Bush fick ner underskottet till 1,5 procent före krisen
President Bush lämnade inte efter sig något stort underskott. Det motsvarade 1,5 procent av BNP eller lika mycket som hans tidsbegränsade skattesänkningar. Dagens underskott på 10 procent beror mest på något annat som man inte redogör för i debatten.
Alla skyller på att USA:s förre president George W Bush körde sönder de federala finanserna med skattesänkningar och ökade utgifter för krig i Afghanistan och Irak. Ett aktuellt exempel är DN:s Peter Wolodarski idag som skriver:
"Finanskrisen är självfallet en viktig orsak till att skulderna växer, men man kommer inte ifrån att Bush efterlämnade en ekonomi med permanenta underskott. Hans skattelättnader för de allra rikaste blev mycket dyra när de ackumulerades, förutom att de förstärkte en anmärkningsvärt skev inkomstfördelning."Nyligen har ekonomen Tino Sanandaji vid Universitetet i Chicago redogjort för hur det förhåller sig med Bushs skattelättnader. De består av två delar. Den som berör "de rika" (över 250 000 USD per år) ger lättnader som motsvarar 0,4 procent av BNP. Den andra delen för dem som tjänar under gränsen, och som Barack Obama aldrig ville upphäva, motsvarar 1,3 procent av BNP. Sammanlagt försämrade alltså Bush de federala finanserna med 1,7 procent av BNP.
Sett i ett långsiktigt perspektiv lyckades Bush ganska bra med underskottsbekämpningen. Han gjorde visserligen ett stabiliseringspolitiskt misstag när han efter maktövertagandet 2001 snabbt lät budgetunderskottet stiga till närmare fyra procent av BNP. Därefter gjorde han det omvända misstaget igen när han började med åtstramningspolitik just när ekonomin ändå gick mot en konjunkturnedgång, som genom olyckliga omständigheter övergick till en våldsam finanskris (se nedanstående diagram).
Dagens debatt struntar i stort sett i stabiliseringspolitiska subtiliteter. Det som nu gäller är att underskott alltid är förkastliga - även om det skulle råda en veritabel depression. Det amerikanska underskottet är nu ca 10 procent av BNP och beräknas av CBO till 6 procent per år det närmaste decenniet (före sparpaketet och den nya krisen). Ända tills jag tittade närmare på mitt gamla diagram ovan hade jag också uppfattningen att Bush lämnade efter sig ett ansenligt strukturellt budgetunderskott. Men detta underskott på ca 1,5 procent av BNP motsvarade enbart de (tidsbegränsade?) skattesänkningar som han genomförde.
Sannolikt trodde Bush att hans skattesänkningar skulle öka investeringarna, exporten jobbtillväxten och slutligen skatteintäkterna. Olyckligtvis var det bostadsinvesteringarna som ökade istället vilket dessutom inte skedde med hjälp av eget sparande utan genom framtubbade krediter, i synnerhet till insolventa låginkomsttagare och problempersoner.
Kameralt sett, vilket är dagens inneperspektiv, kan man inte klandra Bush på det sätt som nu ofta sker. Den skattesänkning för de rika som motsvarar 0,4 procent av BNP, som striden gällt, har ingen praktisk betydelse för att få bort budgetunderskottet. Dessutom brukar man räkna med att underskottet kan vara uppemot 3 procent av BNP långsiktigt eftersom en normal tillväxt då innebär att skuldens andel inte ökar.
Det egendomliga med dagens underskott i USA är att det inte tycks vara orsakat av Obamas krisåtgärder, som rimligtvis borde ha varit av tillfällig natur, utan av permanenta utgiftshöjningar. För att bekämpa underskottet ska det göras besparingar i redan pågående program istället för att man sätter stopp för de framtida utgiftsökningarna - eller hittar annan finansiering.
En idag politiskt omöjlig finansiering är att införa en federal moms på nivån 5 procent. Den har av Tax Policy Center beräknats ge ca 300 mdr USD. Det motsvarar ca 2 procent av BNP och skulle kunna vara ett alternativ till ett upphävande av Bushs båda skattesänkningar. Hur många nedgraderingar av kreditbetyget behövs innan republikanerna är mogna för en sådan reform?
