Otur att euron infördes strax före krisen?
Har dagens ekonomiska kris blivit lindrigare genom att man har euron och valutaunionen? Eller är det tvärtom otur att Europa hade euron när den amerikanska finanskrisen kom?
Hur kunde det gå så illa för euroländerna? Bara i år har skuldkrisen kostat sex regeringschefer jobbet, skrev Rolf Gustavsson i SvD igår (han har varit korrespondent i Bryssel). Det som började med en sprucken prisbubbla på den amerikanska bostadsmarknaden har i Europa utvecklats till "en pysande politisk bubbla". Men berodde detta på att "giftiga amerikanska derivat" utlöste en statsskuldkris i Europa? En sådan beskrivning leder lätt till missuppfattningar.
Bostadsbubblan i USA ledde till en finansiell påfrestning på den amerikanska ekonomin. Genom hanteringen av Lehman Brothers utbröt en svår finanskris med viss spridning till Europa. Men det var den härigenom framkallade kreditkontraktionen vilken medförde en svår lågkonjunktur som avslöjade ekonomiska brister som framkallade skuldkrisen.
Vilka var dessa brister? I Europa hade man i början av 00-talet infört en valutaunion. Istället för 17 enskilda valutor, som automatiskt skulle ha pressats av marknadskrafterna, införde man ett valutasystem som ersatte marknaden med politiska regleringar. Dessa visade sig vara otillräckliga och snedvridande. Låg ränta och generösa lånemöjligheter lockade några av medlemsländerna att både utveckla en försvagad konkurrenskraft, en lånebubbla på bostadsmarknaden och/eller en långsiktigt alltför stor skuldsättning. Några marknadskrafter, som skulle ha stoppat detta genom valutakriser eller kapitalflykt, fanns inte kvar.
När lågkonjunkturen kom avslöjades de tidigare excesserna. Ovanpå de strukturella budgetunderskotten kom nu konjunkturbetingade underskott. Bostadsbubblorna i Irland och Spanien punkterades. Den grekiska skuldsituationen framstod genom ett avslöjat statistikfusk plötsligt som helt ohanterlig med stigande räntor som följd - vilket gjorde situationen katastrofalt ohanterlig med konkurs (50%) som följd. Genom detta fick marknaden upp ögonen för risken att höga skulder i andra länder lätt också skulle kunna bli ohanterliga om räntorna blev högre. Då krävde långivarna högre ränta och gjorde så skuldsättningen ohanterlig.
Den möjlighet att bekämpa krisen långsiktigt genom egen valuta, som skulle ha kunnat devalveras, fanns inte längre. Någon centraldirigerad krisbekämpningspolitik utöver sänkningar av styrräntan i EU17 fanns inte istället. Räntesänkningar hade f ö alltid kunnat göras i 17 länder med egen valuta. Så vilken var eurogrundarnas idé om hur en lågkonjunktur skulle bekämpas? De kanske inte trodde att det kunde bli några lågkonjunkturer? Eller de kanske föreställde sig att hela eurozonen skulle se ut som Sverige idag? Då skulle en lågkonjunktur snabbt gå över utan självförstärkande skuldkriseffekter.
Det verkar i varje fall varit otur för Europa att man infört en destabiliserande valutaunion 7-8 år innan den svåra finanskrislågkonjunkturen drabbade kontinenten. Tänk vad mycket lindrigare krisen hade blivit med 17 olika valutor.
Läs även andra bloggares åsikter om eurokrisen, finanskrisen, skuldkrisen, Europa, eurozonen, euron, EU17, EMU, lågkonjunktur, stabiliseringspolitik, nationalekonomi, statsbankrutt, konkurs, ekonomi, politik på intressant.se
Etiketter: nationalekonomi
posted by Danne Nordling @ 02:34
4 comments
.
4 Comments:
"Tänk vad mycket lindrigare krisen hade blivit med 17 olika valutor."
Mig veterligen så har ALLA valutaunioner i världshistorien misslyckats. Bretton Woods 1971, ERM 1992 och nu EMU 2011/2012.
Trots detta faktum så körde politikerna i genom EMU.
En återgång till nationella valutor och centralbanker, nationell penning- och finanspolitik samt mellanstatligt och ej överstatligt är vägen framåt. Vill man ha en gemensam valuta så finns redan guld och silver som alla varor och tjänster kan prisättas i och dessa valutor har aldrig förlorat hela sitt värde så länge de funnits. Snacka om kvalitet.
Ett alternativ är att trycka pengar och köpa obligationer, då får vi "short term gain and long term pain", det andra är att låta alla banker och länder som inte kan betala gå i konkurs för maximal skuldnedskrivning som ger "short term pain and long term gain".
Förhoppningsvis spricker både EMU och EU(SSR) snart så att Europa kan börja om med ett mellanstatligt samarbete mellan fria och självständiga demokratiska nationer.
Det finns väl ca 200 länder där ute och de flesta har en egen valuta, och många har en valuta som flyter. Det fungerar hyfsat, mycket bättre än euron iaf. Det vi ser är ungefär vad Milton Friedman förrutspådde, vid första allvarliga kris i Europa så skulle det kollapsa.
Felet med euron är inte att vi i Europa använder samma mynt och sedlar. Felet är att vi får en centralplanerad penningpolitik på köpet.
Lösningen är att ha en uppbackad valuta, tex. baserad på guld. Då behövs ingen centralbank som ska ratta ekonomin efter ett planekonomiskt index (läs KPI) för hela kontinenten utan priset sätts av utbud- och efterfrågan. Vill många låna så går räntan upp och om många vill spara så sjunker den. Vi slipper den osunda kreditexpansion och den efterföljande kraschen.
Innan politiker och nationalekonomer inser detta så är det trots allt bättre att vi kör med de nationella valutorna, centralplanering är då i synk med all annan centralplanering resp. land håller på med.
Johnny, jag tror att det bästa är att försöka undvika en totalt förödande krasch i Europa och sedan successivt åtgärda obalansproblemen.
'Skatt är Stöld', min analys byggde på att det var den enhetliga valutan som både försvagade Piigs när finanskrisen kom utifrån och nu förhindrar att verkningsfulla motåtgärder kan vidtas för att komma ur krisen. Följden blir att hela Europa kan råka i kris och krascha.
Frågan som du aktualiserar är huruvida t ex guldmyntfot är lösningen. Jag tolkar denna frågeställning som långsiktigt framåtinriktad - dvs när dagens kris är över inför vi guldmyntfot i Europa.
Den abstrakta teorin om gmf säger tillsammans med kvantitetsteorin att länderna skulle konvergera mot balans i utrikeshandeln och prisstabilitet. Men praktiken är betydligt mera problematisk.
Ta ett stiliserat exempel som har bäring på dagens situation. Tyskland strävar efter ett handelsöverskott och istället för att låta detta höja priserna lånar man ut pengarna till Spaniens fastighetssektor. Där tror man att det kommer att bli stor efterfrågan på hus, både för spanjorer och utlänningar.
Spanien anställer successivt 10 procentenheter av de arbetslösa i byggsektorn och kringliggande aktiviteter. Byggena och byggnadsarbetarna kräver mera varor som importeras utifrån. Underskottet i Spaniens handel motsvaras av ett överskott i Tysklands. Allt ser ut att gå bra. De tidigare arbetslösa kan få nya bostäder i tätorterna. Lönerna stiger. Utlänningarna köper semesterbostäder.
Just när byggandet tillgodosett det mesta av efterfrågan för spanjorerna själva kommer en finanskris genererad i USA. Utlänningarna vill sälja sina hus. Spanjorerna blir arbetslösa och flyttar ut på landet hem till byn. Byggindustrin och kringaktiviteterna kollapsar. Sparandet ökar och importen minskar. Staten lånar utomlands för att kunna ge socialhjälp till de arbetslösa. Samtidigt går exporten dåligt eftersom byggindustrin drivit upp lönerna.
Nu vill tyskarna ha snabba återbetalningar av lånen. Men Spanien är utan pengar på kort sikt. Tysklands lån betalas med dyra utländska lån på annat håll. Men om den automatiska, interna devalveringen inte hinner rätta till utrikeshandeln kommer Spanien att få ställa in betalningarna.
Vilken mekanism i guldstandarden skulle kunna förhindra en process av ovanstående slag?
/DNg
Till att börja med är det inte guldmyntfot jag efterfrågar, dvs att staten säger att belopp x i en valuta motsvar mängd y guld. Detta har provats ett otaligt ggr i historien och misslyckats.
Vad som krävs är att valutan är den fysiska varan. Om vi tar guld som exempel så måste det finnas guldtackor i ett kassavalv och sen handlar man med certifikat för att slippa köra runt med guldet.
När det gäller ditt exempel vet jag inte vad jag ska säga. Om det är så att folk får förändrade preferenser eller man får externa chocker så kommer det så klart påverka ekonomin.
Ett uppbackat system betyder inte att en part inte kan misslyckas med att betala tillbaka ett lån. Poängen är att man slipper det som skapar kriserna då systemet hela tiden är i balans (man kan inte låna mer än det sparas).
Om ett lån förfaller så är det inte märkvärdigare än när utsikterna för ett börsnoterat företag försämras. Tråkigt för de som investerade i aktien, men den reala ekonomi berörs inte. Det spelar ingen roll om det är A eller B som äger aktieposterna(eller certifikaten).
En bankkonkurs är inte värre än när ett parkeringsgarage går omkull. Kunderna kan fortfarande hämta ut sina bilar.
Skicka en kommentar
<< Home