Skatt efter förmåga - även för TV?

Nu förordar vänsterkrafterna att TV ska finansieras med en skatt som är större för dem med högre inkomster än för dem med lägre. Hur kan man motivera att en fast avgift ersätts med en progressiv skatt?

Vilken skattepolitisk princip borde man använda i ett modernt samhälle? Den frågan har aktualiserats av Centerns förslag till idéprogram där man var inne på att skatterna skulle vara mer proportionella. Med dagens språkbruk föreslog man "plattare skatter". Detta väckte ett ramaskri hos vänsterfalangen inom partiet som istället ville se "skatt efter förmåga".

Beskattningsprinciperna borde först sättas in i ett större perspektiv innan man kan ta ställning. Skatter var ursprungligen (åtminstone i princip) till för att finansiera krigsmakten och en del andra kollektiva nyttigheter. Om man skulle ha ett starkt försvar, som alla hade nytta av, var det naturligt att förorda införandet av progressiv skatt för finansieringen. Skatten tänktes tas ut efter förmåga. Rika skulle betala mer så att försvaret blev starkare. Alternativet var att någon främmande makt ockuperade landet. Skatten för försvaret var en stor ansträngning för ett fattigt land.

Detta resonemang kan dock inte tillämpas på individuella nyttigheter som i princip kan finansieras individuellt. Om man ändå skulle låta den offentliga sektorn producera produktionen av olika välfärdstjänster borde det naturliga vara att ta ut skatter som så mycket som möjligt liknade avgifter. Det var vad den berömde svenske ekonomen Knut Wicksell  (1851-1926) förordade vid förra sekelskiftet (bart). Skatterna skulle baseras på principen prestation-motprestation. Då kan man inte ha skatt efter förmåga.

Därefter har de socialistiska idéerna fått allt större genomslag. Skatterna sågs länge inte som ett sätt att finansiera den offentliga sektorn utan som ett instrument för att utjämna inkomsterna och göra de rika fattigare. Därför var skatterna mycket progressiva: skatteuttaget i procent steg med stigande inkomst. Det gav höga marginalskatter. Den högsta marginalskatten var som högst i slutet av 1970-talet med 87 procent av en inkomstökning.

Att marginalskatterna sänktes 1991 var dock inte resultatet att man övergett den socialistiska beskattningsprincipen. Motiveringen var att de ekonomiskt skadliga marginalsktternas fördelningseffekter istället kunde övertas av kraftiga begränsningar av de olika skatteavdrag, som främst höginkomsttagarna stod för.

Lars Ohly

Nu ska av allt att döma en ny skatt införas för att ersätta avgiften som finansierar statlig radio och TV (försl sep-12). Kravet på en skatt har ånyo initierats av att "Radiotjänst i Kiruna" börjat kräva in TV-licens för datorer, surfplattor och mobiltelefoner som kan ta emot TV-sändningar över internet (DN). Jag hörde nyss förre vänsterledaren Lars Ohly uttala sig i kulturradion för en sådan skatt (SR). Den skulle inte vara lika för alla utan vara lägre för dem som har låga inkomster. Det betyder progressiv skatt.

Varför ska TV-tittandet finansieras av personer med högre inkomster? De har uppenbarligen större förmåga att betala in en högre summa pengar för sitt TV-tittande. Men är skatteförmågeprincipen legitim för att motivera en progressiv skatt eller ens en "platt skatt" för att finansiera statlig TV? Varför är TV-tittandet så viktigt att det gäller att suga ut så mycket pengar som möjligt av var och en efter förmåga? Eller ska TV-skatten också användas för att göra de rika fattigare?

Principen om skatt efter bärkraft eller förmåga ställs på sin spets när en till stor del individuell nyttighet som TV-tittande ska finansieras med skatter. Att vänsterpartister och gammalcenterpartister, som vill gynna vissa grupper på andras bekostnad, drar upp principen om skatt efter förmåga kan vara förståeligt. Men är övriga partier lika socialistiskt influerade?

Läs även andra bloggares åsikter om skatteförmågeprincipen, skatt efter bärkraft, skatt efter förmåga, TV-avgift, TV-skatt, public service, vänsterpartiet, centern, centerpartiet, inkomstutjämning, Ohly, skatter, TV, media, politik på intressant.se

Skatter och frihet

Skatter innebär en inskränkning av den personliga friheten. Men alla skatter är inte av ondo. Det gäller att hitta moraliska principer för hur höga skatterna kan tillåtas bli. De försök som gjorts verkar hamna alltför högt genom att tillåta en långtgående omfördelning.