Läs även andra bloggares åsikter om Bush, Obama, USA, skatter, budgetkris, budgetunderskott, skatt, moms, kreditbetyg, stabiliseringspolitik, ekonomi, politik på intressant.se
Etiketter: nationalekonomi
posted by Danne Nordling @ 23:59
6 comments
6 Comments:
Skälet till varför Republikanerna vägrar gå med på någon form av skattereform innan reformering av Social Security, Medicare och Medicaid är inte helt uppenbar. Men den som känner historien vet varför Republikanerna skyr skattehöjningar.
Alla "vet" att Reagan lämnade efter sig stora underskott pga av hans "ofinansierade" skattesänkningar. Inget kan vara mer fel. Reagan och Tip O'Neal (D), talman i kongressen, kom överens om att för varje dollar i skattesänkning skulle det ske tre dollar i nedskärningar. Skattesäkningen kom först, Demokraterna vägrade sedan att uppfylla sitt löfte om utgifts nedskärningar.
Georg HW Bush hade gått till val på att aldrig höja skatter, "Read my lips, no tax increases". Han blev pga den dåliga ekonomin tvungen att göra en deal med Demokraterna om att både höja skatter men fick också löfte om utgifts nedskärningar. Jag tror igen att det var 1:3. Vad hände, skattehöjningar men Demokraterna fullföljde inte den andra delen av avtalet. Ross Perot red på GHWB "svek" och splittrade Republikanernas röster. Bill Clinton blev istället vald.
Nu senast när Obama blev vald hade Demokraterna majoritet i både senaten och kongressen. De kunde göra vad de ville De trumfade igenom ObamaCare men talmannen i senaten Harry Reid vägrade höja lånetaket eller höja skatter av taktiska skäl eftersom han på vanligt maner ville tvinga Republikanerna att vara med om att höja lånetaket samt skatter så att de var medansvariga efter mellan valet 2010.
Denna gång sa Republikanerna nej, pga Tea Party Republikanerna som valts in 2010 hade de råg i ryggen att stå emot och kräva nedskärningar först.
Jag som bor i USA utesluter inte att skattehöjningar finns med i förhandlings arsenalen men det är i mina ögon helt uteslutet att några sådana gås med på om inte först reformer i välfärds programmen sker. Med det förstås nedskärning innan skattereform.
Att påstå att Republikanerna bara obstruerar är falskt, de är istället en 50 årig "brännt barn skyr elden" syndrom. Någon gång tar tålamodet slut och olyckligt nog tog det slut precis när kompromisser mest behövdes.
Old Whig, det var en intressant beskrivning. Efter vad jag kan förstå finns det en del slöseri i den federala sektorn som borde tillåta besparingar genom effektiviseringar. Det borde alla vara överens om.
Det som framstår som förbryllande är att det skulle behöva göras besparingar i form av försämringar i system som funnits i åratal. Det tyder på att mer angelägna utgifter har trängt ut de gamla förmånerna. Men så beskrivs inte problemen med underskotten. Vi får intrycket att produktionen minskat och att amerikanerna därför "lever över sina tillgångar" genom att låna istället för att producera, vilket inte är ett tillfälligt konjunkturfenomen. Underskottets olika komponenter redovisas aldrig.
Demografin med fler äldre anförs som en orsak till underskotten på längre sikt, trots att man i andra sammanhang pekar på att USA har en yngre befolkning än andra mogna industriländer. Frågan är om demografin inverkar på underskotten redan under 10-talet. Eller är det pensionssystemets taffliga konstruktion som kräver större utgifter utan att intäkterna automatiskt stiger?
Man ska inte höja skatterna i onödan. Men har man sociala system som automatiskt genererar ökade utgifter när befolkningen blir äldre eller sjukare måste man ha finansiering. Om det inte går med höjda avgifter måste skatterna höjas - annars blir det social nedrustning för att få behålla låga eller sjunkande skatter.
Det som gör att bråket framstår som ännu mera underligt för den som ser till makrosiffrorna är den skattetryckssänkning som inträffat 2008-09. Enligt OECD låg skattetrycket i USA på 26,9 procent av BNP -08 men på 24,0 -09. Med det kamerala synsätt som tillämpas borde detta vara ett argument för att tillåta högre skatter på vissa områden.
