Björklund vill ha mindre fördelningspolitik

Fördelningsfrågorna dominerar för mycket i politiken enligt FP-ledaren Björklund och sänkt marginalskatt verkar avlägsen. Men ändå ska han kämpa för att värnskatten ska avskaffas för att den är effektivitetsminskande. Vart tog frihetsperspektivet vägen?

Folkpartiledaren Jan Björklund, utbildningsminister, var gäst i Ekots lördagsintervju 12/2. Han intervjuades av Tomas Ramberg. Programmet inleddes med president Mubaraks avgång i Egypten och frågan var om vi inte undvikit att ta tydlig ställning i Europa och Sverige. Björklund tyckte att västvärlden kunde varit ännu tydligare.

Den påannonserade frågan var hur Folkpartiet skulle bedriva politik i skuggan av Moderaterna. Trots Alliansens övertag är småpartierna oroliga för Moderaternas dominans och talet om "statsbärande parti". Den första konkreta frågan rörde minskade ränteavdrag - från 30 till 25 procent nästa år enligt Carl B Hamilton (bloggart om Fridolin mm 22/1). Men FP:s uppfattning är att bilden av bubblan inte är helt klar och någon konkret önskan från partistyrelsen finns inte. Om det finns en bubbla kan inte minskade ränteavdrag uteslutas.

Villaägarna har varnat för att förslaget kan kosta 9 000 kr/år om lånet är 3 mkr vid ett högre ränteläge och missgynna de fattiga, sade Ramberg. Björklund vidhöll att man måste vara beredd att vidta motåtgärder mot en bubbla. Någon uppföljande diskussion om att de rika får lägre skatt på kapitalinkomster förekom inte. Den ekonomiske talesmannens förslag är alltså inte (nu) Folkpartiets linje. Men vi kan vara på väg in i en allvarlig situation.

Erik Ullenhag (FP) föreslog för några år sedan att moderaterna skulle läggas ned, men nu har moderaterna vunnit kampen om ledarskapet inom borgerligheten. M har förnyat sig efter Bo Lundgrens nederlag 2002 menade Björklund. Man svarade på frågan om det stora utanförskapet på ett skickligt sätt.

Om småpartierna lyckas föra ut samhällsfrågor som får fäste, får man också större opinionsstöd var Björklunds mening. Efter krisen 2008-09 lyckades regeringen med politiken och finans- och statsministern var moderater vilket inverkade på opinionen 2010. Nu måste ett nytt trick lanseras inför 2014 - arbetslinjen räcker inte enlig borgerliga debattörer, refererade Ramberg. På det svarade Björklund att vi måste fundera på vår konkurrenskraft och utmaningen från Asien.

Domineras svensk politik av för mycket fördelningsfrågor? Det menade Björklund för en tid sedan. Nu menade han att Sverige har världens högsta marginalskatt. Oppositionen tycks ha problemformuleringsmonopolet i fördelningsfrågor, t ex beträffande värnskatten. Det finns en misstänksamhet mot framgång, refererade Ramberg ett uttalande från Björklund som han inte omedelbart kunde rekonstruera. Det finns en Jante-lag menade Björklund. Färre borde betala statsskatt och framgång borde kunna belönas. Granskningen i TV av Kamprad är typisk. Men att införa platt skatt ville inte Björklund. Avskaffad värnskatt skulle han dock slåss rätt hårt för.

Hur kan för stor jämlikhet vara problemet när inkomstskillnaderna ökat sedan 1980-talet? Denna utveckling berodde på att utanförskapet ökat, menade Björklund. Det löses inte med värnskatt. Ökad lönespridning genom lönebildningen är viktig tex för kvinnliga akademiker. Är det inte lite provocerande att vilja ha mindre jämlikhet när barnfattigdomen ökar? Svaret var delvis detsamma men Björklund pekade också på barntillägg i socialpolitiken.

Nu är statsskulden så pass begränsad enligt Björklund, att det kan diskuteras huruvida ökade offentliga investeringar (tex infrastruktur, forskning) borde föras fram som alternativ till avbetaln9ng av statsskulden. Han hade viss förståelse för Centerns utspel nyligen.

Diskussionen fortsatte med utbildningspolitiken och nationella prov i skolan. Även prov bör prövas - efter tre år kan det bli skarpa prov.

Jan Björklund vinner på sin personliga framtoning. Han förefaller för det mesta ha genomtänkta svar på frågorna som han kan utveckla med ett logiskt resonemang. De frågor som han driver är emellertid ofta defensiva. Han vill förbättra etablerade strukturer så att de fungerar effektivare. Detta är typiskt för skolfrågorna. Det appellerar naturligtvis till dem som upplever problem och ineffektivitet. Men hur många är de? Och är andra allianspartier emot effektivisering? Små partier borde kunna ha frågor som inte omedelbart behöver omsättas i konkret politik för att de enligt min mening ska kunna appellera till fler väljare.

Minskade ränteavdrag på sikt är en sådan fråga. Men bostadsbubblan upplevs inte som ett individuellt problem som måste lösas akut med en positiv åtgärd. Därför kan Hamiltons förslag aldrig bli röstvinnande och Björklund aktar sig därför för att helhjärtat ställa sig bakom det. Som ett frihetsparti borde Folkpartiet ha principiella frihetsreformer på agendan. Men något sådant förekom inte i programmet. Värnskatten i Björklunds ögon var återigen en pragmatisk effektivitetsfråga - en skatt på utbildning som drev högutbildade utomlands. Att alla moraliskt förtjänar att erhålla merparten - nåja nästan halvparten - av sina ansträngningars frukter låg mycket långt borta, trots att det var Folkpartiet som i slutet av 1980-talet stödde den modesta tanken om "hälften kvar".

Björklund har nog helt rätt i att fördelningsfrågor fått alltför dominerande inflytande i den svenska politiken. Men han har inte hittat det rätta sättet att förändra den saken. Så fort han får frågor av typen "blir det inte litet väl provocerande att förorda att jämlikheten minskas" backar han. Det är tråkigt nog en idag förtänksam partiegoistisk hållning, som illustrerar att det skulle behövas en bredare opinionsbildning mot nivelleringspolitiken än vad enskilda partier kan klara av.

Andra bloggar om: Jan Björklund, Folkpartiet, regeringen, Moderaterna, fördelningsfrågor, jämlikhet, utjämning, ränteavdrag, skatter, bolån, bolånebubbla, bostadspriser, skatt, frihet, politik på intressant.se