fredag, juni 29, 2012

Under galgen lät Merkel bli att sänka Spanien och Italien

Att inte göra ont värre ses som en positiv utveckling för Europa. Men Merkel har gjort mycket för att hindra en välgörande tillväxt och borde kritiseras för detta. Nu är den viktiga frågan hur respiten ska användas för att få ordning på de svaga länderna - inte hur de ska hindras att ställa till problem långt in i framtiden.

Under natten till fredagen gick Tysklands förbundskansler Angela Merkel med på att låta EU:s räddningsfonder ge direkt stöd till svaga länders banker genom lån och kanske direkta rekapitaliseringsåtgärder samt att fonderna också ska få köpa krisländernas statsobligationer. Detta medför att räntorna kan hållas nere. Dessutom ska räddningsfonderna inte få förtur vid återbetalning av lån från bankerna, vilket också kan lugna investerarna och sänka räntorna.

Många bedömare samt också aktiemarknaden och räntemarknaden har upptagit beskeden från EU-toppmötet positivt. Dessa beslut skulle varit otänkbara för några månader sedan enligt EU-kommissionens ordförande José Manuel Barroso. Det är ett märkligt besked. Om Spaniens och Italiens kriser hade eskalerat till bankruttnivå redan för ett par månader sedan skulle alltså statsbankrutterna nu spridit sig över hela Europa.

Det borde vara självklart att några åtgärder måste vidtas när bankrutterna närmar sig i två av de största av Europas ekonomier. Men Merkel har nu i mer än två års tid gjort nästan allt hon kunnat för att bromsa konkreta räddningsoperationer. Motivet för detta uppgav hon för någon vecka sedan vara de legala hinder som EU:s regelverk sätter upp mot stödåtgärder. Man borde då fråga hur dessa legala hinder kan sättas ur spel genom "utpressningstaktik" från Spanien och Italien när det gäller den "tillväxtpakt" (120 mdr €) som Merkel gärna ville få igenom på toppmötet. Det var en av de långsiktiga åtgärder som skulle sättas in istället för konkreta insatser i det akuta skedet och som jag varnade för i min artikel 24 juni-12.

Att Merkel nu gör en omvändelse under galgen har hon redan fått hård kritik för av sina egna parlamentsledamöter i förbundsdagen. De har också låtit anmälningarna hagla över författningsdomstolen som inom en vecka kanske kommer med ett underkännande av hela den akuta delen av räddningsinsatser som EU:s toppmöte kom fram till. En av dessa är att räddningsfonderna ska tillåtas sätta in pengar direkt i svaga länders krisbanker istället för att låta pengarna först öka respektive lands budgetunderskott och statsskuld. Detta satte Merkel stopp för i ett tidigare skede trots att det borde varit självklart att en sådan ordning innebar att en stor del av pengarna då skulle kastas i sjön och inte få någon verkan (bart 2/6-12).

Det är tydligt att Merkels position på hemmafronten är mycket svag och att det ytterst är oförmågan att hantera en ganska utbredd, dogmatisk opinion både hos väljarna och hos vissa av parlamentarikerna som gör att hon inte vill förhandla om ens akuta insatser för att stabilisera den europeiska ekonomiska utvecklingen. Historiens dom över Merkel kommer att bli hård. Men redan idag borde hon utsättas för mer kritik. Det är självklart att EU på ett eller annat sätt måste undvika att kasta in regionen i totalt kaos. Den viktiga frågan är istället hur eurokrisen och skuldkrisen ska bekämpas mera varaktigt. Och då menar jag inte åtgärder för att på lång sikt kunna undvika en ny skuldkris i svaga länder, även om Europas ledare har en perverterad faiblesse att diskutera sådant istället.

Om euron ska räddas "till varje pris" måste dagens situation kunna visas gå mot en stabilisering utan att några ekonomiska eller politiska "under" ska inträffa. Vi kan inte räkna med att världskonjunkturen kommer att intensifieras så att Europas svaga länder kan öka exporten exceptionellt. Inte heller kan vi räkna med att bankunion, insättningsgarantier eller ens ett gemensamt finansdepartement i Bryssel för EMU-länderna kommer att klara att få upp tillväxten i de svaga länderna. Allt hopp sätts tydligen till att en drakonisk åtstramningspolitik inom ramen för orubbliga växelkurser ska göra en del företagare så förhoppningsfulla att de börjar investera i nya anläggningar med flera anställda och andra att starta nya företag som ger tusentals jobb.

