Italien borde lämna euron

Den stigande räntan för Italien fordrar att exporten kan börja öka kraftigt. Det är inte möjligt med dagens dåliga konkurrenskraft som cementeras av eurosamarbetet. Statsskulden på 2 bnr € kanske bara kan fås att gå runt i tre år med hjälp av räddningsfonden EFSF.

Italien är nästa land som inte kommer att kunna betala räntorna på sina utlandslån. Det beror dels på Italiens ganska dåliga ekonomiska utveckling de senaste tio åren och dels på att fordringsägarna befarar att deras lån ska skrivas ned under hot från EU-politikerna. BNP är ca 1 648 mdr € 2011 - dvs 7,4 gånger större än Greklands.

Sedan Italien gick med i EMU har konkurrenskraften utvecklats nästan lika dåligt som i Grekland (bart 17/10-11). Perioden 2002-11 ökade lönekostnaderna i € med 7,9 procent mot Greklands 8,1 i förhållande till övriga industriländerns ökning. BNP-ökningen per capita var 2 procent före införandet av euron (pdf, s 205). Därefter har det inte varit just någon ökning. BNP/c föll 5,8 procent 2009 mot 2,4 för Grekland som också hade en avsevärt bättre utveckling under 00-talet.

Det förefaller som om Italien bedrivit en mycket mer åtstramande politik än Grekland efter euroinförandet. Bytesbalansunderskottet höll sig på några procent av BNP fram till finanskrisen då det ökade till 3-4 procent. Perioden 1996-2000 var det överskott med i medeltal 1,8 procent.

Italien har idag en statsskuld på 1 982 mdr € (progn f -11). Den motsvarar 120 procent av BNP. Men andelen har inte stigit särskilt mycket. Italien är avvikande mot andra länder på denna punkt. Redan i mitten av 90-talet var statsskulden i samma storleksordning. År 1995 motsvarade den 121,5 procent av BNP. Då var ränteläget högre och räntebördan så hög som 11,6 procent av BNP (i Sverige 5,4 %). Nu har räntebördan varit 5 procent under 00-talet och sjunkit något. I år är prognosen (i maj) 4,8 procent av BNP som ska betalas i räntor 2011.

Reallönerna har ökat med obetydliga knappt 0,6 procent per år efter eurons införande. Men det är ändå en förbättring i relation till årtiondet före då reallönerna stod stilla. Någon grund i högre arbetsproduktivitet finns dock inte. Den föll från 1,6 procent årligen 1991-2000 till strax under 0 årligen 2001-2010.

Eftersom de nominella löneökningarna inte dragit iväg efter eurointrädet har Italien på ytan tagit mer allvarligt på medlemskapet än Grekland. Men den lilla upplättning av politiken som skedde efter inträdet tycks ha varit tillräcklig för att långsamt leda till finansiell ruin i dagens turbulenta värld. De välståndsbildande krafterna har inte fått någon stimulans av euron. Tvärtom har det under ytan skett en obstruktion mot politiken i form av sänkt produktivitet. Detta har försämrat konkurrenskraften och medfört långsamt större underskott i utrikeshandeln.

På 90-talet kunde Italien hantera en lika stor statsskuld som idag och en 2,5 gånger större räntebörda. Det går inte nu. Långräntan låg på drygt 4 procent under 00-talet. Ännu förra året låg den på 4,0 procent. Men sedan har den stigit. Räntan för en 10-årig statsobligation låg för en vecka sedan något under 6 procent på andrahandsmarknaden. Igår var den uppe i 6,3 procent trots att ECB stödköpte italienska obligationer. Detta sätter igång en självgenererande process som leder till avgrunden.

Långivarna i form av finansinstitut som förvaltar småspararnas och blivande pensionärers ihopsamlade pengar kan som en trolig utveckling se en allt större räntebörda byggas upp för Italien. Berlusconi har fått order om att skära ner statsutgifterna för att räntebördan inte ska resultera i större upplåning. Men eftersom den offentliga sektorns andel legat konstant i många år är det väletablerade förmåner som måste tas bort. Det väcker opposition och har framför allt ingen välgörande effekt på arbetsproduktiviteten i den för utländsk konkurrens utsatta sektorn. Den skulle behöva lönekostnadsminskningar.

