fredag, april 06, 2012

Sänkt marginalskatt utan kameral kostnad

Det går att sänka marginalskatterna 5 procent utan att det blir något skattebortfall. Pensionsavdraget kan avskaffas och jobbskatteavdraget justeras, menar debattören E-L Ahlqvist. Men finns det något tryck i frågan? Oppositionen lovar höjd marginalskatt istället.

Timbro presenterade vid ett seminarium häromdagen en liten skrift med titeln Fem reformer som inte kostar en spänn (red Peter Santesson). Syftet är att visa att reformer och ökade offentliga utgifter inte är samma sak. I skriften ger forskare, journalister och debattörer konkreta förslag på åtgärder som inte kräver ett budgetöverskott i utgångsläget. Från skattesystemet och rättssäkerheten till vårdens finansiering och polisens organisering - det finns flera möjligheter även för en regering som säger sig värna om överstarka statsfinanser.

I skriften medverkar Eva-Lena Ahlqvist (skatter), Andreas Bergh (skatteoml), P J Anders Linder (rättssäker företagsbesk), Mattias Lundbäck (sjukv, länk ov) och Krister Thelin (polisorg). Här ska jag enbart granska Ahlqvists skatteresonemang närmare. Det är rubricerat "Sänkta marginalskatter - möjliga steg i rätt riktning.

Ahlqvist, som jobbat på DI, konstaterar att den statliga inkomstskatten, som orsakar marginalskatterna, tar in knappt tre procent av alla skatter i Sverige. Den s k värnskatten (5 extra procentenheter marginalskatt) tar in tre promille. Statsskatten betalas av 1 059 000 personer eller 15 procent (2010). Av dem betalar 348 000 dessutom värnskatt. Det rör sig om 4,9 procent av skattebetalarna. Värnskatten utgör en begränsad del av deras skatt. Därför blir den 0,3 procent av de totala skatterna eller ca 4,5 mdr kr.

Höga marginalskatter har en skadlig effekt på arbetsutbudet. Därför bör de sänkas. Detta har varit huvudargumentet i marginalskattedebatten i många decennier. Att marginalskatterna är orättvisa har inte bitit på ens den borgerliga opinionen även om det funnits latenta sympatier för denna syn. Skattedebatten har varit nästan helt pragmatisk. Alla skulle tjäna på sänkta marginalskatter. Men om detta leder till en minskning av skatteinkomsterna skulle andra tvingas betala högre skatt för att kompensera bortfallet. Det har framstått som en politiskt omöjlig idé. Därför har den tillfälliga värnskatten blivit bestående.

Nu menar Ahlqvist att det skulle vara en bättre väg att istället sänka den 20-procentiga statsskatten. Över en miljon personer skulle få starkare incitament att arbeta - inte bara 348 000. Men då blir intäktsbortfallet större eller ca 9,5 mdr kr för 5 procentenheters sänkning (till 15 %). Några beteendeförändringar ("dynamiska effekter") får man inte räkna med enligt konventionerna i debatten. Dock har så skett för några år sedan i en rapport av professor Bertil Holmlund (bart mars-08).

Genom att avskaffa pensionsavdraget och genom vissa tekniska justeringar av jobbskatteavdraget ovanför brytpunkten anser Ahlqvist att det går att skrapa ihop så mycket pengar att statsskatten kan sänkas med 4-5 procentenheter utan att kameralt sett försämra budgetsaldot. Denna modell ger upphov till ett antal principiella frågor kring ambitionerna att sänka marginalskatterna.

Att inte avskaffa värnskatten men ändå uppnå en lika stor sänkning av marginalskatten som dessutom ännu fler får del av är naturligtvis höjden av politisk fingerfärdighet. En nackdel är att det blir kvar en kraftig progressivitet i skatteskalorna genom att skatten i runda tal först stiger från 32 till 47 procent och därefter till 52 procent. Men det skulle vara ett steg på vägen mot att nästan helt avskaffa statsskatten.

Finansieringen genom breddade skattebaser är den gängse för marginalskattereformer. Men detta sätt att resonera är ändå defensivt. Om det skulle tillsättas en ny skatteutredning skulle det kanske gå att få majoritet för något sådant. Men som ensidig åtgärd från regeringens sida finns det risk för att oppositionen skulle börja kritisera att pensionspremieavdraget avskaffades. Ahlqvist konstaterar att det är många låg- och medelinkomsttagare som drar av för pensionsförsäkringar i tro att det skulle vara lönsamt. Det skulle gå att utnyttja partipolitiskt. I verkligheten är det bara sådana höginkomsttagare, som betalar marginalskatter på 52-57 procent och sedan vid pensioneringen kommer ner till 32, som gör en vinst.

Slutligen återstår frågan huruvida det finns ett politiskt tryck för att sänka marginalskatterna. Ju mer Anders Borg angriper bankerna, företagens bonusar och storföretagens skatteaffärer i den offentliga debatten istället för i slutna rum, desto mer skeptisk kommer opinionen att bli till något som kan uppfattas som ytterligare lättnader för "de rika". Då går det som på 60-talet när den tidens stor skatteutredning föreslog sänkta marginalskatter. Genom den nya vänsterns framgångar åren därefter blev resultatet istället en höjning av marginalskatterna vid reformen 1971 och ett skattesystem som bidrog till att förstöra Sveriges ekonomi under flera årtionden.

Intressant är att Socialdemokraterna kanske ändrat tonläge i de fördelningspolitiska frågorna. Varken partiledaren Stefan Löfven eller ekonomitalespersonen Magdalena Andersson har gått ut hårt mot att regeringen sänkt skatterna mest för "de rika". Denna argumentation var tidigare delvis ohederlig eftersom den byggde på att pensionärerna (som har lägst inkomster) inte fick del av jobbskatteavdragen (bart feb-11). Även modest avlönade löntagare blir "rika" i den debatten. Däremot vill de höja marginalskatterna genom att ta bort jobbskatteavdragen med början för personer som tjänar en bit över 40 000 kr/mån.

I en tidsanda där oppositionen vill höja marginalskatterna och Moderaterna inte vill ta bort värnskatten utan istället angriper "de rika" finns det inte några riktigt goda utsikter att få till stånd en marginalskattesänkning även om den kan finansieras. En sådan reform förutsätter att det skapas tryck i frågan som leder till mera allmänt missnöje. Men det tycks inte de organisationer som traditionellt haft frågan som ett viktigt reformkrav längre tänka på.

Andra bloggar om: , , , , , , , , , , , , , intressant.se

Etiketter:

7 Comments:

At 06 april, 2012 13:31, Anonymous Kalle said...

Det handlar nog även om en ren röstoptimering. Hur många röster förlorar man vänsterut på att ta bort värnskatten jämfört med hur många man vinner. Av de 348000 utgår jag från att de flesta redan röstade på alliansen i förra valet. Och frågan om man ska förlora dessa om man behåller värnskatten blir ganska retorisk, för vart skulle dessa ta vägen. Det finns ju inga alternativ.

 
At 06 april, 2012 16:32, Blogger Danne Nordling said...

Kalle, det är ren logik baserad på medianväljarteoremet. En regering som vill behålla makten struntar i sin egen ideologi och för lika gärna motsatt politik.

Jag tror att det börjar bli dags att väcka upp politikerföraktet igen.
/DNg

 
At 06 april, 2012 20:48, Anonymous Kalle said...

Sen får de nog även ta med i beräkningen att de 348000 förmodligen är mer vältaliga och kanske inflytelserika via olika media, som den ökända bloggosfären. Så det är nog inte ren röstmatematik som 1+1=2, utan kanske 1+1*k=5. Men förmodligen har schlingmann järnkoll på eventuella konstanter och faktorer i ekvationen. Man behöver faktiskt inte förfalla till politikerförakt.

 
At 06 april, 2012 21:19, Blogger Niclas Virin said...

Jag hann inte reagera vid presentationen av Eva-Lena Ahlqvists förslag att finansiera (om det nu skulle behövas) sänkningen av statsskatten med att avskaffa avdragsrätten för pensionsförsäkringspremier. Vid ett fullständigt avskaffande måste rimligen skatteplikten för utfallande pensionsförsäkring avskaffas, och då lär inte skatteinkomsterna öka.

Annars håller jag med henne om att avdagsrätten borde avskaffas. Det är närmast skamligt att med skatteargumentet lura unga människor med låga inkomster att köpa pensionsförsäkringar. Ingen vet vilken skattesats som gäller när pensionen faller ut, men själva hoppas de väl att de då har höga pensioner efter en framgångsrik professionell karriär. Då kan systemet bli till deras nackdel.

