fredag, maj 06, 2011

Arbetslinjen som ideologi?

Socialdemokraterna kunde på 1930-talet lansera arbetslinjen och full sysselsättning som framgångsrika idéer. Det skulle gynna arbetarna som kände sig förfördelade. Men dagens arbetslinje duger knappast som motsvarande idé.

Moderaterna ska nu diskutera idépolitik. Syftet är att utforma ett idéprogram som ska läggas fram under hösten. Det har arbetsnamnet "Ansvar för hela Sverige" och ska handla om "samhällsproblem som ska adresseras brett". Det låter mer pragmatiskt än ideologiskt.

Igår tog Studio 1 i SR upp en diskussion med bl a PJ Anders Linder, Markus Uvell och Maria Abrahamsson (lyssna). Uvell menade att man inte blir moderat för att man är engagerad i arbetsfrågan utan det är frågor som försvaret, brottsligheten, företagandet och liknande som anses viktiga. Abrahamsson menade däremot att ett parti som går från 15 till 30 procent måste diskutera samhällsproblem som är relevanta för medborgarna - återigen pragmatism.

Idag framträder tio borgerliga debattörer på DN Debatt 6/5 med krav på en ny principiell politisk inriktning för Alliansen. Artikeln har rubriken "Borgerligheten saknar svar på de viktigaste frågorna" och är författad av bl a Magnus Andersson (C), Thomas Idergard, Sofia Nerbrand, Ulrica Schenström och Markus Uvell. Där pekar man på fyra problemområden: Jobb och ekonomi, integrationen, rätts- och rättighetspolitiken samt välfärdspolitiken.

Efter krishanteringen är det oklart vilken den borgerliga politiken är för fler nya företag, tillväxt och konkurrenskraft. Här räcker inte arbetslinjen långt, menar man. Paradoxalt nog tycks man anse att det mest centrala borgerliga området karaktäriseras av en brist på genomtänkt, gemensam syn. Utbudspolitik och arbetslinje tycks inte duga som ideologi. Sett i ett större perspektiv har dock ett tekniskt ekonomisk-politiskt teorem i kombination med full sysselsättning kunnat utgöra ideologin för Socialdemokraterna i 40-50 år.

Socialdemokratins rötter finns i en den marxistiska beskrivningen av samhället. Den går både ut på att arbetarna blir utsugna av borgarna och att den borgerliga ekonomin i det långa loppet har sådana inneboende motsättningar inom sig att den går under genom arbetarnas uppror. Missnöjet med den egna ekonomiska situationen och avundsjukan mot dem som har det bättre än man själv kunde förklaras med ett orättfärdigt ekonomiskt system som skulle bytas ut när tillräckligt många fick klart för sig hur dålig "kapitalismen" var.

Drivkrafter som egoism och avundsjuka kunde med hjälp av den socialistiska ideologin istället beskrivas som en legitim strävan efter rättvisa och stabilitet. Att detta budskap var ganska effektivt visas av att även borgerliga personer kunde bli socialistsympatisörer redan under mellankrigstiden. Det stora genombrottet för svensk socialdemokrati kom med krispolitiken under 1930-talet. Arbetarna, och snart alla löntagare, behövde inte längre vänta på det utopiska socialistiska samhället där staten tagit över ekonomin. Staten fick en ny uppgift under 30-talet: att planera ekonomin så att svåra depressioner med massarbetslöshet skulle kunna undvikas.

Full sysselsättning, trygghet och stabilitet kunde uppnås genom större befogenheter för staten, menade Socialdemokraterna. Inte alls, kontrade de borgerliga partierna. Båda sidor åberopade dåtidens nationalekonomiska expertis. Men oavsett hur många punkter respektive sida hade rätt eller fel på var den borgerliga ståndpunkten omöjlig att acceptera för industrisamhällets arbetare. Det var ju dessa personer som främst skulle bli offer för den borgerliga ståndpunkten att lågkonjunkturer och massarbetslöshet var oundvikliga, regelbundna inslag i det kapitalistiska samhället. Om socialdemokratin kan utlova frälsning från arbetslöshetens gissel kommer detta program att vinna i politiken.

Genom att ekonomin gick framåt samtidigt som skatterna kunde höjas och den offentliga sektorn expandera kunde arbetslösheten hållas nere och arbetarna fick det bättre. Socialdemokraternas utfästelser från 30-talet såg ut att ge både rättvisa och trygghet för arbetarna. Försök till att lansera en annan politik kunde effektivt bemötas med argumentet "vill ni ha tillbaka 30-talet?"

