Spara, satsa eller öka underskottet?
Politikerna uttalar sig i ekonomisk-politiska frågor som om det var fråga om värderingar. Vi ska ta ansvar - visst men hur? Nationalekonomerna borde angripa det luddiga tänkandet.
Nu ska väljarna genom opinionsundersökningarna få avgöra vilken stabiliseringspolitik som Sverige ska bedriva. Det intrycket får man efter Fredrik Reinfeldts och Håkan Juholts tal i helgen (SvD 22/8). Det finns en rad alternativ för stabiliseringspolitiken som de nationalekonomiskt välorienterade stora väljargrupperna ska ta ställning till när konjunkturutsikterna blir sämre.
1. Regeringen vill möta lågkonjunkturen med åtstramningar. Stora skattesänkningar på 17 miljarder ställs in (5:e jobbskatteavdraget och sänkt skatt för pensionärer) om Moderaterna och Reinfeldt får råda. När konjunkturen gick bra 2007 och inför 2008 spädde regeringen på med jobbskatteavdrag 1 och 2. När det gick sämre 2009 genomförde man avdrag nr 3.
2. Socialdemokraterna och Juholt vill satsa på den offentliga sektorn för att möta svårigheterna (skolan, bostäderna och infrastrukturen). Enligt Juholt ska alltihop finansieras på något nu icke specificerat sätt. Det betyder att stabiliseringspolitiken är lika åtstramande som regeringens - men S gör en omfördelning och skär ner någonstans för att öka där det ska "satsas". Eventuellt ska skatterna höjas, men det har Juholt tidigare förnekat.
3. För någon vecka sedan framträdde Tommy Waidelich (S) i en TV-debatt med Anna Kinberg Batra (M) där han också ville "satsa" som Juholt. Skillnaden var dock att han tänkte sig att det var utrymmet från de inställda skattesänkningarna som skulle användas som finansiering. Det betyder att stabiliseringspolitiken skulle blivit lika expansiv som regeringen tidigare hade tänkt sig (innan börsfallet gav den kalla fötter).
4. Ett 5:e jobbskatteavdrag och/eller andra finanspolitiska stimulanser för 30 miljarder kronor är vad som behövs enligt Konjunkturinstitutet. Med sänkt tillväxtprognos för 2012 kan det bli fråga om ett budgetunderskott (inte bara ett minskat överskott). Utan sådana åtgärder blir tillväxten ännu sämre så hur ska KI göra sin prognos?
Hur ska väljarna ställa sig till dessa alternativ? Ännu förordar de ekonomiska experterna alternativ 4. Men KI:s Mats Dillén verkade litet osäker häromdagen. Ingen förklarar hur den teori ser ut som förordar stimulanspolitik när konjunkturen försämras. Uppfattningen att det ska vara åtstramningar när tiderna blir bistrare breder istället ut sig. Ett hushåll måste i en sådan situation dra in på utgifterna och då måste också staten, som består av alla hushåll, göra detta, menar politiker med bakgrund i finansbranschen (Newsm). Tea Partyrörelsens propaganda för en i varje ögonblick balanserad budget har fått genomslag över hela världen. Att "ta ansvar" håller på att bli det värderingsmässiga ordet för denna teori.
Ytterst är de fyra alternativen en avspegling av den nationalekonomiska undervisningens förfall. Vilken dilettant som helst kan numera ha synpunkter på hur stabiliseringspolitiken ska bedrivas utan att bli beskylld för att vara en charlatan. En sak är att den mera avancerade nationalekonomin blivit osäker i sina abstrakta studier av makroteorin. Men det får inte leda till att helt elementära samband ifrågasätts och förblir obemötta.
Den stabiliseringspolitiska skolbildningen har degenererat på ett sätt som för tankarna till att läkarvetenskapen skulle ge upp inför kvacksalvarna bara därför att man ännu inte kommit på det klara med hur man bekämpar cancer. Också nationalekonomerna borde angripa kvacksalvarna, även om de är mäktiga och högt uppsatta.
Läs även andra bloggares åsikter om partiledartal, Reinfeldt, Juholt, budgetbalans, ansvar, budgetkris, lågkonjunktur, stabiliseringspolitik, nationalekonomi, moderaterna, socialdemokraterna, Teapartyrörelsen, ekonomi, politik på intressant.se
Etiketter: nationalekonomi
posted by Danne Nordling @ 01:59
11 comments
11 Comments:
Danne, till skillnad från dig välkomnar jag en mindre positiv inställning till den keynesianska dödsspiralens politik som har dominerat i decennier.
Mario Rizzo ifrågasätter de "elementära sambanden" i The Macroeconomic Knowledge Problem.
Några tankar:
1) Makroteorin har inte utvecklats särskilt mycket på många år vad gäller stabiliseringspolitiken och saknar precision. Arbetet med att bygga mikrogrund för hela konstruktionen gav aldrig någon särskilt användbar stabiliseringspolitisk insikt. Hoppsan. Istället gick politikerna tillbaka till Keynes 1.0 när krisen slog till. Vilket leder oss till:
2) Mätbarheten vad gäller utfall av stabiliseringspolitik är idag nästan noll. USA genomförde exempelvis ett stort diskretionärt stabiliseringspaket.
Hur effektivt var det? Ingen vet. Det som är uppenbart för folk i allmänhet är att ekonomin går betydligt sämre än vad stimulanspaketets förespråkare förutspådde när paketet genomfördes, vilket minskar förespråkarnas trovärdighet.
3) I Europa har vi nu en skuldkris vad gäller flera stora staters finanser. Att det förskjuter prioriteringarna mot ett större fokus på starka statliga finanser är inte märkligt. Jag tror inte att det är tanken på att statsbudgeten ska vara balanserad i varje ögonblick som skapat den alltmer budgetkonservativa stämningen, utan den mycket snabbt ökande skuldbördan i stora stater på båda sidorna atlanten.
3b) Naturligtvis kan man argumentera för att nyckeln till starka statliga finanser är aktiv stabiliseringspolik, men eftersom mätbarheten vad gäller stabiliseringspolitikens effektivitet i termer av ökad tillväxt relativt spenderade pengar är okänd så blir det hela en ren bedömningsfråga, som får baseras på en mix av någon form av magkänsla och mer eller mindre värdelösa "modeller", etc.
4) Vilket förklarar de vilt skilda uppfattningarna som folk har om vad som bör göras.
/Eko
"1. Regeringen vill möta lågkonjunkturen med åtstramningar."
Åtstramningar relativt den tidigare uttalade policymålsättningen. Inte en åtstramning relativt dagens faktiska läge. Därför bättre att tala om "uteblivna stimulanser", eller dylikt.
/Eko
Fråga är om en keynesiansk finanspolitik är möjlig i ett läge då de länder med stora skulder kan skuldsätta sig ytterligare.
Det går hlt enkelt inte.
KI förespråkar visserligen en mer offensiv utgiftspolitik med det sker i ett läge med ett stort, även förväntat och stort budgetöverskott.
Regeringen är i det fallet mer försiktig och menar att ökade utgifter som ett femte jobbskatteavdrag ska beslutas när resurserna tillåter det.
Vad gälller Juholt bedriver han en löftespolitik även om det i nuläget saknas möjlighet beräkna kostnaderna.
Det är alls inte uteslutet att det kan röra sig om ytterligare 20-30 miljarder bara när det gäller driftkostnader.
Han har ju även kameralt stöd av vänsterpartiet, som vill ha en återställare vad gäller jobbskatte-avdragen samt ökade budgetutgifter, med ca 80 miljarder.
Allt detta ska gå till den offentliga sektorn.
Paul Krugman menar att den keynesianska progressiviteten också käver en inflation på 10 procent, vilket självfallet även betyder väsentligt högre räntor och detta i ett läge då vi i flera länder med problem har nollräntor.
Krugmans politik blir en ny variant av devalvering något vi länge tillämpat i vårt land.
Istf trackback: Min kommentar på det här blogginlägget:
Grejer jag inte fattar.
Har Danne Nordling blivit Keynesian?
sven, man kan inte se på dagens ekonomiska problem så kategoriskt. Det är bättre att analysera varje problem konkret och avstå från försök att slå fast att samhällsekonomin fungerar på samma sätt som ett hushålls ekonomi. En enkel analys visar att så inte är fallet.
Det är sannolikt KI som gör de bästa analyserna. Om vi ska underkänna rekommendationerna måste vi utföra en ingående analys. Det går inte att göra genom etikettering eller genom att hävda hushållsargumentet. Jag borde förvänta mig att Anders Borg underbygger regeringens mer åtstramande politik med en sådan analys på fredag. Men någonting säger mig att det inte blir mera än ett abstrakt hänvisande till "ansvarsfull politik".
/DNg
KI har egentligen bara menat att det femte jobbskatteavdraget, som beräknas kosta 12,3 miljarder ska införas redan nästa budgetår.
Samtidigt menar man att det blir en positiv sysselsättningseffekt om än en marginell sådan.
Vi får väl se vad Borg har att komma med.
Det kanske inte bara blir sänkt restaurangmoms utan en rad förbättringar av alla de reformer som redan nu finns på plats.
Eko, några kommentarer:
1) Du har rätt i att den stabiliseringspolitiska teorin inte har utvecklats och åtminstone de svenska nationalekonomerna skäms för detta (bloggartikel jan 2010).