Det skulle vara intressant att se en teoretisk kalkyl som visar att åtsramning i en stor del av Europa kan ge tillväxt samtidigt som växelkurserna hålls oförändrade. Och finns det något empiriskt exempel som visar att detta skulle vara en framkomlig väg? Är det istället kanske så att man ändå hoppas på ett under?

Läs även andra bloggares åsikter om http://bloggar.se/om/Merkel" rel="tag">Merkel, http://bloggar.se/om/euron" rel="tag">euron, http://bloggar.se/om/eurokrisen" rel="tag">eurokrisen, http://bloggar.se/om/skuldkrisen" rel="tag">skuldkrisen, http://bloggar.se/om/Europa" rel="tag">Europa, http://bloggar.se/om/EMU" rel="tag">EMU, http://bloggar.se/om/EU" rel="tag">EU, http://bloggar.se/om/r%E4ddningspaket" rel="tag">räddningspaket, http://bloggar.se/om/Spanien" rel="tag">Spanien, http://bloggar.se/om/Italien" rel="tag">Italien, http://bloggar.se/om/nationalekonomi" rel="tag">nationalekonomi, http://bloggar.se/om/%E5tstramning" rel="tag">åtstramning, http://bloggar.se/om/ekonomi" rel="tag">ekonomi, http://bloggar.se/om/politik" rel="tag">politik på intressant.se

Etiketter:

7 Comments:

At 30 juni, 2012 16:57, Anonymous Per said...

Om den dogmatiska opinionen fått bestämma hade väl situationen varit betydligt bättre idag? Dvs om Merkel o Co hållts sig till de regler som eurosamarbetet bygger på och inte börjat rädda långivare till Grekland.

 
At 30 juni, 2012 18:27, Anonymous Patrik said...

Ja, Merkel gjorde fel - hon skulle inte gett efter en tum. Du tycker tydligen hon skulle gett efter mycket mer. Min bestämda åsikt är att de som inte skuldsatt sig ska aldrig betala för de som skuldsatt sig, och de som lånat ut pengar ska stå sitt kast om det blin.r konkurs. Det ska gälla i alla sammanhang. Banker ska tas över av stater (tillfälligt) och bankens aktieägare ska förlora hela aktievärdet om en bank går omkull, sen kan staten sälja ut banken igen på ett sådant sätt och vid en tidpunkt när staten fått tillbaka pengarna. Rent spel måste gälla!

 
At 30 juni, 2012 23:35, Blogger ekvationsteorin said...

"A Manifesto for Economic Sense"
Paul Krugman och Richard Layard
http://www.manifestoforeconomicsense.org/
Läsvärt.

Frågan hur man ska stimulera ekonomin utan att skulderna ökar gav dom inget bra svar på.
Kan lösningen vara så enkel som QE och lönestopp?
Ingen skuld skapas och lönestoppet förhindrar all inflation.



Danne jag väntar på din lösning.
"Hur Europa ska räddas får jag återkomma till.
/DNg"

 
At 01 juli, 2012 10:20, Anonymous Per Fredö said...

Det verkar som om lösningen på lånekrisen, vilka de drabbade länderna själva bär skulden till, skulle vara nån slags blandning av Marshallplan, Keynes, Krugman och nu senaste Hollande.

Vi klarade ju av vår egen finanskris i början av 90-talet genom att stimulera ekonomin via en kraftigt ökad statsskuld, detta från en låg nivå dock, samt att staten räddade banker i kris.

Problemet nu är väl att att den modellen i ett europeiskt perspektiv kommer att medföra att långivaren Tyskland då måste räkna med högre räntor med exempelvis ett land som Spanien får lägre.
Dock troligtvis bara tillfälligt om inga verkliga strukturförändringar sker.