Eftersom långivarna inte kan se en exportboom som genererar skatteintäkter för att täcka räntebetalningarna måste de tro att Italien snart använder sig av prejudikatet från Grekland och begär att statsskulden skrivs ned. Siffran 10 procent nämndes 20 oktober (bloggart). Jag har dock svårt att se vad vitsen med en så liten nedskrivning i sig skulle vara. Det skulle minska räntebördan med 0,5 procent av BNP, varav merparten är placerad i Italien. Men 200 mdr € i efterskänkta skulder låter redan det väldigt mycket.

Faran är att det finansiella systemet i Europa och Italien inte ens kan svälja 200 mdr € utöver de 100 mdr € som Greklands delkonkurs orsakade. Följden kan då bli en kreditkontraktion med uppsagda lån och konkurser med arbetslöshet och produktionsminskning som följd. Då minskar skatteintäkterna och Italien (staten) har ännu mindre pengar till räntebetalningar. Snart kommer krav på större nedskrivningar osv.

Den radikala lösningen på problemen för Italien (och Grekland) är att lämna euron. Då kan konkurrenskraften förbättras och Italien skulle kanske inte ens behöva skriva om utlandsskulderna om man kan se att produktionen kommer att öka ordentligt.

Alternativet är att övriga euroländer garanterar Italiens lån så att fordringsägarna inte ska begära allt högre ränta. Det grova sättet att göra detta är att EFSF köper upp Italiens statsskuld på 1,98 biljoner € vid varje tillfälle obligationer är till salu. Men detta är ogörligt eftersom EFSF endast disponerar 1 bn €.

Går det då inte att använda faciliteten EFSF:s pengar mer successivt? Faciliteten kunde tänkas garantera ett tillräckligt högt pris för Italiens obligationer varje gång ett förfallande lån måste omsättas i ett nytt. Riktmärket skulle vara en kurs som ger bortåt 4,55 procents lägre ränta än idag - dvs den tyska räntan. Om vi antar att Italiens statsskuld omsätts vart sjätte år kommer facilitetens biljon att räcka i tre år. Då finns halva statsskulden hos EFSF.

Det skulle behövas en mera sofistikerad lösning eftersom alla pengar inte kan satsas på Italien och risken är stor att problemen inte ens är lösta på tre år. Vi kan tänka oss att EFSF beviljar Italien en i stort sett definitiv subvention av "överräntan" på nya statsobligationer sålda till marknaden. Antag att denna subvention motsvarar 4 procents lägre ränta. På hela skulden blir 4 procent 80 mdr €. Det beloppet uppnås enligt omsättningsantagandet ovan efter 6 år. Därefter måste 80 mdr € betalas varje år. En biljon räcker då 11,5 år ytterligare. Det ger 17,5 års respit.

Kanske kan subventionen göras mindre eftersom andra aktörer kan ta intryck och nöja sig med lägre ränta. Då skulle pengarna räcka längre eller kunna användas till flera krisländer. Denna modell tror jag dock inte är förenlig med EFSF:s statuter. Man får lämna lån till förmånliga villkor men inte ge direkta subventioner.

Vi kan slutligen tänka oss att EFSF försöker med stödköp av italienska obligationer i hopp om att de genom strategiska insatser kan få räntorna att bli lägre. Det är en osäker metod men skulle naturligtvis kunna användas under lång tid. Faran är dock att utbrott av misstroende leder till räntetoppar och självförstärkande ränteoro.

Eftersom det inte finns någon fördragsmässig möjlighet att lämna euron borde förutsättningarna för hur detta ända ska klaras utredas närmare. EU:s räddningsinstitutioner räcker endast till att ge en respit på några år. Det är inte tillräckligt för att krisländerna ska kunna vända sin reala ekonomiska utveckling - i synnerhet inte när världsekonomin går in i en nedgångsfas.

Mer om Italien bart)

Läs även andra bloggares åsikter om Italien, Grekland, räntebörda, ränta, statsskuld, skuldkris, EU, euron, EFSF, nationalekonomi, statsbankrutt, ekonomi, politik på intressant.se