Men det är möjligtvis helt inadekvat att analysera utvecklingen med siffror och fakta. Det kanske är gamla politiska oförrätter och svek som spökar bakom bråkets orsaker istället?
/DNg
Krisen slog till under hösten 2008. Obama blev president först i january 2009. Under hösten 2008 tog Bush beslut för att rädda ekonomin som kraftigt kom att öka budgetunderskottet under Obamas regeringstid. Därför är inte Bush och Rep. helt oskyldiga till det underskott som USA har idag.
Ante, jag antar att du syftar på TARP som var ett program för att rädda nödlidande banker. Det har inte kostat särskilt mycket i slutändan eftersom de övertagna tillgångarna visat sig ha ett ansenligt värde. Men kortsiktigt påverkade det rimligtvis budgetunderskottet. Det steg ju också i diagrammet under de sista kvartalen under Bush.
TARP förordades över partigränserna med stöd från både Bush, Obama och McCain. Jag menar dessutom att det inte kan ses som påverkande av det strukturella underskottet. Bush lyckades därför (bortsett från krisen) få ner underskottet till en hanterlig nivå.
Det förbryllande är att Obama i tysthet tycks ha övergett den nivå som Bush uppnådde. Även när krisen har övervunnits kvarstår ett flera gånger större underskott enl CBO än Bushs utan att vi fått någon information om hur detta gått till.
Varför misslyckas Obama med budgetpolitiken när Bush lyckades?
/DNg
Kriser och budgetunderskott
Amerikanska centralbanken ökade likviditeten i ekonomin mellan januari 2001 och juni 2004. Styrräntan var 1 % i juni 2004 och räntan höjdes därefter till 5,25 %.
Efter juni 2004 skedde en åstramning av likviditetsökningen. Detta ledde till att industriproduktionen började att sjunka redan 2006. Nedgångar börjar alltid inom industrin (nedgångar börjar aldrig med att konsumtionen sjunker).
Därefter var det enbart en tidsfråga innan övriga delar av ekonomin skulle drabbas av en nedgång. Detta är en förklaring till det stora budgetunderskottet.
Gerard Jackson gissade redan 2004 att krisen skulle komma 2008. Länk till artikeln:
http://www.brookesnews.com/042211usrecession.html
Per-Olof, efter IT-kraschen försökte Fed stimulera ekonomin med räntesänkningar. När sedan 11 sept -01 inträffade befarade man bl a en konsumtionsminskning. Räntan sänktes därför ytterligare och Bush gick in för en expansiv finanspolitik.
Den låga räntan ledde till en obalanserad återhämtning som koncentrerades till bostadsbyggandet. Det sågs dessvärre som positivt eftersom även insolventa låginkomsttagare borde äga villor. Normalt skulle en lånefinansierad "konsumtion" leda till ett handelsunderskott som försvagade dollarn. Exporten skulle stimuleras och konkurrera med bostäder och konsumtionsvaror. Överhettning skulle hota och politiken skulle då naturligen kunna bli mer restriktiv.
Men man ville hålla dollarkursen uppe. Det stimulerade Kina att spontant köpa amerikanska statsobligationer och andra dollarpapper. Underskottet i utrikeshandeln kunde fortsätta. Den ekonomiska obalansen byggdes upp för att utmynna i en kris efter det att räntan började höjas.
Ökad arbetslöshet gav minskad konsumtionsökning - i synnerhet om man riskerade att förlora sin bostad. Sparandet ökade. Det blev recession.
Att enbart hänföra krisen till räntepolitiken är att förenkla analysen. E O Svensson tillbakavisar tesen om en alltför låg ränta. I varje fall borde större uppmärksamhet på räntans avarter ha kunnat leda till andra motåtgärder som hade kunnat mildra nedgången och undvika finanskrisen.
Gerard Jackson gör en ogenomtänkt jämförelse med den tyska hyperinflationen på 20-talet. Den orsakades inte genom en obetänksam räntepolitik.
/DNg
Skicka en kommentar
<< Home