tisdag, december 05, 2017

Kristerssons möjligheter att bli statsminister om Alliansen förlorar valet

Opinionsundersökningarna tyder på att de rödgröna blir större än Alliansen. Kan Ulf Kristersson ändå bli statsminister?

Stefan Löfven (S) kan hoppas på relativ majoritet i valet enligt sammanställningen Svensk väljaropinion, gjord av Sifo för SR Ekot nyligen. De rödgröna får 41,0 procent av väljaropinionen mot 40,2 procent för Alliansen. Likaså visar SCB:s stora undersökning idag 43,4 resp 39,0 procent. Det betyder att det kvalificerat svåra regeringsbildningsproblemet kvarstår 2018.

Löfvens drömscenario 2018 kan sannolikt rent matematiskt förverkligas. En regering S+MP+C+L får  majoritet i dessa sammanställningar. Men trots att de rödgröna går bakåt i de färskaste undersökningarna - minus 0,6 procentenheter i SVO - kan han hoppas på att önskedrömmen ska få mer än 50 procent. Många kommentatorer tycks utgå från detta och spekulerar om huruvida Löfven ska få med C och L i en blocköverskridande regering eller om de ska stanna utanför och bli någon sorts "dörrmattor" för Löfven i riksdagen.

Är det verkligen sannolikt att C och L tvärtemot sina explicita deklarationer idag skulle frångå sina försäkringar att inte splittra Alliansen och inleda samarbete med Socialdemokraterna? Ja, sade Stikkan Ljunggren häromdagen och hänvisade till Machiavelli. Många andra kommentatorer är av samma uppfattning. Rent konkret borde ett sådant scenario se ut ungefär så här:

När valet har "vunnits" av Löfven blir han bortröstad av en riksdagsmajoritet efter 14 dagar. Därefter sonderar talmannen med Ulf Kristersson (M) som regeringsbildare. Han tackar nej eftersom C och L inte vill ingå i en regering som är beroende av SD:s aktiva stöd. Budet går då till Löfven som plockar fram ett avtal med C och L om att de ska stödja regeringen S+MP:s budget mot vissa tillgodoseenden av C:s och L:s hjärtefrågor (vilka?).

Skulle väljaropinionen bli tillfreds över agerandet från C och L? Knappast, det skulle bli en överströmning av sympatisörer redan från början till Moderaterna. C och L säger snarare nej till Löfven och fordrar att han (eller någon) bildar en regering med hela Alliansen där statsministern är borgerlig (enl Björklund, L). Om Löfven motsätter sig detta måste han bilda en minoritetsregering S+MP med stöd av V som idag. Den kan när som helst fällas om SD får för sig att rösta på Alliansens samfällda förslag (som idag).

Eftersom Löfven har noterat att Alliansen nu under en hel mandatperiod har accepterat att spela en tillbakadragen roll, där den enbart lyckats irritera med några nålstick som kostat några statsråd jobbet, kan han försöka sig på ytterligare fyra år enligt denna modell. Annie Lööf har (C) ju visat sig livrädd att fälla regeringen Löfven och behöva regera med (aktivt) stöd av SD. Opinionen idag visar att detta kan få sin fortsättning.

Så vad skulle kunna ändra på detta scenario? Ulf Kristersson kan visa sig mera hårdför och inte ge upp när Lööf och Björklund vill dra sig ur och splittra Alliansen när talmannen kommer med frågan. Men vad har han för påtryckningsmöjligheter mot Lööf och Björklund? Han kan hota med att brännmärka C och L som förrädare och splittrare eller liknande. Skulle han ha möjlighet att förmå C och L att återvända till fållan (Alliansen)? Vet någon?

Eller ska Kristersson direkt erbjuda Löfven att ingå i en alliansregering eller rentav en M+KD-regering? Möjligheterna för detta är oklara. Men Löfven har insisterat (för ett år sedan) att en koalitionsregering också ska innefatta MP. Och Björklund skulle insistera på att statsministern skulle vara borgerlig. Det blir en fråga om förhandlingsskicklighet där Kristersson har försteget att vara tillfrågad som regeringsbildare. Många bedömare tror dock att Löfven aldrig skulle ge upp tanken att bli statsminister när han "vunnit" valet. Skulle han hellre gå i opposition tillsammans med SD? Det är ett hot som Annie Lööf inte skulle kunna stå emot.

Om det inte ens kan bli en S+M-regering kan Kristersson teoretiskt bilda en M+KD-regering med någon form av stöd från C och L och en förhoppning att S+SD inte fäller denna. Om Löfven släpper fram en sådan regering förbinder han sig implicit att inte omedelbart fälla den om den inte kommer med omvälvande förslag (som dessutom SD måste motsätta sig). Ett exempel är ett avskaffande av flygskatten, Värre blir det om Kristersson vill avskaffa värnskatten. Ingen vet hur SD skulle ställa sig men risken är avsevärd att både S och SD skulle fälla ett sådant förslag.

För Löfvens del tillkommer problemet att han inte kan fälla en borgerlig regering med hjälp av SD utan att ha en plan för hur han kan ta över regeringsmakten. Om Kristersson inte utlyser nyval måste Löfven regera med hjälp av SD, vilket inte verkar så roligt. Eller ska han själv så fort som möjligt i en begynnande konjunkturnedgång utlysa nyval och ställa till oreda för alla? Det borde vara möjligt för Kristersson att förankra större beslut i blocköverskridande överenskommelser och klara vardagsregerandet med hjälp av stingsliga hot om kabinettsfråga och avgång.

En hel del av detta spel avgörs på det moraliska planet. Löfven kommer att hävda att eftersom hans block är t ex 0,5 procentenheter större än Alliansen har han en moralisk rätt att regera. Mot detta kan Kristersson hävda att Löfven har en, visserligen oenig, majoritet i riksdagen på uppemot 55 procent emot sig. Detta argument har dock försvagats de senaste veckorna när Jimmie Åkesson (SD) sagt sig kunna stödja Löfven i migrationsfrågan. Kan Kristersson turnera den moraliska frågan så att han får ett övertag eller ska han kasta in handduken? Om han lyckas få ett argumentatoriskt övertag borde Löfven inse att han inte kan hålla på med att ställa till bråk och sprida osäkerhet och därför acceptera Kristersson som statsminister.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , nyligen.se

Etiketter: