söndag, september 28, 2008

Misslyckad budgetpresentation får huven att rulla?

Det blev inget lyft i opinionen av det nya sättet att presentera alla de nya förslagen i statsbudgeten. Kommunikationsexperterna får anledning att tänka om både gällande politiken och konstruktionen av statsministerns framtoning. Vissa partifunktionärer borde kanske bytas ut?

Redan nu kan man nog börja dra slutsatsen att den misslyckade budgetpresentationen med hjälp av en kommunikationsstrategi bestående i successiva offentliggöranden måste leda till att ett antal ansvariga personer byts ut inom Alliansen. Mellan Synovates opinionsmätning i augusti och den i september har Alliansen tappat 0,8 procentenheter och oppositionen vunnit 0,5. Skillnaden mellan blocken har ökat från en ledning för de röd-gröna på 17,9 till 19,1 procent av väljarna. Om Sifo kan bekräfta detta är omprövningens tid inne.

Regeringens strategi var både att presentera ett antal sakförslag av valfläskkaraktär och att hamra in dem i väljarnas medvetande genom att inte offentliggöra allt på en och samma gång. Det betyder att många är ansvariga. Men man kan ädå fråga sig om huvudfelet med regeringens dåliga och tydligen oförbätterligt dåliga opinionssiffror är sakinnehållet i politiken. Några irritationsmoment för marginalväljarna finns det förvisso men det verkar mer vara presentationen och framtoningen av politiken som det är fel på.

Här kan man se åtminstone två typer av underligheter. Den ena handlar om det långsiktiga målet med politiken och hur detta presenteras (kallas ofta "berättelsen"). Den andra handlar om statsministerns egen framtoning och förmåga att engagera väljarna för den "berättelse" man vill presentera. Båda dessa problemområden verkar vara partisekreteraren Per Schlingmanns område. Han pratade redan för ett år sedan om hur han skulle förnya moderaterna. Och i samband med partistämman då efterlystes borgerliga visioner och systemkritik. Men därav blev intet.

Den märkliga framtoning som Fredrik Reinfeldt har i ett antal intervjuade experters ögon är knappast bara en otursam personlighetsläggning. Man måste som statsminister jobba på sin image. Och det är väl sådant som kommunikationsexperten Schlingmann skall vara bra på? Men vad sägs om följande omdömen i DN? Först statsministern om sig själv:
"Att jag skulle hålla en med­vetet låg pro­fil är en medie­snackis. Jag upplever att jag har ett enormt genomslag med min person. Men min personlighet är eftertänksam och lyssnande." (Fredrik Reinfeldt)
Det håller inte retorikexperten Fredrik Söderquist med om: "Reinfeldts lågmäldhet gör att han inte får ut sitt budskap. Att entusiasmera folk utanför den trängre kretsen, att visa vad man har åstadkommit, där är han inte alls bra." (Retorikexperten)

Psykologen Ulf Åkerström är ännu hårdare i sin kritik:
(Reinfeldt) "inte framstår som tillräckligt kraftfull och beslutsam. Han har faktiskt sett allt mindre beslutsam ut ju mer tid som gått sedan valet." - - "en allmänt defensiv hållning från regeringen, några katastrofala rekryteringar och vissa konflikter, senast FRA-lagen."

"Fredrik Reinfeldts svagaste punkt finner vi på det tredje området: att skapa mening (Create meaning). Han var bra på det i valrörelsen, när arbetslinjen framstod som något alla skulle tjäna på. Men den visionen har han inte förnyat. Här tror jag vi finner den främsta orsaken till regeringens vikande opinionssiffror. Om Reinfeldt ska kunna leda Alliansen till seger i nästa val krävs positiva resultat, ett tydligare ledarskap och en förnyad framtidsvision." (Psykologen)
Satirikern Erik Blix efterlyser mer ideologi: "Ska han framstå som en statsman måste han vara mer visionär. Han måste också vara beredd att ta risker och även hårda smällar. Det verkar som om han mest tar emot skit men ger aldrig tillbaka i form av vredesutbrott eller öppen ilska. Han är alltid så behärskad." (Satirikern)

Slutligen ifrågasätter journalisten Anita Kratz att Reinfeldt skulle vara en lyssnare:
"Under mina intervjuer med honom har han talat mycket om att han är en lyssnande ledare. I början tyckte jag att det stämde. Men vart efter tiden har gått och jag intervjuat honom oftare så har jag sett att det är Anders Borg och Reinfeldt som kör racet. Det gäller både moderaterna och regeringen ... Fredrik Reinfeldt satte tidigt hela den moderata riksdagsgruppen på plats i FRA-frågan, det stämmer inte heller med den bild han vill ge av sitt lyssnande ledarskap." (Journalisten)
Vi ser av detta att statsministerns personlighet som den framträder utåt verkar vara en konstruktion. Och dessvärre verkar den också vara kontraproduktiv. Någon ny person måste börja arbeta med statsministerns image. Men det kanske redan är försent?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , intressant.se

Etiketter:

tisdag, september 23, 2008

Arbetarna hade kunnat köpas med a-kassan

Varför denna halvmesyr med sänkt a-kasseavgift i budgeten? Regeringen hade både kunnat ta loven av socialdemokraternas manipulationer med jobbavdraget och kunnat köpa en del röster från arbetargrupperna med en rejäl återställare av a-kasseavgiften.

Det har sina svårigheter att bilda sig en helhetsbild av alla utspel före budgetpropositionen och reaktionerna efter att den framlagts när man har semester i Menton. Men efter vad jag kan se har regeringen dels sprätt ut pengar till en rad mera begränsade intressegrupper och dels försökt köpa röster i det kommande valet genom ytterligare ett par hundra kronor i jobbskattereduktion samt en femtiolapp i sänkt a-kasseavgift.

Som jag skrivit tidigare (i april) finns det knappast något större hopp om att kunna köpa arbetarnas röster med skattesänkningar. Detta beror på att arbetarna är skeptiska till skattesänkningar som finansieras med förmånsminskningar på annat håll. Nettot är svårt att beräkna och eftersom arbetarna nog förlorar mest på nedskärningar måste många tro att det är de som får det sämre när de rika också får skattesänkningar.

Därför borde en regering som vill bli omvald ha gjort några återställare på områden som skulle ha kunnat ge fler röster från arbetargrupperna. Främst bland dessa återställare finns a-kasseavgiften. Den höjdes tidigare av två skäl. Det ena var för att bidra till finansieringen av det första steget i jobbskatteavdraget. Den motiveringen finns inte längre i dagens budgetläge.

Det andra skälet var en förflugen tanke att högre a-kasseavgift skulle medge märkbara skillnader i avgifter inom olika branscher. Någon teoretisk nationalekonom hade kommit på idén att med branschvisa löneavtal skulle vissa branscher få dyrare avtal än andra. Efter några år skulle detta genom ökad arbetslöshet ha drivit upp a-kasseavgiften i just de branscherna. Förhandlarna skulle ha fått utstå kritik för att de bidragit till sämre ekonomi för löntagarna på detta sätt och därför kunde man förvänta sig att de skulle bli mer försiktiga i att kräva stora löneökningar i fortsättningen.

Hade det inte varit dags att 2009 begrava denna verklighetsfrämmande idé med en mera rejält tilltagen sänkning av a-kasseavgiften? Har moderaterna slutat att försöka framstå som "det nya arbetarpartiet"?

Att folk egentligen borde betala sina egna försäkringar är ingenting man kan uppnå genom att förlora nästa val. Finns det inga förnuftiga valstrateger kvar inom borgerligheten?

Länkar till budgeten i media:
DN, DN, DN, DN, DN, DN, DN, DN, DN, SvD, SvD, SvD, SvD, SvD, SvD, Ledarbloggen, Aftonbladet, Aftonbladet, Di

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , intressant.se

Etiketter:

lördag, september 20, 2008

Anders Borg ser budgetöverskottet som en trygghet mot finanskriser

Det är viktigt med överskott i statsfinanserna för att vi inte skall påverkas av svårigheter för finansföretag i USA. Men hur Borg kan stimulera ekonomin samtidigt som Riksbanken stramar åt med höjd ränta fick vi inte veta.

I Ekots lördagsintervju idag 20/9 intervjuades finansminister Anders Borg om finanskrisen. På måndag lägger han fram budgetpropositionen för 2009. Det mesta är känt när det gäller reformer genom regeringens nya kommunikationsstrategi. Intervjuaren Tomas Ramberg började med att ställa frågan om krisen är över. Borg visste naturligtvis inte något som vi inte redan hade hört. Finansinspektionen har rapporterat att de svenska instituten har stora marginaler. Här har vi inte ett likviditetsproblem. Riksgäldens emittering av statsskuldväxlar beror på andra orsaker, vi behöver egentligen inte ta dessa lån.

Hur påverkas vanligt folk? Vi måste vara försiktiga i att spekulera om detta och när räntorna kan sjunka. Ansvaret? Borg ville peka på tre faktorer: Vinstmaximeringen (bonusarna) är det första. Sedan har vi ett regleringsproblem. Det går långsamt att ta fram en ny syn. För det tredje finns skillnaden mellan eget och lånat kapital, företagen är högt belånade. Det är tydligen alltför förmånligt att låna i företagen. Bonusarna? En kultur av kortsiktighet. Sektorn kommer att genomgå en strukturkris och själv reglera fortsättningen - vi kommer att se en krympning. Ecofin kommer långsamt att diskutera regleringar.

Ideologiska slutsatser? Dessa marknader fungerar ofta irrationellt och ger upphov till flockbeteende. Det är därför viktigt att ha överskott i de offentliga finanserna så att vi inte är beroende av om något företag går omkull i USA. [Hur detta närmare fungerade förklarade han inte.] Men avregleringarna? Vi ser ett konservativt drag förstärkas i finanssektorn. Kapitaltäckningsgraden har urholkats och måste förstärkas. Finansiellt risktagande medför kostnader för samhället. Behövs det inte mer reglering än mer konservatism? Centralbankerna måste bevaka mera. Mexikokris, Asienkris etc kräver att vi har cenralbanker och regeringar som reglerar. [ Inget konkret.]

Nu måste man agera när det finns systemrisker. I samtliga fall har aktieägarna förlorat sina pengar. Det är spararna som skall skyddas. Vi följer utvecklingen och har beredskap. Vad gör svenska staten om Volvo PV går i putten? Nu sänker vi arbetsgivaravgifterna. Det behövs både generella satsningar och strukturåtgärder. Hur bra är en sänkning av ag? Normalt är jobbavdrag bättre. FiD beräknar 10 000 nya jobb på två år. En procen är inte litet - tre pocents löneökning istället för fyra är stor skillnad. Med fullt kapacitetsutnyttjande är det inte något som ger flera jobb. Men i det här läget är det effektivt. Nu glider arbetslösheten uppåt och förslaget dämpar.

Mer kärnkraft? Ingen avvikande mening. Monarkin kvar. EMU? Inte aktuell nästa mandatperiod. Inga planer på Rot-avdrag men det kan prövas. Obligatorisk a-kassa? Finns en del bekymmer. Mycket komplicerad fråga. Trafikförsäkringen? I grunden ett bra system men jag är skeptisk ändå, vi skall inte göra onödiga systemförändringar. Det finns en utredare som ser över frågan. Vårdlotsar? Vi måste bedöma reformutrymmet men i nästa budget kommer vi att ha det i åtanke. Har Borg blivit religiös? Han hade ännu inte gått in i kyrkan.

FRA? Reinfeldt och Tolgfors har drivit en riktig linje. Fåga: Tidningen Fokus redovisar ett PM från FiD om dålig beredning av FRA-frågan - delar du denna bedömning? Denna fråga slingrade sig Borg ur med ett långt resonemang i tre steg.

Antingen är Borg en teknokrat som inte har någon politisk uppfattning eller också intar han hårdnackat en finansministerroll som utesluter politiska uppfattningar om annat än finansieringsfrågor. Vi fick alltså inte veta så mycket om sakpolitiken. Dessvärre fick vi inte heller veta hur Borg ser på stabiliseringspolitiken (inte ens hans räntebedömning på 3 % nästa år). Den principiella frågan är huruvida det går att bedriva en kontracyklisk politik eller inte - både ur saklig synvinkel och sett ur perspektivet att det är svårt att vidta åtgärder vid rätt tidpunkt så att inte politiken istället förstärker svängningarna. En annan principiell fråga är vem som skall bedriva stabiliseringspolitiken - FiD eller Riksbanken? I praktiken är det tydligen båda. Men då har vi ett aktuellt, konkret konfliktproblem: Riksbanken stramar åt och FiD bedriver expansionspolitik. Är inte det något som borde klaras ut?

Andra bloggar om: , , , , , , , , , , , , , intressant.se

Etiketter:

torsdag, september 18, 2008

Trygghet eller girighet bakom finanskrisen?

Det är snarare strävan efter finansiell trygghet än allmän girighet som ligger bakom den uppblossande finanskrisen. Genom att sprida riskerna har skuldvolymen blåsts upp. Det leder till att fler företag i löpande följd får svårigheter och krisen framstår som mycket större i miljarder dollar.

Det är lätt att säga att finanskrisen beror på "den gränslösa girigheten" som Dala-Demokratens chefredaktör Göran Greider skriver i en ledare idag 18/9. För en ortodox socialist är det ofta marknadsaktörernas ruttna moral som är orsaken till alla ekonomiska problem och kriser. En marxist skulle däremot hävda att det är själva systemet som genererar svårigheterna oavsett vilka moraliska egenskaper aktörerna råkar ha. Socialisten ropar därför på statliga regleringar medan marxisten förutser revolution. Mera förvånande är att republikanen John McCain också beskyller Wall Street för girighet.

För att kunna förstå finanskrisens mekanismer måste man först skilja på dess ursprung och dess följdverkningar. Att ett antal finansföretag i USA nu kommit på obestånd beror inte på att de in första hand drivit sin verksamhet på ett kriminellt obetänksamt sätt. Alla företag får ju svårigheter om krisen blir tillräckligt allvarlig och omfattande. Dagens svårigheter med t ex Lehman Brothers konkurs och räddningen av försäkringsbolaget AIG är mera en följd av oförmågan att motverka krisen än att det nu avslöjats djupgående oegentligheter.

Om inte bostadspriserna i USA hade börjat sjunka hade inte det inte blivit kris och dagens räddningsoperationer hade varit överflödiga. En av orsakerna till svängningen i bostadspriserna var den låga räntan. Denna var i sin tur frambringad av en vilja att rädda jobben och välståndet tidigare under 00-talet. Det var en strävan efter trygghet som var ursprunget till krisen.

Denna längtan efter trygghet har sedan byggts ut genom inrättandet av en rad mellanhandsinstitut som skulle sprida riskerna i långivningsverksamheten i USA. Tidigare kunde en bostadsköpare låna t ex $100 000 i en lokal bank som då utsattes för risken att han blev arbetslös och inte kunde betala räntor och amorteringar. Banken måste då driva in lånet genom att sälja säkerheten, kanske med förlust. Om flera på orten råkade ut för samma sak kunde banken komma på obestånd.

Så är det inte idag enligt Anatole Kaletsky på analytikerfirman Gavekal som refereras i DI idag. Nu lånar bostadsköparen 100 00 i ett bolåneinstitut som lägger samman ett antal sådana lån till en obligation. Denna säljs till en hedgefond som lånar pengar till köpet i en investmentbank. Denna bank säljer s k bankcertifikat till en affärsbank som lånar pengar till köpet på interbankmarknaden från dagens motsvarighet till den lokala banken i det första exemplet. Risken med utlåningen till de primära låntagarna/bostadsköparna har nu spätts ut ordentligt. En lokal kris skulle alltså kunna hanteras utan att något utlåningsföretag eller kreditbeviljande tjänsteman skulle få svårigheter.

Men tryggheten vid partiella svårigheter betyder inte trygghet vid generella problem. Uppstår sådana framstår tvärtom krisen som mycket större än om de riskspridande företagen inte hade funnits där. Fram till slutet av 1970-talet steg den samlade volymen av utestående skulder i procent av BNP i USA från drygt 100 procent 1950 till 150 procent. Därefter har andelen stigit till ca 320 procent, vilket till största delen beror på krediter mellan olika mellanhandsinstitut.

Om en generell störning uppstår kommer behovet av snabba stödåtgärder att bli mycket större och en rad av företag kommer i löpande följd att hamna i svårigheter. Ett större antal aktieägare i alla dessa företag kommer att ruineras. Psykologiskt framstår den primära störningen alltså som mycket större än tidigare. Den får därför en mycket större självförstärkaqnde effekt genom att utså pessimism och oro, vilket i sin tur påverkar konsumtion och investeringar. Detta återverkar sedan också på det finansiella systemet med återkommande kristoppar som följd.

Just den strävan att öka tryggheten genom riskspridning (solidaritet borde en socialist säga) som många idag efterlyser, kan alltså leda till att en mindre störning istället blir en förskräcklig världskris. Finansbranschen måste krympa för en sundare utveckling i framtiden.

Andra bloggar om: , , , , , , , , , , , , , intressant.se

Etiketter:

onsdag, september 17, 2008

Missunnsamhet är människans adelsmärke

Psykologiska experiment visar att människan till 80 procent inte vill avstå från att hindra andra från att få det bättre än man själv trots att man inte själv kan använda det som den andre skulle fått. Det kan både ses som förutsättningen för kommersialism och missunnsam aggression. Däremot är det inte något stöd för socialism och solidaritet.

I två bloggartikelar 12/9 och 14/9 har jag skrivit om den schweiziske ekonomen Ernst Fehr och hans tre experiment med 229 barn för att utröna förekomsten av egoistiskt, altruistiskt och liknande beteenden. Dessa redovisas av Fehr, Bernard & Rockenbach i tidskriften Nature, vol 454.

Det första experimentet mätte social samverkan och 40-50 procent av barnen visade tillmötesgående beteende gentemot främlingar. Det andra experimentet införde en uppoffring för att kunna gynna den andre och då sjönk välviljan mot främlingar till 12 procent bland de äldre barnen. Denna altruism minskade dessutom med stigande ålder. Det tredje experimentet återgår till att inte bygga på någon materiell uppoffring men nu innebär välviljan mot den andre att denne får två godisenheter när man själv bara får en.

Hur experimenten gick till där den andre antogs finnas i den parokiala gruppen (barnets egen grupp) eller fanns i en motsvarande främmande barngrupp har jag beskrivit tidigare. Det tredje spelet gav möjligheten att välja utfallet 1,1 godisenheter (som tidigare) eller att ordna med det för den andre bättre utfallet 1,2. Innebörden är alltså att barnet utan att göra någon uppoffring kan gynna partnern i så hög grad att denne får dubbelt så mycket godis som man själv. Varför skulle man inte vilja utöva denna välvilja? Sannolikt menar Fehr et al att svaret är avund eftersom de kallar detta experiment för "envy game".

Enligt min mening är dock avund en egenskap som är mer egoistisk i stark mening än att man avstår från att ge någon en extra tilldelning - avstår från att ge1,2 och istället väljer 1,1. Avund skulle enligt min uppfattning fordra att den andre redan har 2 medan man själv bara har 1 och att man kan beröva den andre en enhet (förstöra den) utan att själv tillgodogöra sig den.

Vad det tredje experimentet går ut på är därför mera att testa missunsamhet snarare än avund. Man kan ge den andre en större fördel men missunnar denne en sådan förbättring när man låter bli. Att detta skulle ske därför att man fått höra att lika fördelning är ett eftersträvansvärt tillstånd förefaller vara en efterhandsrationalisering från Fehr et al när de presenterar resultaten.

Resultatet framgår för tre åldersgrupper i nedanstående diagram. Reaktioner i form av missunnsamhet gentemot individer från den egna gruppen markeras av den streckade gråa linjen och mot främlingar av den heldragna svarta.


Vi ser här att över 80 procent av de äldre barnen inte vill gynna främlingar om det medför att de får mera än man själv. Och även nästan 80 procent är ovilliga att gynna dem i den egna gruppen. Bland pojkarna var missunnsamheten mot främlingar till och med drygt 90 procent. För båda könen ihop syns ingen parokialism att tala om i den äldre gruppen. Men för pojkarna finns en differens på över 10 procentenheter vilken inte finns för flickorna. För de mindre barnen är missunnsamheten mindre både gentemot in- och utgruppen med en tydlig differens för pojkarna. Om detta skriver författarna:
"The simultaneous development of altruistic behaviour and parochialism and the gender differences in parochialism are also interesting in view of evolutionary theories that predict that the same evolutionary process jointly determines human altruism and parochialism, meaning that these traits co-evolve in such a way that eitherboth or neither of them evolves."
Det är möjligen att dra för stora växlar på den noterade parokiala differensen. Men skillnaden mellan könen är fortfarande mycket tydlig. Förklaringen till detta vill författarna söka i männens involvering i konflikter med främlingar:
"According to the theory, the driving force behind this evolutionary process is frequent intergroup conflict. Because mainly males were involved in intergroup fights, it seems possible that evolution favoured a gender bias in parochialism."
Fördelar gentemot utgrupper är speciellt viktiga för männen eftersom detta stärker ingruppen i kommande konflikter med utgrupper, menar författarna och fortsätter:
"Males bore the main cost of intergroup conflict in terms of injuries and deaths and often gained more than females in the case of victory because of the increase in the pool of potential mating partners."
Detta evolutionära tryck kan förklara männens större missunsamhet mot främlingar. Men författarna pekar också på det sociala inflytandet från auktoriteter såsom lärare som förordar jämlik fördelning. Nog låter detta som en förskönande omskrivning av det mera lumpna "adelsmärke" som missunsamhet innebär.

Vilken slutsats kan vi dra av detta experiment? Jag tycker nog att det förstärker intrycket att människan är en ogin egoist som inte vill att andra utan ansträngning skall få det bättre. Om den andre skall få något extra måste hon komma med något som man själv har glädje av - annars får det vara, tycks vara vad deltagarna tycker. Man vill inte ge bort något gratis, visade det andra spelet. Och även om man inte kan förfoga över det man kan ge bort vill man rimligtvis ha något i gengäld. Denna gamla talionsprincip har Fehr et al dock inte testat explicit. Jag vill minnas att det emellertid finns andra experiment som visar att reciprocitet är ett beteende som föredras.

En välvillig tolkning av alla tre spelen skulle kunna vara att människan gentemot främlingar inte gratis vill avstå från något som man redan har och inte heller gratis ordna med förbättringar (som man kontrollerar) åt andra som inte är behövande. Det betyder att det finns förutsättningar för kommersiellt handelsutbyte. Enligt spel 3 är detta utbyte relativt närsynt eftersom man inte avstår från något för andra åtråvärt som man själv inte kan använda. Men det är inte så småskuret att man är totalt obenägen att hjälpa någon i underläge när det inte kostar någon egen uppoffring - i varje fall när det gäller i relationen till någon man känner.

Vi ser alltså framför oss en inte helt rigid "economic man" som inte in absurdum vill maximera den egna nyttan. När det gäller att utan uppoffring gynna någon som inte har lika mycket finns en viss vilja till tillmötesgående. Vi kan alltså t ex förvänta oss att vi ofta i en främmande stad kan fråga om vägen utan att behöva betala för det. En rigid "economic man" skulle även vilja ta betalt för detta. Men detta kanske faller på rationalitetskriteriet. Det kanske inte är förnuftigt att vara så småskuren.

En mindre välvillig tolkning är att den utbredda missunnsamheten tenderar att försvåra kommersiellt utbyte. Uppgörelser om samarbete kan stjälpas överända varje gång det visar sig att den ena parten tjänar mera på samarbetet än den andre. Aggression mot dem som framstår som mer gynnade - speciellt från pojkarnas sida - skulle vara den medfödda tendensen (spel 3).

Kanske vi ser båda tolkningarnas tendenser - fastän i olika sammanhang. Vad vi inte ser är någon form av medfödd ädelhet såsom solidaritet eller utbredd filantropi. Att man kunnat tolka Fehrs experiment som stöd för socialistiska idéer måste bero på den tendentiösa presentation dessa experiment fått i olika kortversioner.

Andra bloggar om: , , , , , , , , , , , intressant.se

Etiketter: ,

söndag, september 14, 2008

Bara 12 procent är osjälviska mot okända

Nu visar psykologiska experiment att socialism som bygger på altruism inte kan fungera. Bara 12 procent av barn i åldern 7-8 år visar altruism mot främlingar. I ett storskaligt samhälle som inte vill respektera individernas insatser måste man därför istället tillämpa tvång. Det blir följden av en felaktig människosyn.

I min förra bloggartikel 12/9 skrev jag om Ernst Fehr och hans medförfattares experiment med olika spel som går ut på att testa hur barn uppfattar jämlikhet och utjämning. Det sociala samverkansspel som där redovisades resulterade i att de äldre barnen (7-8 år) till 3/4 var beredda att gynna kända partners intressen vid fördelning av godis. När partnern var en främling sjönk benägenheten till drygt hälften.Förutsättningen var att det inte krävde någon uppoffring.

Det första spelet (prosocial game) erbjöd valet mellan 1,1 och 1,0 där den andra siffran markerar utfallet för "den andre". Nästa spel som testades gick ut på att testa altruism versus jämlikhet (sharing game). Valet stod nu mellan utfallen 1,1 och 2,0. Man kan säga att antingen får barnet 2 godisenheter och den andre inga, eller så offrar barnet en enhet och skänker den till den andre. Då får båda lika mycket, vilket Fehr et al kallar att välja egalitärt. Men de gör ändå den påföljande analysen i termer av altruism.

Resultatet framgår för tre åldersgrupper i nedanstående diagram. Reaktioner i form av altruism gentemot den egna gruppen markeras av den streckade gråa linjen och mot främlingar av den heldragna svarta.

Vi ser nu att så fort det välvilliga beteendet kostar uppoffringar blir benägenheten drastiskt mindre att gynna den andre jämfört med samverkansspelet. Det kan visserligen sägas vara ett beteende till förmån för jämlikhet och lika fördelning, men den moraliska utvecklingen hos barnen sker rimligtvis mera i termer av altruism.

För de äldre barnen visar utfallet en påtaglig obenägenhet att hjälpa andra som är främlingar. Endast 12 procent agerar altruistiskt (egalitärt enl Fehrs terminologi). Trenden är dessutom sjunkande så det kan tänkas att vuxna är ännu mer obenägna att ge påkostande hjälp åt okända.

Inom den egna gruppen är benägenheten hos de äldre barnen betydligt större eller drygt 40 procent. Den är också stigande vilket indikerar att vuxna är ännu mer altruistiska mot sin närmaste omgivning. Detta är också vad man kan vänta genom effekter från uppfostran, skolan, social påverkan, arbetslivet etc. Inslaget av s k "reciprok altruism" blir rimligtvis allt större: "om jag kliar dig på ryggen så förväntar jag att du kliar min".

Hur de riktigt små barnens helt omvända inställning till altruism och parokialism (gynna den egna gruppen) skall tolkas är mer problematiskt. Ökningen av parokialismen med ökande ålder är inte signifikant, enligt författarna (den något sjunkande svarta linjen). Och den ökande altruismen kanske främst är resultatet av ökat genomslag från social påverkan. Men denna påverkan har inte lyckats involvera främlingar vilket enligt författarna kan ha ett genetiskt ursprung - i synnerhet gäller det pojkarna.

Dessa resultat inbjuder till tolkningen att ett incitamentssystem som främst bygger på altruism i stora grupper inte kommer att lyckas. Däremot kan mindre grupper samarbeta utan att var och en måste belönas efter insats. Vi kan se framför oss upptäcktsresandenas fascination inför "den ädle vilden" som levde i små grupper där alla kände alla och klarade sig utan pengar och ägandeinstitutioner för marken. Det tragiska för alla som avlivades under 1900-talet i kommunistländerna var att denna idé omsattes till det storskaliga samhället där den inte fungerade. Det har Fehrs experiment till slut påvisat. Kollektivjorbruk blir lågproduktiva men de egna kolonilotterna högproduktiva.

Den socialistiska utopin byggde på altruism som drivkraft och härstammar från Tomas More och hans Utopia, som var helt ogenomtänkt. Han trodde att de s k syfogranterna (en på 30 inv) kunde ge anvisningar om vad som skulle göras så skulle det ordna sig utan pengar och egendom. Detta bekräftades skenbart när vildarna i den Nya Världen upptäcktes. Men Karl Marx var nog mer realistisk när han förordade proletariatets diktatur. Och när den ryska kommunismen skulle genomföras måste den mycket riktigt organiseras med tvång som en hierarkisk militär apparat. Det verkar vara socialismens felaktiga människosyn och uppfattning om den mänskliga naturen som gör att den inte fungerar utan våld.

Är människan då istället egoistisk? Denna fråga anser jag vara onyanserad. Mellan egoism och altruism finns en tredje kategori där människan endast visar neutralt egenintresse. Socialisternas språkbruk liksom omvänt Ayn Rands inbjuder till missuppfattningar om man kallar denna tredje kategori "egoism". Själv brukar jag ibland säga "svag egoism" som innebär att man försöker gynna sig själv utan att skada andra. "Stark egoism" är vad både socialister, liberaler och randianer klart vill fördöma: att gynna sig själv genom att skada andra.

Fortsättning: Missunnsamhet är människans adelsmärke, 17/9-08

Se också Stefan Einhorns artikel i GP 24/12-16 "Godhet vägen till lycka" där han redovisar ett experiment där deltagarna kunde bjuda någon på kaffe men där det inte framgick om de kände varandra.
Andra bloggar om: , , , , , , , , , , , intressant.se

Etiketter: ,

fredag, september 12, 2008

Barnen är socialister som gynnar kompisarna?

Barn som får fördela godis utan uppoffring tenderar att vara något mer konventionellt själviska i treårsåldern och mera tillmötesgående mot andra i åttaårsåldern. Benägenheten där sjunker från 3/4 till drygt hälften när det gäller att gynna främlingar, enligt Fehrs experiment. Detta är inget bevis för altruism, som socialistiska bedömare velat antyda.

Den schweiziske ekonomen Ernst Fehr har blivit avsevärt mer nyanserad i sina strävanden att bevisa att den socialistiska människan är en ursprunglig realitet i det västerländska samhället (bloggserie). Han har nu gjort experiment med 229 schweiziska barn i åldern 3-8 år som visar en aversion mot ojämlik fördelning. Denna utvecklas från ett konventionellt själviskt beteende i åldern 3-4 år till en vilja att utjämna fördelar och nackdelar i åldern 7-8 år. Experimentet redovisas i Nature 454 (28/8 -08). Ett partiellt referat på engelska har gjorts av swissinfo.

Experimentet gjordes på så sätt att barnen fick se fotografier av andra barn och därefter skulle de fördela godis till sig själva och de andra. De yngsta barnen ville i något högre grad enbart ha godis själva (liksom tidigare experiment med schimpanser visat). De äldre barnen gav däremot i högre utsträckning också godis till de andra på samma sätt som vuxna. Här fanns dock en inskränkning av den egalitära synen i "parokialisk" riktning (man gynnar dem man känner, grannsamverkan). Dessutom visade det sig att de med syskon samt de som var yngst i syskonskaran var mindre "altruistiska".

Vad visar detta? Fehr, Bernard & Rockenbach menar att det samtidiga utvecklandet av både altruism och parokialism är intressanta eftersom de visar samma sak som evolutionärt betingade teorier. Men det är rimligtvis inte detsamma som att resultaten verkligen visar på medfödda egenskaper. Efter vad jag kan förstå finns det en andel som av genetiska skäl är mer altruistiska och en annan andel som är mer egalitära än andra. Men en hel del av detta beteende kan vara inlärt.

Jag skall här närmare analysera det experiment av de tre som gjordes, vilket fått mest medial uppmärksamhet. Fehr et al kallar detta för (i min översättning) "det sociala samverkansspelet" (prosocial game). Det går ut på att barnet får i uppgift att fördela godis till sig själv och någon avbildad partner med utfallet antingen som 1,1 eller som 1,0. Bilden på partnern kan antingen hämtas från en parokial grupp (personens egen dagis- lekskole- eller skolgrupp) eller från en okänd grupp avbildad på samma sätt. Jag skulle säga att detta test visar på benägenheten för tillmötesgående beteende.

Resultatet visas i nedanstående diagram för de tre ålderskategorierna där den gråa streckade linjen markerar den parokiala gruppen (ingruppen) och den heldragna svarta en utanförstående grupp:

Vi ser en tydlig trend att dela med sig till okända ökar med åldern (den nedre kurvan) men benägenheten ligger 15-25 procentenheter lägre än för benägenheten att gynna kända kamrater. Fehr et al använder en något tendentiös terminologi när de kallar utfallet 1,1 för jämlikt (egalitarian). Den stora skillnaden är att båda får något i det ena fallet medan den andre blir utan i det andra. Syftet med lika utfall är dock att möjliggöra senare jämförelser med multipla utfall jämförda med detta i andra experiment.

Huvudresultatet är alltså att 3/4 av de äldsta barnen är beredda att gynna sin kända partner om det inte kostar någon uppoffring för en själv. Är partnern okänd sjunker benägenheten till drygt 50 procent. Schimpanser har däremot ingen benägenhet att gynna obesläktade likar.

Så långt kan man dra slutsatsen att människan utvecklat en viss förmåga att samarbeta och vara tillmötesgående utan att få någon omedelbar nytta av sin välvillighet. Men eftersom social samverkan utan uppoffringar är lätt att leva upp till säger detta ingenting om mera politiskt ordnade system för samverkan som syftar till en ekonomisk förkovran under mera krävande omständigheter. Detta experiment har sålunda inte visat att nationalekonomins grundpostulat om "economic man" skulle vara särskilt felaktigt. Däremot indikerar det måhända att människan inte är särskilt egoistisk i stark mening: att man vill gynna sig själv genom att skada andra. Något sådant experiment har Fehr dock inte refererat. Man kan också fråga sig om någon i debatten företräder att egoism i denna mening är önskvärd.

För att kunna dra säkrare slutsatser måste vi också analysera Fehrs experiment med altruism där man avstår från hälften av sin egen del för att den andre skall få den. Och sedan finns spelet där man kan ordna dubbelt så mycket till den andre som man får själv. Dessa spel skall jag återkomma till. Jag tror inte att detta kommer att väsentligt ändra min slutsats.

Socialistiska bloggare som kommenterat Fehrs experiment har däremot kommit till felaktiga slutsatser när de menat att resultaten belägger egenskapen solidaritet och medför att nyliberalismen som predikat den "medfödda egoismens välsignelser nu får sig en rejäl snyting". Exempel på detta är bloggarna Vänsterekonomi och Biology and Politics.

