söndag, augusti 15, 2010

Socialliberalism är frihet genom staten

Liberalism betyder inte längre socialliberalism. Denna riktning diskuteras inte längre principiellt trots att politiken drivs socialt av alla partier. Mot socialliberalismen står nyliberalismen som särskilt inom vänstern blivit ett rött skynke.

Debatten om liberalismen, som inleddes av DN:s förre chefredaktör Svante Nycander med två artiklar går vidare i kulturdelen. Jag kommenterade Ann Heberleins svar till Nycander om marxisternas avsky för liberalismen den 26 juli. Därefter har Nycander replikerat, Sven-Eric Lidman skrivit om liberalismens kluvenhet, kulturchefen Björn Wiman förklarat sig, Heberlein replikerat på Nycander, Ola Larsmo skrivit om sprickan (mer nedan) och Sverker Lenas om utrikesförhållanden (inadekvat).

Den som försöker diskutera liberalismen är Ola Larsmo i DN Kultur 12/8 -10. Han ser en spricka inom liberalismen men är förundrad över att liberalism skulle användas som närmast ett skällsord av vänstern.

Larsmo vill peka på de två slagen av liberalism som "dagens liberaler har så svårt att vidröra". Det är å ena sidan "de artonhundratalsidéer som idag kallas 'nyliberalism' och den socialliberalism som var central för demokratiseringen av Sverige". Han exemplifierar med ett par rejält ålderstigna representanter för dessa riktningar: Herbert Spencer respektive Erik Gustaf Geijer. De representerade marknadsliberalismen respektive "rättighetsliberalismen".

Den enkla förklaringen, enligt min mening, till att liberalism blivit något fult i vänsterns ögon är rimligtvis att ordet liberal kommit att betyda klassiskt liberal - dvs en kombination av rättighetsliberalism och ekonomisk liberalism. Denna sorts liberalism, som i USA måste benämnas "libertarianism" för att inte förväxlas med en modest socialdemokrati, representerar naturligtvis mycket av det som vänstern avskyr och bekämpar. Om liberal betydde det som i USA betecknas som "liberal" skulle naturligtvis vänstern inte se ordet som något motbjudande.

I Sverige ser man Thatcher och Reagan som liberaler - dvs nyliberaler - trots att de inte genomfört någon större omställning av samhället i termer av skattetryck och omfattning av den offentliga sektorn. Skattepolitiken var förvisso inriktad på sänkta marginalskatter, men var motivet egentligen att öka friheten? Snarare motiverades skattereformerna med pragmatiska argument: de skulle minska skatternas skadeverkningar och snedvridningar och förhoppningsvis gynna den ekonomiska effektiviteten. Vänstern struntade sannolikt i om skattepolitiken skulle bidra till välståndet. Det viktiga var att åtminstone en del rika fick förbättringar, vilket tycks verka som ett "rött skynke" på vänsterns kulturpersonligheter.

Alla reformer och politiker som bidrog till minskad utjämning skälldes under en lång tid i Sverige för att representera en illasinnad nyliberalism. Denna diskussion hade inte mycket med liberalismen som politisk teori att göra. Det är svårt att förstå att vänstern skulle ha haft ett intresse för liberalismen i sig som Larsmo hävdar. Men naturligtvis borde ett visst ökat intresse för socialliberalismen ha uppstått efter realsocialismens kollaps i början av 90-talet. Kanske är intresset för John Rawls ett utflöde av detta.

Rawls ställer faktiskt frågan om vilka grundprinciper för samhället som vi borde ha. Hans teori utmynnar i att vi bör ha en så långtgående frihet för envar som är förenlig med lika mycket frihet för alla andra. Denna frihet kan bara inskränkas av den omfördelningsprincip som medborgarna enhälligt har valt bakom "okunnighetens slöja". Själv ansåg Rawls att denna omfördelning skulle bli ganska långtgående. Inkomstskillnader skulle inte tolereras om de inte maximalt gynnade de sämst ställda. Jag anser att han tog fel på denna punkt. Praktiska experiment visar att det istället är en grundtrygghetsprincip som kommer att väljas.

