måndag, februari 28, 2005

Skattepolitiken släpper fram egoisterna

Att försöka ta andras pengar genom skattepolitiken för att få egna fördelar är mer egoistiskt än att försöka skydda de egna pengarna mot dem som vill spendera ens arbetsresultat. Det är skillnaden mellan "aggressiv" och "passiv" egoism.

SvD:s undersökning om hur många som vill sänka skatten även om det skulle gå ut över VSO satte fart på läsekretsen (ca 200 inlägg) där jag också lade in en kommenter som motsvarade ingressen på min blog igår. Jag skall strax referera svaret jag fick.

En sak som många inte förstår är hur sinnrikt Sifo-frågan är utformad. Att 37 procent är för skattesänkning även om det skulle leda till obehagliga konsekvenser genom svårigheter för VSO (vård,skola,omsorg) är ganska starkt. Om däremot frågan hade ställts i kombination med finansieringen "genom miskad byråkrati, effektivisering, minskat slöseri" hade naturligtvis alla som tror att det finns minsta lilla "slack" i den offentliga sektorn kunnat svara ja. En del hade naturligtvis fortfarande tyckt att dessa pengar skulle användas till nya reformer istället.

Min teori är att skatterna i stor utsträckning handlar om ett egenintresse även om de som är mest moralistiska och predikar solidaritet och altruism hamnar i en särskild kategori. De som ser skattesänkningar som mindre pengar till välfärden ser det därför oftast som mindre pengar till det som de själva villa ha: jobbet och lönen om man är offentliganställd; förtidspensionen, sjukpenningen och a-kassan om man är bidragstagare; sämre sjukvård och äldreomsorg om man är gammal; sämre barnomsorg om man är kvinna med dagisbarn; liten skattesänkning om man är låginkomsttagare med redan låg skatt.

Det är inte konstigt att det finns en liten majoritet som är emot skattesänkningar med obehagliga konsekvenser. Det fantastiska är att det finns så många som kan se igenom denna röstköpsmekanism och ändå förorda sänkta skatter.

Är då inte de som vill ha sänkta skatter också egoistiska? Den anklagelsen fick jag i nedanstående inlägg som ursprungligen gjordes hos SvD:

"Du anklagar kvinnor som grupp för att vara egoistiska för att de inte vill ha
skattesänkningar (28% kvinnor mot 44% män vill sänka skatten). Jag skulle med
samma argumentation som du hävda att det är av egoistiska skäl som fler MÄN vill
ha sänkta skatter. Män tjänar bättre på det, eftersom de har högre löner och
jobbar mer i privata sektorn. Egoism och inte klokhet styr ofta våra politiska
åsikter, och det gäller båda könen."
Mot detta invände jag:

"Är det lika egoistiskt att försöka hindra andra att ta ens egna pengar som att
kräva att andra skall ge pengar till en själv? Det kan (sign) aldrig
övertyga tänkande människor om. Kvinnors egoism verkar vara mer politiskt
aggressiv - ta andras pengar. Mäns "egoism" är mer passiv - vill behålla de egna
pengarna."

Här är svaret (något redigerat):

"Vad intressant med en man som anklagar kvinnor för att vara mer aggressiva än
män. (Verkligen ett nytt grepp.) "- - - "Ett tillägg: Du skriver att
kvinnor via skatten vill åt "mäns egna pengar". Du glömmer kanske här att en
kvinna som sköter marktjänsten är ofta förutsättningen för de män som gör
karriär. Hon tar huvudansvaret för hem och barn, jobbar deltid och står tillbaka
i karriären för mannen. Att vara gift och ha familj är en karriärfördel för
mannen medan det ofta är en nackdel för kvinnan (visar undersökningar). "

Problemet är bara att en familj som delar olikformigt på ansvaret ändå tjänar som grupp på en skattesänkning som främst kommer mannen till del. Hur skall kvinnornas "makroegoism" då kunna förklaras? Naturligtvis går det att hävda att skillnaderna i egoism bara är en avspegling av de sociala skillnaderna, som min kritiker ovan försökte göra gällande. Men jag tror det finns en ytterligare aspekt.

Enligt särartsfeministerna är kvinnor mindre framfusiga än män på det personliga planet, vilket är en förklaring till de kvarstående löneskillnaderna efter alla korrigeringar. Det vill en del kvinnor i viss mån kompensera genom att politiskt rösta på en mer aggressiv skattepolitik.

För att slippa skaffa egen barnomsorg, för att slippa mera ansvar för sina åldriga anförvanter, för att slippa trassla med komplicerade sjukvårds- och arbetslöshetsförsäkringar är det bekvämt att rösta på en politik som leder till att staten tar hand om allt detta. Om det dessutom verkar vara så att andra får betala det mesta (högavlönade män) så är det ännu bättre om man är egoist och snävt rationell.

Naturligtvis finns det också många män som resonerar på liknande egoistiska sätt. Men det är enligt Sifo fler kvinnor som resonerar egoistiskt enligt mitt sätt att se. Det stora felet är dock att skattepolitiken ger alla egoister en möjlighet att skaffa sig fördelar på andras bekostnad.

söndag, februari 27, 2005

Egoistiska kvinnor emot skattesänkningar

Kvinnor verkar vara mer "makroegoistiska" än män. Genom att gå emot skattesänkningar gynnar de sig själva på andras bekostnad på det politiska planet och slipper uppträda egoistiskt på det personliga planet. Är det mer acceptabelt?

SvD publicerar en Sifo-undersökning om skatter gjord 21-24 februari. Där framgår det att önskan om skattesänkningar har ökat till nästan samma höga nivå som 1991 (även om det går ut över skolan, barnomsorgen och sjukvården). Se tabellen:

1991 . . . 41 %
1994. . . 12 %
1996. . . 21 %
2005. . . 37 %

När den ekonomiska krisen var som värst 1994 var också viljan att få sänkt skatt som minst. Det var helt i strid med den dittills dominerande stabiliseringspolitiska teorin - keynesianismen - som föreskrev sänkta skatter och ökade statliga utgifter vid en lågkonjunktur.

Viljan till sänkt skatt kan mera permanent uppfyllas genom ett systemskifte som bygger på mera avgifter och försäkringspremier än skatter.

Många verkar mera inställda på att det offentliga kan öka effektiviteten och hushålla bättre (t ex genom mindre fusk och missbruk). Kan allmänheten bedöma rationaliseringspotentialer?