Fortsättning: Bara 12 procent är osjälviska mot okända, 14/9-08

Andra bloggar om: , , , , , , , , , , , intressant.se

Etiketter:

torsdag, september 11, 2008

Nya vägar skall väl trafikeras av elbilar?

Regeringen aviserar en massiv satsning på vägar och järnvägar i den kommande budgetpropositionen. Det sker genom ett pressmeddelande och en debattartikel i Dagens Nyheter 11/9 undertecknad av Alliansens partiledare. Men i Ekot får satsningen på vägar kritik från socialdemokraterna och miljöpartiet.

Ibrahim Baylan (s) efterlyser ett explicit tänkande på koldioxidutsläppen i regeringens utspel. Man väljer att öka utsläppen. Karin Svensson Smith (mp) går direkt emot satsningen på vägarna. De skulle driva fram mer trafik och öka koldioxidutsläppen. "Alla vet att denna verksamhet måste minska" säger hon. Vi skall alltså inte arbeta "med en lösning för flera av de värsta flaskhalsarna på våra vägar..." som partiledarna skriver i DN.

De koldioxidutsläpp som kommer från vägtrafiken måste väl ses som tillfälliga? Med den klimatpolitik som miljöpartiet och socialdemokraterna ställt sig bakom i klimatberedningen som innebär 40 procents minskning av utsläppen till 2020 kommer elproduktionen att öka kraftigt. Vad skall den användas till? Är det inte meningen att den skall användas i vägtrafiken? Elbilar, plug-in-hybrider eller vätgasbilar (med elframställt väte) är väl vad som skall ersätta bensinen? Och en del av bensinen skall kanske också ersättas med biobränslen.

Tror Baylan och Svensson Smith inte på det egna programmet för koldioxidminskningar när de kritiserar regeringens vägsatsningar? Eller är det bara fråga om metodiskt nej-sägeri för att vinna kortsiktiga populistiska poäng?

Andra bloggar om: , , , , , , , , , , , intressant.se

Etiketter:

onsdag, september 10, 2008

Statistikmiss, räntehöjning och ekonomisk kris i onödan?

Inflationen sjönk i juli när Riksbanken trodde att den steg. Det kan ha lett till den åtstramande räntehöjningen som får negativa effekter våren 2010. Utan stimulansåtgärder blir det kanske ekonomisk kris igen med borgerlig regering. Statistikfel i kombination med istadiga ekonomer kan bli politiskt ödesdigra.

Det var Statistiska centralbyråns beräkningar av konsumentprisidex som började slå fel från april i år inom delposten "kläder och skor". En miss i hur kvalitetsförändringar av inköpta skor skulle kompenseras ledde till en alltför kraftig ökning av priserna och hela KPI låg till en början 0,1 procentenheter för högt i våras. I juli trodde man att inflationen var 4,4 procent medan den i själva verket var 4,1 procent räknat som förändring på 12 månader.

När Riksbanken skulle motivera sin räntehöjning den 4 september hänvisade man till den höga inflationen (DN idag). Detta tror jag dock var ett billigt trick för att komma undan kritik från omgivningen. Viktigare var att se på de aktuella tendenserna, vilket blivit det nya riktmärket för dagen. Med den felaktiga statistiken steg "inflationen" från 4,3 procent i juni till 4,4 procent i juli. Att då lämna räntan oförändrad skulle med det dagsländebaserade bedömningsklimat, som numera utvecklats, kunna tolkas som veligt och osäkert. Detta i synnerhet som Riksbanken i juli hade aviserat två ytterligare räntehöjningar.

Men i själva verket visade KPI enligt de korrigerade uppgifterna att "inflationen" sjönk i juli - från 4,2 till 4,1 procent. Inte bara inflationstakten var 0,3 procentenheter lägre utan också riktningen var den motsatta. Med inte så hög och dessutom minskande inflation hade det funnits betydligt större möjligheter att krypa ur den olycksaliga låsning som inflationsprognosen och räntebanan i juli skapat. Den sk kärninflationen uppgavs t ex till 0,8 procent i juli medan den i själva verket måste ha legat på ca 0,3. Prestigen hade kunnat räddas genom att de dagsaktuella tendenserna pekat åt rätt håll. Och det är den dagsaktuella stämningen som avgör Riksbankens prestige och image - inte huruvida man gör sakligt underbyggda bedömningar.

Penningpolitikens effekter kommer med 1,5 till 2 års eftersläpning. Trots detta är det tydligen så att räntan sätts efter hur priserna steg för 7 veckor sedan där stegringen i sin tur delvis mäts genom en jämförelse 12 månader tillbaka i tiden. "Styrning genom att titta i backspegeln" brukar det kallas. Utan att blinka ger SvD:s kommentator Leif Petersen i Näringslivsdelen idag 10/9 följande illustration av detta:
"Två år fram i tiden tror de flesta att inflationen ska ligga under eller omkring 2 procent. Men Riksbanken vågar knappast börja sänka förrän inflationen viker nedåt och viker nedåt rejält och stadigvarande."
Med detta synsätt, som det verkar finnas fog för, kommer Riksbankens penningpolitik att ganska konsekvent förstärka både konjunktursvängningarna och svängningarna i den inhemska prisförändringstakten. Lågkonjunkturen i världen ser ut att bli mer allvarlig än man trodde tidigare genom den valhänta hanteringen av finanskrisen . Den psykologiska påverkan på Sverige är omfattande.

Allt detta borde leda till motåtgärder, kunde man tycka. Istället förstärker Riksbanken nedgången genom sitt istadiga uppträdande. Då återstår finanspolitiska stimulanser från regeringens sida. Men har någon hört något om detta från regeringens ekonomer? Om valrörelsen 2010 skall utkämpas under en ekonomisk kris kommer åter en borgerlig regering att få gå efter fiasko med ekonomin. Det kanske var ett ödesdigert statistikfel som gjordes på SCB?

Andra bloggar om: , , , , , , , , , intressant.se

Etiketter:

tisdag, september 09, 2008

Höjd marginalskatt föreslås av miljöpartiet

Jobbskatteavdraget skall avvecklas enbart för inkomster över 30 000 kr per månad. Det kan leda till 15 procents högre marginalskatt (67,7 %) om den övre gränsen går vid den övre brytpunkten. Enligt Finanspolitiska rådets beräkningar kan de 4-5 miljarder i högre skatt, som mp vill ha in, gå förlorade.

I en debattartikel i DN 9/9 beskriver milöpartiets språkrör Peter Eriksson och den ekonomiska talespersonen Mikaela Valtersson partiets skattepolitik inför valet 2010 under rubriken "Vi river inte upp jobbskatteavdraget". Med detta menas:
"Redan nu vill vi ge beskedet att den allra största delen av jobbskatteavdraget bör ligga kvar. Vanliga löntagare med inkomster under 30 000 kronor per månad bör inte få någon inkomstskattehöjning efter valet. "
Detta betyder att jobbskatteavdraget skall börja trappas ned för inkomstdelar över 30 000 kr/mån. Var avdraget helt upphör upplyser talespersonerna inte om. Men skattehöjningen skall ge 4-5 miljarder kronor som skall användas till de mest behövande. Dock exemplifieras detta med en generell arbetslöshetsförsäkring och höjt tak för ersättningarna.

Ingenstans i artikeln visar författarna någon antydan till medvetenhet om att man samtidigt föreslår höjd marginalskatt. En avtrappning av en skattereduktion med ökande inkomst betyder detsamma som att skatten på en inkomstökning stiger. Det borde inte vara så svårt att förstå.

Hur stor kan marginalskattehöjningen tänkas bli? Det måste först bedömas mot bakgrund av vid vilka inkomster marginalskatten stiger redan idag. Vi kan då räkna med kommunalskatt, landstingsskatt och begravningsskatt som uppgår till 31,66 procent 2008. Därtill kommer eventuellt kyrkoavgift på ca 0,98 procent. Vid 28 400 kr/mån är marginalskatten alltså 31,7 procent och däreöver 20 procent ytterligare (51,7 procent) på grund av statsskatten. Vid knappt 42 300 kr/mån stiger dock statsskatten genom de extra 5 procenten i värnskatt vilket ger en marginalsaktt däröver på 56,7 procent.

Miljöpartiet skall alltså börja avveckla jobbskatteavdraget vid 30 000 kr/mån där marginalskatten redan är 51,7 procent. Rimligtvis borde avvecklingen vara avklarad vid 42 000 kr/m för att inte leda till en orimligt hög marginalskatt däröver. Vi har alltså intervallet 30 000 - 42 000 kr/m för avvecklingen.

För att kunna beräkna marginalskattehöjningen måste vi också veta vilket belopp som skall avvecklas. Det framställs som något oklart i artikeln. Här sägs att beloppet är 1 430 kr/m vid en inkomst på 30 000 och 2 150 kr/m vid en månadsinkomst på 40 000 kr. Som grund för ett räkneexempel tar jag genomsnittet 1 800 kr/m.