Denna motsättning avspeglar ganska väl vad som bildar skiljelinjen mellan socialliberalism och praktisk, modern liberalism. Utanför denna finns den marxistiska vänstern, som idag kanske inte står för den materialistiska historieuppfattningen med sin determinism, men som ändå är lika oförsonlig mot det som representerar det etablerade samhället. Vi får då tre riktningar i politiken:

1) Vänstern vill inrätta ett helt annat samhälle som inte preciseras närmare. Inkomstfördelningen ska vara nästan jämn och detta ska kontrolleras med hjälp av skattepolitiken (kontrollen genom att alla är anställda av staten har övergivits).

2) Socialliberalerna vill inrätta ett samhälle där alla har samma förutsättningar och staten ser till att alla får ett högt materiellt välstånd, som de kallar "frihet". De skillnader i välstånd som får förekomma kan antingen begränsas till skillnader i "ansträngning" eller till skillnader som är en följd av personliga egenskaper. Dessa skillnader är kraftigt reducerade genom beskattning.

3) Liberalerna vill inrätta ett samhälle som bygger på individuella rättigheter, där friheten att göra vad man vill så länge det inte skadar andra är den främsta. Denna frihet får endast inskränkas för att staten ska kunna garantera att rättigheterna inte kränks. Sociala förmåner får tillgodoses genom försäkringar och medborgarkonton. Inkomstfördelningen blir beroende av personliga egenskaper oavsett om dessa är medfödda eller relaterade till uppfostran samt av familjeförhållanden i övrigt. Skillnaderna reduceras obetydligt av den begränsade beskattningen.

Alla dessa riktningar avvisar den äldre konservatismens förordande av privilegier eller rentav ett organiserat klassamhälle. Staten ska vara neutral och jämlik.

Några viktiga diskussionspunkter för liberalismen finns kvar men någon diskussion om dessa har inte setts till. Socialliberalernas skillnadsprinciper är t ex inte helt realistiska. Staten kan knappast ge alla inte bara samma formella förutsättningar utan också reella. Den som är dåligt utrustad med kroppskrafter, klent begåvad, omusikalisk, socialt inkompetent, ful eller oföretagsam kan svårligen av staten ges samma förutsättningar som personer med motsatta egenskaper. Att rätta till olikheternas följder med hjälp av progressiv beskattning riskerar att leda till att det höga välståndet äventyras. Det krävs även mycket höga skatter för att uppnå "frihet" genom statliga förmåner för alla.

Nyliberalernas (3) system är också oprövat i ett modernt samhälle. Kommer försäkringar och andra marknadslösningar att också fungera inom det sociala området? Går det att lösa problemet med personer som är handikappade från födseln? Och hur ojämn blir inkomstfördelningen? Kan det uppstå så stort missnöje att stora folkgrupper organiserar sig för att kasta systemet överända?

Varför har det nästan inte förekommit någon diskussion om dessa frågor?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , intressant.se

Etiketter: , ,

7 Comments:

At 15 augusti, 2010 07:43, Blogger gojo said...

Och varför diskuteras det aldrig varifrån dessa uppfattningar om jämn inkomstfördelning, små skillnader i "välstånd" och "individuella rättigheter" kommer ifrån. Vem/vad är det som konstituerar människors "grundläggande värderingar"?

Om man försökte inse hur det hänger ihop i det stora perspektivet skulle nog en del bli betydligt mindre dogmatiska.

 
At 15 augusti, 2010 09:50, Anonymous Ulf L said...

Jag tycker nog det är att nedvärdera Reagen och Thatcher att inte kalla dem liberala. Visserligen ändrade kanske inte samhället position men väl riktning. Tanken att staten kunde och skulle styra allt dog under deras tid. Den självklara marschen mot ökat skattetryck (som Grejder hyllar) är inte självklar längre.
Ja, de var pragmatiker som politiker måste vara, men nog var de liberaler.

 
At 15 augusti, 2010 12:32, Blogger Lars-Erick Forsgren said...

