut som en seriös undersökning när DN skriver om den idag. Men den består av ca 1 464 svar från ett icke representativt urval respondenter. Den går inte att få fram på Alliansens hemsida.
Enligt DN kommer Jobb och arbetslöshet (26 %) på första plats bland väljarnas åsikter om vad Alliansen skall satsa på i nästa val. Därefter kommer Miljö, klimat o energi (19 %), Skolor och förskolor (16 %), Sjukvård (9 %), Integration, Småföretagande, Infrastruktur och Bostadsbristen. Skatterna ligger långt ner på prioriteringslistan med 4 procent.
Undersökningen är inte seriös, vilket borde ha understrukits av DN. Men man kan ändå misstänka att viljan att acceptera de höga skatterna är mer utbredd nu än tidigare. Det framgår av en undersökning av FSI som kom i juni. Den är dock utformad som att besparingar på olika områden ställs mot skattehöjningar istället. Sålunda anser 6 procent att det går att minska utgifterna på skolans område medan ca 65 procent hellre vill att skatterna höjs. Däremot tycker 44 procent av de borgerliga att socialbidragen kan minskas medan bara 6 procent hellre vill höja skatten. De rödgröna skiljer sig avsevärt med siffrorna 18 resp 26 procent.
Genom att marginalskatterna sänkts påtagligt jämfört med för 25 år sedan och dessutom inte längre enkelt kan fastställas, finns inte längre en kraftig avbränning av vad man får vid en extra inkomst som ett irritationsmoment för de arbetande medborgarna. Att de totala skatterna för den som tjänar 400 000 kr/år i själva verket är 61 procent är det få som vet eller har en känsla av.
När det gäller de totala skatterna är problematiken också delvis en annan. Visserligen är skattetrycket på en person med en synlig lön på 250 000 kr/år (21 000 kr7m) 59 procent. Men det är inte något som enkelt går att lindra utan att andra får en större skattebörda. Det beror på att alla upp till en god bit över genomsnittet är vinnare på systemet att finansiera välfärdstjänster mm med hjälp av skatter. Mina beräkningar tyder på att ca 60 procent av medborgarna räknat över hela livstiden är vinnare på den offentliga sektorn genom att 40 procent tvingas betala både för sig själva och en del till andra genom skatterna.
En person som tjänar 600 000 kr/år (50 000 kr/m) betalar 65,4 procent i totala skatter. Skillnaden mellan 65 och 59 procent är inte så stor. Det kan därför framstå som svårförståeligt att höginkomsttagaren subventionerar normalinkomsttagaren i någon större utsträckning. Men då glömmer man att basen för procentsatserna är helt olika. Den som synligt tjänar 600 000 betalar 516 000 kronor i synliga och osynliga skatter. Och den som synligt tjänar 250 000 betalar 193 000 kr i total skatt. Skillnaden i skatt är inte 6 procentenheter utan 167 procent!
De rödgrönas politiska affärsidé har traditionellt varit att lova reformer och välfärdstjänster genom att låta andra än de egna väljarna betala en del av förmånerna. Det är en klart förnuftig, om än egoistisk, kalkyl eftersom 60 procent är fler än 40 procent. Problemet för de borgerliga har varit att de 40 procent som är förlorare på skatterna inte räcker för politisk majoritet. Det fordras en exceptionell tur och skicklighet att få en del av vinnarna i 60-procentsgruppen att rösta på de borgerliga, som kanske tar bort en del av vinsterna genom skattesänkningar.
Denna skicklighet besitter inte Fredrik Reinfeldt och Alliansen. Skatterna är inte någon vinnarfråga efter det att marginalskatterna för 60-gruppen sänkts. Därför har Alliansen nästan enbart diskuterat skatterna som ett medel att få fram en minskad vilja att leva på bidrag. Men detta har tydligen inte blivit särskilt populärt eftersom bara 4 procent nämner skatterna som en prioriterad fråga.
Politiken inför 2010 skulle enligt Alliansens tidigare strategi riktas in på mer godis i form av välfärdstjänster. Nu kom krisen emellan och jobbfrågan är tillbaka som ett väljarintresse. Frågan är om Alliansen har något nytt att komma med? Men inte heller oppositionen har ännu funnit något sätt att utnyttja arbetslösheten i valrörelsen.
Läs även andra bloggares åsikter om skatter, välfärd, skatt, arbetslöshet, nya jobb, Alliansen, Moderaterna, Socialdemokraterna, rödgröna, val 2010, omfördelning, politik, ekonomi på intressant.se
Etiketter: partipolitik höger, skattepolitik aktuellt
posted by Danne Nordling @ 20:47
7 comments
7 Comments:
Reinfeldts skicklighet är inte att få folket att flytta höger ut, utan att flytta M vänster ut där folket finns - strax till höger om S. Dvs att göra M (och Alliansen) valbara - något som Sahlin misslyckats med för S et al.
Att få en del av vinnarna i 60-procentsgruppen att rösta på de borgerliga var Ms politik under många års ökenvandring - så skickliga var Reinfeldts föregångare bara tillfälligt.
Lyckas S skaka fram en ny "Persson" så förlorar nog M/Reinfeldt - och då ligger det nära tillhands att högerflygeln åter tar kommandot i M och att ökenvandringen börjar igen.
PKo, det ligger något i vad du säger. Detta är särskilt relevant när det både saknas en explicit synlig skatt som hög marginalskatt och en kraftfull opinionsbildning mot skatterna.
Men måste moderaterna då överge sin paradfråga? Detta har skett på ett sätt som gjort dem ideologiskt urarva. Kunde man inte ha sett till att skatterna ändå fanns kvar i folks medvetande? Varför har man accepterat att det inte utges några skattetabeller? Varför vill man inte redovisa löneskatterna ("arbetsgivaravgifterna") på lönebeskeden? Varför skall momsen döljas vid prismärkningen? Varför redovisas inte en så "positv" skatt som koldioxidskatten när regeringens väljare sätter klimathotet på andra plats?
Även om det faktiskt är så att 60 procent tjänar på skatterna är detta inte den subjektiva uppfattningen. När jag lät göra en undersökning för fem, sex år sedan var det en ansenlig majoritet som trodde att de förlorade på skatterna.
Nu befinner vi oss troligen i en mellanfas där skattehöjningsopinionen ackumuleras och bryter ut i faktiska höjningar om Alliansen vinner valet. Med rödgrön regering kommer det också att bli höjningar men dessa blir antagligen mer försiktiga för att inte utmana en förment kritisk borgerlig opinion.
Vård, skola och omsorg måste få kosta, kan bli alliansbudskapet tillsammans med hänvisningar till statsskulden. Låginkomsttagarna skyddas genom större jobbskatteavdrag. Kanske detta också kan trappas ner så att höginkomsttagarna får en högre marginalskatt utan att värnskatten höjs. Den kan tom sänkas ett par procentenheter för att dölja vad som sker.
/DNg
En ny Persson skulle vara en plitisk ledare so ser sig överlägsen alla andra- oh där bara inte inom det egna partiet.
Persson upprepade gång efter annan att höjda skatter inte hade någon negativ inverkan.
Högsta tänkbara nivå nämnde han dock inte och här finns det en likhet med Mona Sahlin som självklart finns det en sådan.
Att våra sammanlagda skatter ligger på 60-67 procent vet få liksom att vi länge haft världens i särklass högsta skattetryck.
De svar man får beror helt på hur frågorna ställs från politika pariers håll.
Nuvarande opposition har varit emot alla skattesänkningar, i efterhand godtagit dem med smärre ändringar och ett nej tille senast genomförda.
Därtill ska man lägga vänsterpartiets linje om fortsatta skattehöjningar och fortsatta utgiftsökningar oavsett konjunkturläge.
Alltid mindre. Alltid mer. Alltid vi vet bäst. Allt alliansen gör är
för sent, vilket vi bättre haft klart för oss.
/Per Freö
Om 60% av befolkningen faktisk objektivt tjänar på nuvarande skattesystemet men inte inser det, men likväl ändå röstar för dess fortbestånd, så är förutsättningarna för att röstmässigt locka dem högerut tämligen dåliga.
Det bekräftar kvaliteten av Reinfeldts gängs analys - valet vinns om man gör som Blair fast från andra hållet; drar sig mot mitten samtidigt som man plockar upp det bästa/mest valvinnande av motståndarens retorik.
Ska de 60% fås att rösta högerut måste de antingen luras att rösta mot de egna ekonomiska intressena eller måste man påvisa att det vore långsiktigt fördelaktigt även för de själva. Det senare är tveksamt om det håller streck.
