Borgerliga dygder som politisk ideologi?
Sökandet efter den borgerliga ideologin börjar naturligtvis med att ringa in de borgerliga värderingarna. Men fortsättningen att beskriva ett tänkbart borgerligt samhälle byggt på dessa dygder återstår.
Timbro har påbörjat ett sökande efter hur borgerlighetens framtid ser ut. Jag antar att man avser den politiska borgerligheten, vilkens representanter nu innehar regeringsmakten. För inte så länge sedan skulle många politiskt borgerliga hellre kallat sig "icke socialistiska". I en kort rapport försöker SvD:s P J Anders Linder ringa in vad som ska menas med "borgerlighet" mer än att inte vara socialist. Den har titeln Välkommen till borgerligheten och utkom i början av februari när jag var utomlands. En annan del av detta projekt har jag kommenterat i artikeln Meritokrati som borgerlig idé (1 mars-11).
Linder menar att det finns en bred borgerlig identitet, även om den inte är fullt artikulerad. Att regeringskoalitionen kallar sig "Allians för Sverige" och inte "Borgerlig allians" menar Linder beror på att det inte anses vinnande att tala i ideologiska termer när man uppvaktar väljarna.
Ett problem är att begreppet "borgerlighet" tidigare haft en mera social och klassmässig än värderingsmässig och politisk innebörd vilket enligt Linder medför att den lilla borgarklass som kännetecknas av av "bildning, självständig ställning eller familjetradition" ingalunda behöver tillhöra borgerligheten i politisk bemärkelse. Där finns ofta en skaplig dos radical chic. Dagens borgerlighet rekryterar dessutom sina sympatisörer ur alla sociala skikt.
Dagens borgerlighet förvaltar en idétradition som innefattar de tre dygderna personlig duglighet, självdisciplin och kultivering. Människor har sålunda en stor inneboende potential, menar Linder, och de har en rätt att förverkliga den. Han refererar till Deidre McClosky som pekar ut sju borgerliga dygder: framtidstro, entreprenörskap, kärlek, rättvisa, mod, måttfullhet och klokhet. Till detta lägger han sparsamhet, flit och hederlighet. Däremot är mer gnistrande dygder som höviskhet, dödsförakt och storslagenhet inte "borgerlighetens kopp te".
Linder pekar slutligen på själva politikens omfattning. Borgerligheten vill gärna krympa politikens domäner när dessa blivit för stora. Men man ser att samhället bestäms av mycket mer än politiken samtidigt som man ser en "barnatro på avpolitisering" som också en sorts politisering. Samhällen med olika stora statsmakter kan erbjuda olika livskvalitet beroende på värderingar och vilken anda som råder. Något exakt svar på var gränsen mellan enskilt och allmänt bör dras kan borgerligheten inte ge.
Enligt min mening medför detta förhållningssätt till politiken att borgerlighet som ideologisk grund blir ganska obestämd. Vad återstår mer än en i abstrakt mening icke-socialistisk pragmatism? Förvisso kan man räkna upp ytterligare karaktäristika som att det är viktigare att bekämpa fattigdom än rikedom eller att man hellre bör ta parti för den enskilde än staten. Men obestämdheten finns där ändå och utan underliggande principer kanske den praktiska tillämpningen riskerar att bli den motsatta. Kanske borgerlighet landar i en försiktig maktbalans? Linder skriver:
"Inom borgerligheten är man medveten om kraften i politiska beslut och ödmjuk inför riskerna för misstag. Därför vill man ha maktbalans som gör att tillfälliga hugskott, åsiktsstormar och majoriteter inte får genomslag fullt ut. Hämskor på majoriteten i form av skydd för enskilda människors föreningsfrihet eller äganderätt blir en naturlig metod för att höja demokratins kvalitet,"Hamnar vi då inte i ett moment 22? Hur ska borgerliga värderingar kunna implementeras i samhället om det inte ska göras den politiska vägen? För två år sedan skrev jag en artikel om medelklassens värderingar (apr-09) med bäring på skillnaden mellan Haiti och Dominikanska republiken. Här fanns möjligheten att via hjälparbetet försöka etablera dessa:
"Man måste bygga upp kravkulturer som omger människor med medelklassens värderingar och prestationsetos och ställer stränga mätbara fordringar"Men hur gör en borgerlig politisk rörelse för att skapa ett politiskt alternativ som bygger på borgerliga dygder? Om vi gör analogin med arbetarrörelsens värderingar skulle dessa på sin tid implementeras med tvång: företagen skulle socialiseras eller åtminstone planregleras, vinsten skulle upphöra som styrmedel, löneutjämning skulle åstadkommas både med skatter och företagens lönepolitik - grundprincipen skulle vara altruism (sk "solidaritet") som alltså skulle tvingas fram både i socialpolitiken och fördelningspolitiken.
Detta skulle betyda att det borde formuleras en vision av hur ett borgerligt samhälle skulle se ut och fungera. Och då måste man för ett ögonblick lägga maktbalans och pragmatism åt sidan. För den skull behöver man inte förfalla till ren konstruktivism. En vision kan ju bygga på en hypotes om hur en "spontan utveckling" inom frikostigt uppdragna statliga ramar skulle gestalta sig på längre sikt. Det är denna vision som alltid saknas. Ett tafatt försök gjordes dock när TV 2006 i sin serie om politiska ideologier linjerade upp det "konservativa drömsamhället" (bloggart feb-06).
På ett mera systematiskt sätt borde det också kunna gå att konkretisera hur det borgerliga samhället kan komma att se ut på. I min artikel om "den gröna ideologin" (aug-10) listade jag fyra områden som borde beskrivas: näringslivet, sociala sektorn, fördelningspolitiken och säkerhetens organisering (våld, kriser, miljö). Det är ett omfattande arbete som återstår.
Läs även andra bloggares åsikter om borgerlighet, borgerliga dygder, ideologi, konservatism, medelklass, värderingar, etos, prestationskrav, meritsamhälle, flit, förtänksamhet, socialism, samhälle, filosofi, politik på intressant.se
posted by Danne Nordling @ 18:01
5 comments
5 Comments:
PJ Anders Linder har haft några ledare om detta och uppmanat tidningens läsare att komma med sina synpunkter.
Själv skickade jag ett mail på några sidor, men har inte fått något svar .
Jag kan inte heller se att han kommenterat "borgerlighetens dygder " mer inträngande .
Som exempel kan framhållas att han ett par gånger refererat till att Timbro länge via Thomas Idregard riktat skarp kritik mot alla arenabyggen , som nu pågår i vårt rike.
Det är i sig befogat.
Linder mmenar emellertid att dessa ekonomiska utlägg i stället ska användas till " välfärdens kärna ".
Det är i sig korrekt , men då krävs det att borgerligheten även definerar vilka dygheter, som är tillämpbara i detta fall.
Det har vidare skett mycket stora förändringar inom den offentliga sektorn sedan alliansen fick makten , men att formulera vad det har med en särskild borgerlig dygd är kanske inte så lätt.
Det blir kanske mer möjligt att då ställa indivividualismen mot den kollektimism , som länge karakteriserat arbetsrörelsen.
Samtidigt är dygder ett mänskligt drag , som regel oberoende av demokratisk politisk åskådning.
Jag har just läst en av böckerna i serien om våra statsministrar.
I detta fall handlade den om Hjalmar Hammarskjöld , en statsminister som förtjänar all respekt .
Han var som känt även far till Dag Hammarskjöld , som ville vara opolitisk.
Dag gav ändå uttryck för sina värderingar på detta sätt :
Politisk beslut måste fattas på erfarenhetens grund , ekonomin ska vara frihetligt liberal och välfärden socialt radikal.
