onsdag, januari 13, 2010

Stabiliseringspolitiken var oförberedd

Sveriges nationalekonomer bekräftar att den makroekonomiska forskningen var eftersatt när det blev kris. Stabiliseringspolitiken saknade därför teoretisk grund och fick bedrivas med intuition. Jag menar att då öppnas för moralism. Ekonomisk historia är därför angelägen.

Förra hösten trodde vänsterinriktade kommentatorer att det var kapitalismens kris som seglade upp i september 2008. Eller åtminstone var det marknadsekonomins och nyliberalismens kris vi såg. Var finns dessa förståsigpåare nu? Borde de inte fundera på vilka felbedömningar de gjorde för drygt ett år sedan?

Nationalekonomerna är däremot en grupp som försöker lära sig något av den ekonomiska krisen och de egna tillkortakommandena. I går kväll hade Nationalekonomiska föreningen en paneldebatt där ämnet var: Vilka lärdomar bör den nationalekonomiska professionen dra av den ekonomiska krisen? Sex ekonomer diskuterade och mötet var ovanligt välbesökt.

Genomgående underströks att den makroekonomiska forskningen hade eftersatts och att det rådde brist på makroekonomer. Därför saknades också en aktuell teoretisk grund för den ekonomiska politiken.

Professor Lars Calmfors, som också är ordförande i det finanspolitiska rådet, inledde med att konstatera att nationalekonomerna inte gjort bra ifrån sig. Forskningen om makroekonomi är inte integrerad med forskningen kring den finansiella ekonomin. Ett stort fel har varit att riskerna för ett finansiellt sammanbrott inte varit inbyggda i de använda makroekonomiska modellerna. De kanske varit för mycket inriktade på teoretisk elegans och innehållit för litet av erfarenhetsbaserade generaliseringar.

Peter Englund, professor i finansiell ekonomi, pekade på att det inte fanns några förväntningar i början av 2008 att en begränsad kris i den amerikanska bostadsfinansieringssektorn skulle utvecklas till en global finanskris. Teorin beaktar för litet de långa kedjor som numera finns mellan sparare och investerare. Skuggbankerna var oklart behandlade.

Nils Gottfries, Uppsala universitet, betonade att det inte var penningpolitikens fel att det blev kris. Orsakerna måste sökas i kreditsystemet som skall omvandla illikvid och osäker utlåning till säker och likvid inlåning. Där har bankerna hjälp av "de stora talens lag". Han menade dock att även en god bank kan gå överstyr om den utsätts för ryktesspridning som leder till uttagsanstormning. Sådana förekom även i dagens kris eftersom bankerna till en del finansierar sin utlåning med kortsiktig upplåning på finansmarknaderna. Detta var ännu tydligare bland "kvasibankerna" som dessutom hade lägre säkerhetskrav på sig. [Det verkar som att politikerna bara ömmat för småspararna utan att förstå att det ändå kan bli destruktiva spridningseffekter för hela systemet.]

Per Krusell från Institutet för internationell ekonomi betonade att forskningen har haft begränsat med data för att kunna förstå hur svåra kriser uppkommer. I USA har två kriser inträffat, den på 30-talet och någonting på 70-talet. Det är fråga om en kombination av problem, inte enbart hög belåning. Den initiala chocken var ganska liten. Genom "multipla koordinationsproblem" kan effekterna ändå bli allvarliga - alla tror att något ska hända, då inträffar det också. Han betecknade också Lucas teori om rationella förväntningar som "ofärdig" och den var i behov av förnyelse redan före krisen.

Professor Assar Lindbeck betonade den stora skillnaden mellan hur finansmarknaderna fungerar normalt och under kriser. Normalt motsvarar de oljan i maskineriet men blir det kris kan de betyda "stopp". Detta har varit mindre uppmärksammat. Han hade själv i sin doktorsavhandling förvånats hur små skillnader det blev i den där konstruerade makromodellen när han introducerade en banksektor. Felet var att han inte konstruerat denna för ett reaktionsmönster vid stora störningar. Nu måste kreditsystemet modelleras så att detta beaktas.

Lindbeck var också kritisk till att teorierna om rationella förväntningar och effektiva marknader tagits på för stort allvar. De utgör ingen verklighetsbeskrivning utan borde ses som en jämförelsenorm. Riksbanken bör enligt Lindbeck ha tre mål: inflationen, kapacitetsutnyttjandet och finansiell stabilitet. Det kan vara svårt att bedöma vad "för höga" tillgångspriser eller "för stor" kreditgivning innebär men det borde gå.

Juhana Vartiainen från Konjunkturinstitutet underströk att den mera intuitiva förståelse av ekonomin, som beslutsfattarna i stabiliseringspolitiken tillämpade, ändå kunde förhindra en upprepning av perioden 1929-32. Han pekade också på den kritik från höger av den typ som F A Hayek framfört hade viss relevans (Vartiainen var dock noga med att generellt ta avstånd från Hayek.) Även vänsterkritiken som betonar bristande stabilitet har relevans. Makroekonomisk forskning måste nu ges högre dignitet.

Från publiken framhöll Bo Lundgren från Riksgälden att det var Lehmans konkurs i september 2008 som förstörde förtroendet och förvärrade utvecklingen på ett avgörande sätt.

Diskussionen visar enligt min mening att vi får en förklaring till varför den stabiliseringspolitiska debatten blev så förvirrad när krisen blev riktigt allvarlig. Det var helt enkelt så att den makroekonomiska forskningen inte hade utvecklats tillräckligt mycket för att man skulle kunna ha en stabiliseringspolitisk beredskap. Politiken fick bedrivas med intuition. Här är min hypotes att en väsentlig skillnad finns mellan dagens syn och 1930-talets: Den moralistiska grunden var annorlunda.

I denna hypotes ingår att beslutsfattarna till väsentlig del inte låter sig vägledas av ekonomiska teorier och ekonomiska fundamenta utan av huruvida åtgärderna är moraliskt rättfärdiga. Därför kan föreställningar om lastbart leverne, girighet och utsvävande skuldsättning vara mycket mer avgörande än ekonomisk analys. Denna emotionella etiska inställning ("moralism") var starkare i början av 30-talet än idag (ex Andrew Mellon). Därför vidtogs fler försvårande åtgärder på 30-talet och avogheten mot effektiva sådana var samtidigt större. Idag är det Henry Paulsons beslut att av moraliska skäl låta Lehmans gå i konkurs som på ett avgörande sätt gjorde den begränsade bolånekrisen till en världskris. Men en rad stimulansåtgärder kunde ändå vidtas trots att de enligt 30-talets moralistiska norm skulle varit förkastliga.

Ett sätt för nationalekonomer att kunna hantera denna typ av problem är att integrera ekonomisk historia i makroteorin. Jag instämmer med Krusells krav på mer sådan forskning. Den kanske skall göras av nationalekonomer och inte enbart av historiker. Mitt förslag är att den kurs i "nationalekonomi" som Calmfors efterlyste integreras med en god dos ekonomisk krishistoria.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , intressant.se

Etiketter:

3 Comments:

At 13 januari, 2010 22:42, Anonymous Per said...

Att Mellon enligt Hoovers memoarer förordade likvidation innebär väl inte att han verkligen ansåg det och att det var den idén som verkligen styrde politiken?

Se Did Hayek and Robbins Deepen the Great Depression? från s. 15

Idag är det Henry Paulsons beslut att av moraliska skäl låta Lehmans gå i konkurs som på ett avgörande sätt gjorde den begränsade bolånekrisen till en världskris.

Vad talar för att Lehmans konkurs hade en så otroligt stor betydelse? Om Lehmans hade räddats så hade Islands banker varit ok, de baltiska länderna hade inte haft några problem, amerikanska bilproducenter hade inte haft problem osv? Det låter märkligt.

 
At 16 januari, 2010 12:59, Blogger Danne Nordling said...

Per, det är möjligt att beskrivningarna av vem som tyckte vad är något färgade i memoarerna. Men kan man förneka att det skulle ha funnits ett moralistiskt argument mot en mer expansiv politik på 30-talet? Resultatet blev också att politiken framkallade en finanskris som till stor del var den verkliga orsaken till att depressionen blev så allvarlig.

Nu senast var det Bo Lundgren som ansåg att Lehmans konkurs var avgörande. För att vara säker måste man bedriva omfattande forskning. Men parallellen med 30-talet är en indikation.

Naturligtvis hade svårigheterna för Island, baltstaterna, bilindustrin fortfarande varit fruktansvärda. Men den mera globala krisen hade sannolikt inte varit lika svår. Kreditrestriktionerna hade knappast blivit så katastrofala.
/DNg

 
At 17 januari, 2010 20:49, Blogger Per said...

Håller nog fast vid att rekordstora underskott är att beteckna som expansiv finanspolitik.

Sen håller jag med om att politkerna förvärrade saker o ting rätt rejält. Tror att lönetrixandet spelade en rätt stor roll, se What - or Who - Started the Great Depression?
Abstract:
"I develop a theory of labor market failure for the Depression based on Hoover's industrial labor program that provided industry with protection from unions in return for keeping nominal wages fixed. I find that the theory accounts for much of the depth of the Depression and for the asymmetry of the depression across sectors. The theory also can reconcile why deflation/low nominal spending apparently had such large real effects during the 1930s, but not during other periods of signi cant deflation."

 

Skicka en kommentar

<< Home