Socialliberalism är frihet genom staten

Liberalism betyder inte längre socialliberalism. Denna riktning diskuteras inte längre principiellt trots att politiken drivs socialt av alla partier. Mot socialliberalismen står nyliberalismen som särskilt inom vänstern blivit ett rött skynke.

Debatten om liberalismen, som inleddes av DN:s förre chefredaktör Svante Nycander med två artiklar går vidare i kulturdelen. Jag kommenterade Ann Heberleins svar till Nycander om marxisternas avsky för liberalismen den 26 juli. Därefter har Nycander replikerat, Sven-Eric Lidman skrivit om liberalismens kluvenhet, kulturchefen Björn Wiman förklarat sig, Heberlein replikerat på Nycander, Ola Larsmo skrivit om sprickan (mer nedan) och Sverker Lenas om utrikesförhållanden (inadekvat).

Den som försöker diskutera liberalismen är Ola Larsmo i DN Kultur 12/8 -10. Han ser en spricka inom liberalismen men är förundrad över att liberalism skulle användas som närmast ett skällsord av vänstern.

Larsmo vill peka på de två slagen av liberalism som "dagens liberaler har så svårt att vidröra". Det är å ena sidan "de artonhundratalsidéer som idag kallas 'nyliberalism' och den socialliberalism som var central för demokratiseringen av Sverige". Han exemplifierar med ett par rejält ålderstigna representanter för dessa riktningar: Herbert Spencer respektive Erik Gustaf Geijer. De representerade marknadsliberalismen respektive "rättighetsliberalismen".

Den enkla förklaringen, enligt min mening, till att liberalism blivit något fult i vänsterns ögon är rimligtvis att ordet liberal kommit att betyda klassiskt liberal - dvs en kombination av rättighetsliberalism och ekonomisk liberalism. Denna sorts liberalism, som i USA måste benämnas "libertarianism" för att inte förväxlas med en modest socialdemokrati, representerar naturligtvis mycket av det som vänstern avskyr och bekämpar. Om liberal betydde det som i USA betecknas som "liberal" skulle naturligtvis vänstern inte se ordet som något motbjudande.

I Sverige ser man Thatcher och Reagan som liberaler - dvs nyliberaler - trots att de inte genomfört någon större omställning av samhället i termer av skattetryck och omfattning av den offentliga sektorn. Skattepolitiken var förvisso inriktad på sänkta marginalskatter, men var motivet egentligen att öka friheten? Snarare motiverades skattereformerna med pragmatiska argument: de skulle minska skatternas skadeverkningar och snedvridningar och förhoppningsvis gynna den ekonomiska effektiviteten. Vänstern struntade sannolikt i om skattepolitiken skulle bidra till välståndet. Det viktiga var att åtminstone en del rika fick förbättringar, vilket tycks verka som ett "rött skynke" på vänsterns kulturpersonligheter.

Alla reformer och politiker som bidrog till minskad utjämning skälldes under en lång tid i Sverige för att representera en illasinnad nyliberalism. Denna diskussion hade inte mycket med liberalismen som politisk teori att göra. Det är svårt att förstå att vänstern skulle ha haft ett intresse för liberalismen i sig som Larsmo hävdar. Men naturligtvis borde ett visst ökat intresse för socialliberalismen ha uppstått efter realsocialismens kollaps i början av 90-talet. Kanske är intresset för John Rawls ett utflöde av detta.

Rawls ställer faktiskt frågan om vilka grundprinciper för samhället som vi borde ha. Hans teori utmynnar i att vi bör ha en så långtgående frihet för envar som är förenlig med lika mycket frihet för alla andra. Denna frihet kan bara inskränkas av den omfördelningsprincip som medborgarna enhälligt har valt bakom "okunnighetens slöja". Själv ansåg Rawls att denna omfördelning skulle bli ganska långtgående. Inkomstskillnader skulle inte tolereras om de inte maximalt gynnade de sämst ställda. Jag anser att han tog fel på denna punkt. Praktiska experiment visar att det istället är en grundtrygghetsprincip som kommer att väljas.

Denna motsättning avspeglar ganska väl vad som bildar skiljelinjen mellan socialliberalism och praktisk, modern liberalism. Utanför denna finns den marxistiska vänstern, som idag kanske inte står för den materialistiska historieuppfattningen med sin determinism, men som ändå är lika oförsonlig mot det som representerar det etablerade samhället. Vi får då tre riktningar i politiken:

1) Vänstern vill inrätta ett helt annat samhälle som inte preciseras närmare. Inkomstfördelningen ska vara nästan jämn och detta ska kontrolleras med hjälp av skattepolitiken (kontrollen genom att alla är anställda av staten har övergivits).

2) Socialliberalerna vill inrätta ett samhälle där alla har samma förutsättningar och staten ser till att alla får ett högt materiellt välstånd, som de kallar "frihet". De skillnader i välstånd som får förekomma kan antingen begränsas till skillnader i "ansträngning" eller till skillnader som är en följd av personliga egenskaper. Dessa skillnader är kraftigt reducerade genom beskattning.

3) Liberalerna vill inrätta ett samhälle som bygger på individuella rättigheter, där friheten att göra vad man vill så länge det inte skadar andra är den främsta. Denna frihet får endast inskränkas för att staten ska kunna garantera att rättigheterna inte kränks. Sociala förmåner får tillgodoses genom försäkringar och medborgarkonton. Inkomstfördelningen blir beroende av personliga egenskaper oavsett om dessa är medfödda eller relaterade till uppfostran samt av familjeförhållanden i övrigt. Skillnaderna reduceras obetydligt av den begränsade beskattningen.

Alla dessa riktningar avvisar den äldre konservatismens förordande av privilegier eller rentav ett organiserat klassamhälle. Staten ska vara neutral och jämlik.

Några viktiga diskussionspunkter för liberalismen finns kvar men någon diskussion om dessa har inte setts till. Socialliberalernas skillnadsprinciper är t ex inte helt realistiska. Staten kan knappast ge alla inte bara samma formella förutsättningar utan också reella. Den som är dåligt utrustad med kroppskrafter, klent begåvad, omusikalisk, socialt inkompetent, ful eller oföretagsam kan svårligen av staten ges samma förutsättningar som personer med motsatta egenskaper. Att rätta till olikheternas följder med hjälp av progressiv beskattning riskerar att leda till att det höga välståndet äventyras. Det krävs även mycket höga skatter för att uppnå "frihet" genom statliga förmåner för alla.

Nyliberalernas (3) system är också oprövat i ett modernt samhälle. Kommer försäkringar och andra marknadslösningar att också fungera inom det sociala området? Går det att lösa problemet med personer som är handikappade från födseln? Och hur ojämn blir inkomstfördelningen? Kan det uppstå så stort missnöje att stora folkgrupper organiserar sig för att kasta systemet överända?

Varför har det nästan inte förekommit någon diskussion om dessa frågor?

Läs även andra bloggares åsikter om liberalism, frihet, marxism, nyliberalism, libertarianism, ideologi, socialism, vänstern, kapitalism, idedebatt, kultur, filosofi, jämlikhet, skatt, skatter, omfördelning, politik, på intressant.se