Varför trodde FN på uppvärmning från koldioxid 1990?

IPCC ansåg för 19 år sedan att temperaturen på 1200-talet varit högre än idag. Uppvärmningen hade pågått sedan slutet av 1600-talet. Endast en femtedel kunde ha berott på koldioxidutsläppen. Ändå lanserades koldioxiden som orsaken. Detta krävde tillrättaläggning - inte av teorin utan av temperaturdata.

Klimatdebatten har nu börjat klarna. Själva förekomsten av global uppvärmning används alltmer sällan som ett argument för att den också skapats av mänsklig påverkan. Det är ett knep som nu lätt genomskådas. Klimathotsföreträdarna har egentligen bara två huvudargument som dessutom kanske är sammankopplade:

1 Koldioxid och övriga GHGs leder enligt experiment direkt till en liten uppvärmning som sedan blir 3-4 gånger större genom att mer vattenånga (en kraftfull växthusgas) kan hållas i atmosfären. Detta kallas positiv återkoppling.

2 Eftersom det inte finns någon annan trendmässigt stigande bakgrundsfaktor än CO2 måste denna vara orsaken till trenden i temperaturökningen. För detta talar att temperaturen varit nästan konstant i tusen år men började stiga när koldioxidutsläppen ökade vid mitten av 1900-talet.

Om 1: A) Den positiva återkopplingen via vattenångan har aldrig förklarats närmare. Den bygger på enkel skolfysik men dess storlek är rimligtvis mycket svår att fastställa. Kritikerna hävdar nu att storleken inte ens fastställs genom fysikaliska teorier utan genom klimatmodeller som tar hjälp av argument 2. (Se bloggartikel 19/7-09 om "cirkelbeviset")

B) Den positiva återkopplingen har ifrågasatts alltmer under senare tid. Forskaren Richard Lindzen, professor i meteorologi vid MIT, hävdar exempelvis att ökad temperatur för havsytan minskar täckningen av cirrusmoln med ökad infraröd utstrålning som följd. Det kan finnas en negativ återkoppling som medför att uppvärmningen blir obetydlig.

För en lekman är det naturligtvis svårt att bedöma olika vetenskapliga argument som står mot varandra. Men graverande för klimathotsföreträdarna är att de vid ett flertal tillfällen har agerat vetenskapligt tvivelaktigt, till synes för att kunna hålla fast vid hypotesen om koldioxidens farlighet. Detta är till yttermera visso en hypotes som i mycket liknar en förutfattad mening.

Att man tidigt bestämt sig för att utse koldioxiden till boven i uppvärmningsdramat visar den uppfattning som FN:s klimatpanel hade om temperaturutvecklingen i sin rapport 1990. Vi ser i nedanstående diagram hur den cerisröda kurvan har en topp omkring år 1200 och en botten på 1600-talet. Temperaturökningen var sedan markant på 1700-talet och därefter nästan lika stor efter slutet på 1800-talet enligt IPCC 1990 (klicka på bilden för större).


Den mörkblåa kurvan (MBH) är från 1998 (Nature 392) och gjord av Mann, Bradley och Hughes, vilken IPCC publicerade i sin rapport 2001. Den orangea kurvan fanns också där och gjordes av Jones, Osborne och Briffa 2001. Den turkosa kurvan, som inte har formen av en hockeyklubba, är gjord av Moberg 2005 (Nature 433). Trots det har den använts av TV-meteorologen Pär Holmgren och klimatexperten Claes Bernes från Naturvårdsverket i deras AGW-betonade Klimatboken (bloggart 13/3-07).

Om man främst betraktar ceriskurvan från IPCC 1990 blir frågan hur man redan då kunde varna för att koldioxiden och övriga växthusgaser var orsaken till uppvärmningen under senare delen av 1900-talet. Det är ju uppenbart att med denna information om temperaturutvecklingen var läget i slutet av 90-talet inte varmare än på 1200-talet och därför kanske naturlig. Dessutom hade temperaturökningen pågått sedan slutet av 1600-talet och endast ca 20 procent av ökningen med 0,8 grader kunde rimligtvis ha orsakats av kolförbränningens tillväxt efter mitten på 1900-talet. Därtill skulle detta ha förutsatt att den naturliga temperaturökningen hade avstannat precis i samma veva som förbränningen ökade.

Temperaturdata som de förelåg 1990 ger alltså inte något egentligt stöd för koldioxidhypotesen. Ändå lanserades denna som den sannolika förklaringen till klimathotet. Detta verkar vara alltför väl tillrättalagt och snarare i enlighet med utomvetenskapliga politiska intentioner - t ex av den typ Stephen Schneider (IPCC) och Maurice Strong (Rio-ordförande) anklagats för. När man sedan pratat fast sig i koldioxidhypotesen blev det viktigt att försöka komma ifrån den första temperaturbeskrivningen som ju verkligen inte var något stöd när man betraktade den närmare.