En inkomstökning på 12 000 kr per månad skall alltså ge en extra skatteökning med 1 800 kr om jobbskatteavdraget avvecklas i detta intervall. Det blir en marginalskatteökning med 15 procentenheter.

Resultatet blir alltså att marginalskatten snabbt stiger från 31,7 procent under 28 400 kr till 66,7 procent vid 30 000 kr/mån. Vid den övre brytpunkten i detta exempel sjunker marginalskatten till 56,7 procent.

Man kan teoretiskt avveckla jobbskatteavdraget långsammare för att minska "puckeln" mellan 30' och 42' kr. Men då blir det inte lika stora skatteintäkter. Dessutom uppstår en "puckel ovanpå puckeln" från 42 000 kr upp till den nya slutpunkten pga värnskatten.

Varför talar miljöpartiet inte om denna negativa effekt av sitt förslag? För individerna som drabbas av höjd marginalskatt är detta väsentlig information. Samhällsekonomiskt blir det också en skadlig effekt vilket har påtalats av Finanspolitiska rådet. Man skriver (s 200, pdf) om en hyoptetisk utfasning:
"En utfasning som innebär att höginkomsttagare i mindre utsträckning får tillgång till avdraget minskar den direkta kostnaden av reformen. Men de indirekta kostnaderna till följd av att höjda effektiva marginalskatter leder till kortare arbetstid för hög- och medelinkomsttagare ökar kraftigt. Den minskning av skatteintäkterna som detta medför är större än den direkta besparingen av att avdraget inte ges till personer med hög inkomst."
Det antyds alltså att miljöpartiet inte skulle få in några pengar alls från avtrappningen av jobbavdraget. Om detta är milöpartiet helt okunnigt.

Dessvärre har Finsnspolitiska rådets ekonomer på bloggen Ekonomistas kommenterat miljöpartiets förslag på ett felaktigt sätt när de utgår från en utfasning vid 25 000 kr/mån. Detta kan minska trovärdigheten i beräkningarna i huvudrapporten.

Andra bloggar om: , , , , , , , , intressant.se

Etiketter:

måndag, september 08, 2008

Klimatkritiken åter i vetenskapsradion

Fem måndagar i rad kommer P1 att sända serien "Klimatkritiken i fokus" från i våras i redigerade repriser. Idag beskrev ett antal professorer hur det var lågt i tak när forskning som strider mot koldioxidhypotesen skall föras fram. Det finns ingen konsensus och klart mindre än 95 procent stöder denna hypotes.

Dagens program "Klimatfrågan fri debatt eller locket på?" inleddes med att Sven Börjesson skulle beskriva bakgrunden till koldioxidhypotesen. Men detta handlade inte om det sakliga underlaget till hur koldioxidutsläppen anses vara orsaken till uppvärmningen - mest handlade det om själva uppvärmningen och hur den kunde utvecklas i framtiden.

Idag framträdde professorerna Anders Stigbrand (Gbg, oceanografi), Lars Franzén (Gbg, järnpartikelhypotesen), Wibjörn Karlén (em Sthm, naturgeografi), Richard Lundin (Umeå, rymdfysik). En enkät med 20 forskare som radion gjort visade att det fanns stora svårigheter att få ut kritiska uppfattningar. Inte heller Arne Johansson på KTH som administrerar vetenskapsrådets anslagsgivning kunde dementera att det skulle finnas en svårighet att få anslag till kritisk forskning - all bra forskning får anslag menade han.

Andra bloggar om: , , , , , , , , intressant.se

Etiketter:

söndag, september 07, 2008

Kommunitär solidaritet är socialdemokrati enligt Kielos

I Filosofiska rummet diskuterades solidaritet. Ordet kan betyda flera olika och oklara saker. Altruism, gruppegoism, välfärdsstat var några. Konservativa talar om att hjälpa dem som är i nöd. Men att socialdemokrater är nykonservativa och hyllar kommunitarismen är en nyhet.

Deltagarna i radions P1 Filosofiska rummet 7/9 var Katrine Kielos (Dagens Arena), Roland P Martinsson (konservativ) och Torbjörn Tännsjö (utilitaristisk filosofiprofessor). Diskussionen började med att försöka definiera ordet solidaritet. Men man kom inte så mycket längre eftersom ordet har en ganska diffus innebörd. Någon översikt typ den som professor Sven-Eric Liedman kom med i sin bok år 2000 gavs inte (Att se sig själv i andra, Bonnier Essä, 125 s; min rec). Han satte upp fem definitionsförslag:

1) Frivilligt samarbete på moralisk grund

2) Känsla av samhörighet

3) Institutionell samhörighet - välfärdssamhälle

4) Sammanhållning inom en grupp

5) Altruism

Huvudfrågan var: Är solidaritet gångbart idag? Resultatet av diskussionen blev inte mera än att det kanske finns ett nytt intresse för något som kanske kan kallas "solidaritet". Kielos ville peka på att Sverige byggt upp ett samhälle som präglas av solidaritet trots att svenskarna har utpräglade individualistiska värderingar. Vänstern är tillbakatryckt menade Tännsjö. Därför är solidariteten inte så vanlig idag. Martinsson ville på samma sätt som Kielos peka på det solidariska svenska samhället med höga skatter.

Kielos medgav dock att känslan var viktig för solidariteten - en glidning från 3) till 5). Tännsjö ville däremot betona arbetarklassens kamp som var en sorts gruppegoism - definition 4). Detta medgav Kielos men ville betona en dröm om att flera kunde gå ihop - en "messiansk" och altruistisk tanke. Tännsjö invände med spelteoretiska resonemang om fripassagerare som spolierar det gemensamma goda.

Att detta var vänsterprojektet ville även Martinsson framhålla. Kielos ville ändå tro att ett jämlikt välfärdssamhälle också skulle uppamma någon sorts känsla för solidaritet. Men detta opponerade Martinsson mot - vänsterprojektet innehåller ingen känsla av välvilja. Tännsjö accepterade detta som resultat när man slipper ge pengar till tiggare på gatan i ett välfärdssamhälle. Den konservativa tanken är att "ge sitt tionde" - hjälpa grannen vars hus brunnit ner om han är oförsäkrad. Att köpa sig fri med skatter är en stor fara för solidariteten, menade Martinsson. Det var fråga om att träna en "solidaritetsmuskel" - definition 5) - det gemensamma goda ligger inte inom statens oråde.

Man skall inte tvingas ta emot det som gåva som man har rätt till, sade Tännsjö som tyckte att han hade två konservativa motparter i diskussionen. Han pekade på kampen mot strejbrytare inom en intressegemenskap. Solidaritet som revolution är Tännsjö ganska ensam om, menade Martinsson. Kommunitarismen är helt central för socialdemokratin fyllde Kielos på, kanske för att markera ytterligare avstånd till vänsterpartisen Tännsjö. Men Kielos borde känna till att den kommunitära tanken också är central hos de nykonservativa. Om Martinsson hörde till dem framgick dock inte.

[Kommunitarismen går ut på att människan är en samhällvarelse vars värderingar utformas i samverkan med den närmaste gemenskapen. De kan inte rationellt väljas utan är en organisk produkt av samhällsutvecklingen, vilket ger stor betydelse åt den civila kommunens normer. För socialister är drömmen om ett upprättande av det gamla "gemeinschaft" istället för det opersonliga "gesellschaft" central - se min artikel från okt 2006.]

Solidaritet bland de förtryckta är nyckeln till förändring, framhöll Tännsjö. Man blir inte solidarisk av rationella skäl, invände Martinsson - det är fråga om värderingar och dygd. En sammanblandning av 4) och 5). Tännsjö ville gärna ha kommunitarism i relationerna till förtryckta på andra sidan jorden. Det är viktigt att utgå från den kommunitära tanken för att kunna se sig själv i andra, försökte Kielos med. Det är utopistiskt att tro att vi kan skapa denna gemensamma världsanda för att kunna ge hjälp till andra, menade Tännsjö.

Är det kanske rationellt för mig att vara solidarisk med människor i Indien eller Vietnam? frågade programledaren Lars Mogensen. Det menade Kielos att det var på lång sikt även om hon visade sig vara främmande för frågeställningen. Martinsson menade dock att relationen till mänskligheten som grupp medförde att vi var skyldiga att vara solidariska med alla människor eftersom alla är lika mycket värda.

Det som sätter igång solidariteten är en historisk civilisationsprocess, sade Martinsson. Här kunde man ana den gamla organicistiska tankegången inom konservatismen. Men tanken i väntertappning kommer inte tillbaka, menade han. Att vi pratar om solidaritet här just nu är ett tecken på att solidariteten är på väg tillbaka, kontrade Tännsjö, och fick med dettya avsluta debatten.