Samtidigt kan dessa länder inte kontrollera sina egna pengar. Det gäller också Frankrike.

 
At 01 juli, 2012 10:25, Anonymous Kalle said...

Krugmans Manifesto, läsvärt:
http://www.manifestoforeconomicsense.org/

 
At 01 juli, 2012 22:01, Blogger Danne Nordling said...

Per, du lanserar en intressant hypotes om eurons ursprungliga konstruktion. Den var kanske så smart uttänkt att när finanskrisen gav upphov till nästintill letala svårigheter för de svagaste länderna så skulle de automatiskt ha kommit på grön kvist om inte Merkel hade gjort eftergifter till deras långivare, vilket istället långsamt förvärrade situationen.

Min uppfattning är dock att euron konstruerades enligt "Bröli-principen". Jag råkade titta på ett ganska dåligt TV-program som heter "Pappas pengar" där sonen Bröli, 24 år, lovar heligt och dyrt att inte sprida räksalladen på korvarna i pappas helikopter om han bara får ta med dem. Men eftersom han mentalt befinner sig på en fyraårings nivå inträffar det pappan befarat i alla fall.

Eurons konstruktion var för svag redan från början. Bröli-typerna skulle ha motats bort eller kastats ut på ett tidigt stadium. Nu tog man med dem istället och de förstörde mycket både för sig själva och för de andra.

Det gäller då att torka ur smörjan ur helikoptern (EMU) innan den angriper vitala delar så att maskinen inte upphör att fungera. Detta fordrar aktiv uppstädning och går inte automatiskt.

Nu gäller det enligt min mening att kompensera för de brister som visade sig finnas inom EMU. Det gäller att rädda den akuta situationen så att man får respit att rekonstruera EMU. Då borde man inte dogmatiskt hålla fast vid principer som redan borde vara obsoleta. Alla åtgärder borde ses som tillåtna för att stabilisera situationen.

EU-ledarna borde presentera en översikt över olika sätt att rädda euron helt eller delvis. Från denna översikt borde de välja ett av sätten och därefter utarbeta mer detaljerade åtgärder som visar hur räddningen ska gå till. Den sämsta lösningen är den nuvarande ad hoc-politiken som mer och mer görs under galgen och som bara sprider osäkerhet med åtföljande stagnation.

Patrik, det är en god princip att de som blir räddade av andra ändå får stå sitt kast som aktieägare och tvingas förlora sitt kapital. Det kan ske genom utköp till en symbolisk summa från räddningfondernas sida, som sedan kan gå in med nytt kapital som säkrar bankerns fortlevnad. Att göra konkurs och slå söder existerande företag borde däremot undvikas, speciellt i en känslig situation där spridningseffekterna sannolikt är skadligt destruktiva.

En avvägning mellan konkurs och fortsatt låntagning borde också beakta att en konkurs betyder en defininiv förlust för fordringsägarna. Den har inte fördelen att de som skött sig inte behöver betala. Konkurs har traditionellt ansetts som en föraktlig utväg just av detta skäl.

En mer nyanserad avvägning borde också göras när man resonerar om en lindring av räntesatserna för de svaga länderna. De som skött sig kan nu få höga räntor på sina pensionsplaceringar mm genom lån till de svaga länderna. Samtidigt kan de små lån som de starka länderna behöver, fås till en realränta som är negativ. Reinfeldt verkar vara litet förmäten när han befarar att Sveriges räntefavörer pga krisen skulle bli mindre om man försökte hjälpa de svaga länderna till lägre räntor.

ekvteorin, jag ska fundera vidare på vilka typer av lösningar det finns. Ev hinner jag läsa Krugmans manifest om det är relevant.
/DNg

 
At 27 februari, 2017 03:42, Blogger Unknown said...

Du behöver en personlig eller företag lån utan stress och snabb godkännande? Om så är fallet, kontakta oss idag som vi för närvarande erbjuda lån till en ränta utmärkt. Vår lån är säkrad och säker, är våra kunders lycka vår styrka. För mer information kontakta oss på: mariaprestamos2006@gmail.com

 

Skicka en kommentar

<< Home