Sålunda blev det angeläget att lägga tillrätta beskrivningen av temperaturutvvecklingen. Vi fick Michael Manns famösa hockeyklubba och dess efterföljare gjord av Keith Briffa. Men det har avslöjats att dessa beskrivningar inte är vetenskapliga efter det att först hemlighållna data lämnats ut. Kritikerna har främst varit Steve McIntyre och Ross McKitrick. En översikt finns på Vetenskapsbloggen. Jag återger här för speciellt intresserade en del av en lång beskrivning gjord av McKitrick i Financial Post i översättning av Magnus på klimathot-gameover:

"Briffa hade publicerat en studie 1995 hävdande att medeltiden i själva verket innefattade milleniets kallaste år. Men detta påstående var grundat på endast tre årsringsdata (så kallade kärnor) från arktiska Ural. Senare producerade en av hans kollegor, F H Schweingruber, ett mycket större prov från arktiska Ural, men det gav en mycket annorlunda bild: Den medeltida epoken var i själva verket mycket varm och det sena 1900-talet var inte exceptionellt. Briffa och Schweingruber publicerades aldrig dessa data, istället utelämnade de helt och hållet arktiska Ural i sin klimatrekonstruktionsstudie.

I dess ställe använde de en ny serie som Briffa hade beräknat ur årsringsdata från närliggande Jamalhalvön vilken hade uttalad hockeyklubbsform: relativt flack 900 år och sedan en skarp ökning på 1900-talet. Denna Jamal-serie var en mängd data från ett hemligt antal enskilda trädkärnor. För att kunna kontrollera de olika steg som ingår i framtagandet av denna datamängd hade det varit nödvändigt att ha de enskilda årsringsmätningarna. Men Briffa släppte inte sina rådata.

Under kommande nio år dök i prominenta tidskrifter åtminstone en studie per år upp med Briffas Jamal-data för att stödja ett hockeyklubbsliknande resultat. IPCC stödde sig på dessa studier i försvaret av sin syn på hockeyklubban, och eftersom de utsett Briffa själv till IPCC:s huvudförfattare i detta ämne fanns det ingen chans att de skulle ifrågasätta data från Jamal.

Trots det faktum att dessa studier dök upp i ledande tidskrifter såsom Nature och Science, bad aldrig någon av tidskrifternas granskare eller redigerare Briffa att släppa sina Jamal-data. Steve McIntyres upprepade förfrågningar om att de skulle uppehålla sina egna regler om offentliggörande av data ignorerades.

Sedan, år 2008, publicerade Briffa, Schweingruber och några kolleger en studie med Jamal-serien (igen) i en tidskrift som heter the Philosophical Transactions of the Royal Society, vilken har mycket stränga regler om offentliggörande av data. Steve skickade sin sedvanliga begäran om data och denna gång tog en redaktör initiativet att be författarna att släppa sina data. Alldeles nyligen dök dessa data upp på Internet. Steve kunde äntligen börja att arbeta sig igenom data från Jamal.

Det visar sig att många av proverna togs från döda (delvis fossiliserade) träd och de har ingen särskild trend. Den skarpa uppåttrenden i slutet av 1900-talet kom från kärnor från 10 träd som levde 1990, och fem träd som levde 1995. Enligt vetenskaplig standard är detta ett alltför litet prov för att publiceras som proxysammansättning. Exempelvis består 1700- och 1800-talens del av provet av minst 30 träd per år. Men denna del visar ingen uppvärmnings-spik. Det enda segment som gör det är det sena 1900-talet där provets storlek kollapsar. Åter igen visar sig en dramatisk hockeyklubbsform bero på den minst tillförlitliga delen av en uppsättning data.

Men en än mer oroande upptäckt kom snart att belysas. Steve sökte i ett paleoklimatologiskt dataarkiv för att se om där fanns andra trädkärnor från eller i nära platsen vid Jamal som kunde ha använts för att öka provets storlek. Han fann snabbt en stor uppsättning av 34 nya trädkärnsprover tagna på levande träd i Jamal av ingen mindre än Schweingruber själv! Om dessa adderats till Briffas lilla grupp hade 1900-talet helt enkelt blivit flackt. Det hade inte alls framstått som exceptionellt jämfört med resten av millenniet.

Att kombinera data från olika prover hade inte varit en ovanlig metod. Briffa adderade data från en annan av Schweingrubers platser till en helt annan datadelmängd för Tajmyrhalvön. Tillagd data hade hämtades mer än 400 km från den undersökta plats. Och i det fallet hade den undersökta platsen tre till fyra gånger så många trädkärnor att använda sig av som vid Jamal. Varför fyllde han inte ut Jamal-data med lättillgänglig data från sin medförfattare? Varför sökte Briffa efter ytterligare data för redan väl representerade Tajmyrhalvön men inte för inadekvata Jamalhalvön?

Således är huvudingrediensen i de flesta studier som åberopat stöd för hockeyklubban, alltså Briffas Jamal-serier, beroende av influens från ett bedrövligt tunt delprov med träd samt uteslutande av lättillgänglig data för samma område. Oavsett vad som hänt här, det är inte vetenskap." (Ross McKitrick)

Frågan var alltså: Är det vetenskap eller politik som ligger bakom dagens klimatalarmism och de krav på stora skattehöjningar och regleringar i den industrialiserade världen, som kommer från klimathotarna?

Läs också om problemet med hockeyklubborna på Moderna myter, The Climate Scam och Med örat mot rälsen. Läs även andra bloggares åsikter om klimathot, växthuseffekten, FN, IPCC, temperaturutveckling, uppvärmning, global warming, koldioxid, utsläppsökning, klimatpolitik, klimat, miljö, vetenskap, dolda motiv, Köpenhamnsmötet, politik på intressant.se