Girighet eller reglering som orsak till finanskrisen?
Andelen nödlidande lån i USA blev dubbelt så stor genom de politiskt framreglerade subprimelånen. Detta förklarar mycket bättre uppkomsten av finanskrisen än en plötsligt uppkommen girighet.
Den konventionella förklaringen till finanskrisens orsaker tycks alltmer vara "girighet" och därför vänder man sig mot dess manifestationer när det gäller att motverka nya kriser i framtiden. Närmare bestämt går förklaringen ut på att de flesta bankdirektörer mfl i USA blev giriga och skaffade sig väl tilltagna bonusar och liknande förmåner. För att kunna få dessa fortlöpande förmådde de i sin tur sina företag (och de anställda) att ta allt större risker när det gällde att bevilja nya lån.
Den ökade riskvilligheten fick sedan till följd att utlåningen till bostadssktorn ökade mycket kraftigt. Lån gick både till nybyggandet, som också ökade mycket kraftigt, och till ökad konsumtion för dem som redan ägde fastigheter. Utlåningsprocessen underhölls av accellererande prisstegringar och låga räntor. Detta ledde till en bostadsprisbubbla, som började spricka 2006/07. Därmed blev utbrottet av den verkliga finanskrisen två år senare mer eller mindre oundvikligt pga den instabilitet som byggts upp inom världens finanssektorer.
Men det finns flera faktorer som talar emot hypotesen att det var en ny girighetskultur som var grundorsaken till finanskrisen. I så fall riskerar åtgärder mot bonussystem och liknande att förfela sin verkan.
En tänkbar orsak till de mer frikostiga bonussystemen mm är den långa perioden av hög och stabil ekonomisk tillväxt som registrerades 1992-2007 i USA. Detta kan ha medfört att aktieägare och bankstyrelser blivit mer välvilligt inställda till de företagsledningar, som de uppfattade bidrog till att generera de stora vinsterna. Därför är det rimligt att tro att de helt enkelt tyckte att det inte var mer än rätt att direktörerna också skulle få del av pengaflödet. Vi behöver inte anta ett helt nytt beteende grundat på moraliskt förfall för att kunna förklara de generöst tilltagna ersättningarna.
Vi behöver inte heller anta att det var girighet som låg bakom en del av expansionen av bankutlåningen. Den kan ha berott på en anpassning till Baselreglerna, vilket jag skrev om i artikeln 8/11.
Det finns inte ens säkra bevis för att stegringen av bostadspriserna i USA verkligen var så exceptionella att en okontrollerad kollaps skulle bli fôljden. Under tioårsperioden 1997-2007 steg villapriserna med 103 procent. Det är naturligtvis inte bra eftersom den reala prisstegringen varit 1,5 procent om året under 30-årsperioden 1963-1993 för att därefter bli 2,5 procent 93-07 med ännu en accelleration från 2004. En till betydande del omotiverad ökning av bostadsbyggandet blev följden.
Men sett i ett internationellt perspektiv var 103 procents prisstegring på tio år inte något alarmerande. Villapriserna steg i Irland med 251 procent, i Storbritannien med 211 procent, i Spanien med 189 procent, i Australien med 149 procent, i Frankrike med 139 procent, i Sverige med 138 procent, i Belgien med 131 procent, i Danmark med 121 procent och i Nya Zeeland med 116 procent. (Economist 25/10-07) Förklaringen till att bolånekrisen bröt ut i USA måste därför vara en annan.
Detta kan man se av statistken över nödlidande lån. Definitionen är att betalningen av ränta och amortering är mer än 90 dagar försenad. Andelen låg länge tämligen konstnant vid 2 procent. Från 2006 steg andelen emellertid till nästan 8 procent vid slutet av 2008. För normala primelån låg andelen dock vid 5 procent. Men för subprimelån var andelen 22 procent. Och för subprimelån tagna under euforin 2006 var nästan 50 procent nödlidande fjärde kvartalet 2008.