De mest okunniga tror antagligen att sänkt skatt leder till mindre välfärdstjänster. De har aldrig hört talas om försökringslösningar eller minskat slöseri. Denna grupp har gått på propagandan att det finns raka rör mellan skatternas höjd och mängden producerade välfärdstjänster.

Yngre, lågutbidade kvinnor anställda i offentlig sektor brukar anses höra till de politiskt okunniga. Även om de inte är egoistiska på det individuella planet kan de se till sitt eget bästa när det kommer till frågan om skattesänkningar. De tror helt enkelt att sänkt skatt skulle försämra för dem själva. Av alla kvinnor är det 59 procent som är emot jämfört med bara 44 procent av männen.

Denna "makroegoism" kan kanske också utnyttjas av ett feministparti. Dels kan feministerna gå ut med ett skattehöjningsbudskap och dels med ett krav på höjda löner för kvinnor genom lagstiftning. Gudrun Schyman har redan antytt hur slipstenen skall dras genom att föreslå en skatt enbart på män. Det är makroegoism.

Är makroegoism mer acceptabel än personlig egoism?

lördag, februari 26, 2005

Nuder gav hovintervju

Finansministern kom undan utan svårigheter när Tomas Ramberg intervjuade honom om skattehöjningarna. Vad har vi Public service-radion till? Skall Ramberg bli ny hovreporter åt regeringen?

I Ekots lördagsintervju 26/2 skulle vi få svaret på frågan varför Nuder tar skattestriden (klicka på rubriken ovan). Intervjun haussades upp med jinglar i P1 där Internationalens "förbjudna" vers med strofen "vi under skatter digna ner" hördes gång på gång i bakgrunden.

Men inte fick vi veta något om de eventuellt kommande skattehöjningarna, som socialdemokraterna nu tillsatt en 15-mannagrupp för att utreda. Det är förståeligt att Nuder inte ville gå in på enskilda skatter och ha en åsikt om huruvida de skulle förändras eller rentav avskaffas. Debatten den senaste veckan har emellertid mera handlat om den principiella och något mer långsiktiga skattepolitiken.

Både Pär Nuder och Wanja Lundby-Wedin har uttalat sig för större progressivitet i beskattningen. LO-ordföranden har till och med gjort gällande att värnskatten inte biter ordentligt eftersom det inte klankas tillräckligt mycket på den. Är värnskatten en tandlös straffskatt eller är den en finansieringskälla för offentliga utgifter? Se där en fråga som Nuder slapp att besvara.

Och allt talet om en ny vårdsatt - eventuellt i form av att värnskatten omvandlas till vårdskatt - vad fick vi för upplysning om denna grumliga tankegång från (s)? Inte något alls för att Tomas Ramberg ställde inte ens frågan.

Slutligen hade en given fråga handlat om Nuders "köttberg". Är försörjningen av fler äldre en orsak till att skatterna behöver höjas "det närmste decenniet" trots att 40-talisterna inte blir ordentligt vårdkrävande förrän om 20-30 år? Nu minskar antalet 80-åringar. Att påfrestningen blir störst kring 2030 har jag hört Nuder säga tidigare. Hur går det ihop med att han också förmodat att skatterna måste höjas redan nästa mandatperiod?

Skall socialdemokraterna gå ut med ett budskap om höjda skatter i valrörelsen 2006? Det har de sagt tidigare. Men nu fick Nuder inte ens frågan, än mindre om orsaken.

Vi lyssnare måste tro att det är fråga om uppgjord match. Tomas Ramberg måste kanske gå med på att "lägga sig" för att få en intervju? Eller skall han bli en "regeringens hovreporter" för att dyka upp som informationssekreterare i ett departement så småningom?

Frågorna hopar sig, mystiken tätnar. Läs den rafflande fortsättningen i nästa vecka.

fredag, februari 25, 2005

Fel i (s)-direktiven för skattegruppen

Socialdemokraternas skattegrupp har fått direktiv att fundera på skattehöjningar för att antalet vårdkrävande äldre "kommer att öka under det kommande decenniet". Antalet 80-åringar kommer i verkligheten att minska med ca 13 procent.

Partistyrelsen (s) satt i möte kl 10-14 på fredagen och tillkännagav därefter tllsättandet av en skattepolitisk arbetsgrupp med Nuder och Österberg samt ytterligare 15 personer som ledamöter. Uppgiften är, enligt det tvåsidiga PM som offentliggjordes med direktiven, att bredda och förnya den skattepolitiska diskussionen i det socialdemokratiska partiet.

Det finns anledning att skärskåda de påståenden som finns i direktiven mera noggrannt senare. Här vill jag peka på en direkt felaktighet som påstås om den demografiska utvecklingen som orsak till behovet av skattehöjningar. Man menar att det behövs nya resurser till hälso- och sjukvården samt till äldreomsorgen. Det är förvisso sant men ligger 20-30 år framåt i tiden när rekordgenerationen född 1945-55 blir vårdkrävande kring år 2030.

Påståendet att antalet äldre redan ökar "under det kommande decenniet" är däremot fel i detta sammanhang. Nu är det de minskande kullarna i slutet av 1920-talet och framförallt första hälften av 1930-talet som blir vårdkrävande det kommande decenniet. Och de är färre än de som föddes under baby-boomen efter första världskriget, som nu belastar vården.

En konkret illustration visar detta: Nu har vi enligt SCB 70 868 personer som är 70 år (2004). Om ett decennium är de 80 år och med dagens medellivslängd särskilt vårdkrävande. Men för 10 år sedan hade vi 81 458 personer som var 70 år och de som lever idag är 80 år och särskilt vårdkrävande. (Det var 57 632 personer inkl migration, eller 71 % av 70-åringarna.)

Med konstant medellivslängd kommer vi att ha 13 procent färre 80-åringar om ett decennium än vad vi har idag! Eventuellt ökande medellivslängd kommer inte att öka vårdbehovet lika mycket eftersom man kan räkna med att det i huvudsak är de sista levnadsåren som är vårdkrävande - inte den kalendariska åldern.

Det demografiska argumentet talar för skattesänkningar på kortare sikt - inte skattehöjningar som socialdemokraternas arbetsgrupp tydligen på felaktiga grunder fått direktiv att fundera på. Kan det bli en seriös utredning med sådana förutsättningar? Ett första underlag skall publiceras redan före sommaren.

torsdag, februari 24, 2005

Rånen ökade, bilstölderna minskade

När polisen på Freivalds order övergav allmänheten ökade rånen med 44%, misshandeln med 65% och våldtäkterna med 85%. Att bilstölderna minskade med 38%, inbrotten med 23% och bankrånen med 69% är inte polisens förtjänst.

