fredag, mars 12, 2010

Altruism eller egoism - varför kan människan samarbeta?

Vänsterns syn att människans samarbetsförmåga beror på en genetiskt betingad godhet stämmer inte. Människans långsiktiga egenintresse gynnas av att ett egoistiskt samarbete kan skyddas med hjälp av bestraffningar mot egoistiska svikare.

Det finns mycket som tyder på att människan inte är osjälvisk till sin natur. Närmare bestämt betyder detta att det bara finns en mindre andel människor som har en genetiskt betingad egenskap av "godhet" eller altruism. En större andel uppträder altruistiskt utan att ha denna medfödda egenskap till följd av uppfostran eller som ett utslag av beräkning. Den konventionella attityden är att folk som verkar vara osjälviska får positiv uppskattning.

Ett problem är naturligtvis att definiera altruism. Om man inte är egoist i stark mening, är man då altruist? Den som avstår att skaffa sig fördelar på andras bekostnad är väl inte automatiskt altruist? Då skulle alla som avstår från att exempelvis stjäla vara altruister. Språkbruket är oklart. Den som vill gynna sig själv utan att det sker på andras bekostnad är möjligen egoist i svag mening. Det finns alltså två sorters egoism.

Osjälviskhet eller altruism brukar definieras som att uppoffra sig själv för att gynna andra utan att man själv tjänar på det (i annan bemärkelse än att man känner en inre tillfredsställelse). Denna definition utesluter transaktivt beteende, som går ut på att gynna andra för att gynna sig själv (ibland oegentligt kallat för "reciprok altruism").

Det finns också en svagare variant som jag inte skulle vilja definiera som altruism: att gynna andra utan att offra något väsentligt själv. Den varianten skulle kunna kallas tillmötesgående beteende. Experiment med barn gjorda av Ernst Fehr visar att detta är relativt utbrett. I gruppen barn 7-8 år var det ca 75 procent som inte bara själva tog emot godis från försöksledaren utan också gynnade någon av sina kompisar i samma veva (Fehrs första experiment). Här skiljer sig människan från schimpanser som inte visar något tillmötesgående mot andra än den egna familjen. Detta framgår av ett experiment redovisat i Nature okt-05 (bloggartikel).

Någon kanske vill invända att 7-8-åriga barn redan har lärt sig att vara "snälla mot kompisar" och därför inte nödvändigtvis har denna godhetsegenskap som medfödd. Men även 2/3 av 3-4-åringarna betedde sig tillmötesgående mot den egna gruppen. Om detta inte är medfött så måste människan i varje fall ha en medfödd benägenhet att snabbt lära sig att vara tillmötesgående till skillnad från schimpanser.

Samma gäller människans mindre tilltalande egenskaper. Mer än 80 procent av 7-8-åringarna var missunnsamma mot främlingar och nästan lika många mot de egna kompisarna (Fehrs tredje experiment). Tendensen är tilltagande med åldern så hypotesen om uppfostrans effekter verkar inte så trovärdig. Visserligen kan man eufemistiskt kalla missunnsamhet för "en preferens för jämlikhet". Att andra inte ska ha mer än man själv kan förvisso leda till en destruktiv nivellering. Men den önskvärda egenskapen är att de som kan få mer än andra avstår från detta och delar med sig. Det är denna egenskap som många vänsterdebattörer gärna vill tro vara medfödd. Men bara 12 procent av 7-8-åringarna delade med sig till främlingar i Fehrs andra experiment. Altruism är sällsynt.

Professor Erik Svensson (i zoologisk ekologi vid LU) har drivit tesen om människans medfödda godhet och har skrivit en bloggartikel Allenarådande själviskhet? där han bl a replikerar på min tes att det är högerns syn på egoismen som har segrat. Men något bevis för att det skulle förekomma medfödd altruism kommer han inte med. Istället för han ett resonemang om att egenskaper som missgynnar enskilda individer ändå skulle kunna selekteras ut på gruppnivå om de gynnar gruppen tillräckligt mycket. Vi ser detta beteende t ex hos sociala steklar (myror, bin, termiter) där det genetiska släktskapet dock är starkt. Men var finns denna tendens att offra livet för gruppens bästa när släktskapet är svagare?

