Hur ska Borg skapa jobb i den svaga konjunkturen 2014?

Den halvdåliga utvecklingen i USA och den skrala i eurozonen räcker inte för att regeringen i Sverige ska kunna notera lägre arbetslöshet 2014 än 2006. Det behövs ytterligare åtgärder som försämrar vårt budgetsaldo. Eller kan Borg bortförklara den för höga arbetslösheten?

Konjunkturinstitutet kom igår med sin marsrapport (pdf, pressm). Prognoserna där är klart mera optimistiska än dem Nordea kom med i förrgår 27/3-12 (pdf). KI anser att BNP ökar med 0,4 procent 2012 medan Nordea ser en minskning med 0,3 procent (ej kalederkorrigerat). Med kk blir siffrorna 0,8 respektive 0 procent. För 2013 ser KI en ökning av BNP med 2,5 procent och Nordea med 1,8 (med och utan kk).

Arbetslösheten blir enligt Nordea 7,9 respektive 8,1 procent 2012 och 2013. KI är mer optimistiskt och ger siffran 7,7 procent för båda åren. Men sedan sjunker den bara till 7,3 procent 2014 vilket är otillräckligt för att regeringen ska kunna hävda att den har sjunkit sedan makttillträdet 2006 (bart 28/3-12).

Grunden för KI:s prognos är att BNP i världen ökar snabbare: 4,1 procent 2013 mot 3,4 i år. Utvecklingen för industriländerna framgår av nedanstående diagram:


Vi ser ovan hur återhämtningen efter finanskrisen efter något år kom av sig under 2010 och först tredje kvartalet 2011 kom igång igen för att efter debaclet med utgiftstaket och påföljande nedgradering av USA. Därefter ser vi hur en förnyad eurokris ånyo ledde till en tillbakagång.

Av stor vikt är den amerikanska utvecklingen. Där förutspår KI en BNP-ökning med 2,0 procent i år och 2,4 procent 2013. Trots att finanspolitiken är restriktiv så att tillväxten blir 1 procentenhet lägre än vad som är möjligt, ligger den högre i USA än i eurozonen där finanspolitiken är skarpt åtstramande. Eurozonens tillväxt blir -0,4 procent i år och +1,0 procent 2013. Arbetslösheten blir 11,0 resp 11,2 procent. I USA är Fed-chefen Ben Bernanke bekymrad över den otillräckligt höga tillväxten och det kan inte uteslutas att det blir nya QE. Däremot är man i Europa mer optimistisk. Italiens premiärminister Mario Monti sa på sin resa till Sydkorea: "Jag tror att krisen är nästan över."

Utrymmet för nya QE ("trycka pengar") ser ut att öka i USA genom att inflationen sjunker. Den förutses bli 2,2 procent i år och 1,6 procent 2013. Tidigare QE har uppenbarligen inte lett till att priserna stigit så som en del ortodoxa nationalekonomiska skolor förutspått (bart nov-10). Men uppfattningen bland amerikanska konsumenter är att inflationen ska bli hög och dessutom öka enligt en enkät från Conference Board igår. På ett års sikt ska inflationen bli 6,3 procent mot 5,5 som troddes i februari. Bernanke har nog vissa pedagogiska problem...

Bidragande till den återupptagna tillväxten i USA är utvecklingen på bostadsmarknaden, se nedanstående diagram:


Som jag framhållit ett antal gånger tidigare är bostadsbyggandet centralt som förklaring till den "stora recessionen". På drygt tre år utraderades 60 procent av bostadsinvesteringarna vilket utgjorde 3,5 procent av BNP som nu uteblir varje år. Inräknat indirekta effekter på produktionen i kringstående branscher är effekterna avsevärt större. Det svaga finansiella systemet drabbades också av en kollaps, delvis till följd av politiska missgrepp, och ledde till en "credit crunch" som inte effektivt verkar ha kunnat hävas ännu idag. Men vi ser i diagrammet att det nu finns strimma av hopp för bostadsbyggandet.