Dagens Eko rapporterade 23/2 att inbrotten har minskat på längre sikt trots att det har gjorts gällande att "turister" från östländer kommer hit för att begå brott. Om detta är en skröna borde utredas med hjälp av mer detaljerad statistik än den som Brå nu erbjuder. Men det finns andra intressanta utvecklingstendenser.

Många gånger har det gjorts gällande av olika kriminologer att det är missvisande att det skulle ha blivit farligare att vistas ute på gator och torg. Men Brås egen statistik visar att så inte är fallet. Risken att bli rånad har ökat med 24 procent sedan 1990. Risken att få egendom skadad har ökat med 52 procent.

Här nedan har jag jämfört utvecklingen för antalet polisanmälda brott mellan åren 1990 och 2004 på några delområden av den dryga miljon brott det är fråga om (båda åren). Den procentuella förändringaen av antalet brott 90-04 anges längst till höger. (Källa: Brå)

Brottstyp...................1990.....2004 . . . . %
Kvinnomisshandel......14 463....22 669 . . . . 57
Övrig misshandel........26 227...44 257 . . . . 69
Våldtäkt....................1 410......2 608 . . . . 85
Bilstöld....................75 512.....47 108 . . . .-38
Stöld ur bilar...........157 626....136 203 . . . -14
Inbrott...................154 030....119 250 . . . -23
varav i bostäder........22 446......17 570 . . . -22
Butiksstölder.............64 533......61 649 . . . .-4
Personrån..................4 940.......6 128 . . . .24
Övriga rån.................1 027........2 467 . . . 140
Skadegörelse...........96 963......147 072 . . . .52

Det här är en tabell som debatten om kriminalpolitiken och polisens uppgifter borde handla om. I viss mån avspeglar den Laila Freivalds förvridna ambition 1989 att man privat måste ta hand om sitt skydd. Bilarnas rattlås har blivit bättre (och dyrare), dörrlåsen däremot inte. Folk har installerat bättre lås, starkare dörrar och larm på sina bostäder och andra utrymmen. Butikskontrollanterna har blivit något effektivare. Bankerna har skyddat sig mycket bättre (-69 %).

Buset har jagats ut på gatorna där de svaga inte kan skydda sig. Rånarna verkar att härja fritt - personrån +24 procent och andra rån +140 procent. Skadegörelsen, misshandeln och våldtäkterna har ökat mer än 50 procent.

Alla dessa brottstyper är av karaktären att polisens närvaro eller snabba inställelse har en allmänpreventiv effekt. Effekterna blev precis sådana som befarades i Sunt Förnuft nr 6/89 när Freivalds deklarerade att polisen skulle överge allmänheten. Då raljerade man om "en tårgassprej åt alla". Vad gör den nye rikspolischefen och justitieministern? Var finns oppositionspartierna i debatten?

onsdag, februari 23, 2005

Kvinnor lika egoistiska som män?

Om kvinnor inte är lika egoistiska som män måste de bli mer buffliga för att få lika lön som män. Det blev en slutsats av TVs "Debatt" på tisdagskvällen.

Normalt brukar de som radikalt vill förändra världen hävda att 'människans natur' inte är egoistisk som de nationalekonomiska teorierna lär ut. Egoismen är möjligen en effekt av kulturen och det ekonomiska systemet. Radikala feminister däremot, hävdar implicit att nationalekonomerna har rätt samt att kvinnor då är lika egoistiska som män. Men samtidigt säger de att de patriarkala strukturerna leder till att kvinnorna trots denna likhet med männen inte kan hävda sig lönemässigt. Den kvinnliga egoismen kommer alltså inte till sin rätt i manssamhället.

Mot detta finns det naturvetenskapliga forskare som menar att kvinnor i genomsnitt är mindre aggressiva och framfusiga jämfört med män, vilket beror på medfödda skillnader i hjärnan. Om detta är korrekt ger den nationalekonomiska teorin svaret på frågan: "Kan biologin förklara att kvinnor har lägre löner?" (Ett SMS till tv-programmet.)

Kvinnors mindre egenintresse leder sålunda till att deras s k reservationslöner blir lägre. Med det menas den lönenivå vid vilken de tackar nej till ett erbjudet jobb och istället avvaktar eller aktivt söker något annat. Denna något större ödmjukhet leder i en marknadsekonomi till att lönenivån blir litet lägre även för exakt likadana jobb som innehas av personer med likvärdiga kvalifikationer. Arbetsgivarna är egoistiska och ger inte självmant något extra påslag för att ”öka jämställdheten”.

Slutsatsen i programmet blev att kvinnorna måste bli mer framfusiga (dvs tillkämpat egoistiska) för att hävda sig lönemässigt. Det menade professorn i neurobiologi Annica Dahlström och blev inte motsagd på den punkten av könsrollsexperten Ingmar Gens.

Gens menade att det kunde bli svårt om den bristande egoismen var medfödd. Mot det invände Dahlström med att peka på en modell av en hjärna, varvid hon framhöll att det var med den stora hjärnan, där könsidentiteten inte var inbäddad, som kvinnorna viljemässigt skulle bli mera framfusiga.

Den frågan är nog inte så enkel som Dahlsröm gjorde gällande. Om det inte finns en medfödd vilja att vara egoistisk hur skall man då lyckas i längden att uppträda på ett sätt som man själv egentligen inte vill? Då är det enklare att rösta på Gudrun Schyman om hon lovar att höja alla kvinnolöner 8 procent med lagens hjälp - eller...? Det är i varje fall ett argument för ett kvinnoparti.

Särartsfeministerna får nog utveckla teorin om löneutjämningen litet mera för att kunna hävda sig mot elitfeministerna. Dock blev tv-programmet knappast någon framgång för elifeministerna. Den inkallade könsrollsexperten Gens var inte ens beredd att hävda riktigheten i teorin om att människan föds som ett oskrivet blad - eller "en blank sida" som programledaren formulerade det. (Ursprungligen "tabula rasa" - se min blogg igår.)

tisdag, februari 22, 2005

Politiskt korrekt feminism

De radikala feministerna tar hjälp av John Lockes tes om "det oskrivna bladet". I dagarna går dock vetenskapen till motattack mot denna PC-tes. Vem som vinner är viktigt för den svenska samhällsdebatten.

De som vill främja jämställdheten mellan könen har sett föreställningen om den nyfödda människan som ett "oskrivet blad" utan medfödda egenskaper som det tyngsta argumentet mot dem som velat behandla kvinnor och män olika för att det "är naturligt". Resonemanget går tillbaka på John Locke (1632-1704) och hans "tabula rasa". Tanken är tydligen att om vetenskapen kan visa att tabula rasa gäller för skillnaderna mellan könen är dessa en "social konstruktion". Om så är fallet är det bara godtycke som ligger bakom skillnaderna och då skulle argumentationen för jämställdhet bli enklare och mer legitim.

Men nu verkar det som om Locke och hans efterföljare har haft fel. "Generna förändras inte av lagar" skriver idag på DN-debatt fyra kvinnliga forskare i en kritisk replik till Germund Hesslow. Och i SvD skriver Lotta Knutsson att hon i sin filosofiundervisning har svårt att ta ställning mellan den politiskt korrekta synen och den vetenskapliga sanningen. TV-programmet Vetenskapens värld relaterade igår fallet med tvillingpojken Bruce Reimer som opererades om till flicka, fick hormonbehandling och uppfostrades som flicka utan att någonsin känna sig som en sådan.

Det finns ytterligare material med länkar på min website, avdelningen socialpsykologi. -Om det nu är så att vetenskapen inte stöder "tabula rasa" utan tvärtom hävdar att den är fel, blir frågan hur vi som är för jämställdhet skall förhålla oss. Skall vi undertrycka vetenskapen och klubba ner dess företrädare på detta område med argument om falskt medvetande, en reaktionär människosyn och egoistiskt vaktslående om privilegier? Eller skall vi hävda att bara för att det finns medfödda skillnader så legitimerar det inte diskriminering av kvinnor?

Att etablera en politiskt korrekt syn som undertrycker fakta är fullt möjligt. Det visar Milgrams socialpsykologiska experiment med auktoritetstro och Sherifs om den autokinetiska effekten (konformism). Men jag tycker att det skulle ge dålig smak i munnen om jämställdheten uppnåddes genom politiskt korrekt feminism och inte genom hederlig argumentation som står i samklang med vetenskaplig sanning.

Ändamålet får inte helga medlen. Det är utilitarism.

måndag, februari 21, 2005

Laila Freivalds bakom rättsstatens privatisering

En tredjedel av Sveriges kommuner anlitar privata vaktbolag eller har andra arrangemang för att upprätthålla ordningen inom sitt oråde. Orsaken till att en kollektiv nyttighet blir alltmer individualiserad är delvis justitieministerns deklaration hösten 1989.

Missnöjet är stort inom en stor del av landets kommuner, enligt Dagens Eko 21/2-05. Enligt Lennart Kalderén, kommunalråd i Salem, är felet att staten satsar för lite resurser på polisen och att poliserna själva prioriterar bort det vardagliga bevakningsuppdraget. Om den utvecklingen fortsätter kanske kommunala poliser är den enda lösningen även om han egentligen tycker att polisen ska vara statlig.

För en månad sedan skrev Hanne Kjöller i en artikelserie i DN om "rättsstatens privatisering" att den förändring som "smugits på oss och som hittills huvudsakligen gällt egendomsbrott håller i dag på att explodera. Knutna nävar i fickan, vreden över att det avtal vi som medborgare ingått med staten där vi överlämnat vår rätt att försvara oss själva och vår egendom mot att vi genom skatten betalar för att polisen ska skydda oss och vår egendom, har visat sig vara en utmärkt mylla för en privat polisindustri. "

Detta är helt i enlighet med vad dåvarande justitieministern Laila Freivalds uttalade hösten 1989 (se "tummen ner" i Sunt Förnuft 6/89) och inte något som smugits på oss. Hon menade då att "den enskildes ansvarstagande för att skydda sig mot brott bör öka". Staten skulle alltså retirera från sin grundläggande uppgift att producera den kollektiva nyttighet som det preventiva skyddet mot brott innebär.

Förstod Laila Freivalds inte att staten är sällsynt väl lämpad för att handha de kollektiva nyttigheterna? Hon kanske trodde att kollektiva nyttigheter är detsamma som "gemensamma nyttigheter"? Det tragiska var att nästan ingen tog henne på allvar förrän konsekvenserna började märkas i form av inbrott och annan ökad kriminalitet.

söndag, februari 20, 2005

Skulle Ebba Lindsö ha lyckats?

Regeringen måste ha förtroende bland Sveriges företagare. Utan detta och med en hårdför ledning i intresseorganisationerna måste regeringen förr eller senare ändra politik.

Sven-Olof Lodin, tidigare Näringslivets skattesakkunnige och vice VD på Industriförbundet, menade i SvD 20/2 att den nu uppsagda VDn på Svenskt Näringsliv var på rätt väg i sina kontakter med regeringen. Detta skriver han trots att de sk tillväxtsamtalen, som inleddes hösten 2003, inte ledde till några konkreta resultat.

Lodin skriver: "Mer än tjugo års erfarenhet av samtal och förhandlingar med politiker har lärt mig att enda sättet att påverka en sittande regering är att samtala och där framlägga sakliga och väl underbyggda förslag."

Tillåt mig att bestrida denna sangviniska uppfattning. Som tidigare representant för näringslivets motstånd mot vänsterpolitiken fick jag redan på 70-talet uppmuntrande ord från socialdemokratiska generaldirektörer att stå på mig i motståndet mot radikaliseringen. Jag blev också inbjuden att debattera löntagarfonder av socialdemokratiska lokalorganisationer trots att man visste att jag skulle vara ytterst kritisk.

Strategin jag då lärde mig var att de modesta krafterna på andra sidan önskade sig hårda tag i kritiken av dåliga förslag för att motståndet skulle kunna upprätthållas. Min uppgift blev att agera slagpåse i den offentliga debatten så att det politiska fältet koncentrerades på de utrerade förslagen och inte försköts in mot mitten där en kompromiss kunde ställa till stor skada.

Hur skulle det ha sett ut i Sverige om Sven-Olof Lodins tidigare arbetsgivare, Sveriges Industrförbund, hade lyckats med sin eftergiftspolitik i löntagarfondsfrågan? I flera år mötte man LOs olika förslag till löntagarfonder med vilja till förhandlingar om motförslag och olika "näst-bästa-lösningar" - bl a inom den s k Waldenström-gruppen. Detta stärkte ställningen för Rudolf Meidner, Anna Hedborg och P-O Edin och försvagade de oppositionella krafterna inom SAP. Senare har framkommit att en rad potentater där var mycket skeptiska, men ingen vågade framträda utåt med sina åsikter.