Det som ändå tyder på att individuellt oförmånliga egenskaper kan gå i arv är den tendens till s k altruistisk bestraffning som Ernst Fehr påvisat i tidigare experiment. I det s k ultimatumspelet visar det sig att den andre spelaren som kan utdela veto mot den föreslagna fördelningen tenderar att börja krångla om hon får 40 procent av det som man får att dela. Och får vetospelaren mindre än 25 procent blir det blockering (bloggartikel 27/12-07). Schimpanser nöjer sig dock med det lilla de får - i enlighet med en kortsiktig syn på postulatet economic man.

Forskarna anser att drygt 40 procent av denna avundsjuketendens hos människan är genetiskt betingad. Fehr själv uttalar sig dock inte om huruvida dessa egenskaper är medfödda. Genom att avunden kan manifesteras genom en hämndaktion i form av bestraffning, kan ett visst välbefinnande upplevas. En inre tillfredsställelse kan alltså bli resultatet av något som kortsiktigt inte är till fördel för individen (hämndaktionen). Detta är uppenbarligen till fördel för ett mer långsiktigt samarbete.

Ett mera långsiktigt transaktivt beteende förutsätter nämligen att "avtal skall hållas" och det kräver att svikare måste bestraffas. Det som ibland kallas "reciprok altruism" fungerar sålunda inte säkert om vi enbart förlitar oss på kontrahenternas altruism. Risken är stor att en av dem förfaller till 'stark egoism' och berikar sig på den andres bekostnad om det inte får några negativa konsekvenser för svikaren. Därför behövs en benägenhet att ta till repressalier även om dessa "kostar" i ett kortsiktigt perspektiv. Eftersom människan genetiskt delvis skiljer sig från schimpanser på denna punkt, och i övrigt har lärt sig att hämnas på ett oftast välavvägt sätt, kan ett avancerat samarbete byggas upp. Här finns förutsättningen för handel och marknadshushållning.

Det är uppenbarligen ett felgrepp att försöka förklara människans samarbetsförmåga med medfödd altruism, som man kan få intrycket av från Erik Svenssons utläggningar. De egenskaper som människan genetiskt utrustats med i dominerande grad förefaller vara tillmötesgående beteende och missunnsamhet - inte osjälviskhet. Därtill kommer en medfödd tendens hos ca 40 procent att offra egen välfärd för att låta missunnsamheten övergå i bestraffningar av svikande egoister. Detta är till fördel för det långsiktiga egenintresset.

Läs även min artikelserie om människans natur med början i juni-05. Andra bloggar om: , , , , , , , , , , , , , , , intressant.se

Etiketter:

2 Comments:

At 12 mars, 2010 20:17, Blogger Erik Svensson said...

Jag tror att du missar målet en aning. Jag argumenterar primärt för att gruppselektion kan operera UTÖVER individ-och genselektion, vilket inte längre är så kontroversiellt utan omfattas av alltfler biologer. Strikt sett kan gruppselektion operera även om altruismen inte är medfödd, t.ex. via kulturell gruppselektion. Och gruppens och individens intressen kan också sammanfalla, om grupperna är långlivade, som hos många primater. Men det är kul att du tar upp diskussionen!

 
At 14 mars, 2010 15:22, Blogger Danne Nordling said...

Erik Svensson, jag argumenterar mot att altruism skulle kunna uppstå som en genetisk egenskap från scratch. Det är möjligt att du inte finns bakom den måltavlan.

Skulle gruppselektion kunna ge upphov till altruism i en grupp med bara avlägset besläktade individer? Så vitt jag förstår är det omöjligt om altruism definieras kategoriskt som en stark risk för individens undergång före början av fertil ålder (det är en fråga om matematiska beräkningar).

Men med en svagare definition av altruism är det naturligtvis alltmer sannolikt. Om individen enbart behöver visa 'tillmötesgående beteende' som inte är till förfång för individen själv men som kan ge upphov till en kollektiv nyttighet i form av ett för alla positivt samarbetsklimat är det rimligtvis möjligt att en sådan genetisk egenskap utvecklas.

Om dessutom en mindre andel individer utvecklar en inte alltför kostsam tendens till att agera "bestraffare" mot svikare kan en kulturell norm i form av en avoghet mot svikare utformas. Eftersom den utgör en kollektiv nyttighet behöver inte de flesta inom gruppen ha denna egenskap som medfödd. Det räcker att tillräckligt många har en sådan egenskap som via attitydspridning kan komma att omfatta tillräckligt många inom gruppen. Den måste naturligtvis vara tillräckligt stabil för att sådana attityder ska bli bestående.

Jag tycker att Fehrs 1a och 3e experiment bekräftar min hypotes.
/DNg

 

Skicka en kommentar

<< Home