Sverige har drabbats av eurokrisen och budgettakdebaclet genom att importörerna i andra länder blivit försiktigare, tydligen mest av psykologiska orsaker. Detta har slagit mot Sveriges export men inte alls i samma omfattning som under finanskrisen, se nedanstående diagram:


Dessvärre har exportminskningen det fjärde kvartalet 2011 med 4 procent fått ett kraftigt indirekt psykologiskt genomslag på den svenska ekonomin. Detta har slagit mot industrins produktion och näringslivets investeringar och då särskilt bostadsinvesteringarna. Men även hushållen har blivit mer pessimistiska och återhållsamma med konsumtionen.


Den fördubbling av sparkvoten (se diagrammet ovan) som uppstod i samband med finanskrisen började lindras 2010 men återgår till nästan den gamla toppnivån 2011-12. En del av denna ökning borde ha kunnat motverkas med stabiliseringspolitik, t ex lägre räntor och en inkomstskattesänkning. Genom att detta inte blev fallet blev arbetslösheten onödigt hög:

Den för höga arbetslösheten beror på den budgetkonservativa syn på finanspolitiken, som Anders Borg har intagit. Dessutom är majoriteten inom Riksbankens direktion "räntehökar" och driver en räntepolitik som trycker ner både tillväxten och inflationen. Konsumentprisindex med fast bostadsränta (KPIF) ökade i februari med 1,1 procent och låg fjärde kvartalet 2011 under 1 procent. Vi får gå tillbaka till andra kvartalet 2008 för att hitta siffror som är klart över målet på 2 procent. KI tror inte att Riksbanken kommer att sänka räntan från dagens 1,5 procent även om man anser det vara rekommendabelt (KPIF stiger med 1,4 resp 1,6 %). Inte heller tror KI på finanspolitiska stimulansåtgärder av betydelse:

För det konjunkturjusterade offentliga överskottet ser vi att det förutses ligga klart över 1 procent av BNP och stiga till 1,5 procent 2016. Detta bygger på att ofinansierade åtgärder på 6 mdr kr genomförs både 2013 och 2014. Följden blir (givet restriktiv räntepolitik) att arbetslösheten blir för stor för att regeringen ska kunna vinna den kategoriska debatten om arbetslinjen i valrörelsen 2014. Vid regeringsskiftet var arbetslösheten (15-74 år) 7,0 procent och KI:s prognos för 2014 är 7,3 procent.

Kommer finansminister Borg att överge sin budgetkonservativa syn och acceptera ett konjunkturjusterat överskott som ligger en bit under 1 procent för att kunna vidta arbetslöshetsminskande åtgärder? Det är något som måste sättas i sjön redan 2013 för att få effekt på läget under våren 2014 när valet avgörs vad beträffar jobbfrågan. Och då måste dessa åtgärder finnas med i budgetpropositionen för 2013 som läggs fram i september 2012. Sannolikt borde då sådana åtgärder aviseras på det principiella planet i vårpropositionen 2012. VÅP12 läggs fram den 16 april.

Om drygt två veckor kan vi alltså bedöma huruvida regeringen Reinfeldt har någon chans att vinna valet 2014. Med Sten Tolgfors' avgång idag behövs kanske mera kraftfulla satsningar än enbart försök till förklaringar att regeringen inte kan lastas för den föregivet alltför höga arbetslösheten. En valrörelse gynnar kategoriska resonemang utan nyanser - i varje fall om media vädrar regimskifte. Därför har regeringarna tidigare försökt påverka statistiken för arbetsmarknaden med åtgärder som åtminstone formellt påverkar statistikutvärderingarna. Vad har Borg att komma med?

Läs även andra bloggares åsikter om nya jobb, arbetslöshet, konjunkturer, ekonomisk politik, stabiliseringspolitik, sysselsättning, regeringen, Reinfeldt, Tolgfors, Anders Borg, budgetkonservatism, nationalekonomi, eurozonen, USA, ekonomi, QE, politik på intressant.se