Näringslivets ena topporganisation verkar att ha svikit sin uppgift och Erland Waldenström och hans medlöpare kommer så småningom att dömas av den ekonomisk-historiska forskningen när man gör beräkningar av hur mycket bristande investeringsvilja, framtidstro och kapitalflykt till utlandet som hotet om löntagarfonder och uppgivenheten inför detta orsakade det svenska folkhushållet. Jag tror att det rör sig om hundratals miljarder.

Ett resolut agerande på ett tidigt stadium hade besparat Sverige mycket elände. Lärdomarna från löntagarfondsstriden sitter fortfarande i och därför fanns det den här gången en mycket större skepsis inför det som kunde uppfattas som ny uppgivenhetspolitik. På samma sätt som förra gången höll det på att bli uppror bland småföretagarna. Men den här gången fanns det några "dalmatinerdirektörer" (Lodins term) som drog öronen åt sig och åstadkom rättning i leden mycket tidigare än på fondernas tid.

Ebba Lindsö var knappast på rätt väg. Vi får hoppas att en målmedveten ledning nu träder till i SN och driver fram ett stort förändringstryck. Ödets ironi kan få regeringen att bittert ångra att man drog undan mattan för den återtågets general som kanske bara med några få reverenser istället kunde ha räddats kvar som VD för SN.

[Uppdatering 31/1-10: Peter Wolodarski skriver idag om Ebba Lindsös bok Livet, makten och konsten att våga vara sig själv där hon själv ser ut att dementera Lodins tes.]

lördag, februari 19, 2005

Bidragsfusket har ihjäl solidariteten

När "Uppdrag granskning" hävdar att det förekommer bidragfusk innebär det samtidigt att vänsterns tro på 'solidaritet' avlivas som samhällsfilosofi.

Enligt Göran Skytte i SvD 19/2 har vissa opinionsbildare i 25 års tid hävdat att det förekommer bidragsfusk och överutnyttjande av socialförsäkringssystemet. Men lika länge har vänstereliten förnekat detta. Skyttes teori är att vänstern byggt ett samhälle där bidrag och beroende av staten är något självklart gott. Förvisso är det så men han glömmer vänsterns klassbaserade ideologi som grund för synen på bidrag och skatter.

Den tongivande vänstern - i synnerhet inom media - har ända tills nu fått sin världsbild präglad av marxismens syn på samhället som en konfrontation mellan två klasser. De goda "löntagarna" har förtryckts av de onda kapitalisterna/arbetsgivarna. De fattiga proletärerna har sugits ut av kapitalet som använt sina pengar till ofruktbara investeringar. Men Marx hade fel, vilket ironiskt nog inte visades av den marxistiska teorins kritiker utan av öststatssystemets ekonomiska sammanbrott.

Marx hade antytt Louis Blancs princip - "av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov" - som vägledande för det kommunistiska samhället. När man skall omsätta denna princip till praktisk politik blir det progressiv skatt och bidrag till behövande. De som skulle betala det mesta av skatterna var ursprungligen klassfienden ("de rika") och de som skulle få bidragen var proletärerna.

Alltså behövdes rigorös skattekontroll - närmast terror mot företagare och rika, som inte hade någon anledning att betala höga skatter som bara skulle ges åt andra. Denna klassfiende hade a priori ett egenintresse att smita från skatten. Pengarna skulle främst användas till sociala bidrag och förmåner för de "eftersatta" som genom sin klassbakgrund givetvis var altruistiska och främmande för osolidariskt fuskande.

När Olof Palme 1969 blev partiledare med hjälp av en ideologisk framtoning kunde man ha trott att arbetarrörelsen skulle ha fallit tillbaka på sitt marxistiska klassidéarv. Tiden var onekligen mogen för detta med de marxistiska idéernas renässans 1968. Men Palme förankrade inte angreppet mot "de rika" (varifrån han själv stigit fram) i en klassanalys med den historiska determinismen som yttersta legitimitet. Palme betonade istället den demokratiska majoritetens rätt att klämma åt de välsituerade till förmån för de eftersatta.

Det var ingen långsiktigt vinnande strategi. Visserligen gjorde hans adept Ingvar Carlsson ett herostratiskt ryktbart försök att lansera denna ideologi med tesen att "medborgarrätt går före äganderätt" när regeringen skulle beslagta en del av pensionsspararnas pengar 1986. Men efter det har ingen hört talas om denna idé och allt mindre om den demokratiska majoritetens moraliska rätt att husera med minoriteten som den vill.

Den bidragstagande klassen hade enligt många bedömare tidigare en mera moraliskt högtstående syn på socialförsäkringssystemet - enligt devisen: gör din plikt, kräv din rätt. Men när andra, som inte tydligt utgjorde klassfienden, i media rapporterades som skattefuskare drog bidragstagarna öronen åt sig. Här fanns det synbarligen grupper som inte var solidariska med demokratiskt fattade beslut. Varför skall bara vissa få vara egoister? -Kan dom, kan vi, blev ledstjärnan för bidragstagarna i det "demokratistiska" samhället.

Att erkänna att även "proletärerna" kan vara egoister är naturligtvis att uppge den sista bastionen i den gamla vänsterns marxistiska världsbild. Därför har det suttit långt inne med åtgärder mot bidragsfusket. Man har länge förnekat dess existens. Den solidariska klassen får helt enkelt inte vara egoistisk. Då störtar hela den världsbild som vänstern byggt upp ner i gruset.

I denna process befinner vi oss idag. När redaktionen för TV:s "Uppdrag granskning" bestämde sig för att avslöja bidragsfusket åstadkom man en mycket större omvälvning än när Janne Josefsson granskade Lars Ohlys kommunism. Vänsterns moralistiska hegemoni håller på att brytas. Bidragsfusket har ihjäl möjligheterna att hänvisa till solidariteten när man vill kritisera en mer frihetlig politik.

fredag, februari 18, 2005

Östros satsar inte 2 miljarder

Nu skall regeringen satsa 2 mdr kr av skattebetalarnas pengar för att öka tillgången på riskkapital. Det liknar tanken med de löntagarfonder som infördes på80-talet. Konkurserna blev många.

På DN-debatt skriver näringsminister Thomas Östros (18/2) att regeringen skall starta ett riskkapitalföretag kallat Innovationsbron AB. Tillsammans med några ytterligare satsningar kommer summan upp i nästan 2 miljarder i nytt riskkapital för hugade småföretag. Kruxet är bara att den stort uppslagna artikeln med "två miljarder" i rubriken är helt missvisande. Det visar sig av innehållet röra sig om 200 miljoner kr istället. De två miljarderna är räknade på 10 år! Varför inte säga 5 mdr på 25 år?

Bortsett från presentationsbluffen är också grundtanken suspekt. Staten skall tydligen gå in med skattepengar för att subventionera lycksökare som inte kan få finansiering på den vanliga riskkapitalmarknaden. Eller som det så fint heter i Östros artikel: "...en förstärkning av de skeden där det i dag råder brist på kommersiellt kapital".

Det borde alltid råda brist på kapital för dåliga projekt. -Kommer någon ihåg Ljusne Kätting? Det var ett företag som en av löntagarfonderna satsade på under 80-talet. Bara något år efter satsningen gick företaget i putten. "Löntagarnas" pengar gick upp i rök.

Om det expansiva småföretagandet lider brist på riskkapital så beror det snarare på skattepolitiken. Det privata kapital som är så viktigt för nystartade företag som vill expandera befinner sig till stor del utomlands av skatteskäl. Man kan beräkna att det åtminstone rör sig om 500 miljarder kronor som investerats i banker och aktier i andra länder.

Alltfler svenskar upptäcker att det nu inte ens behövs några finurliga skatteplaneringstricks för att placera pengar utomlands. Det är bara att föra ut pengarna och placera dem där man kan lita på sekretessen (t ex aktier eller fonder). Avkastningen säger man att man skall skatta för i Sverige. Men i Sverige deklarerar man inte sitt kapital (obs olagligt!) och då blir skatten både på räntan och förmögenheten 0 (noll) kronor.

Opinionsundersökningar visar att speciellt yngre personer är benägna att fuska på detta sätt. Det betyder att problemet med kapitalflykten kommer att växa. Snart får vi kanske höra att Östros gör en ny "satsning" med våra skattepengar på ett antal miljarder för att ersätta det frånvarande privata kapitalet.

torsdag, februari 17, 2005

Kyoto och bensinskatten

Igår trädde Kyotoavtalet i kraft. Där finns stadganden om att EU skall minska utsläppen av växthusgaser med 8 procent fram till 2012. För att uppnå detta bedrivs nu handel med utsläppsrätter. Syftet är att åtgärderna mot utsläppen skall bli så kostnadseffektiva som möjligt.

-Man skall inte anstränga sig att med stora kostnader göra små minskningar där det är svårt och dyrt. Istället skall man först göra minskningarna där det blir stora effekter per satsad krona.

Genom att övergå till effektivare teknik i ett förbränningsverk som kostar mindre än vad man kan få när man säljer en del av sina tilldelade utsläppsrättigheter kan anläggningen öka vinsten. Och den som har stora kostnader för att minska utsläppen kan fortsätta utan att få ekonomiska svårigheter genom att till en billigare kostnad köpa utsläppsrättigheter.

För att minska utsläppen har Sverige redan tidigare infört en koldioxidskatt. Den utgår med 2:11 kr per liter bensin. Varje liter bensin alstrar runt 2 kg koldioxid. En normalbilist betalar därför 3 165 kr i CO2-skatt för 1 500 liter bensin. Dessa tre ton koldioxidutsläpp kostar alltså 1 055 kr per ton i skatt (plus moms).

Vad är då priset på rätten att släppa ut 1 ton koldioxid? Jo, 70 kronor! Det betyder att 93 procent av koldioxidskatten utgör överbeskattning jämfört med om bensinen skulle inlemmas i systemet med utsläppsrättigheter.

Det förefaller alltså som om den så kallade koldioxidskatten på bensin snarare är en straffskatt riktad mot bilismen än en välavvägd, kostnadseffektiv miljöåtgärd för att minska växthuseffekten.

onsdag, februari 16, 2005

Nuder plattade till Adaktusson

Lars Adaktusson och Agenda-redaktionen hade laddat upp med 15 ekonomer som inte accepterade socialdemokraternas propåer om behovet av höjda skatter. Men finansminister Nuder avvisade ekonomernas dubier med att det inte är skadligt för tillväxten att ha höga skatter - och pekade på de senaste 10 åren.

Beviset för detta var enligt Per Nuder att tillväxten i Sverige sedan 1994 (då SAP återtog makten) varit bättre än i de flesta andra länder. Alltså kan höjda skatter i framtiden inte vara skadliga för tillväxten. Det första felet i detta resonemang är att skatterna har sänkts sedan början av 1990-talet. Då är det naturligt att tillväxten blev bättre.

Det stora felet i Nuders "bevis" är emellertid att han tittar på tillväxten från botten av en osedvanligt djup depression i Sveriges ekonomi - fullt jämförlig med 30-talsdepressionen vad avser produktionsförluster. Det vore katastrofalt om Sverige inte alltid hade en mycket bättre tillväxt i uppgångsperioder än i det långa loppet.

De tio åren före toppåret 1990 hade Sverige haft en årlig tillväxt på 2 procent. Jämfört med denna trend hade vi tappat 10 procent av BNP 1993/94. När det sedan började gå uppåt gick det visserligen bättre än på 1980-talet, men ändå väldigt långsamt. Först 14 år efter toppen 1990 - dvs 2004 - var Sverige tillbaka på den tvåprocentiga trendlinjen. Det tog mer än dubbelt så lång tid för Sverige att återhämta sig efter 90-talsdepressionen som efter 30-talsdepressionen räknat från respektive bottenår.

Det finns ingen anledning att skryta med detta mediokra resultat. Tvärtom kan det ses som en indikation på att det höga skattetrycket idag (men inte på 30-talet) bidrog till att göra uppgången svag och långsam.

Ironiskt nog kunde en nationalekonomisk amatör som Per Nuder ta hem spelet mot en annan amatör, Lars Adaktusson, som inte visste att tillväxten alltid är högre efter nedgångsperioder. Skickligt av Nuder att kunna platta till Adaktusson, som har tagit många politikers skalper tidigare (ett exempel är Ulf Adelsohn som gjorde en slät figur i sin sista valrörelse på 80-talet).

tisdag, februari 15, 2005

1 procent fler i arbete ger 10 mdr åt staten

En miljon personer i aktiv ålder jobbar inte. Det motsvarar 20 procent av de sysselsatta. Varje procentenhet som börjar arbeta förbättrar offentliga sektorns finanser med drygt 10 miljarder kr. Förbättrad arbetsvilja är flera gånger effektivare än en ny "vårdskatt".

