Tyska väljarna vill inte rädda euron?

Den dåliga löneutvecklingen i Tyskland medför att väljarna där kan tro att euron är skadlig. Det bäddar för att man kan tro att det skulle vara bra att låta skuldkrisen blomma ut med eurons undergång. Istället för räddningsåtgärder kanske väljarna mera gillar åthutningar mot andra länder.

Många gånger har frågan uppkommit varför Angela Merkel agerar så veligt och obeslutsamt när det gäller att bekämpa Europas skuldkris. Jag kan se fem tänkbara orsaker. 1) Merkel anser inte att det behövs åtgärder. 2) Merkel anser att det kan bli inflation. 3) Merkel tror att det blir dyrt för Tyskland. 4) Merkel tror att hjälp stimulerar fortsatt ansvarslöshet. 5) Det finns formella hinder.

1) Man kan om man är ortodox anhängare till den österrikiska nationalekonomiska skolan anse att det i princip inte ska göras något för att motverka skuldkrisen: Den marknadsekonomiska processen bör ha sin gång utan interventioner - annars blir det bara värre. Man kan också anse att det som behövs istället är inrättandet av regelverk som förebygger nya skuldkriser - t ex bindande bestämmelser för att det strukturella budgetunderskottet inte får bli större än 0,5 procent av BNP.

2) Det har spekulerats kring att Merkel och tyska väljare är rädda för att stödköp av krisländernas obligationer med hjälp av ECB skulle leda till hyperinflation som i Tyskland i början av 1920-talet.

3) De tyska väljarna och därmed Merkel kan ha uppfattningen att åtgärder för att rädda krisländerna blir dyrbara för de tyska skattebetalarna, som redan är hårt trängda.

4) Räddningsinsatser för de ansvarslösa sydeuropeiska länderna plus Irland riskerar att leda till att de slutar sanera sina misskötta och uppblåsta ekonomier så att krisen fortsätter.

5) Formellt finns ett hinder för direkta obligationsköp av ECB i paragraf 125 i Lissabonfördraget. Men det kan ändras eller kringgås. ECB har redan gjort QE i begränsad omfattning. Den indirekta metoden att låna ut obegränsat till bankerna mot en procents ränta är ett kringgående som dock inte tycks ha blivit helt effektivt.

I söndags hade SvD en stor artikel av Therese Larsson med rubriken "Tysklands dilemma" som belyser opinionen i Tyskland kring punkten 3) ovan. Den 23 dec -11 hade Larsson en artikel i SvD med liknande innehåll. Där framgick att tyskarna tror att euron är dålig för Tyskland. I maj 2008 ville 34 procent återinföra D-marken. I oktober 2011 ville 54 procent ha D-marken tillbaka. En initierad bedömare från tankesmedjan ECFR citeras:

"Förr fanns det en grundinställning om att euron var bra för Tyskland. Den har nästan försvunnit. Nu rapporteras det enbart om hur vi får stå för kostnaderna för Sydeuropas lånefest, säger Ulrike Guérot och lägger till att alla studier visar att Tyskland med sin stora exportindustri är det land som profiterat mest på eurons införande."

I artikeln i söndags låter Larsson en företagare med 1 200 anställda komma till tals som representant för många "irriterade" tyskar:

"Så länge somliga tror att de kan lura brallorna av de dumma rika i norr kommer vi inte att lösa problemen. Låt Grekland gå i konkurs och låt en konkursförvaltare ta över. Då kan Grekland vara kvar i eurozonen, säger Ulrich Reifenhäuser."

På handelskammaren DIHK hänvisar chefekonomen Alexander Schumann till de kärva tiderna efter återföreningen av Tyskland utan reallöneökningar:

"Det är bara nedskärningar som kan få Europa ur krisen. Vi är verkligen övertygade om det, vilket säkert beror på vår historia. Det är tufft, men vi har redan gjort den resan."

Schumann hävdar "i ett allt högre tonläge" att det kostar på för en tysk industriarbetare, som får ut 1 800 €, att visa solidaritet. Han medger dock att "euron varit bra för Tyskland". Detta är enligt Guérot dock inte något som genomsnittstysken fått ta del av. Och en statistikkontroll (pdf, s 218) visar att reallönerna i Tyskland sedan 2001 fram till 2012(p) inte ökat alls (kanske minus 0,5 procent totalt). Larsson konstaterar härvid:

"Den uppretade stämning som framförallt tabloiden Bild gör sitt bästa för att piska upp, med insinuationer om lata korrupta sydeuropéer och rubriker som 'Grekland, sälj era öar', återfinns även på andra nivåer i samhället - om än i nedtonad form."

Av artikeln i söndags framgår också att ett återinförande av D-marken skulle medföra en appreciering med minst 20 procent av valutan. Chefekonomen Stephane Deo vid UBS är ännu mer pessimistisk och bedömer att valutan skulle stiga med minst 40 procent. Det skulle enligt UBS betyda att Tysklands BNP skulle minska med 20-25 procent genom reducerad export.

Uppenbarligen håller en farlig diskrepans mellan de tyska väljarnas uppfattning och de ekonomiska realiteterna på att utvecklas. Alldeles oavsett om det är korrekt att Tysklands skattebetalare skulle drabbas av räddningsförsöken så är det alternativ, som opinionen tycks föredra, oerhört dyrbart.

Enligt min mening är det dessutom inte sant att framgångsrika räddningsoperationer skulle belasta de tyska skattebetalarna. Det är först när något land går i konkurs eller skriver ner sina skulder som en definitiv förlust inträffar. Vad som fordras av de tyska spararna (inte skattebetalarna) är att de avstår från att profitera på PIIGS-ländernas elände genom att kräva mycket höga räntor (bart 23/7-11). Om tyskarna nöjer sig med mer normala räntor är det ingen förlust och då ökar också sannolikheten att PIIGS klarar sig utan nedskrivningar. Det som återstår är att säkra att rimliga åtgärder i dessa länder görs för att minska budgetunderskotten och öka konkurrenskraften enligt punkt 4) ovan.

Hur vore det om man också riktade uppmärksamheten mot Tysklands ansvar för utvecklingen av obalanserna i Europa som så försåtligt kallas "skuldkrisen"? Sedan 2001 har BNP ökat med 12,0 procent (till 2012p). Men hushållens konsumtion har bara ökat med 4,8 procent på 13 år. Under åren 1997-01 visade bytesbalansen ett underskott på i genomsnitt 1 procent av BNP varje år. Till 2008-09, när andra länder drabbades av finanskrisen, ökade Tyskland bytesbalansens saldo till 6 procent. En sådan übernitisk politik bäddar för problem i omvärlden som nu börjar slå tillbaka mot Tyskland.

Kan det vara så att Merkel är beredd att föra en politik som medför att euron går åt skogen bara hon själv kan vinna opinionen och sitta kvar? Åtgärderna för att införa en finanspakt istället för att bekämpa krisen kan då få sin förklaring. Strama regler för de andra euroländerna, som gärna kan få sänkta kreditbetyg, är sådant som de tyska väljarna vill ha.

Läs även andra bloggares åsikter om skuldkris, Tyskland, euron, Angela Merkel, bytesbalans, konsumtion, löneökning, räddningspaket, nationalekonomi, stabiliseringspolitik, ekonomi, politik på intressant.se