måndag, februari 21, 2011

Slutet på jobbtillväxten?

Riksbanken sätter stopp för en sänkning av arbetslösheten under ca 6,5 procent. De lönesubventioner som skulle kunna sänka siffran väsentligt därunder verkar vara svåra att utforma praktiskt. Fri lönebildning är politiskt omöjlig.

Frågan om hur politiska åtgärder kan skapa nya jobb står i centrum för både Socialdemokraterna och Moderaterna. Men diskussionen är ytlig och anknyter inte till den ekonomiska utvecklingen i verkligheten. Vad vi nu ser är rimligtvis slutet för jobbtillväxten i den verklighet som vi hittills levt i. Riksbanken har förra veckan höjt reporäntan från 1,25 till 1,5 procent och deklarerat att om ingenting oförutsett inträffar kommer den att ligga på 3,75 procent i slutet av 2013. Det är en höjning med 2,25 procentenheter eller nästan en tredubbling. Vi når då nivån i slutet av 2007.

Arbetslösheten blir i år drygt 7 procent enligt Riksbanken (pdf). Fram till slutet av 2013 sjunker den till knappt 6,5 procent. Lägre arbetslöshet än så kan vi inte få på den svenska arbetsmarknaden som vi idag känner den. Snarare riskerar vi en ny lågkonjunktur som medför högre arbetslöshet än i dagens prognoser. Skulle arbetslösheten sjunka mera kommer Riksbanken att höja räntan mera. Enligt min uppskattning ligger NAIRU på ca 6,5 procent.

Det finns därför ingen grund för tanken att arbetslösheten skulle kunna sänkas genom en generell ökning av efterfrågan. Det är huvudtanken i Socialdemokraternas kriskommission på jobbområdet. Genom åtgärder som ska öka exporten ska nya jobb skapas. Det är ceteris paribus omöjligt. Den typen av arbetskraft finns inte ledig om ett par år. De 6,5 procenten arbetslösa passar inte för exportindustrin - knappast heller efter omskolning.

Sent på söndagskvällen sändes ett TV-program i repris där Sverker Olofsson intervjuade Anna Johansson (från Gbg) som hade lett arbetet med kriskommissionen. Senare i samma program intervjuades Fredrik Reinfeldt. Båda var inne på att det behövdes speciella jobb för svåranställda som innebar lönesubventioner. Det är intressant eftersom man nu närmar sig de verkliga orsakerna till att arbetslösheten långsiktigt kommer att bli hög. Det handlar om de svåranställdas produktivitet.

Det grundläggande problemet är att det alltid (även i högkonjunktur) kommer att finnas arbetskraft med lägre produktivitet än vad som svarar mot deras lönekostnad på en arbetsmarknad med faktiska minimilöner. Det kan dock finnas en del jobb som inte kräver så hög produktivitet men dessa är redan upptagna och omsätts långsamt. Det kan betyda att en viss del av den lågproduktiva arbetskraften ändå finner ett jobb efter några år. Situationen blir svårare efter varje konjunkturnedgång eftersom det tycks finnas en tendens att det är just de lågproduktiva jobben (arbetsuppgifterna) som slås ut under krisen.

Arbetsgivare som pressas av för höga kostnader tenderar att göra sig av med arbetskraft som utför uppgifter som kan vältras över på övriga anställda eller andra. Vaktmästare, städare, diskplockare, receptionister, telefonister, tempoarbetare och liknande personal sparas efterhand bort. De som tidigare skulle ha haft dessa jobb får nu gå arbetslösa under lång tid tills några av de få kvarvarande jobben blir lediga.

Lönesubventionerade jobb är därför ganska svåra att åstadkomma i efterhand. Subventionen borde utgå när jobben är i fara men ännu existerar. Men då är för det mesta statens finanser ansträngda och något större utrymme för lönesubventioner finns inte. Det som ändå är möjligt att genomföra är begränsade åtgärder av typ Samhall.

Problemet för politikerna är mycket större än så. Om man begränsar det till att sänka högkonjunkturarbetslösheten från 6,5 till 2,5 procent rör det sig om att skaffa fram ca 190 000 lönesubventionerade jobb. Det är förenat med stora svårigheter. Om staten skulle subventionera nästan hela lönekostnaden rör det sig om mer än 50 miljarder kronor per år. Men då skulle pengarna bara gå till speciella jobb, vilket kräver en omfattande administrativ apparat. En generell subvention blir dock ännu dyrare eftersom ett antal redan existerande jobb skulle fordra att få subventionen. Dessutom skulle jobb med högre löner också behöva subventioneras efter en avtrappande skala för att förhindra snedvridningar.

Ett alternativ är att ge subventionerna till den anställde. Arbetsgivaren skulle alltså kunna erbjuda extremt lågavlönade jobb och den anställde skulle få en utfyllnad upp till politiskt godtagbar nivå från staten. Denna nivå skulle dock inte kunna vara fast eftersom alla subventionerade jobb då skulle få den lägsta tillåtna lönenivån för att subventionen skulle bli maximal. En stigande skala som skulle vara besvärlig att fastställa skulle bli nödvändig.

Jag kan inte nu se hur politikerna i praktiken skulle kunna lösa det subventionsproblem som är så lätt att nämna i mera programmatiska sammanhang. Lösningen ligger kanske i att etablera en låglönemarknad och sedan ge en behovsprövad utfyllnad genom en ny typ av socialbidrag. Eftersom detta skulle fördömas av LO mfl kommer arbetslösheten inte att kunna sjunka så mycket under 6,5 procent. Vi ser nu slutet på jobbtillväxten.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , på intressant.se

Etiketter:

6 Comments:

At 21 februari, 2011 08:06, Blogger Per-Olof said...

I boken "Out of Work: Unemployment and Government in 20th Century America" av Richard Vedder och Lowell Gallaway, visar empiriskt att arbetsmarknadspolitik skapar högre arbetslöshet än vad den i annat fall hade varit. Även "keynesiansk stimulans" skapar högre arbetslöshet.

"In short, unemployment can be fully accounted for by deviations of wages from their market-clearing level, and persistent deviations result from ill-conceived government policies."

http://www.independent.org/publications/books/book_summary.asp?bookID=44

 
At 21 februari, 2011 08:07, Anonymous Tobias said...

Vad skulle det kosta att införa en medborgarlön på låt oss säga 7000:-
Sen slopar man allt annat: a-kassa, sjukförsäkring, pension, studiebridrag, socialbidrag etc. etc
Vill man ha högre ersättning när man är sjuk eller arbetslös så får man lösa det själv med privata försäkringar eller en sparad slant på banken.

 
At 21 februari, 2011 15:30, Anonymous Peter said...

En medborgarlön skulle dra upp inflationen rejält eftersom alla helt plötsligt har 7000kr mer i plånboken, och samtidigt skulle det vara mindre lönsamt för folk att ta låglönejobb, så lönerna i dessa sektorer skulle nog gå upp, vilket också ger högre inflation.

Då har man nu två val, att antingen låta medborgarlönen öka med inflationen vilket blir en skattemässigt extremt dyr historia samt en ond spiral av inflation som skulle behöva bekämpas med penningpolitik.

Alternativ 2, man struntar i att låta medborgarlönen följa inflationen, vilket innebär att den blir i princip verkningslös eftersom du inte skulle kunna köpa speciellt mycket för 7000kr pga den höga inflationstakten.

 
At 24 februari, 2011 10:16, Anonymous Anonym said...

Man kan inte helt utbilda bort jämviktsarbetslöshet. Jämviktsarbetslösheten skulle inte hamna på noll procent om vi inte hade några lågproduktiva arbetare. Inflationsbekämpningen skulle ändå kräva hög arbetslöshet.Jämviktsarbetslösheten skulle möjligen sjunka till 5,5 procent om ingen var lågproduktiv.

För att få låg arbetslöshet måste lönebildningen förändras det hjälper inte mycket att tex samla ihop och skjuta alla lågproduktiva. Direkt efter blodbadet skulle riksbanken göra en kraftig räntehöjning för att hålla uppe arbetslöshetsnivån.

//Ante

 
At 25 februari, 2011 18:14, Blogger Danne Nordling said...

Per-Olof, det vore upplysande om vi fick en konkret förklaring till hur arbetslösheten ökar med de åtgärder du nämner.

Tobias, medborgarlön är mycket dyrt för statskassan. Dessutom kan man inte slopa alla andra transfereringar. Om man som sysselsatt har 7 000 kr/m i botten och blir sjuk måste man ju ändå ha en viss sjukpenning som ersätter inkomstbortfallet från lönen. Annars skulle standardsänkningen bli oöverkomlig. Om denna försäkring ska betalas med skatt eller privat är en sekundär fråga.

Vi skulle kunna slopa alla bidrag och göra försäkringarna privata. Härutöver kunde vi införa en privat försäkring för "lågproduktivitet" som ger 7 000 kr/m. Endast de med medfödda handikapp skulle få denna betald av staten. Det skulle ge mycket lägre skatt.

Peter, inflationen skulle nog hållas tillbaka av att skatten höjdes och att socialförsäkringar måste betalas på annat sätt.

Ante, jag räknade med att de svårsysselsatta utgör 4 pe. Om de förs över till specialjobb skulle jämviktsarbetslösheten kunna sjunka ner mot 2,5 procent. De fyra procenten är ju inte idag några som på allvar konkurrerar med dem som är omgående anställningsbara.
/DNg

 
At 26 februari, 2011 09:08, Anonymous Anonym said...

Danne du menar alltså att över hälften av dom arbetslösa är "svårsysselsatta". Det tror jag är helt fel. Jag tror det är max 10 procent av dom arbetslösa som är "svårsysselsatta" och behöver stöd. 90 procent av dom arbetslösa har samma goda förutsättningar som dom som redan har jobb. Många av dom arbetslösa har BÄTTRE förutsättningar än dom som redan har jobb. Problemet för dessa arbetslösa är lönebildningen som inte klarar låg arbetslöshet utan att ge inflation.

//Ante

 

Skicka en kommentar

<< Home