En person som är arbetslös får ett skattefinansierat bidrag och betalar inte skatt på den del av inkomsten som inte täcks av a-kassan. Dessutom betalas inte in arbetsgivaravgifter på 32,4 procnt. Den som är sjukskriven får ett större bidrag och ger en ännu större förbättring för staten vid återgång till arbete. Vi kan räkna med att en person som återgår i arbete ger en förbättring med i runda tal 250 000 kr per år.

För 2005 förutses sysselsättningen bli 4,35 miljoner personer. Om en procent fler börjar arbeta (43 500 pers) blir vinsten för staten drygt 10,8 mdr kr.

En "vårdskatt" utformad på det sätt som angavs i gårdagens kommentar (5 procentenheter höjd statsskatt för alla över 313 000 i årsinkomst) skulle ge drygt 12 miljarder kr. Det betyder att drygt en procentenhet fler i arbete skulle ge samma resultat.

Alltså skulle en förbättring av arbetsdeltagandet med omkring en tjugondel av de frånvarande ge lika mycket som en tänkbar vårdskatt. Rimligtvis borde det gå att åstadkomma långt större förbättringar av arbetsviljan än så.

Den fråga som nu borde ställas är varför regeringen inte längre talar om förbättrad sysselsättning utan om skattehöjningar. Så sent som i höstas pekade dåvarande finansministern Bosse Ringholmfler i arbete som lösningen på finansieringen av den framtida (ökade) välfärdsservicen.

14 ekonomer avvisar höjda skatter

TV:s program Agenda hade söndagen 13 februari 05 talat med 15 nationalekonomer om regeringens förslag till höjda skatter. - 14 underkände tanken och en ville ha mer betänketid.

Ingen av ekonomerna instämde med regeringen och finansminister Per Nuder om att det nu skulle vara lämpligt att börja höja skatterna. Framför allt pekade ekonomerna på att det skulle betyda att antalet arbetade timmar skulle sjunka och basen för välfärden urholkas.

De 15 ekonomerna var:

Assar Lindbeck
P-O Edin
Klas Eklund
Cecilia Hermansson
Lars Calmfors (ville ha mer betänketid)
Lars Jonung
Olle Djerf
Sefan de Vylder (ansedd som vänsterekonom)
Ulf Jakobsson
Kjell-Olof Feldt
Magnus Henrekson
Kerstin Hessius
Ingemar Hansson (chef för Konjunkturinstitutet)
Susanne Ackum (ny chef för ekonomiska avdelningen på finansdepartementet)
Bertil Holmlund

Finansminister Nuder intervjuades därefter och trots att han inte har någon formell utbildning i ekonomi ifrågasatte han ekonomernas invändningar med några hemmagjorda argument. Detta visar att det torde finnas andra, ej redovisade motiv för att nu gå ut med förslag om skattehöjningar.

måndag, februari 14, 2005

Vårdskatt: Vissa måste betala mera än andra för samma vård

EN BLINDTARMSOPERATION KAN KOSTA 66 200 KR FÖR DEN SOM TJÄNAR DUBBLA MEDELLÖNEN MOT 24 000 KR FÖR DEN SOM LIGGER PÅ SNITTET

Socialdemokraternas verkställande utskott beslöt i fredags (11/2-05) att tillsätta en arbetsgrupp för skattefrågor som skall leverera sitt resultat i januari 2007. SAP skriver: "Socialdemokraternas verkställande utskott menar därför att det är angeläget att redan nu undersöka möjligheterna att införa en "vårdskatt", som höginkomsttagare bör bidra mer till än normal- och låginkomsttagare. Ett alternativ som det verkställande utskottet vill undersöka är därför att ersätta dagens värnskatt med en "vårdskatt"."

Ett enkelt räkneexempel kan illustrera de praktiska konsekvenserna av en vårdskatt konstruerad på följande sätt: landstingsskatten omvandlas till vårdskatt i vilken dessutom inkorporeras nuvarande värnskatt (5 % extra skatt över 38 767 kr/mån).

Genomsnittslönen för heltidsarbetande 2005 förutses bli 27 000 kr/mån. Vårdskatten för denne blir då per år ca 33 450 kr. Med dubbla lönen blir vårdskatten ca 77 300 kr (inkl omdöpt värnskatt).

Detta exempel innbär dock ingen höjd skatt. Antag istället att statsskatten för alla (med över 313 000 kr i årslön) höjs med 5 procentenheter som också förs till vårdskatten. Då blir vårdskatten för en heltidare 34 000 kr per år och för dubbla lönen 94 000 kr/år. Det är 176 procent mer för höginkomsttagaren (60 000 kr) i vårdskatt.

För att göra det mera konkret kan vi illustrera vårdskatten med effekterna på priset för en blindtarmsoperation. En heltidsanställd kan i genomsnitt antas betala 24 000 kronor för att operera blindtarmen (i praktiken betala för en försäkring som täcker detta belopp).

Den som tjänar dubbla heltidslönen (54 000 kr/m) måste däremot betala 66 200 kr (176 procent mera) för sin blindtarm utan att operationen är det minsta dyrare än för medelsvensson.

Alla betalar lika mycket för mjölken. Men boten mot blindtarmsinflammation skall kanske kosta den ene 42 000 kr mera än den andre.

fredag, februari 11, 2005

Fel motivering för skattehöjningar

De som vill motivera behovet av skattehöjningar börjar nu få genomslag för sina felaktiga motiveringar (t ex Kommunförbundet). Ett exempel är radions program "Pengar" i P1 där man spekulerade om varför socialdemokraterna nu går ut med budskapet att höja skatterna ( 11 feb 05, kl 10, in 8min 30sek). Man hänvisade till befolkningsutvecklingen och att alltfler behöver hjälp. ”Det går åt mer pengar. Det finns hur många utredningar som helst som pekar på detta.” Men den kritiska frågan är: vilka utredningar finns det som visar att skatterna behöver höjas pga befolkningsutvecklingen?

Såvitt jag vet finns det en rad utredningar som i mera abstrakt mening pekat på den ökade försörjningsbördan i betydelsen relationen mellan förvärvsaktiv befolkning och pensionärer (ev utökade med andra icke arbetande). En miljon människor i arbetsför ålder står utanför det dagliga arbetet. Slutsatsen i dessa utredningar brukar vara att fler måste jobba eller att hälften måste jobba till 79 års ålder och liknande. Men de har inte förordat skattehöjningar.

