torsdag, februari 11, 2010

Kritiken mot boken Jämlikhetsanden

Det är vanskligt att göra länderjämförelser av sambandet mellan jämlikhet och t ex hälsa. Vid metodologiska korrigeringar försvinner sambandet. Andelen fattiga hävdas vara en bättre förklaring. Även annan kritik av boken finns.

Nyligen kom boken The Spirit Level ut i svensk översättning med titeln Jämlikhetsanden - Därför är mer jämlika samhällen nästan alltid bättre samhällen. Den är författad av de brittiska epidemiologerna Richard Wilkinson och Kate Picket.

Boken går ut på att med statistiska metoder, redovisade i ett stort antal diagram, visa att det finns ett samband mellan ojämn inkomstfördelning och en rad sociala problem. Ett exempel är sambandet mellan fetma och större inkomstskillnader som jag skrev om den 16/1. Diagrammet är typiskt för alla sambandsdiagrammen i boken och såg ut så här:

Kritiken mot W&P:s tes att inkomstutjämnande politiska åtgärder är nödvändiga för att minska t ex inte bara övervikten utan också fetman hos individerna i samhället kan delas in i tre grupper:

1) Moralfilosofiska invändningar. Exempel: Om fetman skulle minska genom mer progressiva skatter innebär det ändå ingen rätt för staten att vidta omfördelningar av individernas inkomster.

2) Metodologiska invändningar. Ex: Sambanden är skenbara och inga orsakssamband.

3) Statistiska invändningar. Ex: Felaktiga mått har använts både för hur sociala problem kvantifieras och för inkomstskillnaderna.

Jag har tidigare diskuterat något kring de moralfilosofiska aspekterna (1) men en grundligare analys återstår. Likaså har jag noterat att W&P använder ett inkomstskillnadsmått (3) som inte stämmer med liknande mått som redovisas av OECD.

Andra har främst riktat kritik mot de metoder (2) som W&P använder. Stefan Fölster på Svenskt Näringsliv har i andra sammanhang (bloggart, i Kollega) ansett att inkomster ett visst år inte är ett relevant mått för att mäta skillnader i välfärd. En direkt kritik mot W&P har formulerats av Johan Norberg i flera stycken. För det första vänder han sig mot att det inte finns någon analys av tesen att jämlika länder som Sverige skulle få mer sociala problem om inkomstfördelningen blev ojämnare.

För det andra refererar han till ekonomen John Kay som i Financial Times invänt mot att sambanden inte är tillräckligt tydliga. Kay kritiserar boken också för att den inte försöker underbygga påståendet att även de rika skulle få det bättre genom inkomstutjämning. Författarna visar inte ens att de rika skulle vara mer feta när inkomsterna är mer ojämna.

För det tredje menar Norberg och Kay att ojämlika länder har större andel fattiga vilket förklarar en hel del av sambanden. Detta underbygger min moralfilosofiska tes att det är Rawls' ansats med satsning på de sämst ställda som är mer relevant än en allmän inkomstutjämning. I en lång exposé av professor Dalton Conley (Don't Blame the Billionairs, dec 2009) hänvisar han till ekonomerna Mellor & Milyo som 2002 visade att det inte finns något orsakssamband mellan befolkningens hälsa och graden av ojämlikhet. Istället är den viktiga frågan hur de fattigaste har det.

Men Norberg gör också gällande att utveckling över tiden, som W&P inte studerat, visar att sambanden inte stämmer. Detta gör han med hänvisning till professor Andrew Leigh (Australien) som redogör för en undersökning av utvecklingen av livslängd och spädbarnsdödlighet de två sista decennierna på 1900-talet. Denna visar ett omvänt samband. När ojämlikheten blev större ökade livslängden och barnöverlevnaden. För några länder där ojämlikheten minskade låg förbättringarna i botten.