Att denna arbetslinje så småningom vittrade sönder kan sammanhänga med att de som själva upplevt arbetslösheten på 30-talet avdog, att arbetslösheten började öka trots fortsatt offentlig expansion samt att nya generationer s-politiker inte längre förmådde förklara ideologin på ett övertygande sätt. Bidragande kan också ha varit att känslan att bli förfördelad tunnats ut genom att välståndet och utjämningen ökat.

Hjärnforskarna har under senare år kommit fram till att fördelningsfrågor hos människor processas i en evolutionärt gammal och primitiv del av hjärnan kallad amygdalan. Den reagerar med harm inför uppfattningen att man blir förfördelad när något värdefullt ska delas. Följden blir hämndkänslor och en ekonomiskt irrationell vilja att bestraffa den som får för mycket. Detta har Ernst Fehr konstaterat med hjälp av experiment med det s k ultimatumspelet (bloggart 18/12-07). I förrgår kom svenska hjärnforskare, med Katarina Gospic i spetsen på Karolinska institutet, med liknande resultat (sammanfattande intervju på engelska) i en artikel i PLoSc Biology journ.

Det förefaller som om den socialistiska ideologin genom sin konstruktion av bilden av verkligheten fångat upp dessa harmkänslor och lyckats speciellt bra i Sverige. Det förklarar också den jakt på ekonomiska skillnader - "klyftor" - som blivit så frekvent under senare år då den objektiva utjämningen ändå gått ganska långt. Man måste till varje pris försöka bibehålla bilden att den svenske väljaren är förfördelad. Men socialdemokratin har misslyckats och dess ideologi har desorganiserats (bloggart juni-09).

En borgerlig ideologi måste beakta dessa forskningsresultat. En betydande del av borgerlighetens politiska idéer har för länge sedan vänt sig mot det gamla organicistiska överhetssamhället (t ex feodalismen) där känslan av orättvis behandling varit betydelsefull. I mer modern tid har idéerna istället vänt sig mot socialismen. Frihetsinskränkningar, förmyndarmentalitet, skattehöjningar, socialiseringar, bidragstagaranda, planmässig hushållning och löntagarfonder har kunnat samla ett visst motstånd. Kanske motståndet mot bidragssamhället var den valvinnande attityden 2006. God förvaltning vann valet 2010. Men vad finns för framtiden?

Den nya arbetslinjen har inte samma karaktär som 30-talets. Harmen över bidragstagarandan har övergått i en känsla att legitima försäkringsfall ställs på bar backe. Nya jobbskatteavdrag övertygar inte i sin jobbskapande funktion - men en del röster kan köpas med skattesänkningar. Den klassiska borgerliga idén om ökad frihet och eget ansvarstagande på en välfärdsmarknad förefaller inte vinna anklang. Just nu ser det ut att bli väntan på S som kommer att prägla debatten med enbart vaga besked från Alliansen. När Socialdemokraterna kommer med sina idéer blir den borgerliga politiken en reaktion på dessa. Kan det ersätta idépolitik?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , intressant.se

Etiketter: ,

3 Comments:

At 07 maj, 2011 09:00, Blogger Kraxpelax said...

Det var verkligen mycket intressant! Den här gången tycker jag att du ger en rättvis bild av det marxistiska tänket. Intressant är också din hänvisning till den politiska emotionalismens neurologiska underlag, mycket riktigt amygdala, som enligt min uppfattning på sätt och vis är hjärnans allra viktigaste delorgan, vilket styr våra liv på alla nivåer i en omfattning vi långt ifrån förstår. En makthavare som intuitivt greppade denna fundamentala irrationalitet var Adolf Hitler. En annan Josef Stalin. Fint och påpassligt snappat, sir! :o)

Jag är själv synnerligen insatt i neuropsykologi, och har under min långa tid i psyksvängen haft tillfälle att diskutera med högsta expertis i form av ett mångtal psykiatriöverläkare. Det brukar de uppskatta, varför mina många läkarbesök ofta utvecklats till initierade vetenskapliga diskussioner som dragit över tiden. Jag kan MER om det här än specialisterna, ska jag tala om.

Det skall observeras att aspekten är utmärkt kompatibel med en upplyst marxistisk filosofi typ "dialektisk materialism". Stalins befängda vulgomarxism kan man lämpligen lämna därhän, jag kan min Marx och vet att den Gamle rullar i sin grav.

Amygdala, var det. Min egen teori är att här ligger det biologiska substratet för människans själva grundkänsla: ÅNGEST. Denna utlöser i samma organ två motsatta reaktioner: flyktbeteende eller kampbeteende. Aggression är med andra ord den omedelbara transformationen av Ångest i andra led. Så styrs hela vår värld av Ångest.