Inte ens regeringens egen långtidsutredning kommer fram till att skatterna behöver höjas pga att fler blir äldre. I bilaga 1-2 (SOU 2004:11), sid 109 anger man att en oförändrad skattekvot ger utrymme för den offentliga konsumtionen att till 2020 växa i takt med den demografiska efterfrågan. Beräkningen bygger dessutom på att löneutvecklingen skall bli 0,5 procentenheter snabbare i kommuner och landsting än i övriga sektorer (s 105) vilket höjer det relativa löneläget 10 procent. Detta enligt det relativt modesta basscenariot – det finns alternativ som är mer optimistiska (särskilt om arbetsutbudet ökar). Se mina tidigare kommentarer med översikt i artikeln om Baumols sjuka dec 04.

Nu har socialdemokraterna gått ut med att värnskatten skall ersättas med en vårdskatt. Någon klar motivering ges inte. Den grundläggande frågan kvarstår därför: Varför går regeringen ut med att skatterna behöver höjas under nästa mandatperiod (från 2007)? Har man feltolkat sina egna utredningar eller finns det något ännu inte redovisat skäl bakom?

torsdag, februari 10, 2005

Ayn Rand fördömde egoistiskt rofferi

Skattepolitik och samh�llsfilosofi
Den rysk-amerikanska romanförfattaren Ayn Rand har lagom till 100-årsdagen av sin födelse getts ut i en nyöversättning av sitt mest beömda verk Atlas shrugged. På svenska heter romansviten Och världen skälvde, utgivare Timbro förlag.

Rand är också känd för sin filosofiska lära som hon kallade "objektivism". En central moralfilosofisk del är den starka emfas hon ger människans "egoism". Å ena sida påbjöd hon "egoism" men å den andra fördömde hon (egoistiska) roffare som försökte sko sig på andras bekostnad. Denna användning av det tvetydiga ordet 'egoism' var säkerligen avsiktligt provocerande.

Dessvärre har Rand ställt till med avsevärd förvirring genom att med 'egoism' i stort sett mena vanligt egenintresse eller rentav allting som inte är altruism. Per Ericson skrev i en kommentar i SvD 7 februari 05 att hennes romanhjältar är oblyga egoister. Detta tvetydiga uttalande nyanserade han emellertid med följande ord: "Deras handlande begränsas dock av en etik som inte tillåter att människors rätt till liv eller egendom kränks."

Av de kommentarer som följde på Ericsons artikel på SvD:s website framgår dock hur förvirrad uppfattningen om Rands moralfilosofi faktiskt är. Problemet kan sammanfattas till frågan: Är Ayn Rand anhängare till den (ovanliga) moralfilosofiska riktningen som kallas "etisk egoism" eller säger hennes lära att man har rätt att inte gynna sig själv om man skulle få för sig att vilja det?

Att moder Theresa fann det mer tillfredsställande att arbeta för andra när hon kunde välja betyder inte att hon egentligen var "egoist". Detta beteende faller under kategorin psykologisk egoism och innebär att det bara finns egoistiskt beteende vilket i psykologisk mening är trivialt.

Den avgörande skillnaden är huruvida det etiskt sett är fel att falla undan för någon som moraliserande säger: "Det är din plikt att uppoffra dig för andra" (Rand) men etiskt rätt att följa maximen: "Det är orätt att hjälpa andra även om du fritt skulle önska göra det". Ansåg Rand verkligen detta? Då träffas hon av Tännsjös och andras argument om det drunknande barnet som utan någon ansträngning skulle kunna räddas från döden av en förbipasserande.
Danne Nordling

onsdag, februari 09, 2005

Hur bevara välfärden?

För att bevara välfärden måste skatterna höjas säger ett antal anhängare av den stora staten. Några påstår att detta är en oundviklig tendens som beror på "Baumols kostnadssjuka". Andra tror att antalet äldre snart ökar så mycket att skattehöjningar krävs.

Den första gruppen har riktigt ordentligt fel. för att den offentliga servicen inte skall bli sämre skulle skatterna ständigt behöva höjas, vilket faller på sin egen orimlighet. Om ett antal år är skattern 100 procent och då kommer den offentliga servicen, om inte förr, att bli allt sämre med detta resonemang.

Så är det naturligtvis inte. Med dagens skatter kan dagens välfärd produceras i oändlighet, om inte den offentliga sektorn blir alltmer ineffektiv. Och det är det nästan ingen som säger. urgångspunkten brukar vara att produktiviteten är oförändrad år efter år. Då är det bara nya verksamheter med nya anställda som kräver höjda skatter.

Den andra gruppen borde titta på befolkningsutvecklingen och dödligheten innan man uttalar sig. Det är när några få år återstår av livet som svensken blir vårdkrävande. Eftersom medellivslängden förutses fortsätta öka är det först kring 2030 som det blir aktuellt att öka resurserna till äldreomsorgen kraftigt. De närmaste åren är det istället de små 30-talskullarna som blir en "belastning". Då borde skatterna snarare kunna sänkas.

Nya offentliga åtaganden borde kunna finansieras med avgifter. Det föreslog regeringens egen Långtidsutredning för ett år sedan. För att finansiera äldreomsorgen har vi tid på oss att öka arbetsdeltagandet så att bidragen minskar och skatteintäkterna ökar utan att skatterna behöver höjas.

Ny plats för aktuella kommentarer

Danne Nordling

Här kommer min tidigare serie "Veckans kommentar" att fortsätta i ny form. För det mesta blir kommentarerna kortare och kommer att beröra både skatter, offentliga utgifter, politisk teori, aktuell politik och samhällsekonomi samt kanske även moralfilosofiska frågor.

Bakgrundsinformation finns hela tiden på min hemsida www.nordling.just.nu som kontinuerligt uppdateras och kompletteras.

Dessutom skall information om skatter och skattepolitik läggas in på Skattepolitiska informationsbyråns hemsida www.skattepolitik.info.

Tidigare aktuella kommentarer ("Veckans kommentar") kan nås på min hemsida och direkt här: www.bahnhof.se/~danne/veckanskommentar.htm.

Mera tidlösa kommentarer i skilda ämnen ("Kommentarer i tiden") kommer fortfarande att sporadiskt läggas in på samma ställe som tidigare på min hemsida och kan nås direkt här: www.bahnhof.se/~danne/komment.htm.

Slutligen vill jag uppmärksamma min kontinuerliga länksamling om "Politik och ekonomi" som finns på min hemsida sedan ett halvår. Den kan nås direkt här: www.bahnhof.se/~danne/polekon.htm

Hälsningar/ Danne Nordling