Dessa subprimelån var mer eller mindre framtvingade av staten för att låginkomsttagare och etniska minoriteter skulle få äga sitt eget hus (bloggart 10/7). Dessutom förekom det demonstrationer utanför motspänstiga banker från organisationer som ACORN. Diskriminering av grupper utan fast arbete, utan fast telefon och sannolikt försorjda med socialbidrag fick inte förekomma och kunde kontrolleras per postnummeronråde.
Radikala medborgaraktivister och liberalkonservativa ingick i en skön förening mot marknadskrafterna. Så här skrev USA:s centralbankschef Alan Greenspan, som i sin ungdom varit anhängare till den radikala liberalen Ayn Rand, i sina memoarer 2006:
"Jag var medveten om att man genom att införa lättare kriterier för de låntagare på villamarknaden som behövde subprimelån ökade den finansiella risken och att subventionerat boende snedvrider marknadens effekter. Men jag tyckte då som nu att de fördelar som ett mer brett villaägande förde med sig att det var värt risken."Men tillsammans med en låg styrränta blev risken uppenbarligen alltför stor. Kanske skulle den amerikanska bolånemarknaden ha kunnat hantera en begränsat abnorm ökning av andelen nödlidande lån. Den här gången ledde emellertid de förvridet välmenande socialpolitiskt motiverade åtgärderna till en dubbelt så stor påfrestning som inte "välkapitaliserade företag som försäkringsbolag och pensionsfonder" förmådde svälja. (Citatet efter Greenspans omdöme om CDS-förlusterna 2001.)
Man kan fråga sig varför Greenspan inte insåg att en subventionering av vissa låntagargrupper alltid har en kostnad som förr eller senare måste bäras av de "välkapitalisaerade". Varför både ta risken att mycket kan gå överstyr och att de välbeställda får betala notan? Hade det inte varit bättre att låta skattebetalarna stå för kostnaderna redan från början? Då hade belastningen fördelats rättvist och risken för extra fallissemang minimerats.
Läs även andra bloggares åsikter om banker, låginkomsttagare, subprime, girighet, finanskrisen, USA, finanskris, stabiliseringspolitik, regleringar, Greenspan, risktagande, nationalekonomi, politik, ekonomi på intressant.se
Etiketter: nationalekonomi
posted by Danne Nordling @ 16:50
12 comments
12 Comments:
Varken girighet eler regleringar som var/är problemet. Dessa är företeelser på marginalen.Felaktig ekonomisk politik är svaret. /Shubila
Centralbanken FED lågräntepolitik är huvudorsaken till krisen utan den skulle inga bubblor kunnat uppstå.
Nu fortsätter FED med ZIRP och QE som sänkt värdet på dollar och orsakat nya bubblor i aktier, guld och olja. Folk får ingen avkastning på sitt sparande och FED trycker nya dollar i mängder vilket medför stor rädsla för framtida inflation.
Läget är nytt och svår bedömnt, både inflationister och deflationister har goda argument, Japan är enda exemplet på denna lågränte- och QE politik, om man bortser från Argentina och Zimbabwe som kört allt i botten.
Hur bedömmer du att utvecklingen blir framöver Danne?
Shubila, många tror att girighet är problemet och därför vidtar politikerna åtgärder som ska förhindra girighetens manifestationer - tex bonus till ledande tjänstemän (G20). En sak är att bonus inte borde betalas med statens pengar, en annan är om detta kan förhindra finanskriser i framtiden.
Amerikanska banker är inte bara reglerade att bevilja subprimelån med stor risk. De är enligt lag skyldiga att godta retur av nycklarna till villor där ägarna inte längre kan betala lånen och där husets värde kan ha sjunkit långt under lånevärdet. Dessutom förekommer det ofta att ägarna medvetet förstör inredning i husen så att värdet sjunker ytterligare. När sådant förekommer blir kreditförlusterna ännu större för de "välkapitaliserade" och någonstans finns en brytpunkt där lavinen kommer i rullning.
