Är 71 % av vårt välstånd orättvist?

Global rättvisa är enligt Peter Singer global utjämning. Skall vi inrätta ett globalt överstatligt organ som beskattar de rika nationalstaterna för att ge till de fattiga länderna? Eller visar detta att utilitarismen är orimlig?

Världens mest lästa filosof, Peter Singer, har utkommit med en ny bok "En värld - globaliseringens etik" som diskuterades i Filosofiska rummet igår 8/1 2006 (repris 13/1 kl 21:03). Den ställer frågan huruvida världens nationer inte "borde närma sig varandra i motsvarande grad, för att gemensamt ta itu med frågor av gemensamt intresse? Varför ska rättvisa begränsas till att gälla bara inom nationalstaterna?" Det är fråga om att inrätta en överordnad instans som kan hantera fördelningsfrågor på utilitaristisk grund över hela världen.

Inbjudna att diskutera Peter Singers tankar var professorerna i praktisk filosofi Per Bauhn vid högskolan i Kalmar och Torbjörn Tännsjö vid universitetet i Stockholm. Bauhn företräder själv en rättighetsfilosofi som tilldelar individerna på naturalistisk grund rätten till frihet och ett elementärt välbefinnande som möjliggör ett fritt handlande. Detta senare är en oklarhet som inte närmare klargjordes. Endast en expert vet att Bauhn sannolikt företräder en rättighetsfilosofi av den typ som Alan Gewirth presenterade i sin bok "Human rights" 1982. Det som är tvivelaktigt i denna är hur han kunde underbygga rättigheten att påföra andra skyldigheten att sörja för allas "välbefinnande". Men Bauhn är i alla fall inte utilitarist och inte heller teologiskt förankrad.

Nu kunde Bauhn endast komma med en kritik mot utilitarismen som gick ut på att människorna som individer inte ingår i någon sorts kollektiv klump därden enes lycka kunde adderas över gränsen till den andres lycka [och framförallt anti-lycka borde man tillägga!]. Om det nu finns rättigheter att också få ett elementärt välbefinnande på bekostnad av andra kunde man fråga sig hur Per Bauhn drar gränsen mot utlitaristernas krav att välbefinnandet skall utjämnas i hela världen, som Tännsjö och Singer hävdar. Det behövs resolutare tag mot utilitarismen, Per Bauhn!

Nåväl, inte heller Torbjörn Tännsjö eller Peter Singer kan tydligen underbygga kravet på globaliserad utjämning. Litet vagt hänvisar Singer till hur våra maraliska ansvarscirklar har tenderat att utvidgas - från släkten till nationen, till alla människor och nu enligt Singer till alla kännande varelser i hela världen. Det är lika fel att döda en ko som att döda ett 6 månaders barn, lär Singer ha hävdat. Vi fick dock inte reda på om Singer, som är känd för att företräda djurens rätt in absurdum, verkligen hävdar i sin bok att vi måste rädda Afrikas törstande bufflar och zebror från att dö av uttorkning innan vi själva får unna oss en efterrätt till middagen.

Är det inte tvärtom så att Singers exempel med djuren visar den konsekventa utilitarismens omöjlighet? Borde inte Torbjörn Tännsjö, som åtminstone tidigare företrätt uppfattningen att välståndet i hela världen borde utjämnas, nu ha sagt sig att Singers ståndpunkt medför det rimliga i utilitarismen borde omprövas? Det skulle ju teoretiskt gå att sänka välståndet i Sverige med 71 procent för att bidra till att hålla hela världens befolkning på genomsnittlig välståndsnivå. Men det går inte att sänka standarden ännu mer för att hålla liv i alla världens kor, får, bufflar och noshörningar. Det är varken praktiskt möjligt eller moraliskt önskvärt.

John Rawls har däremot kommit fram till en mera realistisk ståndpunkt: utjämningen får inte drivas längre inom den kontraktsslutnde gruppen än att de sämst ställda (i normal mening) får det någorlunda hyggligt. När Peter Singer läste detta i början av 1970-talet lär han ha häpnat över att Rawls i en nästan 600 sidor tjock bok om rättvisa inte tog upp orättvisorna mellan olika samhällen. Detta tyckte också Tännsjö var en konstig lucka hos Rawls.

Men Rawls var, som Bauhn påpekade, inte ute efter att beskriva rättviseproblemen på detta sätt. Hans utgångspunkt var hur man skulle konstruera en konstitution som tog tillvara de kontraktsslutande personernas intressen på ett optimalt sätt. Om man inte skulle leva med tredje världens befolkning in på knutarna fanns det ingen anledning att ta med denna i kontraktet. Implicit finns i ursprungspositionen en förutsättning att ett kontrakt inte leder till att 70 procent av levnadsstandarden försvinner för genomsnittsmedborgaren och kanske 95 procent för höginkomsttagaren för att helt nya grupper skall få passivt motta bistånd i superklassen. Inte ens detta kunde Rawls på ett nöjaktigt sätt försvara i kritiken från Robert Nozick - hur skulle då Tännsjö (och än mindre Singer) kunna ställa krav på att Rawls teori är en global teori?

Sist och slutligen faller dessa anspråk på Rawls´ omfördelningsambitioner på hans egens teoris praktiska resultat. Den sätter ju stopp när omfördelningen blir så långtgående att de sämst ställda riskerar att få det sämre. Eftersom detta läge i stort sett har uppnåtts i Sverige är det svårt att se att skatterna skulle kunna höjas för att öka u-hjälpen genom att höjningarna träffar höginkomsttagarna. Det mesta av den gigantiska u-hjälpen skulle få tas från de fattiga i Sverige. Det skulle sätta igång en process av motverkande krafter av delvis annat slag än vanliga skattehöjningar som oftast kan motiveras med förmåner för dem som betalar dessa och ett extra tillskott från de rika som får betala ännu mer. Nu blir det tvärtom. De rika slipper betala mera och de fattiga får ingenting för den ökande skatten. Resultatet kan bli sådana störningar att omfördelningen måste avbrytas långt innan den kommit upp i 71 procent, om man tillämpar Rawls teori.

Själva utgångspunkten för den "globala etiken" är uppenbarligen varken grundad i en rimlig nyttomoral eller i Rawls´ teori. Att sedan globaliseringen innebär att beslut i olika delar av världen orsakar effekter i andra delar av världen är en annan sak. Det är inte något som utilitarismens lyckokalkyler är särskilt lämpade för att analysera.