Andra bloggar om: , , , , , , , , , , , , , , intressant.se

Etiketter:

lördag, september 06, 2008

Mona Sahlin vill höja skatterna

I Ekots lördagsintervju ville s-ledaren gärna framstå som en skattehöjare. Men samtidigt försökte hon förneka att det skulle bli en skattechock. Hon erkände ytterligare kontokortsmissbruk men försäkrade att hon ändå bryr sig om ekonomisk-politiska frågor, men gav inget prov på detta. Är hon en "vingel-maja"?

Oppositionsledaren Mona Sahlin (s) var gäst idag 6/9 -08 i Ekots lördagsintervju. Hon skulle enligt påannonsen prata om hur hon tänker ut nya värderingar. Intervjuaren Tomas Ramberg började med det nya skatteförslaget för pensionärerna. Det var ett hån att ge några tior mer i månaden. Fröhoppningsvis snart skall vi genomföra en reform som syftar till att skatten skall bli lika - på lön och pension, sade Sahlin.

Jobbskatteavdraget ger störst skattesänkting till dem som tjänar mycket, sade Sahlin. Hon försäkrade att det skulle komma skatteförslag som är mer rättvisa. Vi drar oss inte för att höja skatterna men det väntar ingen lurig skattechock. Vi accepterar det andra steget i jobbskatteavdraget men vi skall införa reduktion för a-kasseavgiften. Det tredje steget har vi inte tagit ställning till. Vi avvaktar budgeten. Jag är kritisk till tredje steget, som är misslyckat [hur?].

Thomas Östros säger i Tiden att s kommer att ta in mycket högre skatteintäkter. Förmögenhetsskatte kommer att återinföras och en beskrivning antyddes komma i budgetmotionen. Men Östros försäkrar också att det inte skall bli någon skattechock. Det är de borgerliga kampanjmakarna som antyder skattechock. Skatter är inte "häftiga" i meningen att onödiga skatter skulle vara bra, sade Sahlin

Ekonomin kan stimuleras på andra sätt än genom skattesänkningar. Studiebidraget och barnbidragstilläggen behöver höjas ordentligt. De ekonomiska villkoren för dem som studerar måste bli bättre. Förra valet var skattefrågan på 12:e plats, sade Ramberg. Man måste garantera lugn och ro för vanliga människor och då kan man inte ruscha in och höja alla skatter, sade Sahlin. Jag vill vara ansvarsfull och inte lova vad som händer efter valet. Men våra besked skall bli allt tydligare. Vi skall fördela inkomsterna alltmer lika mellan olika grupper.

Kontokortsaffären enligt Isakssons bok kom upp. Det stämmer att jag använt partiets kontokort men jag skulle betala själv. Det hände både en och två gånger, sade Sahlin. Partiets tjänstemän brukade dra lott om vem som skulle ta itu med chefens kontokortsaffärer (Sahlin var partisekreterare). Det finns många uppgifter som är felaktiga i boken, sade Sahlin.

Reinfeldt har påstått att Sahlin haft som livsidé att hålla sig borta från ekonomisk politik, sade Ramberg. Det är personliga påhopp (äv Maud Olofssons kritik), var Sahlins svar. Hennes tillkortakommanden i ekonomi är en svaghet i partiets fasad, enligt vad Lotta Fogde skrivit i en kolumn. Jag tänker inte delta i en personlig vendetta. Jag hoppas att den politiska debatten inte kommer att handla om mina personliga karaktärsdrag, sade Sahlin.

Diskussionen kom in på utrikespolitk som handlade om Georgien, Bildt och kritiken av Ryssland. Det är kanske naturligt, men vi fick inte någon sakdiskussion om Sahlins förmåga att hantera ekonomisk-politiska frågor. Hon skrev faktiskt en debattartikel tillsammans med Östros där hon anklagade regeringen för felgrepp som nu resulterar i hög ränta och ökande arbetslöshet. Det hade varit intressant att höra hur hon kunde utveckla detta intressanta ekonomisk-politiska resonemang. Att Ryssland måste dra sig tillbaka har väl Sahlin sgat flera gånger tidigare?

Vi träffade vänsterpartiets styrelse i veckan och det gick väl bra, sade Sahlin. Vi diskuterade budgetlagen ganka mycket. Det alternativa regeringsbyggandet måste grunda sig på att s inte kan regera själva. Partikongressen skall ta ställning till innehållet i politiken. På ena eller andra sättet skall dock hela laget ta ställning till samarbetsformerna. Slutligen skulle det inte bli någon omprövning av EMU nästa mandatperiod.

Tyvärr kom inte klimatpolitiken och kärnkraften upp i intervjun. Idag håller socialdemokraterna en klimatkonferens där betydande motsättningar både inom partiet och med vänsterpartiet och mp framkommer (Ekot). Fortfarande kan man inte säga särskilt mycket om vad socialdemokraterna vill göra om de vinner valet. De vill höja skatterna men ändå inte. Det framstår som motsägelsefullt. Är Mona Sahlin en vingel-maja? Någon form av höjd förmögenhetsskatt blir det och omgjord fastighetsskatt. Här framkom inte ens att det skulle sättas en gräns vid 5 mkr i taxvärde (v har föreslagit 3 mkr) för det nuvarande systemet - dvs skattehöjningar däröver. Kunde Sahlin tänka sig att återställa det tredje steget i jobbskatteavdraget? Den frågan slapp hon svara på med hänvisning till budgetmotionen.

Andra bloggar om: , , , , , , , intressant.se

Etiketter:

torsdag, september 04, 2008

Vad vill Riksbanken?

Det är inte ökningen av konsumentprisindex KPI som borde vara i centrum för Riksbankens omsorg. Istället är det kärninflationen som kan påverkas med räntan. Den var senast 0,8 procent och på nedåtgående efter en tillfällig uppgång. Att försöka öka produktiviteten med mer restriktiv politik nu framstår som felaktigt.

Riksbanken beslutade höja räntan från 4,50 till 4,75 procent. Detta var helt i enlighet med vad Svante Öberg beskrev för två veckor sedan. Någon förändrad syn i förhållande till den 3 juli redovisas inte. Kort motiverar Riksbanken höjningen så här:
"Inflationen har fortsatt att stiga i Sverige och en höjning behövs för att hindra den höga inflationen från att bita sig fast. Med en högre reporänta avtar inflationen och är nära målet på 2 procent inom ett par år."
Även om många bedömare litet uppgivet förväntat en räntehöjning har de flesta dock hoppats att Riksbanken skulle bli mer förnuftig än vad t ex den lätt dogmatiska tonen i Öbergs tal förutskickade. Därför möts räntehöjningen nu av stark kritik (Ekot, DN). Det förefaller omdömeslöst att höja räntan ytterligare när en förvärrad lågkonjunktur håller på att inledas.

Riksbanken publicerar idag en penningpolitisk uppföljning (pdf) som är mer kortfattad än den penningpolitiska rapport som publiceras tre gånger om året. Där räknar man upp en rad mer negativa nyheter som framkommit sedan 3 juli. Trots detta skall räntan höjas men den ligger kvar på den högre nivån resten av året och kan komma att sänkas därefter. Hela motiveringen är följande korta text:
"Inflationen har fortsatt att stiga i Sverige, inflationsförväntningarna är fortsatt höga och kostnadstrycket har ökat. En höjning av reporäntan behövs nu för att inte prisökningarna på energi och livsmedel ska sprida sig till andra områden. Med en högre reporänta avtar infl ationen och är nära målet 2 procent inom ett par år. Resursutnyttjandet faller men väntas vara ungefär normalt i slutet av prognosperioden."
Diskussionen om skillnaden mellan importerade relativprishöjningar och allmän inflation antyds inte ens i texten. Det är KPI och möjligen KPIF (med fast bolåneränta) som står i förgrunden oavsett vilka orsakerna kan ha varit bakom KPI-ökningen. I ett diagram över kärninflationen finns problemet emellertid redovisat utan någon kommentar:

Vi ser här att om man rensar bort indirekta skatter och subventioner, boräntorna, energi och livsmedel som inte direkt påverkas av en allmän inflationsprocess så var denna kärninflation 0,8 procent i juli 2008. Men den ökade under 2007 från 0,5 till 1,5 procent under kojunkturuppgången på arbetsmarknaden trots räntehöjningar från 1,5 procent 2005 till 4 procent i slutet av 2007. Under 2008 har kärninflationen börjat sjunka. Rimligtvis kan den fortsätta att sjunka om produktivitetsökningen börjar komma igång i näringslivet.

Det enda sakliga skälet att höja räntan trots alla dystra framtidsutsikter är det kostnadstryck som Riksbanken befarar därför att produktiviteten utvecklas dåligt. Någon diskussion om detta presenteras dock inte. Man kan tänka sig att det finns två oraker till detta kostnadstryck. När konjunkturen på arbetsmarknaden hastigt förbättrades anställdes många personer "för säkerhets skull" vilket avspeglar sig i fler arbetade timmar men inte ökad produktion i paritet med detta. Regeringens åtgärder för att minska utanförskapet har medfört att en del lågproduktiva personer fått arbete - ibland med subventioner från det offentliga.

Om man inte beaktar dessa naturliga och tillfälliga produktivitetsminskningar kan resultatet bli makroekonomiskt kontraproduktivt. En räntehöjning pressar företagen att åter göra sig av med den lågproduktiva arbetskraften vilket registreras som en produktivitetsökning. Då bortfaller det befarade kostnadstrycket och företagen måste kanske också sänka sina priser för att rädda resten av sysselsättningen. Kärninflationen kommer då att gå ner till under 1 procent som den var då Göran Persson (s) skulle visa upp sin politik före valet 2006. Det öppnade för Alliansens attack med "utanförskapet" som argument.

Att inflationen enligt KPI ökade 4,4 procent i juli (KPIF 3,4) borde egentligen inte diskuteras eftersom ökningarna utöver kärninflationen inte kan påverkas av Riksbanken. Det är bara som argument för kompensationskrav för löntagarna som KPI har relevans. Och ingen tror att sådan kompensation står för dörren även om fackföreningsrörelsen varit onödigt passiv med att förklara att omförhandlingar inte blir aktuella. Det är rädslan för en sådan utveckling som Riksbanken hänvisar till, vilket skulle kunna öka kärninflationen igen. Men om oljepriserna och livsmedelspriserna sjunker skulle vi kunna ha en kärninflation på uppemot 2 procent utan att KPIF går över 2 procent.

Vad vill då Riksbanken? Man vill demonstrera styrka och arrogans. Andra skulle säga dogmatism. Men varför skulle detta behövas? Detta är en gåta. En litet långsökt förklaring skulle kunna vara att företagen gärna skulle vilja höja sina priser - kanske för att kompensera sig för de stora lågproduktiva anställningar man gjort (se ovan). Men lågkonjunkturen, som blivit allvarligare än befarat, utgör redan ett hinder för detta. Riksbankens agerande med de två senaste räntehöjningarna kommer istället att förvärra lågkonjunkturen och leda till för låg inflation enligt Mats Dillén på KI.

Långsiktigt riskerar utvecklingen att återigen gå fel. Den 14 februari skrev jag om Riksbankens något oväntade höjning av räntan till 4,25 procent. Redan då befarade Riksbanken att inflationen skulle stiga och i avvaktan på att läget skulle klarna var det inte helt omotiverat att höja räntan. Oron för att bolånekrisen skulle utvecklas mycket värre än vad bedömarna befarade i februari gjorde att Riksbanken lade in en alternativ räntebana där reporäntan skulle vara nere i 3 procent år 2010. Och bolånekrisen blev mycket värre. Men räntebanan pekar nu på ca 4,3 procent precis som den gjorde i februari (med undantag för uppgången i form av två räntehöjningar efter februari).

Redan 2004/05 väntade Riksbanken enligt min mening för länge med att sänka räntan. Uppgången kom därför alltför sent och blev onödigt brant. Det tar ett till två år innan en ränteförändring ger effekt. Det kan ha bidragit till att kärninflationen ökade med en procentenhet 2007. Att däremot hänvisa till KPI-ökningen som grund för att höja räntan är rena dumheterna. Det resonemanget borde Riksbanken som en kvalificerad institution avhålla sig från.

Andra bloggar om: , , , , , , , , , intressant.se

Etiketter:

onsdag, september 03, 2008

IPCC-man förordade klimatpropaganda redan 1989

En av FN:s klimatpanels IPCC:s ledande personer Stephen Schneider skrev 1989 om behovet av att förenkla klimathotet och den globala uppvärmningen. Det var en fråga om en avvägning mellan effektivitet och hederlighet, menade han.

Stephen Schneider (f 1945) är professor i miljöbiologi och global förändring i Stanford och grundare samt redaktör för tidskriften Climate Change. Han var samordnande huvudförfattare till IPCC:s working group II när TAR togs fram (den tredje rapporten 2001) och även verksam vid framtagandet av AR4 (rapporten 2007). Redan på 1980-talet framträdde han som en ledande företrädare för skarpa nedskärningar av växthusgasutsläppen för att bekämpa den globala uppvärmningen (källa Wikipedia).

För att få genomslag i media ansåg Schneider att budskapet måste utformas i dramatiska och förenklade former med skräckscenarier och undertyckande av de dubier som finns. Hans uttalande finns citerat i Discover i oktober 1989:
"So we have to offer up scary scenarios, make simplified, dramatic statements, and make little mention of any doubts we might have. This 'double ethical bind' we frequently find ourselves in cannot be solved by any formula. Each of us has to decide what the right balance is between being effective and being honest. I hope that means being both." (Wp)
Detta uttalande, som förordar vad som måste betecknas som oseriös klimatalarmism, stärker den aura av förutfattade meningar och oseriösa utgångspunkter som växthusteorins förespråkare ofta anklagas för att omge sig med. Ett annat exempel på detta fenomen skrev jag om den 28/8 som handlade om klimatpampen Maurice Strong och hans uttalande 1990 om att det gällde att verka för att den industriella livsstilen skulle "kollapsa" (genom utsläppsminskningar).

Schneiders famösa förordande av propaganda i den vetenskapliga presentationen finns att beskåda på YouTube tillsammans med ytterligare ett antal tvivelaktiga uttalanden av klimatalarmister m fl sammanställda i en motpropagandavideo av Paul Williams. Här påstås t ex att Al Gore har sagt att om man inte har fakta att stödja sig på så ska man istället gasta.(holler).

Andra bloggar om: , , , , , , , , , , , intressant.se

Etiketter:

tisdag, september 02, 2008

Ny dyster prognos inför räntebeslutet

Idag 2/9 kom Nordea med en ny konjunkturprognos som är mer pessimistisk än den från Konjunkturinstitutet förra veckan. Det förstärker den sakliga grunden för att inte höja räntan på onsdag. Men om räntan ändå höjs måste vi fråga oss vad Riksbanken vill uppnå. Vill man medvetet uppfattas som dogmatisk?

Nordeas progos (pdf) visar följande sekvens för BNP åren 2007-2010: 2,7, 1,5, 1,0 1,9. Botten nås nästa år med en uppgång därefter som gör 2010 bättre än 2008. Jämför denna sekvens med Konjunkturinstitutets bättre siffror: 2,7, 1,7, 1,4, 3,3. Nedgången blir mer långvarig enligt Nordea. Arbetslösheten ökar även 2010.

När Riksbanken gjorde sin prognos i juli där två räntehöjningar antyddes förutsågs BNP öka enligt förljande serie: 2,7, 2,1, 1,2 2,7. Om detta inte skulle avhålla från räntehöjningar kan inte heller KI:s prognos göra detta. Däremot är Nordeas prognos avsevärt sämre och om Riksbanken gör motsvarande dystra bedömning borde det inte bli någon räntehöjning.

Nordea förutser att räntan från dagens 4,50 procent om ett år ligger på 3,50. Till detta kommer att arbetslösheten enligt Riksbanken skulle ha en topp efter halvårsskiftet 2009. Det tror inte Nordea. Enligt konjunkturbarometern i slutet av augusti har dessutom hushållens inflationsförväntningar sjunkit. Vidare finns det ingen som tror att fackföreningsrörelsen skulle säga upp det tredje avtalsåret och kräva extra löneökningar.

Enligt Nordea kommer inflationen snabbt att sjunka - dvs ökningen av KPIF. Den kommer att redan i mitten av 2009 vara 2 procent. Det beror på sjunkande oljepris och livsmedelspriser. Många bedömare (inkusive Nordea) har ändå sagt att Riksbanken kommer att höja räntan - kanske mest för den dogmatiska tonen i vice riksbankschefen Svante Öbergs tal i förrförra veckan. Då kom jag fram till samma sak.

Men idag skulle jag ändå vilja spekulera i att räntan inte höjs. Tidsandan idag är annorlunda. Raden av dystra prognoser och mer eller mindre explicita rekommendationer från olika chefekonomer betyder att läget är klart annorlunda än i juli. Dessutom får inte ledamöterna i Riksbankens direktion ge ny information om räntepolitiken mellan räntemötena.

Om man är försiktig, som Öberg, vill man kanske hellre riskera att framställa sig som dogmatisk än prata "bredvid mun" på ett nyanserat sätt. Frågan om räntehöjning, som skall redovisas på torsdag förmiddag, är alltså mer öppen än vad många säger sig tro. Mot detta talar kanske att oförändrad ränta skulle uppfattas som en överraskning och sådana vill Riksbanken undvika.

Andra bloggar om: , , , , , , , , , intressant.se

Etiketter: