Fp-nej till expansiv politik

Carl B Hamilton, riksdagsman fp, angriper Assar Lindbecks förslag till mer expansiv finanspolitik med argumentet att den redan är mycket expansiv. Att den verkliga arbetslösheten är 15-20 % samtidigt som efterfrågan är god visar att problemet är strukturellt.

I Dagens Industri idag (17/8, pdf) angriper professorn i internationell ekonomi Carl B Hamilton (fp) sin forne kollega professor Assar Lindbeck för dennes utspel på ett moderatseminarium i Almedalen där han förordade en mer expansiv finanspolitik. Hamilton anför fyra argument mot Lindbeck [mina kommentarer inom klammer]:

1) Med rörlig kurs blir finanspolitiken ineffektiv. Det är penningpolitiken (räntan) som skall användas istället. Expansiv finanspolitik (sämre budgetsaldo) kan leda till stigande räntor [en psykologisk reaktion?] och då kan två saker hända: a) inflödet av kapital ökar och kronan stiger - då tappar exportindustrin jobb. b) spräckta utgiftstak minskar förtroendet för kronan, som sjunker och kapitalutflödet ökar. [Exportindustrin kan öka jobben.]

2) Expansiv finanspolitik är med nuvarande regeringskonstellation lika med ökade offentliga utgifter. Istället hade det behövts sänkta skatter för att reducera skattekilarna (marginaleffekterna). [Obs att detta inte är ett argument mot expansiv politik utan mot varianten där de offentliga utgifterna står för den primära ökningen ('injektionen').]

3) Överskottet på 6 procent (av BNP) i utrikeshandeln kan inte motivera en finanspolitisk justering.

4) Kravet på expansiv finanspolitik har reducerats till en fråga om att öka efterfrågan. [Det är trivialt eftersom det är avsikten med Lindbecks förslag.] Men det lämnar fältet öppet för särintressen (LO,TCO,Ohly) som inte har intresse av strukturreformer mot arbetslösheten.

Finanspolitiken är i själva verket redan expansiv, menar Hamilton: räntan är rekordlåg 1,5 procent, statsbudgeten visar undersktott 2,1 proc av BNP -04 och 1,5 proc -05, konjunkturen förutses bli starkare. Även en inbiten keynesian bör tveka att stimulera i uppåtgående konjunktur.

[Men hur ställer sig då Hamilton till den enorma 'verkliga arbetslösheten'? Så här skriver han:]

"Eftersom vi har en expansiv politik i kombination med 15-20 procents faktisk arbetslöshet (med regeringens mått 8 procent), är det knappast på efterfrågesidan som orsaken till dagens arbetslöshet står att finna, utan i skatte- och bidragssystem, arbetsmarknadsregler, dåligt företagsklimat med mera."

[Detta vittnar inte om någon närmare kontakt med verkligheten. Tror han verkligen att någon betydande del av arbetslösheten beror på att de arbetslösa inte söker tillräckligt många jobb? Att det finns några procent som ligger på latsidan är inte detsamma som att nästan alla gör det. Och även om nästan ingen sökte jobb pga "reglerna" skulle väl efterfrågan behöva öka kraftigt för att suga upp alla som vid en regeländring skulle bjuda ut sitt arbete? Eller skapar utbudet sin egen efterfrågan? Är professor Hamilton anhängare av Says lag?]

Hamilton skriver avslutningsvis om vad en borgerlig regering kan råka ut för. Den skulle behöva starta med att reparera förtroendet efter genombrutna utgiftstak och ett underminerat finanspolitiskt regelverk. "Inte igen."

[Skall vi tro att en ev finansministerkandidat oroar sig för sina betungande arbetsuppgifter vid ett regimskifte? Eller är det förvånansvärt svagt underbyggda inlägget ett försök att stoppa Perssons enda(?) kvarvarande metod för att sänka arbetslösheten före valet? Någon borgerlig vision för att effektivt bekämpa arbetslösheten antyder han i varje fall inte.]
----
Min egen syn på bekämpandet av arbetslösheten med en kombination av tre åtgärdskategorier finns i en serie bloggposter tidigare i år>>>
(Jonung mot expansion 20/8)