Behovet av rättvisa enligt Rosenberg - nivellering

Ekonomisk jämlikhet är inte bara bra utan också rättvist. Att belöna meriter är orättvist eftersom det leder till inkomstskillnader. Men något bevis för tesen att jämlikhet är rättvisa antyder inte Rosenberg. Han verkar egentligen vara ute efter en bättre socialpolitik.

I DN igår 9/3-10 skrev författaren och journalisten Göran Rosenberg en kolumn på ledarsidan med rubriken "Behovet av rättvisa". Artikeln är föranledd av Wilkinson och Pickets bok Jämlikhetsanden, som jag skrivit ett antal artiklar om tidigare. Rosenberg inleder sin artikel med en hyllning till bokens "arsenal av tabeller och statistik" som smular sönder idén att det är "ökad ojämlikhet som är bättre för alla". Han tycks vara helt omedveten om den skarpa metodologiska kritik som boken utsatts för redan vad gäller statistikbehandlingen.

Inte heller tycks Göran Rosenberg själv kunna tänka tillräckligt kritiskt för att komma på att korrelation inte är detsamma som kausalitet, vilket påpekats för honom i Olssons Blogg. Rosenberg menar också att Wilkinson o Picket har "söndersmulat" den s k nedsippringsteorin - eller "hästskitsteorin" - som säger att förbättringar för de rika så småningom leder till att också de fattigare får det bättre. Niclas Berggren refererar emellertid på sin blogg en studie av Dan Andrews et al som visar att en förbättring för den rikaste tiondelen ger en kompenserande förbättring för de övriga nio tiondelarna inom 13 år.

Men det stora felet med Rosenbergs artikel är att han föreställer sig att rättvisa är nivellering - omfördelning genom utjämning. Om man kallar detta för jämlikhet leder ordets makt över tanken lätt till att ekonomisk jämlikhet blir rättvisa. Wilkinson o Picket har däremot pekat på att ekonomisk utjämning enligt deras analys leder till att alla får högre välfärd - inte att samhället blir mer rättvist.

Rosenberg försöker bevisa sin tes genom att angripa andra definitioner av rättvisa. Det är främst den borgerliga rättvisesynen om förtjänst som han har för ögonen. Rättvisa är då att den som åstadkommer ett mer värdefullt resultat också är förtjänt att erhålla frukterna av sitt arbete. Det är orättvist att ta ifrån henne det extra resultatet av prestationen för att ge till någon annan som kanske istället prioriterat fritid eller en maklig tillvaro.

Genom att inte föreställa sig hur omfördelningen konkret skulle kunna gå till kan Rosenberg hävda att den enes rättvisa blir den andres orättvisa. Och då i meningen att den som gjort bättre ifrån sig är den som hävdar rätten till orättvisa/ojämlikhet. En bidragande orsak till denna förvridna syn är att Rosenberg utvidgar ojämlikheten till att gälla "skillnader i social status och socialt värde". Det är tydligen den arroganta attityd, som de rika manifesterar och den devota beundran som medelklassen visar, som är skälet till att de över genomsnittet ska fråntas sina inkomster. Det jämlika samhället är ett intolerant samhälle som inte kan ha överseende med någras brist på respekt och anständigt beteende.

Det obehagliga med Rosenbergs artikel är slutligen att han angriper hela det moderna projektet där klassamhället ersatts med ett meritsamhälle. Rosenberg anser att:

"vi alltför okritiskt har svalt den förföriska idén om ett samhälle där status och rikedom fördelas efter meriter; åt de begåvade, välutbildade och företagsamma den status och den rikedom som de rätteligen förtjänar."

Rosenbergs invändning är att meritförvärvade positioner och rikedomar också tenderar att gå i arv. Detta är en komplicerad fråga. Har de femton finansfamiljerna från 1960-talet fortfarande samma grepp om näringslivet idag? Nej, de flesta är utbytta. Är det ett problem att små- och medelstora företag nu tas över av mindre meriterade barn än de framgångsrika föräldrarna? Nej, barnen visar föga vilja att ta över. Är det så att barn till akademiker också blir akademiker trots att de är dummare än tåget? Nej, sådant kunde hända på klassamhällets tid.

Felet med dagens samhälle tycks enligt Rosenberg helt enkelt vara att det faktiskt är meriterna, eller bristen på meriter, som sållar ut individerna i mer eller mindre kvalificerade och välavlönade verksamheter. Det leder till inkomstskillnader. Men om de i sig är orättvisa måste hela meritsamhället och det moderna projektet varit feltänkt från början.

Eller kanske det är den borgerliga rättvisesynen som misslyckats att etablera sig i det moderna samhället? Det är kanske fortfarande det tidiga industrisamhällets folkliga rättvisesyn som dominerar trots att verkligheten ser helt annorlunda ut. Den synen hade sina rötter i bondesamhället där enbart hårdare fysisk ansträngning hade en naturlig och synlig koppling till högre välstånd. Det föregivna missnöjet med rättvisan i dagens samhälle beror i så fall på en moralsociologisk eftersläpning.

Kanske skulle missnöjet vara mindre om det tydligare framgick att det var meriterna som belönades. Det finns dock ingen anledning att ta Rosenberg som ett sanningsvittne för vilken uppfattning om rättvisa som dominerar i befolkningen. Tänkbart är att en minoritet uttalar missnöje över att det inte är meriter utan ovidkommande faktorer som bildar grund för framgång i samhället. Om man är ute i socialistiska ärenden kan man tolka detta som ett krav på ekonomisk nivellering.

Rosenbergs tänkande är grumligt. Han kommer inte med något principiellt bevis för sin egen rättvisesyn. Kanske han inte alls är ute efter ekonomisk jämlikhet utan istället vill ha en bättre socialpolitik? Han citerar profeten Jesaja: "Dela ditt bröd med den hungrige, ge hemlösa stackare husrum, ser du en naken så klä honom, vänd inte dina egna ryggen." Detta är uppenbarligen inte en uppmaning till jämlikhet utan till fattighjälp. Det är också en vägande invändning mot Wilkinson o Picket och deras program. Det är inte rikedomen utan fattigdomen som bör bekämpas.

Läs även andra bloggares åsikter om jämlikhet, rättvisa, nivellering, Jämlikhetsanden, utjämning, omfördelning, socialism, orättvisa, meritsamhälle, klassamhälle, Göran Rosenberg, skatt, moral, filosofi, samhälle, ekonomi, politik på intressant.se