Är nationalekonomin i kris?

Teorin om att marknaden "har rätt" kan tyckas ha falsifierats av krisen. Men den är en teori om att priserna sätts med hänsyn till all tillgänglig information. Det är inte marknaderna utan stabiliseringspolitiken som det är fel på, vilket inte togs upp i radion.

I "Vetandets värld" i radions P1 idag 16/3 diskuterades den ekonomiska krisens följder för den nationalekonomiska vetenskapen. Programledaren Johan Lindahl skriver i presentationen:

"under de senaste årtiondena har en nyliberal syn på staten och marknaden fått en allt större dominans. Ledande ekonomer har hävdat att djupa kriser tillhörde historien och propagerat för att politiker gör bäst i att hålla sig borta från marknaderna.

Så kom kollapsen 2008. Inte heller denna gång lyckades de mest inflytelserika nationalekonomerna slå larm. De gängse nyliberala teorierna om effektiva och självreglerande marknader fick sig en rejäl törn. Samtidigt gör nu Keynesianismen comeback och försäljningen av Karl Marx Das Kapital ökar."

Diskussionen fördes mellan docent Stefan de Vylder med vänstersympatier (har skrivit bok om krisen) och professor Hans Tson Söderström som varit VD för SNS. Lindahl inledde med det teorem inom nationalekonomin som hävdar att de finansiella marknaderna är "effektiva". Man fick intrycket att udden var riktad mot marknadsekonomin som ideologisk idé. Krisen skulle ha visat att detta teorem är felaktigt. Men effektivitetsteoremet säger inte annat än att priset på ett finansiellt instrument avspeglar all hittills framkommen information om detta.

Det är den felaktiga tolkningen av effektivitetsteoremet som att "marknaden alltid har rätt" i en övergripande mening som är intressant. Vi kan ta de amerikanska bostadspapperen som exempel. De åsattes ett "uppblåst" värde sett i efterhand. Marknaden hade alltså inte "rätt". Men teoremet uttalar sig inte om denna mening att visa "rätt". Det säger bara att marknadsvärdet sätts med den information som finns att tillgå - om sedan denna information är långsiktigt missvisande pga felaktiga kreditbetyg eller dåliga makroekonomiska bedömningar finns inte med i bilden. Om aktörerna inte besitter korrekt långsiktig information sätts priset på grundval av den kortsiktiga och felaktiga information som faktiskt finns tillgänglig.

Det var inte nationalekonomins teori det var fel på när det gäller marknadens effektivitet. Felet måste istället sökas i mekanismerna för informationsspridning och analys av institutionella förhållanden. Brister hos statistiker och socialpsykologer leder naturligtvis till att teorier som bygger på sådant material kan peka i fel riktning. På de Vylder verkade det dock som om ekonomerna ska kunna klara även sådana brister. Vi har haft ett flertal begränsat allvarliga ekonomiska kriser som inte kunnat förutses av ekonomerna - t ex IT-bubblan vid sekelskiftet. Men då har vi fjärmat oss från de ekonomiska teorierna och diskuterar tillämpningsproblem.

Ett av dessa är att rätt kunna analysera riskerna för att utvecklingen blir mycket sämre än vad den allmänt cirkulerande informationen pekar på. Det finns alltid bedömare som i vaga ordalag hävdar att utvecklingen kommer att gå åt skogen. Svårigheten ligger i att kunna skilja fantasterna från dem som har hittat fundamentala orosfaktorer av sådan karaktär att de borde tas på allvar. En sådan person är den iransk-israeliske ekonomen Nouriel Roubini (f 1959 i Turkiet, Wp), som nämndes av de Vylder.

Vad som skulle behövas är en utvärdering av varför Roubinis varningar inte togs på allvar. Hur såg de första varningarna i september 2006 ut? De byggde på bostadsprisernas uppgång. "Bubblan" i USA var dock inte exceptionell jämförd med andra länder. Men byggandet ökade på ett alarmerande orealistiskt sätt. Eftersom detta också var mönstret före 30-talsdepressionen borde detta ha medfört försiktighetsåtgärder. Kan en orsak till att så inte skedde var den föreställning att stora depressioner i värsta fall kunde motverkas med keynesianska åtgärder? Eller var det vanlig konformism som motarbetade Roubini?

Tänkbart är naturligtvis att ekonomerna ansåg att marknadsekonomins självreglerande förmåga var så grundläggande att några åtgärder mot "bubblor" och andra svängningar inte var behövliga. En allmän åtstramning av penning- och finanspolitik kanske ansågs vara tillräcklig. Från vänsterhåll vill man gärna tillskriva hela ekonomkåren denna nyliberala föreställning. Men då finns det ett ideologiskt syfte med detta försök att beskriva verkligheten. Går det att belägga att den makroekonomiska teoritillämpningen var av denna karaktär?

Om nationalekonomin skulle befinna sig i kris, vilket Tson Söderström förnekade, blir det intressant att fråga vilka alternativ som skulle ha tillämpats. Keynesiansk teori är knappast ett alternativ eftersom den redan tillämpades (med fördröjning) för penning- och finanspolitiken. Och det marxistiska alternativ, som Lindahl i förbigående pekade på, förefaller vara en orealistisk dröm. Om man inte övergår till planhushållning är det svårt att se vad marxismen har tillfört till den ekonomiska politiken.

Tson Söderström pekade på att erfarenheterna av krisen nu kommer att tas tillvara för en ny syntes. Nationalekonomerna är ödmjuka inför behovet av en ny forskningsinriktning (diskussion på Nationalekonomiska föreningen). Själv vill jag peka på behovet av en genomgång av den stabiliseringspolitiska teorin som redan när krisen bröt ut efter Lehmans konkurs i september 2008 inte fanns samlad på ett auktoritativt sätt.

Läs även andra bloggares åsikter om nationalekonomi, stabiliseringspolitik, marknader, effektivitet, keynesianism, finanskrisen, marxism, finanspolitik, finanskris, prognoser, ekonomi.politik på intressant.se