Vad gäller välfärden är frågan om inte den nu hör till de borgerliga dygderna, vilket visar sig i att ompröva just välfärdens kärna.
Dett lyckades inte socialdemokraterna med.
Fråga är också om inte dagens människor , oberoende av bakgrund och social tillhörighet , alltmer har blivit borgerliga.
Det visar inte minst de senaste valresultaten.
VÄLFÄRDSSTATEN HAR ÖVERLEVT SIG SJÄLV
Välfärdsstatens idé skapades och växte på den tiden då skattekvoten var 10 % och fattigdomen närmade sig nöd på många håll. Men uteliggare fanns inte, såvitt jag kan komma ihåg. Dåtidens "lodare", som väl var närmaste motsvarigheten, förbarmade sig alltid någon vänlig själ över. De fick sova i lagårn eller på muren i smedjan.
Nu är svensken tio gånger så rik i reala termer och skattekvoten fem gånger så hög. Dividera med två med hänsyn till att kvinnors arbete inte kom med i statistiken då.
Nu disponerar politiken således 25 gånger så stora resurser. Men vi har ändå uteliggare ! Och gatorna är ostädade.
Väfärdsstaten konsumerar nu medborgarnas välfärd. Den är destruktiv i sin nuvarande omfattning.
Nästa generation måste uppfostras till personligt ansvarstagande istället för bekymmersfrihet på bekostnad av "Nån Annan".
Per Fredö, PJ har skrivit mycket om borgerlighetens idéer utan att komma fram till ett något mera konkret program - det kanske återstår att diskutera.
Vi kan ta Dag Hammarskjölds uppfattning till utgångspunkt, som du beskriver så här:
"Politiska beslut måste fattas på erfarenhetens grund, ekonomin ska vara frihetligt liberal och välfärden socialt radikal."
Detta betyder mera konkret att han avvisar teoretisk konstruktivism, är för ett fritt näringsliv och sannolikt förordar en socialpolitik baserad på inkomstbortfallsprincipen och välfärdsproduktion finansierad med skatter.
Som son till "Hungerskjöld" var Dag en ganska borgerlig person. På något sätt leder alltså borgerliga värderingar till en politisk uppfattning om det offentligas organisation som består i en kombination av socialkonservatism och socialliberalism. Men hur ser denna transformation egentligen ut? Det skulle vara intressant att se den steg för steg.
Har då dagens människa blivit alltmer borgerlig? Det beror på vad vi jämför med. I förhållande till den radikala socialdemokratin med planmässig hushållning och ekonomisk demokrati på programmet har socialdemokrater och en del vänsterpartister helt klart blivit mer borgerliga.
Men i relation till den offentliga sektorns uppdrag har de flesta blivit mer socialistiska när de accepterat höga skatter och en omfattande politisk sektor som handhar välfärden. Det tog jag upp när jag citerade Lena Halldenius i artikeln om den rödgröna skuggbudgeten i okt-10:
http://danne-nordling.blogspot.com/2010/10/vad-vill-de-rodgrona.html
Det är de borgerligas bristande förmåga att visa upp någon ideologiskt skiljaktig variant till "gråsossarnas" program som medför detta långdragna sökande efter den borgerliga identiteten.
Errbe, jag tror att vi måste skilja mellan två sorters sociala problem: Först har vi det eviga problemet med avvikarna som hur rikt samhället än är ändå kommer att utmäla sig ur den "skötsamma" gemenskapen.
Det andra problemet är den sociala utsatthet som arbetsmarknadens strukturomvandling medför. De lågproduktiva får allt färre möjligheter att sysselsätta sig hederligt vilket kräver särskilda arbetsmarknadspolitiska åtgärder. (De kanske kan städa gatorna?)
I släptåget till denna andra grupp finns de som ser chansen att leva på "nånannan" utan att verkligen vara helt utslagna. Det är denna grupp som kan nås genom att mera betona borgerliga dygder. Så vitt jag förstår är det här målgruppen för jobbskatteavdragen mm finns.
/DNg
Vi förknippar välfärdsstaten med det Folkhem, som anses vara utmärkande för Per-Albin Hanssons ideologi och politiska målsättning.
Den gode Per-Albin var dock mest en pragmatiker , som visste hur han skulle nå sin maktsällning inom socialdemokratin , vilket inte minst krävde att ta itu med Zäta Höglund och den radikala falang , som som senase blev ett kommunistits parti.
Per-Albin var på 1920-talet pacifist , vilket resulterade i att hans parti fick bära huvudansvar för den svenska nazi-vänliga politiken , av nödd och tvungen , under andra världskriget.
Annars så brukar ju Bismarcks era ha sin bakgrund i en Volksgemeinschaft , visserligen av mer nationell och kulturell inriktning med det tyska folket upplevde ändå något av en glansperiod under kanslerns ledarskap.
PJ är säger han emot medelklassflört.
Han har väl missat en poäng såtillvida att dagens samhälle blivit alltmer medelklassorienterat , vilket moderaterna förstått men inte socialdemokraterna.
Hjalmar Hammarskjöld var visserligen konservativ till sin allmänna politiska åskådning
Han var dock främst sakkunnig inom folkrätten , en viktig fråga under första världskriget.
Vår livsmedelssituation 1916-17 kan man inte lasta Hammarskjöld för.
När han på egen begäran lämnade posten som statsminister , krävde 600 000 svenskar att han skulle ta tillbaks sin avskedsansökan.
Per Fredö, visserligen förknippar vi välfärdsstaten med Per Albins folkhem, men egentligen är detta en romantisk dröm. Socialismens mest långtgående utopi är den romanticistiska tanken på Gemeinschaft - ett sociologiskt begrepp introducerat av Tönnies, se:
http://danne-nordling.blogspot.com/2006/10/socialism-bygger-p-altruism-som-inte.html
Mot detta ställs begreppet Gesellschaft som i sin socialstatliga version innefattar sjukförsäkringskassor, a-kassor, offentlig sjukvård, mödravård, fri skolgång och högre utbildning, ATP och offentliga barndaghem etc. Detta kyligt rationella, opersonliga system är egentligen inte vad socialisterna ursprungligen tänkt sig som en varm gemenskap, utan det modernistiska substitutet.
Nu senast ser vi den romantiska socialismen återuppväckt i Lasse Bergs andra bok om Kalaharifolket.
Per Albins andra framgångskoncept var den keynesianska ekonomiska politiken för full sysselsättning, som ersatte 20-talets alltmera ofruktbara marxism.
När full sysselsättning inte längre kan nås med så enkla metoder som ökad efterfrågan och socialstatens konkreta manifestationer börjat omfattas av de borgerliga är det naturligt att socialdemokratin hamnar i kris.
Men en latent kris finns också inom borgerligheten, som inte längre har motståndet mot socialstaten som en programpunkt och inte heller motståndet mot planhushållning. Då riskerar man att bli förvaltare av socialstaten och därmed öppnar man sig för pragmatisk kritik mot inhumana metoder, ökade klyftor och för hög ungdomsarbetslöshet mm.
Självklart kan inte "Hungerskjöld" lastas för livsmedelsbristen även om vissa gör gällande att hans omedgörlighet förvärrade den. Men redan då fick förvaltaren av staten bära skulden för någonting som till största delen låg utanför hans kontroll. Detta kan bli nuvarande regerings öde om ohanterliga svårigheter inträffar utan att man har någon vision om ett mer långsiktigt mål. Hammarskjöld var ju partipolitiskt obunden som statsminister 1914-17 och delvis ett resultat av att Lindman och Trygger inte kunde dra jämt.
/DNg
Skicka en kommentar
<< Home