Hur ska ekonomisk jämlikhet rättfärdigas?

Jämlikhet strider mot frihet i betydelsen 'frånvaro av tvång'. Men filosofen Lena Halldenius försökte kringgå detta i radion genom att byta definition. Då kan man "bevisa" att det tvång boken Jämlikhetsanden förespråkar inte strider mot friheten. Men jämlikheten kunde ändå inte rättfärdeigas.

I den politiska filosofin brukar man ofta stipulera att medborgarna ska vara jämlika i rättslig mening - man säger likhet inför lagen. Det kan skrivas in i grundlagen. Men det är sällsynt att man stipulerar ekonomisk jämlikhet. I grundlagen menar praktiskt taget ingen att det ska stå att alla vuxna medborgare ska ha lika höga, eller nästan lika höga, inkomster eller levnadsstandard.

Om ett samhälle med en långtgående ekonomisk jämlikhet ska införas brukar detta i den politiska filosofin motiveras med ett resonemang och inte tas för givet. En stor del av första hälften av 1900-talet var det utilitarismen som tillhandahöll detta resonemang som då utmynnade i att total inkomstutjämning var målet för den fördelningspolitiska välfärdsteorin. Dess teoretiska fulländning uppnåddes 1944 med nationalekonomen Abba P Lerners matematiska framställning av hur mätproblemen för utiliteten på individuell nivå kunde övervinnas med ett sannolikhetsresonemang.

Utilitarismen kom under senare delen av 1900-talet att ifrågasättas av Harvard-filosoferna John Rawls och Robert Nozick - fast på olika sätt. Som bekant menade Rawls att om medborgarna skulle komma överens om en omfördelningsprincip i en definierad ursprungsposition (OP) skulle de varken välja utilitarismens nivelleringsprincip eller dess maximering av förväntat värde. Rawls bedömde att de skulle välja hans differensprincip som prioriterar maximering av välfärden för de sämst ställda, vilket tillåter avsevärd ekonomisk ojämlikhet. Mot detta och utilitarismen invände Nozick med rätten till frihet som grund.

Nu återkommer utilitarismen i sin tidigare variant i form av långtgående utjämning. Motiveringen är dock inte inte längre abstrakt utan tar fasta på livslängd, sjuklig fetma, psykiska sjukdomar och tonårsgraviditeter mm. Det sker i boken Jämlikhetsanden av Richard Wilkinson och Kate Pickett. Författarna diskuterar inte i utilitetsenheter som kan vinnas genom en omfördelning och utjämning. De hävdar exempelvis enligt mina beräkningar att en ökad omfördelning i USA med 13 procent av inkomstsumman skulle ge en minskning av sjuklig fetma och psykiska sjukdomar med nästan två tredjedelar och tonårsgraviditeterna skulle minska med mer än hälften. Antalet fängelseinterner skulle minska med 75 procent och människor skulle leva längre och kunna arbeta motsvarande två månader mindre per år (s 267).

Detta resonemang bygger på Wilkinson och Pickets argument att man skulle minska USA:s inkomstskillnader till närheten av genomsnittet för de fyra mest jämlika länderna. Jag har bedömt det som en minskning av ginikoefficienten från 0,38 till ca 0,25. Detta mått mäter hur mycket av alla inkomster som måste omfördelas för att en helt jämn fördelning ska bli resultatet. USA måste då omfördela 13 procent mera för att bli lika jämlikt som de mest utjämnade länderna.

Själva grundtanken är rent utilitaristisk. Men Wilkinson och Picket hänvisar ingenstans till någon filosofisk grund för sina anspråk. Det är enbart en fråga om politisk vilja där vi inte får försumma att:

"sätta oss upp mot den lilla minoritet av rika, vilkas missriktade tankar om egenintresset får dem att känna sig hotade av en mer demokratisk och egalitär värld."

I praktiken är deras program socialistiskt. De vill införa mer progressiva skatter och omdana hela samhället för att i slutändan få en övergång till "det nya samhället" som bygger på arbetarägda företag med en "högre moralisk standard". Någon sorts gillessocialism alltså. Att deras program skulle inskränka friheten i betydelsen "frånvaro av tvång" låtsas de inte om. I avsnittet rubricerat "Frihet och jämlikhet" skriver de med en betydelseglidning att jämlikhet är "bålverket mot godtycklig makt". Därför kan slutsatsen bli: "Arbetarägande utgör ett sätt att samtidigt öka både friheten och jämlikheten." (s 262)

Samma trick använde Lena Halldenius idag när hon fortsatte debatten om jämlikheten i radions program OBS. Hon är docent i praktisk filosofi i Malmö och disputerade på en avhandling om liberalismen. Kritiken mot Jämlikhetsanden för att den bygger på att några får lyda andras diktat, som Mattias Svensson hävdade 19/2, kringgick hon genom att hävda att frihetskramarna från höger inte analyserat sitt liberala arv och klarat ut vad frihet egentligen innebar för 1700-talets republikaner:

"Frihet betydde folkligt medbestämmande, att inte vara underordnad, inte beroende av andras välvilja, att vara respekterad för sin person. Denna frihet är inte i konflikt med jämlikhet."

Huruvida detta är en relevant beskrivning av vad som ska förstås med frihet lämnar jag därhän. Helt klart är att Wilkinsons och Pickets program med höga progressiva skatter och gillessocialistiskt näringsliv inte behöver strida mot denna definition. Men vad har man uppnått genom att ställa upp en annan definition än frihet som frånvaro av tvång för att gendriva den klassiska kritiken mot utjämningsåtgärder som frihetsfientliga. Tror Lena Halldenius att man kan definiera bort kritiken att Jämlikhetsandens program bygger på tvång?

Tidigare har Halldenius varit kritisk till utilitarismen och istället varit välvillig till Rawls' ojämlikhetsprincip. Nu tycks denna inte duga trots att den syftar till att gynna de sämst ställda. Då hade man kunnat vänta sig att en docent i praktisk filosofi skulle ha rättfärdigat utilitarismens utjämningsresonemang. Varför inte säga att en maximering av utilitetssumman i samhället förutsätter tvång mot dem som ska förlora i denna operation? Och sedan hänvisa till den moralfilosofiska teori som legitimerar denna maximering.

Eller finns det ingen yttersta legitimering av utilitarismen? Står sig nyttomaximeringens värde inte i jämförelse med frihetens värde? Är det därför tvångsanhängarna använder sig av tvivelaktiga debattknep istället för att erkänna att deras program går ut på mera tvång? Tricket har använts av Thomas More i beskrivningen av Utopia och därefter av de utopiska socialisternas alla fantasifulla konstruktioner. Wilkinson och Picket verkar vara en ny variant av dessa.

Läs även andra bloggares åsikter om Jämlikhetsanden, Robert Wilkinson, jämlikhet, frihet, tvång, ojämlikhet, arbetarägda företag, socialism, skatt, progressiv skatt, rättvisa, skatter, utilitarism, utjämning, moral, filosofi på intressant.se