Andrew Leigh gjorde tillsammans med Cristopher Jenks en stor undersökning (pdf) som sträckte sig över hela 1900-talet för många av länderna (Austr, Kan, Fr, Tyskl, Irl, Holl, Nya Z, Sp, Sv, Schw, UK och USA) publicerad i Journal of Health Economy nr 26 (2007). Här användes måttet 'den rikaste tiondelens andel' vilken säkrare avspeglar den ojämlikhet som inte beror på många fattiga. Skenbart fanns ett samband när länderna jämfördes. Men när länderna studeras var för sig försvinner sambandet. Av diagrammen i artikeln framgår att inkomstskillnaderna i länderna sjönk fram till 1980 för att sedan öka. Samtidigt steg förväntad livslängd, barnadödligheten sjönk och mordfekvensen sjönk också.

Det försök till försvar mot kritiken som bloggaren Anders Svensson (SP) framfört, som går ut på att dessa undersökningar även innefattar fattiga länder, tycks inte stämma.

Välfärdsforskaren Andreas Bergh har också bloggat om Jämlikhetsanden och kritiserat metoderna. Denna kritik har han utvecklat i en promemoria (Blir vi sjuka av inkomstklyftor? pdf). Här invänder han 1) mot att korrelation mellan två variabler nödvändigtvis skulle visa ett orsakssamband, 2) mot att genomsnitt för ett samband mellan olika länder är detsamma som ett samband mellan variablerna i samma land samt menar 3) att t ex en förbättring av hälsan effektivare kan uppnås med andra åtgärder än små effekter av minskad ojämlikhet.

Bergh redogör sedan för hur en regressionsanalys kan göras för sambandet mellan livslängd och ginikoefficienten för inkomstfördelningen med Sverige och England som exempel. När man tar hänsyn till skillnader mellan länderna (genom en s k dummy-variabel) försvinner sambandet. Han testar ytterligare underliggande orsaker och kommer fram till att det är näringsintag och läkare per 1000 invånare som har dominerande effekt på livslängden. Inkomstspridningen är betydelselös.

En artikel av Gravelle, Wildman o Sutton (2000, pdf) varnar för de metodologiska svårigheterna när man relaterar hälsa till inkomstskillnader i länderjämförelser. Om det finns sådana svårigheter när det gäller livslängd mm och jämlikhet är det också sannolikt att det finns liknande svårigheter för andra sociala variablers korrelation till inkomstutjämning vid jämförelser mellan länder.

Till sist vill jag ännu en gång peka på att W&P inte talar om jämlikhet i termer av rättvisa. Deras värderingar är inte klart uttryckta men förefaller vara utilitaristiska: samhällets goda ska maximeras även om en stor del av medborgarna är emot omfördelningarna som blir följden. Utilitarismens alla svårigheter på det moralfilosofiska planet träffar W&P:s underliggande tes. Detta förtjänar en särskild diskussion.

Fortsättning: Det är inte jämlikheten som är hälsosam 12/2 (om DN-ledare).


Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , intressant.se

Etiketter: , ,

2 Comments:

At 11 februari, 2010 23:51, Blogger Adam said...

My conclusion of the graph is that we should eat less fast food and more sushi. I think that would be more effective than shooting rich people, but what do I know?

 
At 12 februari, 2010 07:47, Anonymous Anders_S said...

Intressant, jag ska läsa Norberg igen för att se om jag missupfattat.

Det är klart att orsakssamband inte behöver föreligga bara för att ett synbart samband föreligger. Där är vi överens. Det är en bit jag ska titta mer på i boken. Nu är ju kanske det avsnitt som de flesta kritiker tycks skjuta in sig på, fetma etc, det som uppenbart verkar svagast och dessutom kanske är det oviktigaste och ointressantaste.

Min specialitet är brottslighet och brottstatistik och där använder man en felktig siffra för Sverige (detta efterom FN har fel siffra, den är för hög (20 istället för 10)). Justerar man för felaktiga siffror i det materialet bli sambanden starkare vad jag kan se.

 

Skicka en kommentar

<< Home