Keynes och moral hazard

Är det kanske så att keynesianismens föreställning om att det finns en kraftfull stabiliseringspolitik i själva verket uppammar en oansvarig ekonomisk politik? När krisen kom råkade också stabiliseringspolitiken i kris.

"Rädslans politik" är rubriken på en signerad ledarartikel i DN idag 4/3-10 av Henrik Berggren. Den handlar om ideologier med tillbakablick mot Keynes och Hayek. Han tar sin utgångspunkt i en artikel av den brittiske historikern Tony Judt i NYRoB som utmynnar i att socialdemokratin inte står för någon särskild idé om staten: Alla partier delar nu socialdemokratins föreställning att staten har ett grundläggande ansvar för medborgarnas välbefinnande.

Både Keynes' och Hayeks teorier är födda ur rädsla enligt Judt. De är inte utopiska. De säger bara att om man följer dem så har man chansen att "undvika social kollaps, anarki och diktatur". Judt föredrar Keynes för att rädda det som räddas kan av 1900-talets välfärdssystem. Bergren invänder med argumentet att det inte var rädsla som skapade ett brett stöd för välfärdsstat och marknadsekonomi på 50- och 60-talen utan framtidstro och hopp om ett bättre samhälle.

Borde inte Bergren mera ha betonat den politiska mekaniken som orsak? Den s k public choice-teorin har ju ganska väl analyserat dessa mekanismer. I kombination med ett systematiskt utnyttjande av en ekonomisk-ideologisk keynesianism har utbyggnaden av den offentliga sektorn kunnat forceras genom att den varit stabiliseringspolitiskt nödvändig och inte nödvändigtvis önskvärd i sig.

Detta pekar vidare på frågan hur den keynesianska stabiliseringssynen verkar psykologiskt på samhällets ekonomiska aktörer. Den nya synen var ju att stora depressioner av 30-talstyp var uteslutna i framtiden. Uppkommande störningar skulle kunna motverkas innan de slog ut i stora kriser som endast med svårighet skulle kunna bekämpas. Men denna syn var felaktig redan från början. Det visar en analys av upprinnelsen till både 30-talskrisen och dagens "finanskris".

Den grundläggande realekonomiska störningen var en obalanserad uppgång i bostadsbyggandet både på 20-talet och på 00-talet. När byggandet började minska fanns det ingen möjlighet att motverka den kommande nedgången. Det som kunde ha gjorts skulle ha varit att bekämpa dess tidiga yttringar. Men inte heller detta skedde trots att det efteråt kanske kunnat ses som motiverat. Det finns för många eftersläpningseffekter ("lags") för att en sådan politik ska kunna bli stabiliserande. Men tron att stabiliseringspolitiken är tillräckligt kraftfull tillåter att politikerna kan ta ganska lätt på såväl dessa "lags" som på överdrifter i bankers och företags agerande. Dessutom kan denna tro uppmuntra till att man ostraffat kan "statuera exempel" mot de värsta överdrifterna.

Min hypotes är att det finns en makroekonomisk moral hazard (ung trygghetsrisktagande) som innebär att själva föreställningen, att det finns en kraftfull stabiliseringspolitik att ta till om det skulle gå snett, kan leda till stora obalanser.

Hur politikerna istället borde förhålla sig skulle de ha låtit utforska för länge sedan. Men de kanske trodde att det inte behövdes eftersom ekonomin föreföll så stabil sedan lång tid. Det hade i varje fall varit en uppgift för den akademiska forskningen. Nu visade det sig att den teoretiska synen på stabiliseringspolitiken snabbt också hamnade i kris när ekonomin krisade. De åtgärder som kunnat vidtas har ännu så länge kunnat förhindra "social kollaps" men kostnaderna i vid mening för detta är ännu till stor del okända.

Läs även andra bloggares åsikter om Keynes, stabiliseringspolitik, moral hazard, finanskrisen, ekonomisk politik, konjunkturer, finanskris, nationalekonomi, politik, ekonomi på intressant.se