Girighet eller reglering som orsak till finanskrisen?

Andelen nödlidande lån i USA blev dubbelt så stor genom de politiskt framreglerade subprimelånen. Detta förklarar mycket bättre uppkomsten av finanskrisen än en plötsligt uppkommen girighet.

Den konventionella förklaringen till finanskrisens orsaker tycks alltmer vara "girighet" och därför vänder man sig mot dess manifestationer när det gäller att motverka nya kriser i framtiden. Närmare bestämt går förklaringen ut på att de flesta bankdirektörer mfl i USA blev giriga och skaffade sig väl tilltagna bonusar och liknande förmåner. För att kunna få dessa fortlöpande förmådde de i sin tur sina företag (och de anställda) att ta allt större risker när det gällde att bevilja nya lån.

Den ökade riskvilligheten fick sedan till följd att utlåningen till bostadssktorn ökade mycket kraftigt. Lån gick både till nybyggandet, som också ökade mycket kraftigt, och till ökad konsumtion för dem som redan ägde fastigheter. Utlåningsprocessen underhölls av accellererande prisstegringar och låga räntor. Detta ledde till en bostadsprisbubbla, som började spricka 2006/07. Därmed blev utbrottet av den verkliga finanskrisen två år senare mer eller mindre oundvikligt pga den instabilitet som byggts upp inom världens finanssektorer.

Men det finns flera faktorer som talar emot hypotesen att det var en ny girighetskultur som var grundorsaken till finanskrisen. I så fall riskerar åtgärder mot bonussystem och liknande att förfela sin verkan.

En tänkbar orsak till de mer frikostiga bonussystemen mm är den långa perioden av hög och stabil ekonomisk tillväxt som registrerades 1992-2007 i USA. Detta kan ha medfört att aktieägare och bankstyrelser blivit mer välvilligt inställda till de företagsledningar, som de uppfattade bidrog till att generera de stora vinsterna. Därför är det rimligt att tro att de helt enkelt tyckte att det inte var mer än rätt att direktörerna också skulle få del av pengaflödet. Vi behöver inte anta ett helt nytt beteende grundat på moraliskt förfall för att kunna förklara de generöst tilltagna ersättningarna.

Vi behöver inte heller anta att det var girighet som låg bakom en del av expansionen av bankutlåningen. Den kan ha berott på en anpassning till Baselreglerna, vilket jag skrev om i artikeln 8/11.

Det finns inte ens säkra bevis för att stegringen av bostadspriserna i USA verkligen var så exceptionella att en okontrollerad kollaps skulle bli fôljden. Under tioårsperioden 1997-2007 steg villapriserna med 103 procent. Det är naturligtvis inte bra eftersom den reala prisstegringen varit 1,5 procent om året under 30-årsperioden 1963-1993 för att därefter bli 2,5 procent 93-07 med ännu en accelleration från 2004. En till betydande del omotiverad ökning av bostadsbyggandet blev följden.

Men sett i ett internationellt perspektiv var 103 procents prisstegring på tio år inte något alarmerande. Villapriserna steg i Irland med 251 procent, i Storbritannien med 211 procent, i Spanien med 189 procent, i Australien med 149 procent, i Frankrike med 139 procent, i Sverige med 138 procent, i Belgien med 131 procent, i Danmark med 121 procent och i Nya Zeeland med 116 procent. (Economist 25/10-07) Förklaringen till att bolånekrisen bröt ut i USA måste därför vara en annan.

Detta kan man se av statistken över nödlidande lån. Definitionen är att betalningen av ränta och amortering är mer än 90 dagar försenad. Andelen låg länge tämligen konstnant vid 2 procent. Från 2006 steg andelen emellertid till nästan 8 procent vid slutet av 2008. För normala primelån låg andelen dock vid 5 procent. Men för subprimelån var andelen 22 procent. Och för subprimelån tagna under euforin 2006 var nästan 50 procent nödlidande fjärde kvartalet 2008.

Dessa subprimelån var mer eller mindre framtvingade av staten för att låginkomsttagare och etniska minoriteter skulle få äga sitt eget hus (bloggart 10/7). Dessutom förekom det demonstrationer utanför motspänstiga banker från organisationer som ACORN. Diskriminering av grupper utan fast arbete, utan fast telefon och sannolikt försorjda med socialbidrag fick inte förekomma och kunde kontrolleras per postnummeronråde.

Radikala medborgaraktivister och liberalkonservativa ingick i en skön förening mot marknadskrafterna. Så här skrev USA:s centralbankschef Alan Greenspan, som i sin ungdom varit anhängare till den radikala liberalen Ayn Rand, i sina memoarer 2006:

"Jag var medveten om att man genom att införa lättare kriterier för de låntagare på villamarknaden som behövde subprimelån ökade den finansiella risken och att subventionerat boende snedvrider marknadens effekter. Men jag tyckte då som nu att de fördelar som ett mer brett villaägande förde med sig att det var värt risken."

Men tillsammans med en låg styrränta blev risken uppenbarligen alltför stor. Kanske skulle den amerikanska bolånemarknaden ha kunnat hantera en begränsat abnorm ökning av andelen nödlidande lån. Den här gången ledde emellertid de förvridet välmenande socialpolitiskt motiverade åtgärderna till en dubbelt så stor påfrestning som inte "välkapitaliserade företag som försäkringsbolag och pensionsfonder" förmådde svälja. (Citatet efter Greenspans omdöme om CDS-förlusterna 2001.)

Man kan fråga sig varför Greenspan inte insåg att en subventionering av vissa låntagargrupper alltid har en kostnad som förr eller senare måste bäras av de "välkapitalisaerade". Varför både ta risken att mycket kan gå överstyr och att de välbeställda får betala notan? Hade det inte varit bättre att låta skattebetalarna stå för kostnaderna redan från början? Då hade belastningen fördelats rättvist och risken för extra fallissemang minimerats.

Läs även andra bloggares åsikter om banker, låginkomsttagare, subprime, girighet, finanskrisen, USA, finanskris, stabiliseringspolitik, regleringar, Greenspan, risktagande, nationalekonomi, politik, ekonomi på intressant.se