söndag, april 04, 2010

Ekonomisk frihet är inte nog

Ekonomisk frihet är en viktig del i idén med frihet. Den har fått en renässans i utvecklingsländer som tidigare mer trott på socialismen. Men fri ekonomi är inte nog. Det finns andra dimensioner av frihet.

Ekonomisk frihet är motsatsen till (ekonomisk) socialism. En avgörande skillnad är förekomsten av marknadsekonomi. Mellan de båda systemen finns olika mer eller mindre teoretiska former av marknadssocialism. Under en stor del av 1900-talet bestod den stora politiska motsättningen i världen huruvida marknadsekonomi eller planhushållning var bäst för välståndet och tillväxten.

Jag skrev igår om frihet som en orsak till att världens fattiga fått det bättre. Den tesen bygger på att socialistisk planhushållning bygger på en felaktig teori (bloggart 31/7-08). En huvudingrediens i denna teori är att realkapitalbildningen är avgörande för tillväxten. Med socialistiskt tvång kan investeringarna öka mer än en spontan utveckling i en marknadsekonomi. Dessutom kan själva dirigeringen av ekonomin undanröja depressioner och arbetslöshet så att tillväxten också av detta skäl blir högre. Även denna del i teorin är felaktig eftersom lågkonjunkturerna på längre sikt är mindre negativa än marknadsekonomins totala dynamik.

I botten av förutsättningarna för välstånd finns enligt tillväxtforskningen "de goda institutionerna" - äganderätt, rättsstat, säkerhet etc. Men nu har detta delvis ifrågasatts av Property Rights Alliance som i sin årliga rapport om International Property Rights Index (IPRI 2010, pdf) visar ett förvånansvärt svagt samband mellan skyddet för egendomsrättigheterna och den ekonomiska tillväxten i u-länderna. Detta visas i nedanstående diagram:


Min hypotes är att det går att göra avkall på goda institutioner och därmed uppnå högre tillväxt inom ramen för en marknadsekonomi. Graden av sekularisering kan också spela in. Sålunda kommer Kina först på 64:e plats strax före Egypten i IPRI-rankingen. Det finns uppenbarligen andra faktorer som är mycket betydelsefulla för tillväxten. Det kanske är detta Waldemar Ingdahl antyder i sin bloggartikel 3/4 Kineserna lever i robotlandet. Men han vill nog främst peka på att ekonomisk frihet saknar en mera existentiell dimension som kräver någonting mera än goda institutioner. Vad det är fråga om är oklart men han hänvisar till en dunkelt skriven bloggartikel av Elin Grelsson 3/3 Bakom frihetens fasader. Hon gör ingen distinktion mellan frihet från staten och annan frihet, inte heller mellan ekonomisk frihet och personlig frihet.

Det finns många som är missnöjda med friheten och som i likhet med Grelsson ser den som en chimär. Det brukar mest vara vänsterpersoner som vänder sig mot det som först kom att kallas för frihet - nämligen säkerhet. Här ingår en rad av IPRI:s goda institutioner som skydd av äganderätten och icke godtyckliga skatter. Vad är det en vänsterperson innerst vill? Två saker är tydliga: utnyttja andras egendom och beskatta grupper som man ogillar mycket hårt. I retoriken brukar det beskrivas som att äganderätten begränsar folks frihet och att brist på resurser inskränker den "positiva frihet" som i praktiken bara de rika kan åtnjuta om de inte beskattas hårt.

Naturligtvis kan det finnas fog för att vara missnöjd med den dästa socialliberala friheten där politiskt aktiva förvisso inte åläggs restriktioner och där det finns en omtumlande valfrihet mellan olika men ändå snarlika alternativ. Frihet måste vara något mera. Ekonomisk frihet är inte heller nog. Den som vill bli företagare uppskattar förvisso att staten inte lägger sig i för mycket. Men för de flesta andra är det arbetsgivarna som begränsar den personliga friheten. Det kan tyckas trist. Men är man frilansare är det ändå ofta oförstående uppdragsgivare som sätter snäva gränser för vad man får göra.

I förlängningen av mitt resonemang skymtar hotet från Hegels definition av friheten: att alla gör sin plikt mot staten. Om alla sitter i ett fångläger och och blir tillsagda att göra samma sak som alla andra är ingen friare än någon annan. Man är befriad att från tvånget att tänka själv. Är inte det den största friheten? Orwell hade fel i boken 1984. Frihet är inte slaveri. Det är slaveri som är frihet.

Vi vantrivs i kulturen, menade Freud. Människan är utrustad med drifter som inte passar in i den civilisation som man själv har skapat. Det är en sådan tendens som kan anas i dagens sociala underströmmar. Därför måste friheten försvaras mot dem som finner sin utlevelse i att tvinga andra, och som är beredda att själva leva i tvång för att bli tillfredsställda. De som inte "väl kan bära" friheten och fylla sina liv med något meningsfullt borde i varje fall inte få möjlighet att inskränka andras frihet. I annat fall kommer staten återigen att bli det stora samhällsproblemet. Det betyder att debatten om frihetens idé borde intensifieras.

Andra bloggar om: , , , , , , , , , , , , , , , , intressant.se

Etiketter:

3 Comments:

At 04 april, 2010 16:15, Anonymous Anonym said...

"...och som är beredda att själva leva i tvång för att bli tillfredsställda."

Det är här viktigt att skilja mellan: - Idéers faktiska konsekvenser

och

- Vad människor fantiserar kring att konsekvenserna av en idé kommer att bli.

När tvånget är på plats är det med andra ord långt från säkert att de som förordat det blir tillfredställda. Min gissning är att gruppen direkt börjar jaga nya tvång för att tillfredställa de underliggande psykologiska behoven.

 
At 08 april, 2010 16:46, Blogger Waldemar Ingdahl said...

Hej

Ett intressant svar! Det är institutionernas och deras nära samverkan med den ekonomiska frihet som jag poängterar, i linje med den peruanske utvecklingsekonomen Hernando De Soto.

Det är en svår väv. T.ex. har Kina visat hög tillväxt, men har relativt svaga institutioner för att upprätthålla den. Det är möjligt att enbart det faktum att de börjat tänka på frågor om äganderätt, upphovsrätt, domstolarnas funktion har öppnat för att det ens skall finnas tillväxt i det landet.

Det är skiljt från en rätt skrämmande bild som ofta dyker upp om tillväxtländer, att även väst borde växla till en mer statsdirigerad kapitalism. Det diskuterades om Japan på 80-talet, och dagens debatt är lika fel.

 
At 10 april, 2010 23:32, Blogger Danne Nordling said...

Waldemar, Japan diskuterades som ett föredöme för Sverige på 80-talet av olika socialdemokrater. Ett argument för löntagarfonder var att det då skulle kunna satsas mer på FoU trots att Sverige låg mycket högt (vilket man inte visste).

Om vi renodlar tillväxtfrågan kan vi fråga oss varför Kina och Egypten lyckas så olika med sitt välståndsskapande trots att deras index i IPRI ligger på samma nivå. Båda är gamla kulturer. Båda har ofullständiga "goda institutioner". De är inte demokratier men någorlunda stabila. Är det sekulariseringen som skiljer? Eller är det andlighetens olika manifestationer och uttryck?

Finns där några incitament till ökad frihet?
/DNg

 

Skicka en kommentar

<< Home