En annan lagreglering är att bankerna är skyldiga att lösa in bundna lån (15-30 år) till hög ränta så att kunden kan ta ett nytt lån till (bunden) lägre ränta.
Det finns alltså ett antal andra skäl än girighet för bankerna att försäkra sina krediter eller att ompaketera dem och sälja dem vidare.
Den centrala frågan gäller huruvida avsaknaden av dessa regleringar av bankerna skulle ha dämpat hela den instabila uppbyggnaden och därmed lett till att en allvarlig kris hade undvikits.
En annan fråga är huruvida en något mer restriktiv ekonomisk politik med tidigare räntehöjningar men utan förebyggande "avregleringar" enligt ovan skulle ha hjälpt. Enligt Lars E O Svensson skulle räntan inte ha varit särskilt mycket högre med facit i hand.
Per 99, med en synnerligen restriktiv räntepolitik hade utlåningsexpansionen inte inträffat. Men det hade medfört "onödigt" hög arbetslöshet och förlust av tillväxt. Det är inte realistiskt att tro att en sådan politik skulle ha bedrivits.
Jag återkommer om nollräntepolitiken och de kvantitativa lättnaderna.
/DNg
Lite om "avregleringen" av finansmarknaderna, Is This What Deregulation Looks Like?
Danne, med en lättsam räntepolitik så fick vi tillväxt och finasiell bubbla som sprack vilket medförde arbetslöshet och förlorad tillväxt.
Centralbanks systemet framstår för mig som den stora orsaken till boom och bust och det är egentligen absurt att byråkrater och politiker skall bestämma räntan och mängden av pengar. Alla FIAT system i historien har havererat, det enda som alltid fungerat är guld och silver.
Det verkar som om politiker och centralbanker beslutat att forsätta trycka pengar och köpa obligationer samt låg ränta, stora budget-underskott och stimulanspaket. Det är därför guld, olja och aktier stiger i FIAT-pengar, det är marknadens bedömning av framtida utveckling under nuvarande förutsättningar.
Det är också märkligt att världen tolererar den kinesiska valuta politiken med yuanen peggad till dollarn. Fri valuta och fri handel eller inte borde vara regeln.
Ser fram emot hur du ser på framtida utvecklingen vad gäller ekonomisk politik, valutakurser, guld, olja och aktier samt obligationer.
Martin Faber sa att dollarn kommer att gå till noll eftersom politikerna kommer att lösa alla problem med att trycka mera pengar och han är ju ofta en god ekonomisk bedömare.
Per, du hänvisar till ytterligare en indikation på att det faktiskt skedde en allt större reglering av finansmarknaderna under den tid en girighetskultur skulle ha byggts upp. V deRugy visar att anslagen till de reglerande myndigheterna har fördubblats mellan slutet av 1980-talet och början av 2000-talet räknat i fast penningvärde.
Även under Bushs presidentperiod skedde en minst 10-procentig anslagsökning räknat fram till 2007. Så avreglering i kombination med en latent girighet verkar inte vara en välunderbyggd förklaring till finanskrisen. Det verkar tvärtom som om de reglerande myndigheterna såg nya försäkringsformer och säkerhetsskapande instrument som något ganska positivt.
Fortsättning följer strax.
/DNg
Per 99, som jag visat tidigare är valet av penningpolitisk regim inte bara en fråga om inflation och stabilitet utan också av betydelse för tillväxten. Det är inte säkert att den bästa stabiliteten ger den bästa tillväxten över tid.
Att bedöma läget framöver är idag särskilt vanskligt eftersom det inte längre tycks vara fundamenta som är av dominerande betydelse utan olika psykologiska faktorer. Ett exempel är räntan.
Tidigare trodde man att räntan påverkade investeringar och finansiellt sparande genom finansieringskostnaden resp belöningen. Därefter sågs räntan som betydelsefull för tillgångspriserna som påverkade allmänhetens konsumtionsbenägenhet. Idag måste man ta med hur räntan tex vid ZIRP psykologiskt påverkar folks framtidsförväntningar:
En del tror att nollränta varar länge och investerar i bostäder och kapitalvaror för lånade pengar. Andra tror att räntan snart blir högre och avstår. Och ännu en del tror att det blir hyperinflation och dollarfall. De kan naturligtvis köpa guld som då stiger i pris. Men pengarna kommer ändå ut någonstans och ökar det finansiella sparandet. En del kan gå till större kassahållning och därmed sjunkande omloppshastighet för penningmängden.
De som tror på Martin Faber borde låna i dollar och skaffa annan valuta som inte skall kollapsa. Faber vill väl att man köper hans guld. Jag är inte säker på att han är något sanningsvittne.
Även sättet att presentera statistik och prognoser har psykologiska effekter på den ekonomiska utvecklingen. En optimistisk presentation i media kan leda både till att företag som avvaktat fattar nya investeringsbeslut och till att konsumenter som varit allmänt oroliga börjar konsumera. Men om skepsisen breder ut sig kan både statistik och åtgärder tolkas som att risken för elände ökat och då blir även ökad tendens till detta följden.
Den ekonomiska politiken kommer att stramas åt ganska snart om Faber-linjen vinner insteg. Då finns en risk för W-formad utveckling genom fundamenta. Men det är också tänkbart att utvecklingen tar fart därför att företag och konsumenter nu blir så övertygade om att en ruinerande hyperinflation är avvärjd. Tror vi på det? Att avvakta verkar troligare. Kanske det våras för deflationisterna istället och nedgången förvärras?
Valutakurserna kommer knappast att utsättas för så stora svängningar som Faber mfl befarar. Kineserna är obenägna att låta yanen appreciera mot dollarn eftersom det blir en direkt värdeminskning på stocken av dollarinnehavet. Och vem skulle köpa dollar om kineserna börjar minska innehavet i betydande skala? Det blir rimligtvis en långsam process. USA:s handelsunderskott minskar också långsamt.
Även oljepriset är svårbedömt idag. Om varuproduktionen ökar borde priset stiga. Men det finns de som menar att enbart detta kan sätta stopp för tillväxten och då kan priset börja sjunka. En del bedömare menar att OPEC reglerar oljeproduktionen för att undvika en sådan utveckling. Härutöver finns politiska risker i Mellanöstern och åtgärder från spekulanternas sida. Dessa är lika svårbedömda eftersom man egentligen borde veta hur merparten tänker, vilket kräver empiriska undersökningar.
Jag tror att Faber har fel. Vid en credit crunch måste det till QE för att motverka denna och få banksystemet att fungera. Det dröjer innan det blir inflation. Hyperinflationsföreträdarna har inte studerat den tyska på 1920-talet. Den var inte en följd av vanlig dålig tillväxt utan av att fransmännen ockuperade Ruhr-området i tro att de skulle kunna säkra stålproduktionen och skadeståndet. Istället blev det strejk och staten tryckte pengar för att avlöna de strejkande.
/DNg
"Girighet eller reglering som orsak till finanskrisen?"
jmfr.
"Glass eller chokladsås som mumsiga efterrätter?"
Anonym, du menar att båda företeelserna hänger ihop och ingen ensam är orsaken?
I detta fall är din analogi helt fel. Jag analyserar två faktorer utan närmare samband. Annat hade varit om frågan hade ställts som "girighet eller avreglering som orsak?". Då skulle det vara svårt att särskilja de två faktorernas bidrag till krisen.
Men allt tyder på att regleringarna ökade åren före krisen (se ovan). Och den stora regleringen av subprimelånen skärptes.
/DNg
Grejen är ju att girigheten blir dålig med regleringar. Det är när man kan vältra över kostnaderna på andra som girigheten blir problematisk, tex. genom att kunna låna till konstlat låga räntor. Johan Norberg skrev en bra artikel på ämnet för några år sedan.