Skatter är kontributioner till staten som är obligatoriska. Sådana pålagor innebär alltså en frihetsinskränkning. Men skatterna kan vara av olika slag eller avsedda för olika syften. Och frihetsinskränkningarna gäller främst den individuella friheten som inte verkar vara lika viktig som de medborgerliga fri- och rättigheterna.

Moralfilosofiskt sett är dock den personliga friheten ett värde i sig. Politiska friheter - t ex yttrandefrihet - är främst ett instrumentellt värde. I slutändan är de till för att försöka garantera att den personliga friheten inte inskränks alltför mycket. Dagens betoning av de politiska friheterna betyder att mindre kraft finns kvar för att värna den individuella friheten. Vi kommer de närmaste åren att få se hur skatterna kommer att höjas - kommunalskatten höjs t ex i genomsnitt 2010. Med ett regimskifte blir det massiva skattehöjningar 2011.

Hur motiveras skattena ur principiell synvinkel? Alla skatter har inte samma karaktär som tidigare auktoritära samhällens pålagor som mera liknade maffians "pizzo" (skyddspengar). Det finns tre principiella ändamål som anses motiverade att finansiera med skatter. Dessutom kan speciella skatter användas som styrmedel för medborgarnas aktiviteter - t ex miljöskatter.

1. Finansiering av kollektiva nyttigheter (t ex försvar, polis, rättsväsende)

2. Finansiering av sociala system som marknaden inte anses klara eller som folk inte säkert förstår att de borde betala frivilligt för

3. Finansiering av överföringar från vissa grupper till andra. Det gäller både i form av pengar och in natura (välfärdstjänster).

Frågan om hur frihet och tvång skall avvägas mot varandra när det gäller offentlig verksamhet är en av den politiska filosofins svåraste frågor. All offentlig verksamhet som inte finansieras med frivilliga bidrag bygger på tvång. Om man principiellt avvisar allt statligt tvång blir resultatet sannolikt anarki. Men om man, som många liberaler är beredda till, gör ett pragmatiskt avsteg och accepterar punkt 1) kan detta utnyttjas logiskt av olika etatistiska företrädare som vill argumentera för en mycket omfattande socialstat och omfördelning som leder till praktiskt taget fullständig inkomstutjämning.

Nu kan det sägas att punkt 1) innehåller en ett principiellt element: Om inte statligt organiserat tvång för kollektiva nyttigheter av skyddskaraktär accepteras kommer sannolikt olika maffia-organisationer att kunna etablera sig och utöva ett långt större organiserat tvång. För att garantera den individuella friheten måste alltså en liten frihetsinskränkning accepteras. Rättigheterna till frihet och egendom är alltså inte absoluta utan betingade av att resurser för rättigheternas upprätthållande kan uppbådas - med tvång om det skulle behövas.

Filosofen Robert Nozick (1938-2002) lade 1974 fram en teori om hur en minimal stat som skyddar den individuella friheten kan växa fram utan att någons rättigheter kränks utan gottgörelse. Man kan säga att denna teori riktar sig mot dem som vill mena att ett accepterande av kostnadskrävande skyddsinstitutioner skapar ett logiskt prejudikat för att vilka tvångsåtgärder som helst då är lika acceptabla.

Dessvärre innebär Nozicks teori i övrigt att några pragmatiska eftergifter för ändamålen 2) och 3) inte kan accepteras. Skatter för sådana ändamål innebär kränkningar av rättigheterna och skulle skapa det logiska prejudikat som etatisterna önskar sig. Sålunda anses det under punkt 2) finnas en marknadsimperfektion för socialförsäkringar som nödvändiggör att dessa bedrivs i offentlig regi med hjälp av skatter. Den kallas "adverse selection" och innebär att de som vet med sig att den egna risken för "social misär" är liten inte vill ansluta sig till ett marknadsbaserat försäkringssystem - med påföljden att premierna måste höjas i en ond spiral som leder till att systemet bryter samman.

Nu kan det finnas statliga regleringsmetoder som eliminerar risken för att ett marknadsbaserat system inte skulle fungera. Dessutom finns det förslag till medborgarkonton som också skulle eliminera denna risk. Men de förutsätter ett statligt ramverk som bygger på ett litet element av tvång. Återigen uppstår dilemmat att ett frihetligt system skulle kunna fungera med visst tvång men som skulle skapa prejudikat för närmast obegränsat tvång.