Josef Stalin själv ger ju ett strålande exempel. Denne oerhört bildade och intelligente man drevs av en enda känsla: ett bottenlöst HAT; en transformerad Ångest. Och det samma gäller Hitler. Båda gav världen den grymma lektionen att terror FUNGERAR, åtminstone så länge den pågår.

Sedan kan vi vända på steken. "Arbetslinjen" triggar amygdala även med motsatt politisk tendens med samma agenda, faktiskt ju starkare ju längre ner i socioekonomisk status vi kommer. Folk är kort sagt skitsura på dem som har arbetsfria inkomster, alltså bidragstagare, vilket är naturligt med tanke på att de själva får slita häcken av sig för en ofta mager lön.

Alliansens "arbetslinje" gör ett djupt irrationellt och moraliserande intryck. Hur stort är värdet av den härigenom orsakade nettosysselsättningsförändringens produktion? Hur mycket kostar alla "åtgärder" i form av inte minst administration? vad är den aggregerade externa effekten i fråga om människors lycka och livskvalitet? Har det utredande som måste ha föregått "reformerna" backats upp av samhällsekonomisk K/I-analys enligt konstens alla regler? Många frågor; inga svar!

- m v h,
Peter Ingestad, Solna

 
At 07 maj, 2011 14:52, Anonymous PKo said...

Allas vår attityd till arbete förefaller synnerligen ambivalent.

Man förväntas uppskatta och vilja arbeta som sysselsättning, mening med livet och social arena - samtidigt som skatt av borgerliga anses som en pest och påtvingad bidrag till folk som inte vill arbeta. Det senare ger vid handen att arbete egentligen är en plåga man uthärdar för att få lön/köpkraft!

Men:
Om arbete är ett nöje så är väl inte undandragande av arbetet inte något problem?

Om arbetets mening är att kunna köpa massa prylar och lyx - varför ska vi då jobba 8-10 timmar om dygnet i numera ofta allt sämre arbetsmiljöer och mer reglerade organisationer för att sedan få några få timmar i sin lyxiga bil och sin lyxiga hus?

Ledande politiker har blivit mer och mer "apparatinks" som administrerar samhällssystemet - utan att varken kunna formulera mål eller värden. Knappast visioner som engagerar.

 
At 09 maj, 2011 16:55, Blogger Danne Nordling said...

Kraxpelax, det var en intressant kommentar till marxismen och neuropsykologin. Jag är kritisk till marxismens anspråk på att vara en vetenskaplig framställning av industrisamhällets utvecklingstendenser. Men som politisk ideologi var den mycket användbar under slutet av 1800-talet och början av 1900-talet.

Det intressanta med marxismen är att den inte explicit förordar en reformering av samhället baserad t ex på "arbetets rätt" och alltså moralfilosofiskt härledd. Andra ideologier bygger på några grundpremisser som sedan tillämpas på den aktuella situationen för att härleda önskvärda åtgärder. Det är extremt tydligt för den "gröna ideologin" som utgår från ett rent och statiskt samhälle som ska bevaras. Utilitarismen är ett annat exempel.

Kombinationen av hegeliansk determinism och en antagonistisk personlighet hos Marx själv ledde till teorin om klasskampen. Den kunde sedan utnyttjas för att egga massorna med utjämningskrav som vädjade till känslorna att vara förfördelad och avsiktligt illa behandlad av bourgeoisien eller åtminstone av "systemet".

Kan det vara så som du kort berör att även Hitler utnyttjade samma psykologiska mekanismer? Tyskarna på 30-talet lär ju ha betraktat sig själva som moraliskt överlägsna och därför i sin fulla rätt att bestraffa de omoraliska.

Alliansens arbetslinje hade från början både rationella och moraliska motiveringar. Om de "sjuka" svenskarna i själva verket har en beaktansvärd arbetsförmåga är det rationellt att försöka ta vara på den. Samtidigt kunde överutnyttjandet av bidrag också uppröra moraliskt.

Men nu börjar arbete i sig betraktas som moraliskt överlägset. Dessutom verkar det som om det inte finns särskilt stora vinster kvar att vinna på att fler partiellt sjuka kommer ut som arbetssökande. Arbetslinjen som politisk programpunkt är nästan helt uttömd.

Den senaste turneringen av arbetslinjen är att den ännu skulle kunna sänka Nairu. Men så vitt jag kan se har FiD inte kunnat visa att Nairu kommer att sjunka och därmed dämpa räntehöjningarna.

PKo, det är naturligtvis så att några gillar sitt arbete medan de flesta hellre skulle vilja ha mer fritid. Därför måste man alltid avväga krav på mindre arbete mot krav på att ändå få nästan lika mycket betalt. De som vill avstå från lyxbilar och lyxhus ska naturligtvis få arbeta mindre om de vill.
/DNg

 

Skicka en kommentar

<< Home