Girighetens roll i kapitalismen
Köpmännens intressen sammanfaller aldrig exakt med allmänhetens, och de har ofta ett intresse av att föra allmänheten bakom ljuset.
Nej, det var inte Marx som skrev så, det var Adam Smith, i kapitalismens Bibel, The Wealth of Nations.
Argumentet för kapitalism har aldrig varit att företagare är generösa altruister. Tvärtom är argumentet sedan Smiths dagar att vi vet att det finns många dynamiska människor med stor handlingskraft – som är giriga.
Girighet i sig är inget dåligt, ordet kommer från samma fornsvenska begrepp som begär och betyder lust. Man ska vara bra trist om man är emot det. Men girigheten blir dålig om den går ut över andra, och därför måste vi länka den i goda banor.
Marknadsekonomin är det system som gör det. Den gör att den girige bara tjänar pengar genom att skapa för andra, genom att erbjuda något de vill betala för. Det är inte altruister som har givit mig snabba datorer, kläder på kroppen eller mat för dagen. Det är tvärtom giriga producenter och handelsmän, som velat tjäna en hacka.
http://www.johannorberg.net/?articleid=82
Problemet med girighetsargumentet är att nästan ingen ser girighet i sig som något neutralt och enbart skadligt om girigheten kanaliseras i fel riktning.
Girighetskritiken går ut på att ett sunt egenintresse förbyttes till osund girighet. Orsaken beskrivs inte närmare men man får intrycket att kapitalismen urartar moraliskt och att förfallet gick så långt att man var beredd att ta vansinniga risker för att få litet högre avkastning. Eller det kanske var så att man inte var beredd att ta någon risk själv utan ville att andra (med hjälp av bonus) skulle ta ohållbara risker en kort tid så att man själv fick tid att kamma hem vinsterna innan korthuset föll ihop?
Sådana amatörförklaringar tycks inte behöva underbyggas för att bli accepterade bland höga beslutsfattare. Man vill avskeda dem som bara gjorde sitt jobb och reglera bonusarna i tro att det skall hjälpa för framtiden. Men egentligen handlar det inte om detta utan om en så primitiv känsla som hämnd.
Det finns en beryktad filmupptagning av hur Fidel Castro lät skjuta sina fiender efter maktövertagandet. När denna visades första gången jag såg den förklarade speakern att det var aktiemäklare och valutahandlare som sköts framför ett dike i Havanna. Många år senare såg jag den igen och då nämner speakern inget om samma offers yrkestillhörighet utan klassar dem som "revolutionens fiender".
Varför är det ingen som utvecklar Greenspans tes att alla de som tvingades ta större risker för att låna ut till insolventa minoritetsgrupper samtidigt försökte sprida riskerna med försäkringar och värdepapperiseringar så gott det gick? Att detta på makroplanet ökade ostadigheten borde någon kunnat påvisa. Men det var sannolikt inte politiskt korrekt att kritisera inslagen i den behjärtansvärda socialpolitiken som stöddes av alla läger.
Och idag skulle detta bara tolkas som att man försöker skydda Greenspan mot kritiken mot lågräntepolitiken.
En diffus girighet passar mycket bättre som förklaring och tas med glädje emot av alla hämdlystna.
/DNg
Att packa om osäkra fordringar och sprida dom över världen ökar väl inte stabiliteten i ekonomin.Eftersom tidsmaskinen ännu inte är uppfunnen så kan det vara svårt för "mycke som vill ha mer" att veta när han/hon ska hoppa av den allt snabbare vinstmaskinen.
Många sk. finansiella instrument borde matchas mot det mänskliga psyket för att se om vi klarar av att hantera dem på ett ansvarsfullt sätt. Uttrycket "inled oss inte i frestelse" är väl lika gammalt som människan.
Skicka en kommentar
<< Home