2) USA genomförde ARRA-paketet på 787 mdr USD på tio år i feb-09. Försök att utvärdera det har gjorts men metoderna är inte helt säkra. Redan från början blev t ex nedgången större än vad man hade som referensbana. Jag skulle tro att andra effekter motverkade stimulanserna - t ex det klantiga genomförandet av TARP-paketet ("bankstödet").
3) Europas skuldkris verkar vara en kedjereaktion från Greklands fusk och uppdagade svårigheter. Detta ledde till att bankerna kom i fokus. Därefter blåste Irland upp sitt budgetunderskott på ett underligt sätt för att rädda sina banker. Och Portugal blev också misstrott. Det kan förvisso leda till att Reinfeldts retorik tar fasta på att budgeten därför måste visa överskott. Men jag tror inte att det enbart är retorik. Han tror på själva teorin, vilket jag inte bedömer att Borg gör.
3b) Eftersom man uppenbarligen tror på automatiska stabilisatorer tror man på passiv stabiliseringspolitik. Den ingår som aktiv politik i USA (t ex i ARRA) i brist på lika omfattande stabilisatorer som i Europa. Så det är nog ganska komplicerat att göra en utvärdering.
4) Åtminstone i USA har vi under en tid sett ett aktivt propagerande för balanserad budget, vilket inte främst verkar diskuteras på ett kognitivt plan utan på ett emotionellt eller rentav moralistiskt plan. Tendenser finns även i Sverige.
Per Fredö, konventionell finanspolitik brukar begränsas av en ekvation som beaktar det primära underskottet och ränteläget, eventuellt med en funktion som estimerar hur räntans höjd påverkas av skuldens andel av BNP. Detta råkade Sverige ut för på ett mera intuitivt sätt i valrörelsen 1994 trots att primärsaldot hade börjat minska i början av 1994.
Regeringen drar tillbaka jobbskatteavdrag 5 även därför att oppositionen lovat att fälla det, men det kan den inte erkänna så den sprider dimridåer om att det finns en nationalekonomisk motivering.
Jag vet inte vad du syftar på med Krugman. Min egen bedömning är att det är långt till tvåsiffrig inflation även om det blev QE både i USA och EU.
KI presumerar 30 mdr i ytterligare ofinansierade stimulanser i sin tidigare prognos, vilket jag hörde Dillén hålla fast vid med tvekan. Vi får väl se.
/DNg
Vi fortsätter konversationen:
2) Helt sant att man troligtvis underskattade krisens styrka, men man kunde inte hålla sig från att ge rätt tvärsäkra prognoser när man "sålde in" paketet till allmänheten, vilket naturligtvis var ett stort misstag.
Obama har dessutom genomfört en del reformer som knappast leder till att näringslivet drar på sig spenderbyxorna (I.e. Obamacare, där undantagen för politiskt välplacerade företag och organisationer nu haglar vilt, hans nya regleringar av koldioxidutsläpp, etc.).
TARP kunde genomförts smidigare, men var troligtvis trots detta väldigt viktigt för att förhindra en total finansiell kollaps.
3) Med tanke på att Sverige kört relativt stora underskott de senate åren är det väl inte särskilt troligt att Regeringen anser att budgeten måste balanseras till varje pris?
När det gäller skuldkrisens orsaker håller jag med om att Grekland blev gnistan som tände brasan. Men även de stora ländernas snabbt ökande skuldsättningsgrad (USA nu över 100 procent av BNP, Tyskland över 80 procent, osv.) har bidragit till att göra veden torr och fin, s.a.s...
3b) Yep. Det finns dock vissa skäl att vara skeptisk till diskretionär stabiliseringspolitik, särskilt sådan som måste malas genom amerikanska kongressen...
4) Skulle säga att Sverige efter 90-talskrisen ligger långt före USA på denna punkt, I.e. "Den som är satt i skuld är inte fri", etc.
Det är också därför Sverige har kunnat etablera starka statsfinanser. Det har funnits en politisk vilja hos folket att belöna fiskal konservatism hos båda blocken.
Trots att denna "folktro" på balanserade budgetar inte är helt historiskt korrekt så har den troligtvis lagt grunden för att Sverige nu står så pass väl rustat för att hantera dagens kris.
/Eko
En komplettering till Per Fredö:
I dagens SvD uttalar sig både Lars Calmfors och prognoschefen på KI Jesper Hansson bekymrat över att "Borg håller för hårt i pengarna". Enl KI finns utrymmet för stimulans kvar. Enl Calmfors finns det en risk för "en åtstramande effekt" med regeringens signaler.
/DNg
Skicka en kommentar
<< Home