Intressant diskussion.
Ett par notiser. Jag skulle, med din definition hamna ngn-stans mellan socila-liberal och liberal. Själv betecknar jag mig som socialliberal.

Och större delen av de som idag kallar sig nyliberala kan man beteckna som neo-conservativa.
Jfr gärna Hans Lindblads resonemang med hänvisningar till Adolf Hedin.

Jag skulle inte precis kalla Thatcher och Reagan som liberala, möjligen som neo-conservativa.

 
At 15 augusti, 2010 14:17, Anonymous Ulf L said...

"Och större delen av de som idag kallar sig nyliberala kan man beteckna som neo-conservativa."
"Jag skulle inte precis kalla Thatcher och Reagan som liberala, möjligen som neo-conservativa."

Det här blir en intressant logikövning.

 
At 15 augusti, 2010 23:41, Blogger Danne Nordling said...

Det här blir snarare en semantisk övning som innefattar ologisk användning av vissa termer.

För den svenska politiken är det inte nödvändigt att blanda in något "konservativt" element. Frågan huruvida Reinfeldt är socialliberal eller socialkonservativ är ganska perifer. Han är definitivt inte klassiskt liberal. Jag väntar på att han ska fördöma liberalismen och utpeka den som en huvudmotståndare som förenar alla fem mittenpartierna.

Den engelska terminologin är däremot förvriden av att "liberal" betecknar socialdemokrati. Vad ska då en borgerlig person kallas? Termen tycks vara "conservative". Men de flesta borgerliga amerikaner är socialliberaler även om det i USA finns vissa "paleo-conservatives" såsom Pat Buchanan, Russel Kirk och Claes G Ryn.

Ordet neo-conservative används delvis inkonsekvent. Jag ser det mest som en beteckning på en utrikespolitisk inriktning. En stor del av Sverker Lenas artikel i DN med kritik mot "liberalismen" är i själva verket riktad mot denna idé.

Det finns inte någon neokonservativ politisk filosofi för hur samhället borde vara organiserat. Demokrati och vag liberalism ska försvaras och utbredas i världen enligt de neokonservativa. Men en rad personer har betecknats som neokonservativa i en mer allmän betydelse. Orsaken är kanske att "conservative" börjat bli liktydigt med paleokonservativ.

I svenska Wikipedia vill man beteckna Thatcher och Reagan som rätt och slätt "konservativa". Men i samma fack placerar man Reinfeldt, Kirk, J De Maistre, Ryn och tom Leo Strauss. Så där finns ingen urskiljning.

Vi kanske borde införa en underavdelning inom socialliberalismen där en mindre ivrig etatistisk riktning kan inrymmas. Förslagsvis kan termen "liberal-konservatism" användas. Där kan Thatcher och Reagan placeras, men knappast Reinfeldt.
/DNg

 
At 16 augusti, 2010 07:14, Anonymous Ulf L said...

Du har rätt. det är mer semantik än logik.
Jag har blivit rätt förvirrad när det gäller ettiketterna de senaste åren. Jag har läst bloggare som anser att Hayek är konservativ!!

Ska man verkligen använda samma etiketter på politiker som på akademiker? Hade Thatcher varit akademiker råder det väl ingen större tvivel på att hon kallats nyliberal."This is what we believwe in".
Men som politiker spelar man ett annat spel och bör inte bli bedömd på samma sätt.
När Bildt och unge Reinfeldt hade ett bråk för 20 år sedan sa Bildt att Reinfeldt vill positionera moderaterna men egentligen är det en fråga om vilken politik man ska föra och inte vilken position man ska ta.
Reinfeldt positionerar sig fortfarande och med viss framgång. Han har tagit makten men är det det som politik går ut på. Skräckscenariet är att det är det Reinfeldt tror politik går ut på.

 
At 22 december, 2016 10:48, Blogger chenmeinv0 said...

louis vuitton outlet stores
moncler sale
hermes scarf
oakley sunglasses outlet
jordan femme pas cher
ugg boots uk
nike roshe run 3
montblanc pen
oakley sunglasses
celine handbags
2016.12.22xukaimin

 

Skicka en kommentar

<< Home