Detta förklarar stabiliteten i S tidigare maktinnehav och belyser tydligt svagheten i det nuvarande styrande gängets strategiska position/insikt. Det innebär att om Sossarna drivs pragmatiskt vinner de flertalet val. Den som vill göra dem S maktinnehavet stridig måste spela långsiktigt vara beredd att spela på deras planhalva. Det förutsätter att Reinfeldts förändring blir bestående om val framgången ska bli det.
Well, Danne, jag tror väljarnas "subjektiva uppfattning" om skatterna är riktigare än din beräkning av vilka som "tjänar" på systemet.
De viktiga frågorna är hur mycket friktionsförlusterna och läckagen kostar nationen.
Allt som är "gratis" skall fördelas av en administration med byråkrater som inte får använda sitt sunda förnuft. Byråkratin kostar för varje utdelad krona eller välfärdsstjänst. Läkare lär kunna bota dubbelt så många patienter som de slapp byråkratin.
Byråkraterna måste följa regelverket. Det har alltid ofullkomligheter, som inte passar verkligheten. Då får vi en allt större frekvens av "överklaganden". Det enklaste av dem går till länsrätten. Det skulle vara intressant om du ville dividera dess kostnader med antalet avklarade mål för att få fram en genolmsnittlig kostnad. Dock skall inte avskrivna mål räknas in, förstås.
Det är ett exempel på en jättestor friktionsförlust jämfört med transaktioner på en marknad. Där gör kund och leverantör själva upp och, framför allt, uppgörelsen blir smidig, baserad på sunt förnuft.
Den förnuftige väljaren inser att på vägen från hans vänstra ficka till den högra försvinner en ganska stor del av hans pengar till byråkraterna, som han blir beroende av.
Sedan har vi läckaget i form av bidrag som inte borde ha betalats ut eller som formellt är riktiga, men inte reellt erforderliga. På nära håll har jag sett hur skattebetalarna köpt en specialutrustad bil åt en handikappad ungdom. Denna bor sedan flera år på annan ort, men bilen finns hela tiden hos föräldrarna. . .
Till sist har vi även svartarbetet, som nog har en större omfattning än vad någon statistik kan fånga.
Högskattestaten måste monteras ner. För välfärdens skull.
Det är politiker som är angelägna om att göra folk så fattiga att de skall tro att de behöver politikerna. Det har de klarat så länge de kunnat skylla på den "utsugning" de rika gör.
Det viktiga är att göra folk medvetna om hur rika de själva egentligen är.
Erik Berglund
Om man tror att det är konsumtionen som skapar produktionen, finns det ingen logik i att kritisera ett system med höga skatter och höga marginalskatter. Ett system med höga skatter ökar ju i så fall konsumtionen som i sin tur leder till högre produktion och högre investeringar. Ett system med höga marginalskatter minskar ju sparandet och leder till en högre konsumtion.
Keynesianismen är ingen vetenskap utan en socialistisk ideologi för hur politiker/nationalekonomer ska kunna styra marknadsekonomin. När man indoktrinerat människor med denna socialistiska ideologi bör man inte i efterhand klaga på det negativa resultat som denna ideologi har skapat, om man inte avsäger sig ideologin helt och hållet.
PKo, det kanske är mer komplicerat än att folk röstar mot sina subjektiva intressen. Det är mycket möjligt att många som röstar på S och V samtidigt kan tro att de förlorar i stort på skatterna men ändå vill slå vakt om vissa förmåner som de ser att skulle kunna tas ifrån dem. Olika personer kan då se olika förmåner i farozonen.
De som tjänar på skatterna borde få kunskap om detta. Därefter kan man ställa frågan hur moraliskt berättigat det är att gynna sig själv på andras bekostnad. Det betraktas som stöld när det görs individuellt. Men i organiserade former är det annorlunda. Det vanliga på marknaden är att betala för försäkringar. Men det gäller tydligen inte en del av tjänsterna.
Erik Berglund, även om det finns stora "friktionsförluster" eller höga offentliga transaktionskostnader om man skattefinansierar viss tjänsteproduktion så betyder detta inte att de som får gratis eller subventionerade tjänster skulle förlora på detta. Omfördelningen kan vara så kraftfull att den uppväger transaktionsförlusterna.
Det är nog mest de som ligger på gränsen 60/40 som tänker att de kan förlora på att byråkraterna fördelar resurserna för de offentliga tjänsterna. Härutöver finns många som är felinformerade.
/DNg
Skicka en kommentar
<< Home