Ekonomisk frihet är inte nog

Ekonomisk frihet är en viktig del i idén med frihet. Den har fått en renässans i utvecklingsländer som tidigare mer trott på socialismen. Men fri ekonomi är inte nog. Det finns andra dimensioner av frihet.

Ekonomisk frihet är motsatsen till (ekonomisk) socialism. En avgörande skillnad är förekomsten av marknadsekonomi. Mellan de båda systemen finns olika mer eller mindre teoretiska former av marknadssocialism. Under en stor del av 1900-talet bestod den stora politiska motsättningen i världen huruvida marknadsekonomi eller planhushållning var bäst för välståndet och tillväxten.

Jag skrev igår om frihet som en orsak till att världens fattiga fått det bättre. Den tesen bygger på att socialistisk planhushållning bygger på en felaktig teori (bloggart 31/7-08). En huvudingrediens i denna teori är att realkapitalbildningen är avgörande för tillväxten. Med socialistiskt tvång kan investeringarna öka mer än en spontan utveckling i en marknadsekonomi. Dessutom kan själva dirigeringen av ekonomin undanröja depressioner och arbetslöshet så att tillväxten också av detta skäl blir högre. Även denna del i teorin är felaktig eftersom lågkonjunkturerna på längre sikt är mindre negativa än marknadsekonomins totala dynamik.

I botten av förutsättningarna för välstånd finns enligt tillväxtforskningen "de goda institutionerna" - äganderätt, rättsstat, säkerhet etc. Men nu har detta delvis ifrågasatts av Property Rights Alliance som i sin årliga rapport om International Property Rights Index (IPRI 2010, pdf) visar ett förvånansvärt svagt samband mellan skyddet för egendomsrättigheterna och den ekonomiska tillväxten i u-länderna. Detta visas i nedanstående diagram:


Min hypotes är att det går att göra avkall på goda institutioner och därmed uppnå högre tillväxt inom ramen för en marknadsekonomi. Graden av sekularisering kan också spela in. Sålunda kommer Kina först på 64:e plats strax före Egypten i IPRI-rankingen. Det finns uppenbarligen andra faktorer som är mycket betydelsefulla för tillväxten. Det kanske är detta Waldemar Ingdahl antyder i sin bloggartikel 3/4 Kineserna lever i robotlandet. Men han vill nog främst peka på att ekonomisk frihet saknar en mera existentiell dimension som kräver någonting mera än goda institutioner. Vad det är fråga om är oklart men han hänvisar till en dunkelt skriven bloggartikel av Elin Grelsson 3/3 Bakom frihetens fasader. Hon gör ingen distinktion mellan frihet från staten och annan frihet, inte heller mellan ekonomisk frihet och personlig frihet.

Det finns många som är missnöjda med friheten och som i likhet med Grelsson ser den som en chimär. Det brukar mest vara vänsterpersoner som vänder sig mot det som först kom att kallas för frihet - nämligen säkerhet. Här ingår en rad av IPRI:s goda institutioner som skydd av äganderätten och icke godtyckliga skatter. Vad är det en vänsterperson innerst vill? Två saker är tydliga: utnyttja andras egendom och beskatta grupper som man ogillar mycket hårt. I retoriken brukar det beskrivas som att äganderätten begränsar folks frihet och att brist på resurser inskränker den "positiva frihet" som i praktiken bara de rika kan åtnjuta om de inte beskattas hårt.

Naturligtvis kan det finnas fog för att vara missnöjd med den dästa socialliberala friheten där politiskt aktiva förvisso inte åläggs restriktioner och där det finns en omtumlande valfrihet mellan olika men ändå snarlika alternativ. Frihet måste vara något mera. Ekonomisk frihet är inte heller nog. Den som vill bli företagare uppskattar förvisso att staten inte lägger sig i för mycket. Men för de flesta andra är det arbetsgivarna som begränsar den personliga friheten. Det kan tyckas trist. Men är man frilansare är det ändå ofta oförstående uppdragsgivare som sätter snäva gränser för vad man får göra.

I förlängningen av mitt resonemang skymtar hotet från Hegels definition av friheten: att alla gör sin plikt mot staten. Om alla sitter i ett fångläger och och blir tillsagda att göra samma sak som alla andra är ingen friare än någon annan. Man är befriad att från tvånget att tänka själv. Är inte det den största friheten? Orwell hade fel i boken 1984. Frihet är inte slaveri. Det är slaveri som är frihet.

Vi vantrivs i kulturen, menade Freud. Människan är utrustad med drifter som inte passar in i den civilisation som man själv har skapat. Det är en sådan tendens som kan anas i dagens sociala underströmmar. Därför måste friheten försvaras mot dem som finner sin utlevelse i att tvinga andra, och som är beredda att själva leva i tvång för att bli tillfredsställda. De som inte "väl kan bära" friheten och fylla sina liv med något meningsfullt borde i varje fall inte få möjlighet att inskränka andras frihet. I annat fall kommer staten återigen att bli det stora samhällsproblemet. Det betyder att debatten om frihetens idé borde intensifieras.

Andra bloggar om: frihet, ekonomisk frihet, personlig frihet, tvång, staten, tillväxt, u-länder, äganderätt, IPRI, Kina, socialism, marknadsekonomi, filosofi, moral, ekonomi, samhälle, politik på intressant.se