Liknande gäller för de fenomen av obetänksamhet som statliga tvångsåtgärder vill reglera med det som kallas paternalism. Barn och otillräkneliga måste ställas under förmyndare. Varför skulle då inte andra, begränsade tvångsåtgärder för att skydda obetänksamma vuxna kunna motiveras? Faran med detta är återigen att då skulle långtgående tvångsåtgärder också kunna rättfärdigas. I slutändan skulle alla t ex kunna tvingas bli vegetarianer.

En särskild aspekt av paternalism är statliga försök att förmå obetänksamma att ta olika försäkringar. Vi har sett detta de senaste åren då alliansregeringen önskat att alla skall ta en arbetslöshetsförsäkring. Att överlåta detta till individens fria val har varit så motbjudande för regeringen att man försökt införa en obligatorisk a-kassa. Om vi skulle ha haft frivillig sjukpenningförsäkring, sjukvårdsförsäkring eller pensionsförsäkring skulle argumenten ha varit likartade. Men av någon anledning har detta inte omfattat hemförsäkringar eller brandförsäkringar. Inte heller är den bilförsäkring som omfattar stöld, brand eller vagnskada föremål för paternalistisk propaganda. Trafikförsäkringen som skyddar tredje man är däremot obligatorisk, men det är knappast motiverat med paternalistiska skäl.

En del av det som ytligt sett framstår som paternalism är kanske i själva verket något som är betingat av ett kollektivt egenintresse. Man kunde exempelvis tro att en brandsläckningsförsäkring är så viktig för den enskilde att den görs obligatorisk i form av en skattefinansierad kommunal brandkår. Men det är knappast av omsorg om den enskildes egendom som brandkåren är skattefinansierad. Det är för att en brand hotar många omkringliggandes egendom som vi har skattefinansierad brandkår. Här finns ett kollektivt skyddsintresse med samma motivering som föreligger vid polisens beivrande av brott.

Vi kan urskilja en liknande mekanism när vi betraktar den tredje punkten som gäller omfördelning. I praktiken har alla samhällen ett system som försörjer de flesta som inte ekonomiskt kan klara sig själva. Sockenstugan var föregångaren till socialbidrag och folkpension i Sverige. Om folk inte tar frivilliga försäkringar mot "social misär" kommer socialbidragskostnaderna att öka, vilket kan leda till skattehöjningar. Därför finns det ett egenintresse hos skattebetalarna att förmå folk att ta försäkringar som förebygger att de blir socialfall. Det kan lätt slå över till rent tvång i form av obligatoriska försäkringar finansierade med s k arbetsgivaravgifter.

För de flesta innebär dock aktuariskt korrekt uträknade försäkringspremier, som är obligatoriska, ett mindre tvång än generella skatter på inkomster, konsumtion och egendom. Försäkringar skulle man ju ändå ha skaffat sig. Aktuarisk rättvisa är dock en styggelse för alla etatister från kommunister till socialliberaler. De vill ha interpersonell omfördelning, vilket kräver mera tvång. Den aktuariska rättvisan skall tunnas ut så att omfördelning blir möjlig under täckmanteln som kallas "socialförsäkringar" och "generell välfärd". Därför anses inte selektiv välfärd vara möjlig. Om medelklassen måste betala skatt för att enbart understödja de sämst ställda utan att själv få någonting tillbaka skulle ett skatteuppror bli följden. Men genom att ha ännu högre skatter och låta en liten del gå tillbaka till medelklassen kan betalarna hållas lugna och omfördelningen bli större.

I Sverige har låginkomsttagarna lyckats få understöd från andra skattebetalare i en omfattning som kanske är världsunik. Omkring 60 procent av medborgarna får i ett livscykelperspektiv understöd från minoriteten på 40 procent. Det kan man utläsa av Långtidsutredningen. Trots detta är det ständigt låginkomsttagarna som står i centrum för debatten om "de ökande klyftorna" och det är dessa löntagargrupper som får de största procentuella ökningarna av sina disponibla inkomster när det ena jobbskatteavdraget efter det andra införs.

Ändå finns det debattörer som vill omfördela ännu mera så att inkomstfördelningen blir helt utjämnad (Göran Greider 21/12, Peter Singer tidigare). Motiveringen var att detta skulle ge mest nytta för hela samhället. Den moralfilosofiska lära som påbjuder en sådan omfördelning kallas utilitarism. Omsatt i praktiken skulle den rimligtvis kräva ofantligt mycket mera tvång än dagens mera beskedliga skatter. Eller är det så att om staten upplyser medborgarna om att inkomsterna gör mera nytta hos låginkomsttagarna så kommer höginkomsttagarna att frivilligt överlämna alla inkomster över genomsnittet till dessa?

Det är naturligtvis så att de som vill införa progressiva och omfördelande skatter anser sig ha insikt om att utilitarismen är den rätta moralen. Om de bara får makten så kommer de att införa dessa skatter oavsett vad oppositionella grupper tycker och anser. De är ju okunniga, vilseförda eller egoistiska i utilitaristernas ögon. Sådana omoraliska personer får tydligen tvingas in på den rätta vägen. Ändamålet helgar medlen. Ett exempel på detta är sagan om Karl-Bertil Jonssons julafton i TV av Tage Danielsson från 1975. Programmet sänds idag julafton kl 19.

Men, men, varken utilitarismens grunder eller Greiders/Singers argumentation utgår från filosofiska grunder som kan accepteras av praktiskt taget alla. Det finns ingen rätt för staten att ingripa i den rådande inkomstfördelningen om denna är ett resultat av lagliga aktiviteter. Detta avspeglas av formuleringen i den svenska grundlagen, regeringsformens §2 där det stadgas att det grundläggande målet för den offentliga verksamheten skall vara "den enskildes personliga, ekonomiska och kulturella välfärd" (se äv artikel okt-05). Något utrymme för maximering av samhällsnyttan ger inte vår grundlag.

Man skulle dock kunna tänka sig att alla medborgare kom överens om vissa grundläggande principer för hur samhället skall organiseras och därefter erkände den inkomstfördelning och de skatter som blev följden. Det är detta koncept med ett samhällskontrakt som utnyttjas av nobelpristagaren John Harsanyi (1920-2000) och den prisbelönte filosofen John Rawls (1921-2002) när de lanserar två något olika varianter av omfördelningsprinciper.

Harsanyis princip utgör en revidering av utilitarismen. Staten skall omfördela så att den genomsnittliga välfärden (nyttan) blir så stor som möjligt. Härvid måste man beakta att höga skatter verkar hämmande på produktionen och kan sänka genomsnittet om man inte ser upp.

Rawls princip säger att staten skall omfördela så att de sämst ställda får så stor välfärd som möjligt. Även då måste man beakta att höga skatter hämmar produktionen och alltså kan minska möjligheterna att gynna de fattigaste om man inte ser upp.

Själv har jag kommit fram till att man i en kontraktssituation som denna (bakom "okunnighetens slöja") kommer att bestämma sig för en grundtrygghetsprincip. Det finns empiriska undersökningar som stöder denna slutsats. Dessutom är det vad alla civiliserade samhällen kommit fram till: någon form av socialbidrag måste samhället ha. Men ytterligare omfördelning är svår att moraliskt rättfärdiga.

En intressant sidonotering kan göras här. Rawls ansåg själv att hans princip kunde uppnås med proportionella skatter. Harsanyi ansåg att hans princip skulle medföra att om marginalskatten skulle vara 50 procent med Rawls princip så skulle den med Harsanyis princip bli något lägre. Själv anser jag med empiriska resultat från Frolich&Oppenheimer som grund att de båda herrarna tagit fel när de trott att folk i ett samhällskontrakt skulle komma överens om långtgående omfördelning.

Det finns ytterligare en aspekt på beskattningens grundläggande principer. Hur kan skattehöjningar för att gynna särintressen motiveras? Ett exempel är satsningar på olika former av kultur och idrott som bara ganska små grupper har intresse av. Jag har inte sett någon principiell motivering alls hittills. Sådana satsningar är tydligen renodlat en följd av makthavarnas möjligheter att gynna sina egna stödgrupper. Dessa utgörs av t ex adeln och hovet i ett auktoritärt samhälle och av olika marginalväljargrupper i ett demokratiskt samhälle.

Slutsatsen av denna korta genomgång blir alltså att dagens skattenivå på nästan 50 procent av totalproduktionen (BNP) i Sverige är alldeles för hög för att vara förenligt med ett samhälle med stor personlig frihet. De frihetsinskränkningar som skatterna utgör kan till största delen inte moraliskt rättfärdigas. Exakt var gränsen skall sättas går dock inte att avgöra. Det är en följd av att någon moralisk princip för hur mycket paternalism ett samhälle kan tillåta sig inte synes ha formulerats. Men det kanske är något som klarnar så småningom.

GOD JUL! (Läs min artikel från 05 om solens återkomst som vi firar.)

Andra bloggar om: jul, julfirandet, julfirande, karl-bertil jonsson, skatter, omfördelning, utilitarism, skatt, välfärd, filosofi, politik på intressant.se

Varför betalar vi skatt?

Skatter motiveras med att gemensamma utgifter är viktiga, att omfördelning behövs och att marknaden inte klarar produktionen av personliga tjänster som alla kanske inte förstår att de behöver. Men kom detta fram i radions program?

I Filosofiska rummet igår 20/12 i P1 tog man upp frågan om de samhällsfilosofiska motiveringarna för att vi skall betala skatt. Utgångspunkten var att västerländska samhällen efter att tidigare epokers överhet ensidigt pålagt medborgarna skatt för att tillgodose sina egna intressen nu motiverar skatterna som något som gagnar medborgarna själva.

Programledaren Peter Sandberg hade konstruerat en "saga", ett konkret exempel, som fokuserade på hur skatterna och de skattefinansierade förmånerna skulle fördelas i samhället. Detta består av tre personer: Birgit som arbetar, Kalle som är arbetsskygg och Doris som är sjuk. Birgit tjänar 100 guldmynt (per tidsenhet) och nu förordar socialisterna i parlamentet att inkomsterna skall vara jämna så att alla skall få lika stor inkomst. Birgit måste betala 67 gm i skatt och får behålla 33.

De liberalkonsevativa betonar det personliga ansvaret och förordar istället att Kalle inte får någonting medan Doris får 10 i sjukersättning. Birgit får behålla 90 gm av intjänade 100.

Slutligen förordar de socialliberala solidaritet och generell välfärd så att även arbetsskygge Kalle skall kunna överleva [utan att behöva arbeta trots att han kan]. Kalle får 5 gm och sjuka Doris får sjukförsäkring på 25 gm. Arbetande Birgit måste betala 30 gm i skatt och får behålla 70.

Detta hade kunnat bli en intressant diskussion om två av de tre huvudmotiveringarna för beskattning som finns i ett modernt samhälle: omfördelning och finansiering av personliga tjänster som marknaden inte anses klara. Den tredje motiveringen gäller finansieringen av gemensamma utgifter - dvs kollektiva nyttigheter som försvar, polis och rättsväsende. Den behandlades inte alls i hela programmet.

Men programmet hamnade snett redan från början när rättighetsliberalen Sofia Nerbrand (kolumnist i SvD) inte ville ta ställning för det "liberalkonservativa" alternativet. Istället talade hon litet löst om frågan om vem som äger ens inkomst och om hur man demokratiskt skall fastställa hur hög skatten skall vara.

Den socialdemokratiske chefredaktören Göran Greider placerade sig mellan socialisterna och de socialliberala i exemplet. Motiveringen var att man borde eftersträva att inkomsterna i samhället moralfilosofiskt borde användas för att åstadkomma mest nytta i samhället och det sker om man så mycket som möjligt sprider ut inkomsterna.

Varför Greider inte hamnade på lika inkomster efter denna deklaration - som bygger på utilitaristisk moralfilosofi - förklarade han inte moralfilosofiskt utan med pragmatisk-psykologiska argument. I modern politisk filosofi brukar man istället anföra John Rawls' kritik mot utilitarismens jämna inkomstfördelning och dess negativa konsekvenser för arbetsviljan som argument för att det moraliskt är motiverat att det skall löna sig att arbeta och öka inkomsterna som går att beskatta så att de sämst ställda kan få det bättre än med utilitarismen.

Den tredje deltagaren var Per Bauhn, professor i praktisk filosofi i Kalmar. Han betonade egendomsrätten som en motvikt till kraven på beskattning men ville å andra sidan erkänna att det fanns legitima krav på skatter. Detta exemplifierade han med finansieringen av utbildningen som inte individerna själva skulle kunna klara. Hans förklaring var ganska obegriplig och han deklarerade att det hela var mycket komplicerat.

Här borde Bauhn ha läst på om kollektiva nyttigheter. Grundläggande utbildning är en förutsättning för att ett avancerat samhälle skall kunna fungera utan att bli farligt för dess invånare. Därför kan denna del av beskattningen motiveras på samma sätt som t ex rättsväsendet. Den komplicerade frågan gäller hur utbildning som syftar till att någon skall kunna få ett mer välbetalt jobb i framtiden är en fråga som borde involvera skattebetalarnas omsorger. Kan en så personlig tjänst inte finansieras av den enskilde med hjälp av lån som, om nödvändigt, garanteras av staten?

Programledaren kom därefter in på filosofen Robert Nozick och dennes exempel att skatt utgör tvångsarbete. Det naturliga i denna diskussion hade varit att dela upp skattefrågan i de tre delfrågorna som jag nämnde ovan. Att betala skatt för att få försäkringsmässigt korrekt uträknade socialförsäkringstjänster utgör knappast något tvångsarbete (omfördelningsprinciper). Motiveringen för att personliga tjänster ändå skall skattefinansieras brukar vara att folk inte förstår sitt eget bästa. Det behövs statlig paternalism. Men denna aspekt nämndes inte alls.

Sofia Nerbrand såg den berömda skattefridagen i augusti som ett mått på detta tvångsarbete. Men det var oklart om hon verkligen menade att alla skatter alltid går till någon annan och att man själv inte har någon nytta av skatterna. Det var denna aspekt som Nozick (något slarvigt) hade i åtanke. Att demokratin blir eftersatt av att folk inte har någon påtaglig information om skatterna är viktigt att påtala men har inte den samhällsfilosofiska betydelse som rättfärdigandet av skatterna har.

Bauhn gjorde ett lamt försök att fokusera omfördelningsaspekten genom att säga att den arbetsskygge Kalle fick skattepengar som användes på fel sätt. Det är ett jobb han skulle behöva, inte bidrag. Man borde kanske redovisa vad olika grupper betalar i skatt och vem som får skattepengarna. Det motsatte sig Greider eftersom då skulle de rika kunna känna sig mer stolta över sina bidrag till andra. Och Nerbrand hade någon diffus föreställning att låginkomsttagarna betalar mycket skatt. Jovisst, men de betalar ju inte för alla sina förmåner utan lever i praktiken delvis på andras bekostnad.

Diskussionen gick sedan över till särintressenas förmåga att lägga beslag på skattepengar i form av ishockeyrinkar, konserthallar och golfbanor. Bidrag till handikappade var dock inte ett särintresse utan en rättighet, påpekade Bauhn. Men den principiella frågan om försäkringar mot risken för "socialt elände" kom inte upp. Inte heller den variant som kallas medborgarkonton nämndes. Istället fick Greider breda ut sig om de progressiva skatternas fördelar. Nerbrand som tagit upp frågan om proportionell skatt fick stryka på foten.

Greider fick också orda om att skatterna trendmässigt kommer att bli högre. Det är demokratin som avgör skattetrycket. Arvsskatten kom upp. Greider påstod att Svenskt Näringslivs skatteexpert ansett att borttagandet av arvsskatten var ett misstag [artikel i DI nyligen?]. Han tyckte det var fel med arvsrätt och hänvisade till "liberalen" John Stuart Mill [kallade han sig inte socialist under äldre dagar?]. Både Bauhn och Nerbrand ansåg dock att man borde ha rätt att ge bort sina tillgångar till vem man vill av redan beskattade pengar.

Läs även andra bloggares åsikter om skatt, skattepolitik, skatter, omfördelning, jämlikhet, utjämning, Rawls, Nozick, liberalism, liberalkonservatism, socialism, filosofi, politik på intressant.se

Ska kulturen förädla eller oroa?

Kulturministern försvarade sig i DN igår 24/2 mot angreppet från Jessica Kempe 19/2 om NUG. Men Kempe svarar med en anklagelse om maktmissbruk och antyder brott mot yttrandefriheten. Hon vidhåller uppenbarligen anklagelsen om att Lena Adelsohn-Liljeroth underblåser konstföraktet. Är det så att en kulturkonservativ inte kan vinna en kulturdebatt som handlar om statssubventionerad konst?

Frågan gäller i detta fall konstfackseleven NUG:s examensarbete i form av en film som i lätt eskapistiska former skildrar en snabb nedklottring av en tunnelbanestation, en tunnelbanevagn och demoleringen av ett fönster i denna vagn. Kulturministern har kommenterat detta arbete med att det inte är konst utan en skildring av en vandalisering - ett lagbrott. I DN 24/2 utvecklar hon den senare tankegången men avstår från att definiera vad som "är" konst.

Jessica Kempe är konstkritiker i DN och liksom kulturministern en varm anhängare av tesen att skattebetalarnas pengar skall användas för stöd till konst och kultur. Kontroversen gäller nog egentligen vad som skall falla inom ramen för det av etablissemanget använda konstbegreppet. Men på den punkten har ministern tydligen backat och försöker gömma sig bakom en anklagelse om att det faktiskt har begåtts kriminella handlingar.

Den debatten kanske snabbt kan avskrivas om det visar sig att filmen är ett montage där inget av det krimininella skett i verkligheten. Men likväl återstår två frågor:

1) Är vissa typer av "konst" något som bör undertryckas av företrädarna för den kultursyn som för tillfället intagit statsmakten?

2) Om konst och kultur är en kollektiv nyttighet som syftar till allas bästa är då "oroande" konst något som faller in under kulturens förädlande syften?

(1) En kulturkonservativ företrädare kan tänkas mest ivra för klassisk finkultur och se ner på avantgardistisk och kontroversiell modern konst. När modernisterna gör opinionsmässiga övertramp får då anslagen till Konstfack minskas och kommunerna stoppa av dem finansierad "kontroversiell kultur"? Kempe menar att detta är ett brott mot grundlagen. Det är nog fel argument. Men hon menar kanske att en borgerlig kultursyn inte skall få främjas av den offentliga sektorn?

Att staten inte understöder viss kultur är inte detsamma som en begränsning av yttrandefriheten. Det fordrar att staten förbjuder sådan kultur och det strider mot grundlagen. Men Kempe menar faktiskt att om den offentliga sektorn inte ger pengar till kulturen har man kränkt den konstitutionella rätten ”att offentligen uttrycka tankar, åsikter och känslor … och konstnärligt skapande … i vilket ämne som helst”. Är inte detta ett grovt tankefel?

Inte står det i grundlagen att den politiska majoriteten inte på alla sätt och med järnhård konsekvens skulle få använda offentliga medel - många fler miljarder än idag - till att främja en viss kultursyn och inte ge ett rött öre till oppositionens kultur. Det är ju det som är formell demokrati! I den politiska teorin pekar man istället på det okloka att göra på detta sätt. Majoriteten kan måhända försättas i minoritet och då kommer den nya majoriteten inte att bli så nådig.

Debatten från kulturkonservativt håll handlar ytterst om försök att nå konsensus om kulturbegreppet. Borgerlig finkultur borde vara det som "egentligen" är kultur. Jag tror att konstpsykologin skulle kunna bekräfta att det är vad de flesta tycker (i varje fall om man gör en sväng åt Hötorgs-hållet). Men det finns en liten minoritet som tycker annorlunda och som sätter en ära i att aldrig gå med på konsensus . Den kulturkonservative har inte lyckats utveckla någon estetisk teori som skulle kunna visa att den förment förgripliga konsten inte "är" konst.

(2) En sociologiskt grundad förklaring till varför kultur får stöd av staten med skattepengar är att makthavarna sedan mycket länge önskat förverkliga sina egna preferenser på ett prisbilligt sätt. Det argumentet kan man naturligtvis aldrig framföra i den offentliga debatten. Ofta undviker man motiveringsdebatten helt och hållet. Men när debatten tas upp kommer för det mesta otydliga hänvisningar till att kulturen är vad vi nationalekonomer kallar en kollektiv nyttighet.

Kulturyttringarna skulle sålunda ha en förädlande effekt som kommer alla skattebetalare till del - inte bara dem som direkt tar del av de subventionerade aktiviteterna. Detta argument tillbakavisas av litteraturprofessorn i Oxford John Carey som bl a gått igenom empiriska undersökningar av kulturens förfiningseffekter (bloggartikel).

Den fråga som bör ställas är vilken förädlande effekt konstverket Territorial Pissing (kopia) av pseudonymen NUG har på betraktarna och på vilket sätt de vidareförmedlar sina intryck så att samhället blir bättre? Någon kanske kan anföra att det initierar en kritisk debatt om klotter och att detta leder till en spontan medborgaranda som befordrar ingripanden mot klottrarna. Jag har en känsla av att denne någon i så fall är fel ute. Konstverket skall snarare oroa det knegande etablissemanget och uppegga hos betraktaren känslor och behov av destruktiv handling mot kälkborgerlighetens symboler. Det är dit kälkborgarnas skattepengar skall gå.

Läs även andra bloggares åsikter om kultur, konst, klotter, grafitti, Konstfack, NUG, Adelsohn Liljeroth, skadegörelse, vandalisering, videokonst, skatter, estetik, demokrati, kollektiva nyttigheter, yttrandefrihet, politik på intressant.se

Har vi moralisk rätt att ta ut värnskatt?

Det moraliskt rätta kan inte fastställas genom en demokratisk omröstning. Om staten skall ha rätt att ta ut "värnskatt" måste det finnas en hållbar moralfilosofisk princip för denna. Tre principer har lanserats: av Sidgwick, Rawls och Dworkin. Men ingen av dessa principer verkar hålla inför kritiska invändningar.

Har ett modern och upplyst samhälle rätt att ta ut progressiva skatter av principiella skäl? Frågan gäller ett normalt samhälle som inte befinner sig i krigstillstånd eller i någon annan extraordinär olägenhet. Ett första svar kommer från demokraten som vill hävda att en demokrati har rätt att besluta om det som majoriteten ställer sig bakom. Men detta är inget moraliskt principiellt argument. Det betyder i så fall att moraliska principer skulle bestämmas av majoritetsbeslut. Vi skulle då finna att exempelvis dödsstraffet är moraliskt berättigat redan därför att en ev majoritet ställer sig bakom detta.

Värnskatten utgör den extra femprocentiga marginalskatten som tas ut för tjästesinkomster över drygt 40 000 kr/mån. På söndagen skrev P J Anders Linder en signerad huvudledare i SvD som vältaligt anföll värnskatten som den främsta manifestationen av progressiv skatt i Sverige. Han angrep värnskatten utifrån ett individperspektiv som berörde den frustration en löntagare utsätts för när möda och ansträngningar drabbas av förhöjd beskattning.

Det finns också pragmatiska skäl som talar emot progressiva skatter. Det främsta argumentet här är de negativa effekterna på tillväxt och arbetsvilja. Progressiva skatter försämrar för hela hela samhället. Men mot detta brukar skatteförespråkarna invända att det är viktigare att omfördela inkomster än att få en så hög total levnadsstandard som möjligt. Det finns flera argument som skatteförespråkarna kan hänvisa till. Men skattedebatten har av någon anledning aldrig handlat om dessa principiella resonemang. Den politiska filosofin anses tydligen vara för svår i den dagsaktuella debatten.

Historiskt är dock den progressiva skattens principiella legitmitet betingad av utilitaristiska skatteekonomer som Henry Sidgwick och Ysidro Edgeworth (med verket The Pure Theory of Taxation, 1897), vilka gav ett skenbart berättigande åt de progressiva skatteskalor som etblerades under början av 1900-talet. Utilitarismen är dock en orimlig morallära, som alltmer har övergivits av den juridiskt inriktade skatteforskningen under slutet av förra seklet.

Jag har tidigare gått igenom 12 argument mot utilitarismens rimlighet. Här kan nämnas två: varför skall staten maximera saldot för lycka minus smärta? - det finns ingen moralisk grund för denna princip (arg 11). Om staten ändå försöker sig på denna uppgift kan det visa sig att skatterna för vissa fattiga borde vara höga och för vissa rika vara låga - ett motargument formulerat av nobelminnespristagaren Kenneth Arrow (arg 5, samma länk som i förra stycket).

Ett helt annat filosofiskt argument för viss utjämning har formulerats av harvardfilosofen John Rawls i verket A Theory of Justice, 1971. Rawlsismen går ut på att de sämst ställda måste gynnas maximalt av alla tillåtna inkomstdifferenser. Grunden för detta är en tänkt, opartisk överenskommelse. Det kan betyda att en progressiv skatt kan berättigas trots att den skadar välståndsutvecklingen. Enligt rawlsismen blir gränsen för denna beskattning där de ekonomiska skadorna blir så stora att de sämst ställda skulle få det sämre genom ytterligare omfördelningar. Rawls själv trodde att det skulle räcka med att ha proportionell skatt för att maximera de minsta inkomsterna (efter skatt).

Man kan dock invända mot Rawls' teori att det verkar rimligare att man i den s k ursprungspositionen kommer överens om ett "socialt minimum" för de sämst ställda. Denna princip nämnde Rawls själv men han trodde inte att den skulle bli resultatet i det tänkta kontraktet. Det har dock visat sig att gjorda experiment just har resulterat i denna princip. Med en grundtrygghetsprincip för omfördelningen skulle då inte några progressiva skatter vara motiverade. Även kvarvarande platta skatter skulle kunna vara ganska låga - det gäller särskilt då man kan tillämpa försäkringar och medborgarkonton.

Ett tredje filosofiskt argument, lanserat av Ronald Dworkin m fl, för starkt progressiva skatter på inkomster som är resultatet av medfödda egenskaper har i stort sett havererat. Denna "talangegalitarism" saknar helt en principiell moralisk grund (en "teori X") och förlitar sig mest på intuition.

Eftersom moraliskt riktiga principer inte kan fastställas genom att undersöka vad majoriteten företräder borde skattedebatten kunna utvidgas till en diskussion om filosofisk rättvisa. Att låta den känslomässiga uppfattningen om "rättvisa" bli styrande är särskilt vanskligt just i skattedebatten eftersom många här styrs av egoistiska intressen eller rentav av illvilja och avundsjuka.

Andra bloggar om: värnskatt, progressiv skatt, fördelningspolitik, skatt, omfördelning, skatter, moral, filosofi, moralisk rätt, ekonomi, samhälle, politik, regeringen på intressant.se