Lågutbildade får barn med 30 procent lägre betyg
Föräldrar med höga betyg får barn med höga betyg och vice versa. De med eftergymnasial utbildning får barn med 42 procent högre betyg än de med förgymnasial. Visar SCB upp klassamhället eller meritsamhället?
SCB har undersökt hur betygsnivån hos elever i grundskolan förhåller sig till föräldrarnas betygsnivå definierad som förgymnasial, gymnasial och eftergymnasial utbildning. Detta resultat presenteras i ett pressmeddelande rubricerat "Ökade skillnader i skolresultat". I Eko-sändningarna idag rapporterades detta i termer av "Betygsklyftorna ökar" (rubrik på Ekots hemsida). I ingressen sägs: "Föräldrarnas utbildningsnivå spelar en allt viktigare roll när det gäller skolbarnens betyg." Det är samma formulering som i pressmeddelandet.
Varför är detta en nyhet? En anledning är kanske att skillnaderna över tid har ökat, vilket kräver en bakgrundsbeskrivning som saknas i materialet. En annan anledning är SCB:s formulering "det är främst bland barn med eftergymnasialt utbildade föräldrar som meritvärdet har ökat". Man konstaterar också att meritvärdet för barn till föräldrar med grundskola som högsta utbildning har sjunkit de senaste tio åren. Förändringarna är dock ganska små.
I rapporten (pdf) där dessa resultat redovisas som en liten del framgår emellertid att skillnaderna i betyg (omräknat som meritvärde) är betydande. Elever i nian med föräldrar med eftergymnasial utbildning (EGU) hade läsåret 2007/08 ett meritvärde på 231, elever med gymnasieutbildade föräldrar (GU) hade 191 och elever med förgymnasial utbildning hos föräldrarna (FGU) hade ett meritvärde på 163.
Vi kan uttrycka skillnaderna som att EGU-elever hade 20 procent högre betyg än GU-elever. FGU-elever hade 15 procent sämre betyg än GU-eleverna och 30 procent sämre än EGU-eleverna. Eller vi kan säga att EGU-eleverna hade 42 procent högre betyg än FGU-eleverna.
Varför är det inte dessa skillnader som slås upp som en nyhet? Eller har vi bara sett början? När kommer rubriker i stil med "klassamhället är 42 procent och förstärks" eller "barn med lågutbildade föräldrar ges 30 procent sämre betyg"? Därefter kan frågorna komma om vad politikerna tänker göra åt saken.
I den konventionella debatten anses betygsskillnader relaterade till föräldrarnas utbildning vara ett utmärkt bevis på att klassamhället finns kvar. Likaså anses att den sociala rörligheten i ekonomiskt avseende vara bevis på samma sak. När jag var i Malmö häromdagen läste jag i Sydsvenskan en artikel av Per T Olsson som handlade om detta med utgångspunkt från USA. Den byggde på en bok av fackförbundet Unionens ekonom Daniel Lind. Olsson skriver:
"sannolikheten för att sonen till en far i den lägsta amerikanska inkomstkvintilen i vuxen ålder skall tillhöra samma kvintil är 42 procent. Motsvarande siffra för Storbritannien är 30 procent, för Norge och Finland 28 procent, för Sverige 26 procent och för Danmark 25 procent."Slutsatsen är att den amerikanska drömmen i verkligheten är en chimär. Det är svårare att göra en (ekonomisk) klassresa i USA än i andra länder. Vad skulle då Olsson anse om att barn till föräldrar med lägre utbildning får i genomsnitt 30 procent lägre betyg än barn till föräldrar med högre utbildning? Är inte Per T Olssons rekommendation för USA lika möjlig att applicera på Sverige. Han skriver:
"Men utan mer omfattande offentliga insatser för att motverka de sociala skrankor och fattigdomsfällor som reducerar den amerikanska drömmen till just bara en dröm är det svårt att se hur USA i längden skall kunna upprätthålla den myllrande och kreativa vitalitet som gjort nationen världsledande på område efter område. "Felet med detta synsätt är emellertid att orsakerna inte behöver bygga på "sociala skrankor". Det kan ju tänkas att läshuvud och ekonomisk framåtanda till betydande del är genetiska egenskaper. I det långa loppet kommer då nedrivandet av skrankor att just orsaka att nästan alla som kan bli framgångsrika vad gäller betyg och inkomster kommer att hamna i grupperna "eftergymnasial utbildning" och "de övre kvintilerna". Och barnen ärver dessa egenskaper. Därför kommer korrelationen mellan föräldrars och barns egenskaper att förstärkas (bloggartikel sept -09). Vi får ett meritsamhälle.
Det har i våras förts en debatt om detta på bloggen Economistas där Daniel Waldenström uppmärksammade en rapport till Socialdemokraternas "låginkomstutredning" skriven av samme Daniel Lind. Den senare ifrågasatte om det var rättvist att IQ skulle få påverka folks inkomstläge. Lind menar att:
"När det gäller IQ är det inte självklart att den smarte förtjänar de fördelar som han/hon har av detta. Frågan handlar om hur långt man vill gå i att skapa lika förutsättningar mellan människor. Ska man bara hållas ansvarig för och förtjäna det som man själv har kunnat påverka? Om så är fallet är det inte klart att fördelar som baseras på IQ är rättvisa."Här kommer Daniel Lind in på den alternativa rättviseteori ("Teori X") som ingen tycks ha formulerat på ett mer ingående sätt. Denna teori gäller naturligtvis både IQ och ekonomisk framåtanda i den mån den är genetiskt betingad. Det är bara skillnader i ambition som får belönas. Är det dit TCO-representanten syftar?
Läs även andra bloggares åsikter om klassamhälle, betyg, betygsskillnader, jämlikhet, intelligens, IQ, utjämning, rättvisa, meritokrati, meritsamhälle, utbildning, filosofi, politik på intressant.se
Etiketter: filosofi
posted by Danne Nordling @ 20:56
15 comments
.
15 Comments:
Intressant inlägg! Dock är jag tveksam till att "genetiska" egenskaper skulle avgöra gymnasiebetyg alltför mycket, motivation tror jag är en större del och motivation tror jag man får mycket från sina föräldrar och sociala miljö. Visst kan "genetiska" faktorer spela roll, men jag tror de spelar större roll när vi pratar om dom högsta utbildningsnivåerna för människan; gymnasiet tror jag ligger på en sån nivå att en betydande majoritet kan prestera väldigt bra oavsett om dom skulle vara "genetisk" begåvade eller i någon "genetisk" medelnivå.
Anledningen till att jag skriver "genetiska" faktorer är för att man kan ifrågasätta om vissa genetiska är helt genetiskt så att säga och inte delvis påverkat av andra faktorer. IQ t.ex; är det en fast genetisk egenskap eller är det inte så att man kan öka sitt IQ om man har den ambitionen? Jag är inte säker på hur IQ test fungerar; men det tycks mig att en outbildad person, nu pratar vi utan gymnasie eller till och med högstadieutbildning, skulle få högre på testet om under 5 år bildade sig i matematik och andra relevanta områden.
Jag vill även tacka för din senaste kommentar då du skrev:
"Frihet är frånvaro av tvång enligt Isaiah Berlin m fl. "Frihet till" är en omskrivning av något annat som tex förmåga, förmögenhet, äga resurser. Detta begrepp fanns inte i Berlins tankevärld. Hans andra frihetsbegrepp var "positiv fihet" som handlade om att vara sin egen herre.
Om man ser frihet som rätten till andras resurser kan inte alla få frihet. Det är ett förlegat socialistiskt synsätt"
Jag håller nog med om att "frihet till" är en omskrivning men jag skulle nog vilja säga att det är en omskrivning av möjlighet; inte av förmåga, förmögenhet, äga resurser.
Frihetsbegrepp är ett väldigt intressant begrepp; dock anser jag det vara ett värde för människan bland andra värden. Det bästa samhället för mig är det där alla människor har verkliga möjligheter till ett gott liv, inte ett samhälle där alla är så fria från tvång som möjligt men där många aldrig får en reelll möjlighet till ett gott liv.
Payam, ditt första inlägg ifrågasätter huruvida betygsnivån är kopplad till nedärvda egenskaper. Du anför IQ som exempel.
Först har vi frågan om IQ är nedärvd och sedan om IQ avgör betygen. Därefter har vi frågan om "skrankorna".
Olika undersökningar av intelligensens beroende av arv och miljö har kommit till varierande resultat. Men att släktingar till probander med hög intelligens också visar högre intelligens är belagt. Studier av enäggstvillingar som uppfostrats separat visar ett samband på 0,86. Det finns en variation som är åldersberoende och som gör resultaten mindre exakta. Men sambandet bedöms till drygt 0,7 för vuxna och klart lägre för barn. Jag skulle tro att det i SCB:s undersökning bara finns en liten del kvar av denna stärkande effekt mellan arv och miljö.
Det finns naturligtvis möjligheter att öka sina resultat av IQ-tester. Men detta är mer en fråga om mätmetodens reliabilitet och validitet än om intelligensens tendens att vara nedärvd. I botten verkar det finnas neurofysiologiska egenskaper som är genetiskt betingade.
Kan då istället "motivation" vara mer betydelsefull för betygen? Det är kanske möjligt att separera en sådan faktor. Men är den inte i så fall också till betydande del nedärvd? SCB har försökt ringa in denna aspekt genom att undersöka vilken stimulans eleverna får från hemmet respektive lärarna (s 43).
Den första frågan gick ut på att kartlägga läxhjälpen. Det visade sig att elever i arbetarhushåll fick läxhjälp i ca 87 procent av fallen mot 94 procent i tjänstemannahushållen.
Den andra frågan rörde behövlig hjälp med skolarbetet från lärarna. Arbetarhushållen fick hjälp i 92 procent av fallen och tjänstemannahushållen i 93 procent.
Det finns alltså små skillnader som kan förklara en liten del av betygsskillnaderna. Men förklaringsvärdet är inte stort.
Det väsentliga är dock huruvida det skulle kunna finnas sociala "skrankor" som som i praktiken hindrar arbetarhushållens barn från att få höga betyg och härigenom tillträde till högre utbildning och bättre betalda jobb. Det finns numera skolor på nära håll, försörjningsbördan är inte sådan att låginkomsthushåll måste låta barnen arbeta tidigt för att få mat för dagen och arbetarattityden att det är "fult att plugga" verkar förlegad.
Sverige är knappast ett klassamhälle utan ett meritsamhälle. Det kan inte angripas med den gamla klasskampsretoriken utan måste kritiseras med en rättviseteori som går ut på utjämning. Det är det Daniel Lind på TCO tar fasta på.
/DNg
Payam, i ditt andra inlägg lanserar du en alternativ definition av frihet, i betydelsen "möjlighet".
En liten översikt om frihetsdefinitioner:
1. Frånvaro av tvång ("negativ frihet")
2. Att få bestämma själv, vara sin egen herre ("positiv frihet" enl Berlin)
3. Frihet till att kunna göra och äga allt som är rimligt, sannolikt det som andra har (ekonomiska) resurser till (ex en jordenruntresa)
Definition 3 kallas idag ofta för "positiv frihet" eftersom nästan ingen förstått den subtila kritik som Berlin riktade mot def 2 som han såg som socialistiskt influerad.
Jag ser inte riktigt hur din def "möjlighet" skiljer sig från def 3. Den är framförallt för trång eftersom den klassificerar Robinson Crusoe på söderhavsön som "ofri" i den mån han önskar sig en möjlighet att fara hem. De som möjligen är ofria på hans ö är de infödingar som tagits till fånga i strider och som nu måste arbeta åt honom - trots att de fått bättre utkomstmöjligheter än förut.
Förvisso är frihet (enl 1) ett värde bland andra värden. Men just detta värde har en alldeles unik egenskap: om det tillämpas strikt kommer alla andra värden att kunna uppnås så mycket det bara går utan konflikter.
Ta välstånd som ett idag okontroversiellt exempel. Merkantilism, skråväsende och planhushållning är alla försök att åstadkomma välstånd genom tvång. Och hur gick det?
Exemplet skulle bli mer kontroversiellt om det faktiskt visade sig att planhushållning kunde ge mer tillväxt än fri marknadsekonomi. Då skulle några säga att tillväxt är ett värde som måste gå före frihet. Men skulle det inte vara bättre med lägre tillväxt om vi därigenom kunde undvika en massa tvång?
Det bästa samhället borde vara det som inte behöver ta till tvång för att uppnå andra värden.
/DNg
"Det bästa samhället borde vara det som inte behöver ta till tvång för att uppnå andra värden."
Är det icke-tvång i sig som är det yttersta man skall sträva efter, eller finns det andra kriterier på vad som är ett "bra samhälle"?
Mikael Olsson, när ett samhälle skall bygga upp sina institutioner från början har det att välja mellan More och Locke. Väljer man Utopia kommer man snart att finna att det inte finns någon konsensus om hur det skall se ut och vilka metoder som skall användas. Det leder till konflikter och tvång.
Väljer man rättigheter och därutöver frihet kommer tvånget att kunna hållas nere. Allt det goda som utopisterna ville genomföra med tvång måste de nu övertyga andra om att frivilligt acceptera.
Det finns naturligtvis flera kriterier på vad som är ett bra samhälle. Men enigheten om dessa är tvivelaktig. Och om hur konflikter mellan olika värden skall avgöras finns ingen enighet.
Problemen blir ännu mer komplicerade när ett samhälle redan etablerat tvångsinstitutioner som starka intressen drar fördel av.
/DNg
Det finns ju en ganska stor enighet om att man bör lösa värdekonflikter genom (någorlunda) demokratiska beslut. Och demokrati bygger som bekant på att majoriteten tvingar minoriteten. Personligen kan jag inte se något fel i denna typ av tvång. Sedan är det ju inte säkert att man tycker att dessa legitima beslut är moraliska, men det är en annan fråga.
Det här borde vara kul läsning för Danne:
http://thepiratebay.org/torrent/5171206
(I.e. vad som ser ut att vara läckta dokument och mejl från CRU i storbritannien)
Mikael Olsson, jag tror inte enigheten är särskilt stor när det gäller att lösa värdekonflikter med demokratisk rösträkning. Detta är i mycket ett synsätt som starka särintressen har lyckats sprida.
Enigheten gäller istället hur man löser instrumentella konflikter. Om det finns ett gemensamt intresse att införa "lag och ordning" så måste man bestämma vem som skall rekrytera och administrera de rättsvårdande myndigheterna. Därför är det ganska praktiskt att på demokratisk väg utse dem som skall vara ansvariga för det gemensamma intressets skötsel.
Att använda samma metod vid värdekonflikter är mycket vanskligt. Om en samhällsgrupp A har intresse att exploatera en annan samhällsgrupp B och A inte kan övertyga B att detta är ett gemensamt intresse blir det konflikt. Fördelen med demokrati är att konflikten kan avgöras utan inbördeskrig. Detta bygger på insikten att "allas krig mot alla" leder till ännu större förluster - jfr spelet "Hök & Duva".
Men demokrati vid värdekonflikter är inte mycket mera än inbördeskrigskampens fortsättning i fredliga former - genom valkamp. Ett så primitivt konfliktlösningssystem borde därför enligt mångas mening inte få tillämpas obegränsat.
Det finns faktiskt en liten antydan till detta i Sveriges grundlag, RF §2. Där står att målet för den offenliga verksamheten skall vara "den enskildes personliga, ekonomiska och kulturella välfärd". Eftersom det inte står "folkets" eller "medborgarnas" istället för "den enskildes" betyder detta att skatterna enbart borde gå till för individerna gemensamma intressen. Den offentliga verksamheten borde inte vara möjlig att bedriva som ett utflöde av värdekonflikter.
/DNg
"Sverige är knappast ett klassamhälle utan ett meritsamhälle. Det kan inte angripas med den gamla klasskampsretoriken utan måste kritiseras med en rättviseteori som går ut på utjämning"
Intressant, men för mig innebär ett klassamhälle ett samhälle där människor får olika orättvisa villkor till ett gott liv. Att folk har olika villkor är naturligt, men olika orättvisa villkor som delar in folk i klasser är jag emot. "En rättviseteori som går ut på utjämning" vet jag inte vad du menar med riktigt, men det låter ju som något jag skulle kalla för för strävan efter klasslöst samhälle.
"Ta välstånd som ett idag okontroversiellt exempel. Merkantilism, skråväsende och planhushållning är alla försök att åstadkomma välstånd genom tvång. Och hur gick det"
Jag anser inte heller att planhushållning el liknande system leder till välstånd, men som jag ser det har vi i Sverige lyckats väldigt bra med att skapa välstånd, och jag skulle gissa på att Sverige är ett land du menar använder sig av mkt "tvång". De extremer du nämner har vi på ena sidan, men likväll tror jag inte att extremerna på andra sidan skulle skapa välstånd bättre än modellen vi har idag. Jag tycker det finns många exempel på att länder där "friheten" är det högsta idealet får en väldigt konstigt fördelad välstånd. Vissa får en väldig del av kakan medan andra blir utan och knappt får en chans att skapa sig välstånd.
"Det bästa samhället borde vara det som inte behöver ta till tvång för att uppnå andra värden"
Jag är nog beredd till att hålla med, problemet som jag ser det är bara att minskar man på "tvånget" så minskar vissa andra värden.
Jag såg även att du talade om Locke och rättigheter; jag antar att du då menade naturliga rättigheter. Filosofen Alasdair MacIntyre sa en gång något i stil med: Naturliga rättigheter påminner mig om spöken och häxor; det pratas mycket om dom men varje försök att visa deras existens har slutat i ett misslyckande.
Payam, du tar upp två diskurser, klassamhälle och rättigheter.
Vad gäller hur ett klassamhälle borde definieras är du inne på en väg som många andra inte kunnat urskilja. De ser ett samhälle med olikheter och olika villkor som ett klassamhälle oberoende av orsaken. Då blir även ett meritsamhälle ett klassamhälle och ordet förlorar sin mening.
Vi kan alltså avskaffa klassamhället genom att eliminera sociala "orättvisa villkor" eller sociala skrankor. Men om individerna inte visar sig vara ganska lika kommer de att utveckla olika välståndsnivåer.
Tidigare har man från vänsterhåll angripit sådana olikheter med hjälp av utilitarismen (som är en teori om det goda och inte det rättvisa). Grunden för denna är dock obestämd. Rawls har dock tänkt sig att utilitarismen skulle kunna bestämmas i ett samhällskontrakt (i en OP).
Men Rawls finner att U inte skulle väljas i OP bakom "okunnighetens slöja". Valet skulle istället falla på en princip som garanterade de sämst ställdas absoluta nivå.
Utifrån detta har de som förordar en mera långtgående utjämning (som ett tag U såg ut att leda till) försökt argumentera för att skillnader i välstånd som inte beror på ambition skall elimineras. Detta motiveras med rättviseskäl utan att någon teori om rättvisa som underbygger detta krav kan anföras (dvs den saknade teori X).
Strävan efter denna utjämning riktar sig alltså inte mot klassamhället i första hand utan mot (i praktiken) alla välståndsskillnader i samhället eftersom de ytterst beror på medfödda egenskaper.
När det gäller grundläggande rättigheter kommer dessa indirekt att ge ett skydd för friheten. Därmed blir det omöjligt att i strid mot betalarnas vilja bedriva omfördelning. Här finns två synsätt på vad som återstår för staten att göra: Nozick och Rawls.
Med rättigheter som inte favoriserar någon grupp kommer alla att få "en chans att skapa sig välstånd". Problemet är att inte alla har samma förmåga och då kan skillnaderna bli stora.
De som i detta läge tar lätt på rättigheterna menar att alla skall ha lika rätt att roffa åt sig lika mycket välstånd som alla andra. Hur detta skall motiveras närmare konkretiseras inte. Jag tycker det mest liknar maximen "makt är rätt". Tar man fasta på denna kan lika gärna fascism bli resultatet.
Sverige med sina höga skatter (48%) och stora sociala sektor använder ganska mycket tvång. Modellen är starkt omfördelande och ca 60 procent av medborgarna får över hela livet ett tillskott av resurser från andra medborgare. Det bidrar till att ojämnhetsindex är 0,23 (Gini).
USA som använder mindre tvång (skatterna 28%) har betydligt mindre utjämning, ojämnhet 0,38. Ojämnheten kan dock också bero på de i USA stora inkomstskillnaderna före utjämning genom att det går att tjäna pengar där på ett helt annat sätt.
Mindre tvång och lägre skatter behöver dock inte betyda stora ojämnheter. Australien har skatter på 31 procent av BNP men ett ojämnhetsindex på 0,30.
Jag finner det vara orättvist att ca 60 procent av folket livsvarigt i större eller mindre omfattning skall snylta på andra. De borde i större utsträckning kunna klara sig med vad de själva kan åstadkomma. Visa mig den rättviseteori som går emot denna slutsats!
Man behöver inte anta att det finns "naturliga rättigheter" för att kunna använda en rättighetsteori som grund för ett lands författning. (MacIntyre behöver inte ens vara en auktoritet - han ses av några som en konservativ knök.)
/DNg
jag använda mig inte av MacIntyre som auktoritet; jag tyckte mest liknelsen med spöken och häxor var underhållande :)
"Vi kan alltså avskaffa klassamhället genom att eliminera sociala "orättvisa villkor" eller sociala skrankor." Jag håller med; för mig är inte klass ojämlikhet i sig utan orsaken till ojämlikheten. Vi verkar överens.
Jag tror faktist inte att ojämlikheten skulle bli alltför stor i ett klasslöstsamhälle; de skillnader som skulle finnas tror jag skulle vara accepterbara och jag tror att de som hade de mindre bra skulle kunna senare i livet få det mer bra. Jag tror även många som hade det mindre bra skulle acceptera skillnaderna eftersom de uppkommit i ett klasslöst samhälle. Naturligtvis skulle vissa känna avundsjuka el liknande; men jag tror det minskar i ett klasslöst samhälle.
Dock anser jag att om skillnaderna i ett samhälle blev alltför stora, trots klasslöshet, så skulle jag vilja se lite omfördelningspolitik. Jag tror inte det är bra för medborgarna i ett land att skilja sig så mycket att de nästan inte längre har någonting gemensamt. Jag tycker även att om vissa har det ofantligt mycket bättre än en stor del av befolkningen så är omfördelning rättfärdigad.
I slutändan handlar politik för mig om att vara pragmatisk. Jag har inte ett värde eller ett mål, t.ex rättvisa eller frihet, som mål. För mig handlar det om att i varje fall göra avvägningar och försöka se helheten. I vissa fall anser jag att frihet är eftersträvansvärt i vissa fall anser jag jämlikhet eftersträvansvärt.
Payam, det är naturligtvis enkelt att raljera med forna tiders politiska filosofi som var tvungen att hålla sig väl med kyrkan och troende medborgare. Bentham tyckte att naturliga rättigheter var nonsens på styltor för att kunna introducera sin utilitarism. Men den byggde på en helt oredovisad grund.
Med rättigheter tex härledda från en OP enligt Rawls får vi inte ett klassamhälle. Frågan är då om ditt förslag att ett pragmatiskt synsätt skulle vara bättre. Är det inte just pragmatism som ofta medfört att klassamhället kunnat bevaras? Eftersom pragmatism bygger på principlöshet, ja rentav opportunism, kommer ju inte nödvändigtvis dina mer egalitärt inriktade pragmatiska överväganden att bli tongivande. Hur skall egentligen kontroverser mellan pragmatiker avgöras?
Politisk filosofi är inte detsamma som politisk demokrati. Därför kan inte hänvisning till deomkratin användas för att komma ur dilemmat, vilket Mikael Olsson föreslog ovan.
Men inte ens en så slagkraftig politisk filosofi som utilitarismen är garanterat emot ett klassamhälle. Det blir en empirisk fråga. Antag att den övre delen av folket skulle uppleva mera lycka om utbildning och trevliga jobb i hög grad var reserverade för dem. Om den nedre halvan uppfattade detta som en naturlig ordning skulle missnöjet hållas nere. Intelligenta personer i den undre klassen skulle ha som uppgift att hjälpa sina klassbröder och inte att förverkliga sig själva. Om det kan anses ge större nettolycka så är klassamhället det som är det önskvärda enligt utilitarismen.
Vi måste först härleda vissa principer för hur samhället skall vara inrättat. Därefter kan politisk-pragmatiska överväganden träda in för att lösa mer dagsaktuella och konkreta problem.
/DNg
Jag skulle snarare säga att pragmatism är en mångfald av principer istället för en principlöshet eller en dogmatisk syn på politiken. Naturligtvis blir konverser mellan pragmatiker ingen lätt sak, men att pragmatiker resonerar sig fram till vad man bör göra tror jag är nyttigt; jag tror inte att full enighet är möjlig elelr önskvärd.
Hurusom har det varit en givande disskusion.
MVH // Payam
Politisk filosofi är förvisso inte detsamma som politisk demokrati, men min politiska filosofi går ut på att politisk demokrati (i form av majoritetens "tyranni") är det enda legitima sättet att stifta lagar.
För övrigt är jag övertygad utilitarist och emot ett klasslöst samhälle.
Skicka en kommentar
<< Home