Romantiskt motstånd mot tillväxt

I samhällsdebatten dyker nu upp ett retoriskt motstånd mot tillväxt i världen. Men så länge det inte betyder ett stopp för de fattiga ländernas framsteg verkar det mest handla om romantiska drömmerier.

Efter nederlaget vid klimatmötet i Köpenhamn i december 2009 har det närmast religiösa motståndet mot "tillväxt" (egentligen produktion) nu börjat samla sig på nytt i Sverige. Idag skriver Anders Wijkman (Tällberg Foundation) och professor Johan Rockström (Sthm Enviroment Institute) en artikel på Brännpunkt i SvD med rubriken "Jordens resurser nära att ta slut". I torsdags (17/3) refererades 'Under strecket' det tillväxtfientliga budskapet hos den australiske etikprofessorn Clive Hamilton med rubriken "Vi tror ock på den heliga tillväxten". Den 1 mars skrev professor Staffan Laestadius artikeln "Hjulen snurrar på fel sätt" i SvD.

Wijkman och Rockström (W/R) kommer med ett motsägelsefullt budskap som medför att man inte kan sätta tilltro till att de har tänkt igenom sina resonemang. Det börjar redan med de inledande meningarna:

"Inga generationer före oss har lånat så friskt av framtiden. Många länder brottas med stora och växande statsskulder. Miljontals hushåll världen över är belånade långt över skorstenen."

W/R antyder alltså att välståndet för kommande generationer kommer att sjunka när lånen ska betalas. Låt mig göra en analogi med en bondby som drabbats av missväxt för att illustrera orimligheten i resonemanget. De bönder som har för lite utsäde för att kunna beså hela sin odlingsbara mark vill låna utsäde från de andra bönderna. -Fy, det är att låna av framtiden, säger då W/R. Det skulle alltså vara bättre att bara beså t ex en tredjedel av marken och låta 2/3 ligga i träda om man då kan undvika att låna...

Efter de citerade schablonerna blir man skeptiskt till resten av artikeln. Vad författarna egentligen vill säga verkar vara att vi nu förbrukar så mycket olja och tropiska skogar att kommande generationer får svårigheter. Detta sammanfattar och kompletterar W/R med orden:

"Dagens tillväxtmodell är inte miljömässigt hållbar. Samtidigt är negativ tillväxt – eller nerväxt – inte hållbar av ekonomiska och sociala skäl. Hela vår ekonomi är uppbyggd på förutsättningen av fortsatt expansion."

Om vi börjar med påståendet om fortsatt expansion så gör W/R inte skillnad mellan det stabiliseringspolitiska syftet att inte låta resurser ligga overksamma och den naturliga strävan att få det bättre i fattiga länder med hjälp av ökad produktion.

Att de rika ländernas ekonomi är uppbyggd på att undvika lågkonjunkturer betyder inte att den måste förbruka alltmer naturresurser. Det är inte materiell tillväxt folket kräver utan att få det bättre. Om medborgarna i de rika länderna anser att ökad tjänstekonsumtion ger den bästa välståndsökningen kommer också den materiella förbrukningen att kunna plana ut. Materiell tillväxt är inte alls en förutsättning för vår ekonomis funktion.

Felet med den ökande resursförbrukningen ligger hos de fattiga länderna. De vill bygga upp sin infrastruktur (vägar, järnvägar, fabriker, energiproduktion, bostäder, kontor) och till detta går åt materiella resurser. Om man vill stoppa eller reducera världens resursförbrukning måste man också sätta stopp för merparten av jordens befolknings strävan att få det bättre.

Går det då inte att undvika detta stopp genom att göra en omfördelning mellan rika och fattiga länder? W/R beskriver förutsättningarna för detta med uppgiften att de fattiga 80 procenten förbrukar 20 procent av resurserna. De tänker sig ingen kraftig omfördelning utan skriver:

"Vi som lever i den rika världen måste hålla tillbaka våra materiella krav till förmån för fattiga människor i andra delar av världen."

Det är inte osannolikt att detta går att uppnå genom satsningar på tjänsteproduktion och ökad återanvändning. Men löser det problemet med författarnas rädsla för att "jordens resurser tar slut"? Om vi tänker oss att de fattigas resursförbrukning per person ska öka från drygt 6 procent av de rikas till 50 procent måste de fattigas resursförbrukning åttadubblas. Den ursprungliga förbrukningen på 20 måste öka till 160. Det kräver en ökning av världens resursförbrukning med 140 procent.
(Beräkningsunderlag: fattigas resursförbr/pers: 20/80=0,25, rikas 80/20=4, fattiga har 0,25 av 4,0 = 6,3 procent av rikas resursförbr/pers)

Det förefaller därför vara oundvikligt att "jordens resurser tar slut" i Wijkmans och Rockströms mening. Detta är så mycket troligare eftersom deras program för att "hålla tillbaka våra krav till förmån för fattiga" inte ser ut att vara särskilt kraftfullt. Det går ut på mer tvärvetenskaplig forskning, skapandet av ett starkare FN, komplettera BNP med välfärdsindikatorer, flytta skatten från inkomster till resursuttag, utveckla leasing och tjänster, Marshallplan för u-länderna och nytt klimatavtal.

Är detta realistiskt? Eller manifesterar debattörerna bara ett romantiskt motstånd mot tillväxt i samhällsdebatten? Är det inskränkningar av friheten de egentligen är ute efter?

(Tidigare artiklar: Världens fattiga får det bättre, apr-10; U-länderna får det bättre, maj-10)

[Boken Den stora förnekelsen presenteras i SR Klotet 23/3.]
Läs även andra bloggares åsikter om tillväxt, miljö, klimat, resursförbrukning, u-länder, rika, fattiga, frihet, ekonomi, politik på intressant.se