lördag, juli 30, 2005

Utilitarismen förkastar likabehandling

Människor skall inte behandlas som likar i egentlig mening enligt utilitarismen. Det är bara i skenbar betydelse alla skall behandlas lika – dvs när vars och ens nytta skall summeras. Följden blir att vissa kan kränkas för att öka nyttan för andra.

(< Nr 10 av 12) Moderna politiska teorier utgår i allmänhet från etiska principer som bygger på att människor moraliskt sett skall behandlas lika. Denna egalitära princip förnekas av utilitarismen som istället i den typiska tolkningen utgår från att nyttan skall maximeras. Det finns dock tolkningar som vill göra gällande att U kan hävdas utgå från att alla skall behandlas som likar och därför skall allas preferenser ges samma vikt, vilket råkar leda till att nyttan maximeras. I så fall skulle U explicit vara en teori om rättvisa – inte en teori om det goda. Tidigare utilitarister har inte varit medvetna om denna motsättning, vilket t ex avspeglas i att J S Mill gjorde gällande att den ”Gyllene regeln” uttrycker U:s fulländning.

Vår grundläggande plikt är enligt huvudtolkningen av U emellertid inte att behandla människor som likar, utan att åstadkomma maximalt värdefulla saktillstånd. Denna maximering är ett grundläggande och inte ett härlett moraliskt mål. Rimligheten i detta mål behandlas under p 11.

Den kanadensiske filosofen W Kymlicka illustrerar bristen på likabehandling och respekt med ett exempel där han och hans grannar har synpunkter på hur deras gräsmattor skall användas. Grannarna tycker att K:s gräsmatta kunde göras till en allmän park där man kunde rasta hundar. Själva vill de ha egna trädgårdar också, men inte respektera K:s motsvarande önskan. Det är inte fråga om likabehandling, som hävdats av Richard Hare, menar Kymlicka och anser att grannarnas preferenser snarare kan karaktäriseras som själviska.

Felet med U är att det skenbara accepterandet av en egalitär grundprincip bara omfattar ett lika hänsynstagande till redan föreliggande preferenser, som till på köpet kan vara rent kränkande för andras rättigheter eller rättmätiga andelar. Om tillräckligt många upplever nytta av att inte respektera en persons legitima rätt kommer ”likabehandling” av samtligas önskemål att leda till icke-likabehandling av dennes lika berättigade önskemål. Det är närmast en fråga om lek med ord när U kan hänvisa till att var och en skall räknas som en och ingen för mer än en (Bentham).

Denna förmenta likabehandlingsprincip leder dessutom till ganska absurda följder. Var och en blir då som individ bärare av ett lyckokvantum. U intresserar sig sålunda inte för personer utan för aggregeringen av de vidhängande kvantiteterna lycka, som skall maximeras. Om vissa bärare med låga kvantiteter går under samtidigt som det ökar kvantiteten hos andra har ett förbättrat saktillstånd åstadkommits. Likaså om en resurs för lycka omfördelas så att kvantiteten utvunnen lycka ökar trots att det kan innebära någon form av slaveri för de ansatta. U förkastar likabehandling till förmån för nyttomaximering.

Slutligen blir konsekvenserna för befolkningspolitiken absurda. Vi skulle bli moraliskt förpliktigade att exempelvis fördubbla jordens befolkning om detta ledde till att välfärdsnivån bara sjönk till drygt hälften för alla nu levande människor. Detta skulle nämligen något öka den totala lyckosumman i världen…

Återigen leder detta till att filosoferna ansett att U borde revideras med inslag från andra etiska paradigm. Sålunda har Thomas Nagel krävt att man skall lägga till en ”deontologisk” begränsning till U i form av ett villkor om att alla skall behandlas lika i egentlig mening. Det skulle åtminstone innebära att vi inte måste fördubbla jordens befolkning. Jag tror dock inte att Nagel skulle acceptera att likabehandling rimligtvis också skulle leda till att utilitaristiska omfördelningskrav genom äganderättens inskränkning skulle bli omöjliga.

lördag, juli 23, 2005

Förtjänst som rättvisa irrelevant enligt utilitarismen

Det anses rättvist att den som arbetat bra är förtjänt av högre inkomst. Men utilitarismen förnekar att detta är moraliskt. Att folk i viss mån ändå måste belönas är enbart ett pragmatiskt accepterande av ”dålig moral” och diskriminerande.

(<Nr 9 av 12) En vanlig föreställning om fördelningsrättvisa är att det är rättvist att den som gjort sig förtjänt av en belöning också erhåller densamma. Mot detta kan ställas uppfattningar som går ut på att fördelningen skall ske enligt principer om nytta, utjämning, moralisk jämlikhet, behov eller berättigande. Den gängse kritiken av U går ut på att läran inte kan förklara varför idén om rättvisa så starkt är förknippad med belöningen av förtjänst.

Helt klart är att den ’moraliska utilitarismen’ (till skillnad från ’politisk U’) inte kan väga in att någon gjort sig förtjänt av en nyttighet när kalkylen skall göras angående vem som skall erhålla nyttigheten för att den totala nyttan skall maximeras. Pojken som klippte min gräsmatta må ha förtjänat att få 10 dollar men det kan ge större nytta att ge pengarna till Unicef.

Utilitaristerna försvarar emellertid förtjänstprincipen med ett komplicerat resonemang som går ut på att det är rimligt att den som producerat något skall få kompensation för den ansträngning och ohägn som varit förknippad med produktionsarbetet. Hur nyttan skulle bli störst när just den som producerat också får konsumera produkten förklaras dock inte (ex Anthony Quinton: Utilitarian Ethics 1973). Här tror jag att en förväxling skett mellan moralisk U och politisk U.

Att arbeta för andra är en moralisk plikt och ingen olust

Den moraliska utilitarismen som omfattar alla människor föreskriver att alla arbetar efter sin förmåga att maximera nyttan. Själva plikten att handla moraliskt kan inte ha något negativt värde som måste ”kompenseras”. Den hårda uppoffringen att åstadkomma nyttoresurser är inget som skall belönas materiellt. Belöningen är givetvis enbart moralisk. Om alla är utilitarister är det inget problem att få fram en hög produktion utan att de som arbetar bäst får mest.

Om däremot bara ett fåtal är utilitarister och de är koncentrerade till de styrande kommer saken i ett annat läge. Då har vi att göra med den politiska utilitarismen som skall maximera nyttan utan att medborgarna aktivt hjälper till. I detta fall skall de styrande beakta att folk som arbetar bra vanligtvis fordrar att deras förtjänster belönas. Någon möjlighet att folk skall delvis arbeta gratis av ren plikt kan man inte räkna med (detta kallar en del nationalekonomer ”upplyst utilitarism”; ex Agnar Sandmo). Beskattningen måste då göras mindre progressiv så att incitamenten att arbeta inte förstörs.

Inkonsekvent att acceptera utilitaristisk omoral

Men en politisk anpassning till att folk har (utomutilitaristiska) föreställningar om det rättvisa i att förtjänster belönas utgör ingen förklaring till denna föreställning. Det är bara en fråga om U:s pragmatiska accepterande att folk inte är utilitarister och därför beter sig utilitaristiskt omoraliskt. Frågan bör ställas om det verkligen är moraliskt att de politiska utilitaristerna accepterar denna omoral. Borde inte de styrande vidta åtgärder för att göra folk till moraliska utilitarister istället?

I praktiken har de styrande ofta struntat i att övertyga undersåtarna om ”den rätta moralen” och istället kommenderat fram arbetsinsatserna eller med tvång berövat medborgarna en del av frukterna av deras arbete. Denna anti-lycka har dock inte fått någon plats i nyttokalkylen, som sig borde, i form av en betydelsefull minuspost. Kravet att detta rättas till måste betecknas som besvärande för de utilitaristiska teorierna. Alternativt måste den politiska U presentera en teori om varför våld och tvång mot icke-utilitarister inte har någon negativ nyttovikt i nyttokalkylerna när andra koersiva handlingar räknas som olust.

Att tvinga fram utilitarism borde ge en minuspost i kalkylen

Är kanske den politiska U en teori om diskriminering mellan utilitarister och icke-utilitarister? Genom att tvinga folk med förtjänstuppfattningar till utilitarism, utan att övertyga dem samt räkna deras motspänstiga preferenser som oviktiga, kan nyttan maximeras utan att någon utanför ”kanslihuset” behöver uppleva detta som något gott. Är inte ett sådant moralsystem orimligt?

söndag, juli 17, 2005

Avund och rasism relevanta för utilitarismen

Utilitarismen går ut på att alla källor till lycka skall räknas lika. Tillfredsställandet av obehagliga preferenser såsom illvilja, rasism och egoism blir därför viktiga. Det framstår som orimligt och beror på att en teori om rättmätiga andelar saknas i U.

(< Nr 8 av 12) Ett problem som börjat uppmärksammas först under slutet av 1900-talet är att alla preferenser inte borde räknas in i den utilitaristiska nyttokalkylen. En besvärande implikation av U är att varje källa till lycka skall tillmätas samma vikt. Om folk blir lyckligare när deras preferanser av sådant slag som avund, illvilja, missunnsamhet, hat, rasism, homofobi, sadism eller aggressiv själviskhet tillfredsställs måste utilitarismen sanktionera detta.

Dessa preferenser vill utilitaristerna gärna karaktärisera som illegitima och få bort ur nyttokalkylen. Ronald Dworkin använder metoden att skilja mellan 'personliga' och 'externa' preferenser. Externa preferenser berör inte hur man själv har det utan om hur andra skall ha det. En vit rasist vill kanske att svarta inte skall köra omkring i "stora glänsande bilar". Det borde inte få leda till att det blir ett moraliskt krav att hindra svarta från göra detta.

För att råda bot på detta problem kan man också försöka utveckla en regelutilitaristisk rättighetsteori (antyddes redan av J S Mill) vilket Dworkin försökt med när han lanserade rättigheter "som trumf". Nobelpristagaren John Harsanyi har däremot försökt begränsa preferenserna så att 'anti-sociala' preferenser skall betraktas som illegitima. Det bygger enligt nobelpristagaren A Sen på en mera grundläggande föreställning om det goda som inte kan härledas ur den samlade nyttan. Det tycks alltså finnas andra normer utanför U som måste användas för att försöka få U att bli "rimlig".

Jag och andra kritiker kan peka på att de illegitima preferenserna är oacceptabla därför att ett tillfredsställande av dem begär att något på ett orättfärdigt sätt skall berövas vissa människor. Nyttan skall också maximeras genom ett ianspråktagande av fördelar som rätteligen tillhör andra. U erkänner inte något kriterium för vad som rätteligen tillhör någon utanför nyttokalkylen. Handlingar som maximerar nyttan kan per definition inte beröva mig min rättmätiga andel. Det står i strid med mångas vardagsmoral. Ett stöd för konsekventialism betyder rimligen inte detsamma som utilitarismens idé att varje källa till nytta skall ges samma vikt (se äv comments till p7).

Den utilitarisatiska teorin haltar betänkligt på detta område genom att den helt enkelt saknar en teori om rättmätiga andelar. Här manifesterar U att den egentligen inte kan betraktas som en heltäckande etisk teori. Som på flera andra områden måste U retirera till regelutilitaristiska idéer, vilka hotar att demolera hela teoribygget i grunden.

tisdag, juli 05, 2005

Kan Reinfeldt skapa 300 000 jobb?

Meningen med moderaternas politik är inte att lönenivåerna skall sänkas. Det hade annars varit en möjlighet att åstadkomma fler sysselsatta. Reinfeldts tal i Almedalen gav därför ingen upplysning hur jobbskapandet konkret skulle gå till.

I sitt framträdande i Almedalen 5/7 hävdade moderatledaren Fredrik Reinfeldt att hans politik skulle kunna bidra till att åstadkomma 300 000 nya jobb. Det måste bli mer lönsamt att arbeta. Och det måste skapas bättre förutsättningar för dem som vill anställa.

En fråga som media är mycket intresserade av är huruvida löneskillnaderna skulle öka med den moderata politiken. Tesen är att nedsättningen av bidragsnivåerna i socialförsäkringarna skulle leda till att man måste ta jobb under en lön på 10 000 kr/mån. Det kunde Reinfeldt inte lova skulle bli följden men det framgick att han inte hade detta som syfte (intervju i Ekot, som menar att han lovade 300 000 jobb). Om det inte blir sänkningar av reservationslönerna kan man dock fråga sig hur det skulle kunna bli fler jobb genom nedsättningarna.

De som har de lägsta lönerna idag kan i värsta fall tänka sig att ta ett jobb som ger något mer än 80 procent av denna låga lön. Är lönen ännu lägre reserverar man sig och fortsätter att lyfta bidrag på 80-procentsnivån. Men om bidragen bara är 65 procent blir det naturligtvis en mycket större volym lågavlönade jobb att söka, som kan ge åtminstone 70 procent. Sådana jobb finns det alltid även om det råder en allmän brist på jobb i övrigt.

Om det av någon anledning inte skulle inträffa en sänkning av den lägsta reservationslönen finns det bara kvar en liten möjlighet att fler skall sysselsättas. I detta fall finns jobben redan men ingen lämplig person att anställa eftersom dessa anser det bekvämare att lyfta 80 procent i bidrag (på alla nivåer). En sänkning av bidragsnivåerna skulle då öka lockelsen att ta jobb som ger ca 100 procent. Skillnaden mellan 65 och 100 procent är först då tillräckligt stor för att man inte skall finna det bekvämt att fortsätta med bidrag.

Ett alternativ till detta var förslaget från docent Karolina Ekholm vid Handelshögskolan i Stockholm. Hon menade att ersättningsnivåerna kunde vara ganska höga i början för att sedan sjunka kraftigt så att de som fortfarande är kvar i arbetslöshet verkligen förstår att nu måste de ta vilket jobb som helst (och då med väsentligt lägre lön). Felet med detta förslag är att det inte ger lika stora besparingar som Reinfeldts förslag.

Pengarna från besparingarna använder moderaterna till förvärvsavdrag som är relativt sett mest betydelsefulla för låg- och medelinkomsttagare. Det är en operation som ytterligare ökar skillnaden mellan att arbeta och lyfta bidrag. Någon förändring av efterfrågan och den totala jobbmängden blir det knappast. Möjligen kommer de redan sysselsatta att spara en del av skattesänkningen till skillnad mot bidragstagarna. Det kommer att minska efterfrågan något och sålunda öka arbetslösheten.

Dessvärre har vi inte fått någon ytterligare information om hur det skulle gå till när kanske 300 000 jobb skulle skapas med moderaternas politik.

Ansvar och förpliktelser inget för utilitarismen

Man bör döma den brottsling som kan ges sken av att vara ansvarig för brottet. Och betala lön till den som gjort jobbet bör man bara göra om pengarna inte gör bättre nytta hos Unicef. Exempel på absurditeter i utilitarismen.

< Här skall jag behandla den sjätte och sjunde invändningen mot utilitarismen på min lista från 29/4. Den sjätte invändningen gäller det moraliska ansvaret som tenderar mot kollaps eftersom utilitarismen inte kan hantera detta som ett särskilt begrepp. Den sjunde invändningen är näraliggande och gäller plikter och rättigheter som inte heller kan hanteras som särskilda moraliska begrepp.

Det klassiska argumentet när det gäller utilitarismens oförmåga att hantera ansvarsbegreppet är att det kan visa sig vara vara bättre att döma och avrätta en oskyldig än att lägga stora resurser på att leta efter den som verkligen är ansvarig för brottet. Ex: Statsministern har mördats och polisen finner snart en suspekt person av "ringa värde" som med stor fermitet döms och avrättas för att lugna folket. Det ligger inget särskilt värde i att rätt person döms och straffas. Man skall enbart se till konsekvenserna av att någon som uppfattas som rätt person straffas. Så länge detta skeva förfaringssätt inte leder till obehagskänslor på grund av bristande rättssäkerhet är det ok enligt utilitarismen.

Det leder uppenbarligen också till hemlighetsmakeri och att bara en elit kan invigas i vad som verkligen sker (s k kanslihusutilitarism enl Sidgwick). Skulle kritik mot rättsosäkerheten ändå uppkomma kan utilitaristerna vädja till folk med denna moral med argumentet: "Det är bättre att döma någon oskyldig då och då än att låta flera skyldiga undkomma." Detta argument är som synes moraliskt skilt från argumentet om det moraliska ansvaret.

Moraliska förpliktelser har inget värde

Den sjunde invändningen berör huruvida utilitarismen kan hantera att vi uppfattar att vi kan ha särskilda moraliska relationer med vissa människor. Är det så att löften kan ge upphov till moraliska förpliktelser? Nej säger U, men att bryta löften ger negativa sidoeffekter (t ex vrede) och därför ett sämre samhälle. Detta anser dock kritikerna vara bakvänt. Vi tycker inte att löftesbrott är fel därför att de väcker vrede. Tvärtom är det det moraliska felet att bryta ett löfte som väcker vrede.

Ett exempel med pojken som jag anställt för att klippa min gräsmatta brukar användas för att illustrera detta (konstruerat av Rolf Sartorius 1969). När han utfört arbetet och begär sin lön bör jag enligt U endast betala om jag inte kan använda pengarna bättre - t ex skänka dem till Unicef. Exemplet förutsätter att han inte skulle offentliggöra min illegitima handling alltför högljutt. Det är inte helt absurt enligt Sartorius.

Men det är det. Det faktum att pojken klippt gräset och att jag utlovat lön för detta saknar betydelse för U. Oavsett vad pojken gjort och vad jag har sagt kan det enligt U inte medföra att han kan ställa större anspråk än andra människor på resultaten av mina handlingar. Bara om det råkar vara så att betalningen av lönen maximerar nyttan är det min plikt att göra så. Normalt anser nog de flesta att en fordran skall betalas oavsett om detta maximerar nyttan.

"Att avge ett löfte är inte bara att använda en finurlig institution för att höja den allmänna välståndsnivån" skriver W D Ross i The Right and the Good (1930). Det innebär en plikt mot en annan människa som inte kan reduceras till plikten att öka samhällets allmänna välfärdsnivå.

Regelutilitarismen början till lärans förfall

För att hjälpa upp U från denna anomali har den s k regelutilitarismen lanserats. Vi skall alltså välja det regelsystem som maximerar nyttan. Men denna revidering utgör ändå ingen lösning på själva det moraliska problemet eftersom en förpliktelse som sådan inte kan ha något moraliskt värde.

Men kanske regelutilitarismen i alla fall utgör lösningen på det praktiska problemet? Vi kanske skall betrakta löften som plikter samt rättigheter som närmast okränkbara för att detta i praktiken maximerar nyttan. Genom att inte vara utilitarister i vårt moraliska tänkande och inte använda U som beslutsmetod kan vi ändå finna detta efteråt vara det riktiga sättet att maximera nyttan (U som riktighetskriterium).

Är inte detta litet väl invecklat? Borde vi inte istället säga att skälet till att vi använder icke-utilitaristiska beslutsmetoder (löften, förpliktelser, rättigheter) är att vi godtar icke-utilitaristiska riktighetskriterier? Att hävda att det finns någon indirekt utilitaristisk förklaring till våra icke-utilitaristiska sedvänjor borde falla för Ockhams rakkniv (man bör välja den enklaste hypotesen).
Forts punkt 8>

fredag, juli 01, 2005

Utilitarismen kan inte motivera utjämning

Genom att minimera det "offer" av nytta som skatterna innebär kom utilitaristerna fram till att skatteuttaget måste bli progressivt. Men om vissa kräver dyra viner och andra är nöjda med sojamjöl, som Arrow invände, leder inte lika inkomst till lika nytta.

(<Nr 5 av 12) När utilitarismen stod på sin höjdpunkt kring förra sekelskiftet trodde man att den utgjorde ett starkt moraliskt argument för materiell utjämning. Det berodde på att nationalekonomerna kunde inkorporera nyttoresonemangen i sina matematiska modeller i det som senare blev välfärdsteorin inom mikroteorin. Moralen upphöjdes till vetenskap av de brittiska ekonomerna Henry Sidgwick (1838-1900) och Francis Ysidro Edgeworth (1845-1926) och blev grunden för progressiv beskattning.

Utilitarismen föreskriver inte materiell utjämning utan det ansågs bli en konsekvens av dess tillämpning för 100 år sedan. Än mindre motiverar U att detta skulle vara "rättvist" eftersom U är en teori om det goda och inte om det rättvisa. För U är rättvisa ett främmande begrepp som inte tillför något värde i en nyttokalkyl utöver subjektiva psykologiska tillstånds nytta. Trots detta hänvisar man i den bredare politiska debatten till att utjämning skulle vara "rättvis".

Den första utilitaristiska ansatsen för beskattningen finns hos J S Mill (Principles 1848). Han var ingen anhängare av progressiva skatteskalor. Därför har hans formulering, att likabehandling av alla skattskyldiga kräver "the same pressure upon all", tolkats som att var och en skall betala skatt i proportion till den nytta man har av statens upprätthållande. Men eftersom han felaktigt(?) presumerar att detta innebär den minsta uppoffringen för helheten (least sacriface is occasioned on the whole) har man ocså sett detta som förebådande skatteförmågeprincipen.

Utilitarismens beskattningsprincip

Det var Edgeworth som med sina matematiska kunskaper i bagaget kunde formulera utilitarismens "minsta offer-princip" (The Pure Theory of Taxation 1897). Han antog att nyttan av inkomster avtog i förhållande till inkomsternas stegring. Vi uttrycker detta idag som fallande marginalnytta av inkomster. Syftet var att den negativa nytta som en given skattesumma förorsakade skulle reduceras till ett minimum. Därför skulle de högsta inkomsterna beskattas först och sedan medelinkomsterna. De lägsta inkomsterna skulle åtnjuta skattefrihet.

Matematiskt är det alltså så att om allas nyttokurvor är likadana skall alla inkomster i de högre skikten dras in med en hundraprocentig marginalskatt tills tillräckligt mycket pengar kommit in för att täcka den pålagda skattesumman. Detta synsätt var Edgeworth dock medveten om att måste modifieras med hänsyn till de högre inkomsttagarnas sparande som befrämjade produktionen. Något utrymme för en rättvis likabehandling finns inte i denna princip.

I sin förlängning leder det utilitaristiska resonemanget till att alla inkomster borde utjämnas. Detta kallas ibland "oupplyst utilitarism" för att man inte beaktar inkomsternas inverkan på incitamenten att producera. Skatterna och de offentliga utgifter som de finansierar skall då explicit användas för omfördelning. En sådan radikal utilitarism faller under den 'socialpolitiska beskattningsprincipen'.

Numera anses resultatet inte bli utjämning

Föreställningen att man både kan veta att alla har samma nyttofunktion av inkomster och att nyttan hos olika individer kan mätas och jämföras har utsatts för kritik. Utilitarismens nyttohantering betraktas idag mera som en teoretisk spekulation än som en verklighetsförankrad teori. Och det är en teoretisk invändning som medfört att man inte längre är beredd att motivera utjämning med utilitarismen (resursjämlikhet). "Nobelpristagaren" 1972 Kenneth Arrow var en av de första att uttrycka denna invändning 1973:

Om en individ är "nöjd med vatten och sojamjöl, medan en annan blir desperat utan brockfågelägg och bordeauxviner från tiden före vinstockslusens härjningar" så är det knappast så att de har det lika gott ställt om de har samma inkomster. Inte heller den blödarsjuke som behöver mediciner för 4000 dollar om året.

Detta var en invändning som både riktar sig mot utilitarismen och den nya princip, att istället förbättra för de sämst ställda, som John Rawls hade lanserat 1971. Invändningen bidrog till att utilitarismen därefter kommit att alltmer förvisas till doktrinhistorien.

Den filosofiska diskursen bland utjämningsförespråkarna har numera övergått till att orientera sig bland de fyra nya fall som dunkelt kan urskiljas:

1) Resursjämlikhet Utilitarismens konventionella slutmål som leder till samma nytta för alla endast om alla är lika.

2) Välfärdsjämlikhet Alla får olika inkomster med hänsyn till hur mycket nytta de kan utvinna ur pengar.

3) Jämlika möjligheter till välfärd Allas förutsättningar utjämnas (både talanger och uppväxtmiljö) så att bara skillnader i ambitioner påverkar välbefinnandet.

4) Jämlika möjligheter till resurser Här finns två varianter av lotterier: ett som enbart ger externa resurser och ett som inkluderar en rätt till andras talanger.

Det är inte att undra på att den egalitära rörelsen har råkat i svårigheter på det teoretiska planet. Frågan är bara när dessa svårigheter når den praktiska fördelningspolitiken. Under tiden hänger den progressiva beskattningsprincipen i luften utan teoretisk legitimering.