Jersild förstår inte att "skatt efter bärkraft" gäller kollektiva nyttigheter

Intresseprincipen som grund för beskattningen lanserades av Wicksell. Bärkraftsprincipen tror Jersild skall gälla för alla skatter. Det var istället en princip som lanserades för att man med inkomstskatter skulle kunna finansiera en liten produktion av försvar, polis och rättsväsende. Bärkraftsprincipen i högskattestaten blir en ofrihetens princip. Staten har inte rätt att utjämna inkomstfördelningen.

I diskussionen om platt skatt har P C Jersild skrivit en något osammanhängande signerat-kolumnartikel den 25/8. Den handlar om skattepolitiken i stort med bäring på att skatternas fördelning mellan olika skattebetalare ofta brukar motiveras med ett uttag efter bärkraft eller förmåga. Jag trodde att Jersild var en skarp analytiker som även på områden där han inte är expert undviker att gå på de vanligaste propagandalögnerna. Så är tydligen inte fallet när han så okritiskt hänvisar till skatt efter bärkraft som en ledande princip för skatteuttaget även i en högskattestat.

Ursprungligen var "skatt efter bärkraft" en princip som användes vid införandet av inkomstskatt som skulle bekosta satsningar på försvaret och andra sk kollektiva nyttigheter. Tidigare hade skatterna tagits ut som en omsättningsskatt och en skatt på ägandet av mark. Omsen kallades tull och togs ut vid stadsportarna. Jordskatten togs ut med hänsyn till hur många vuxna som bodde på marken (mantal) vilket grovt avspeglade skatteförmågan.

När politikerna ville finansiera allt fler kollektiva nyttigheter med skatterna uppstod en diskussion om hur uttaget skulle fördelas. Knut Wicksell förordade att det borde ske med hänsyn till vilket intresse de olika skattskyldiga hade av nyttigheten. Andra menade att skatterna skulle tas ut så att de orsakade så liten total uppoffring som möjligt för kollektivet som en enhet. Den för mer än hundra år sedan framväxande utilitaristiska läran tillhandahöll en sofistikerad motivering för att skatterna skulle tas ut med en stigande procentsats i förhållande till inkomstens storlek.

Progressiv skatt är sålunda en skatt som tas ut efter bärkraft. De tjänster som produceras av staten och som alla har ungefär lika mycket nytta av skall alltså betalas mycket dyrare av folk med höga inkomster än de med låga. Wicksell tyckte däremot att det i praktiken räckte med proportionell skatt, vilket grovt avspeglar att höginkomsttagare har mera egendom som behöver skydd från försvar och polis än låginkomsttagare.

När sedan den offentliga sektorn växte genom att den också började producera en mängd individuella nyttigheter, såsom sjukvård, skola, barn- och äldreomsorg, pensioner, sjukpenningförmåner, arbetslöshetsstöd och bostadsbidrag, behölls den progressiva skatten som finansieringsmetod. Men det ursprungliga motivet att finansiera en verksamhet som inte kan avgiftsbeläggas efter bärkraft kan inte utan vidare antas fortsätta att gälla.

I skattepolitiken introducerades istället den "socialpolitiska beskattningsprincipen" som gick ut på att med hjälp av skatter och socialpolitik från grunden ändra hela samhällssystemet. Det var inte längre en fråga om att finansiera olika tjänster utan om att fördela välståndet enligt sociala eller socialistiska principer.

Ett illustrativt exempel är folkpensionens omvandling till en enhetspension efter mitten av förra seklet. Alla fick lika hög folkpension men de som hade inkomster över genomsnittet kunde får betala flera gånger så mycket skatt som de fick ut i pension. Hemmamakar eller andra som aldrig arbetat fick ändå en pension som kunde vara nästan lika stor som den pension låginkomsttagare med tilläggspension kunde få. Orättvisan har fortsatt främst på så sätt att den rike kan betala miljoner i pensionsavgifter mm varje år utan att pensionen för den skull blir högre. Inkomstrelateringen för olika sk socialförsäkringar gäller bara under olika snävt satta "tak".

Det är faktiskt så att den rikaste femtedelen betalar 34 procent av sina skatter under hela livet till andra som tjänar mindre. Att skatterna bara mest är en omfördelning under livscykeln eftersom bara knappt 20 procent i genomsnitt utgör omfördelning är en myt. Att tala om "genomsnittlig omfördelning" är meningslöst i detta sammanhang. Men mytspridningen har resulterat i att den skattepolitiska debatten ofta kunnat föras i termer av en skärpning av progressiviteten, vilket Jersilds inlägg nu senast illustrerar. Han antyder att principen "åt alla efter behov - av alla efter bärkraft" borde spridas till fler områden än sjukvården. Det är kommunism med mänskligt ansikte. I dess namn har otaliga övergrepp mot de mänskliga rättigheterna skett under överseende från människor som kallar sig humanister. Men ändamålet helgar tydligen medlen...

I en blogg skriven av Janne Pettersson visas den skattepolitiska aningslösheten upp utan skam. Hans inlägg om Jersild illustrerar hur litet alternativa synsätt har kunnat spridas. När hans okunniga syn angrips förfaller han till debattknepet att hävda att kritik mot skatt efter bärkraft går ut på att vi inte skall ha någon skatt alls.

Vi måste vara uppmärksamma på sådana försåtliga motiveringar för ett ofritt samhälle som "skatt efter bärkraft". Ersätt fogdarna med försäkringar. Staten har ingen rätt att utjämna inkomsterna. Det finns ingen moralisk princip som kan ge ett hållbart skäl för en nivelleringspolitik. Jag skall i en kommande artikel ta upp teoremet om moraliskt oförtjänta inkomster.

Andra bloggar om: Jersild, platt skatt, progressiv skatt, rättvisa, utjämning, politik, ekonomi, skatter, bärkraft, skatteförmåga på intressant.se