Å andra sidan har pensionssparalternativet kanske visst berättigande i ett skattesystem med låg progressivitet. Skälet till att avdragsrätten på sin tid reducerades var ju att personer med mycket stora inkomster och mycket hög progression gjorde stora engångspremiebetalningar och flyttade ut innan försäkringarna föll ut.

 
At 07 april, 2012 12:14, Anonymous Johnny said...

Politikerföraktet är väl värt att utveckla:

At the root of this growing evil is the very nature of bureaucracy, especially political bureaucracy. French economist Frédéric Bastiat offered an early warning in 1854 that laws, institutions, and acts — the stuff of political bureaucracy — produce economic effects that can be seen immediately, but that other, unforeseen effects happen much later. He claimed that bad economists look only at the immediate, seeable effects and ignore effects that come later, while good economists are able to look at the immediate effects and foresee effects, both good and bad, that come later.

Rules of Bureaucracy

Rule #1: Maintain the problem at all costs! The problem is the basis of power, perks, privileges, and security.

Rule #2: Use crisis and perceived crisis to increase your power and control.

Rule 2a. Force 11th-hour decisions, threaten the loss of options and opportunities, and limit the opposition’s opportunity to review and critique.

Rule #3: If there are not enough crises, manufacture them, even from nature, where none exist.

Rule #4: Control the flow and release of information while feigning openness.

Rule 4a: Deny, delay, obfuscate, spin, and lie.

Rule #5: Maximize public-relations exposure by creating a cover story that appeals to the universal need to help people.

Rule #6: Create vested support groups by distributing concentrated benefits and/or entitlements to these special interests, while distributing the costs broadly to one’s political opponents.

Rule #7: Demonize the truth tellers who have the temerity to say, “The emperor has no clothes.”

Rule 7a: Accuse the truth teller of one’s own defects, deficiencies, crimes, and misdemeanors.

 
At 07 april, 2012 12:53, Anonymous Johnny said...

För att expandera politiker och byråkrat föraktet postar jag lite sköna detaljer:

Rules of Bureaucracy

Rule #1: Maintain the problem at all costs! The problem is the basis of power, perks, privileges, and security.

Teasley correctly points out that problems, not solutions, are the basis of bureaucratic power, perks, privilege, and political security. In politics, the tougher the problem appears, the more resources must be devoted to it. Political careers have been made by bureaucrats promising to fix problems. Bureaucrats feign trying to fix problems while usually making them worse. This is because maintaining the problem creates constituent dependency and allows the bureaucrat to show tangible evidence that he or she is working hard for constituents and their cause. It also allows bureaucrats to spend lavishly and, seemingly endlessly, on new government programs and employees. Examining the three "wars against" created by politicians in the last 50 years provides ample illustration of rule #1.

The War on Poverty

In 1964 President Lyndon Johnson declared the war on poverty. This led to an explosion of poverty programs including the Economic Opportunity Act, the Office of Economic Opportunity (OEO), the Job Corps, Volunteers in Service to America (VISTA), Upward Bound, Head Start, Legal Services, the Neighborhood Youth Corps, the Community Action Program (CAP), the College Work Study Program (CWSP), and recently the new White House Office of Urban Affairs. Texas A&M economics professor Edgar K. Browning estimates that 80 targeted federal, state, and local government programs comprise the legions in this war. US Census figures show that in 1964, the year this "war" began, the poverty rate was 15 percent and in 2010 it was 15.1 percent. Any fifth-grader can see that there hasn't been much progress on the poverty front, especially given the trillions of dollars spent since then. Not surprisingly, once started, most of these programs have never gone away and demand an ever-increasing amount of taxpayer dollars.

http://mises.org/daily/5955/The-Seven-Rules-of-Bureaucracy

 
At 09 april, 2012 01:06, Blogger Danne Nordling said...

Niclas, du pekar på möjligheten att Eva-Lena Ahlqvist inte räknat rätt. Om den begränsade avdragsrätten avskaffas samtidigt som alla utfallande pensionsförsäkringar skattebefrias är det nog mycket sannolikt att det kan bli förlust för statskassan. Det är ju endast en liten grupp som har större avdragsrätt än skatten på den utfallande pensionen.

Hon utför inget sådant kalkylerande i boken i varje fall.
/DNg

 

Skicka en kommentar

<< Home