fredag, november 30, 2007

Biobränsle är ingen lösning för Sverige

Det går inte att reducera koldioxidutsläppen i Sverige till någon större del med hjälp av biobränslen. Endast 16 procent av fossilbränslena kan ersättas till 2020 visar siffror från KVA.

När jag var på en kort utlandsresa nyligen publicerade Kungliga Vetenskapsakademien (KVA) ett uttalande om klimatpolitiken (27/11, pdf). Denna skrivelse innehåller en hel del intressanta uppgifter. Här visas för en gångs skull den totala energiproduktionen i Sverige uppdelad på olika energikällor. Produktionen är 647 TWh (varav 146 TWh sker i form av el) och sker huvudsakligen med hjälp av olja och kärnkraft:

Vi ser här att biobränslen svarar för 17 procent - mest skogsprodukter men en procentenhet vardera från torv/jordbruk och avfall. KVA utgår från 108 TWh (12 TWh är importerad) som används på följande sätt: 90 TWh blir värme, 6 TWh blir el, 2 TWh blir etanol (importerad) och 10 är förluster. Vilken är då potentialen att ersätta fossila bränslen med biobränslen?

Tråkigt nog råder en statistisk förbistring när det gäller energiförsörjningen. Nyligen skrev jag om potentialen för odlingen av energiskog - salix- och då använde jag en uppgift från Energimyndigheten för energiproduktionen som då uppgavs vara 467 TWh (-05). Vad frågan gäller är hur stor del av den fossila energiproduktionen som kan ersättas med biobränslen. I min förra artikel var fossilproduktionen 220 TWh. Nu visar KVA:s uppgifter att den är 246 TWh.

Om bioenergiproduktionen kunde fördubblas, som Göran Perssnon och hans oljekommission trodde (till 2050), skulle potentialen vara 100 TWh. Detta anser KVA vara orealistiskt. Potentialen är 40 TWh (här inräknar KVA dock 8 TWh torv vilket kan ifrågasättas). Detta stämmer grovt med min tidigare artikel där jag angav en maximal salixodling mm på 59 TWh till 2046. Men det är få som vill odla salix. Det öppna landskapet försvinner.

Vi måste konstatera att det kanske går att ersätta 16-17 procent av fossilbränsleanvändningen med biobränslen (40 av 246) till år 2020. Att använda mer av skogen vill KVA inte rekommendera. Det tar 50-100 år att ersätta nedhuggen skog med ny och få ett positivt bidrag till koldioxidbalansen.

Andra bloggar om: , , , , , , , , , intressant.se

Etiketter:

torsdag, november 29, 2007

Höjd koldioxidskatt meningslös

I utlandet tror man att Sveriges koldioxidskatt redan är en tredjedel större än i verkligheten. Att höja skatten med 75 öre per liter bensin, som Energimyndigheten föreslår, minskar Sveriges utsläpp med mindre än 1,5 procent. Ändå tror miljöaktivisterna att det utan vidare skall bli möjligt att minska med 25 procent till 2020.

Det finns två syften med att införa eller höja koldioxidskatten. Det ena är att påverka de faktiska utsläppen av koldioxid i världen. Det andra är att visa andra länder i världen att det finns länder som har en mycket hög koldioxidskatt och att detta är realistiskt också för dem med låg eller ingen koldioxidskatt.

Naturvårdsverket och Energimyndigheten har skickat en framställning till klimatkommissionen om en höjning av koldioxidskatten motsvarande 75 öre per liter bensin. ( Ekot, rapporten i pdf) Men en så begränsad höjning (som bara skall stiga i takt med BNP) kan inte leda till särskilt mycket minskning av Sveriges koldioxidutsläpp. Dessa uppgick i början av 00-talet till ca 55 Mt CO2 mot ca 35 Gt i världen (inkl avskogn). Det är 1,57 promille och därför har det ingen effekt på världens utsläpp med höjd koldioxidskatt.

Men inte heller på Sveriges faktiska utsläpp blir effekten av skattehöjningen märkbar. Det beror på att nästan ingen måste köra mindre när skatten höjs med ett begränsat belopp. Man drar in på annat istället. Inte heller byter man till en ny mera bränslesnål bil särskilt mycket tidigare - tvärtom kan kapitalförlusten vid höjningen medföra att en del väntar litet längre till nästa bilköp. Skatten borde till 2020 höjas med 2:85 erkänner Energimyndigheten. (Mer analys nedan.)

En höjd koldoxidskatt som föredöme för andra länder förutsätter att Sveriges initiativ är välkänt och omdebatterat. Men så är inte fallet. Trots att vi haft koldioxidskatt sedan 1991 är det nästan inga andra länder som infört den. En låg koldioxidskatt finns enligt koldioxidskattecentret (CDC) i New York bara i Finland och Storbritannien förutom i Sverige. Men för oss anges en skatt på $150 per ton CO2 - dvs en tredjedel högre än i verkligheten! Om man tror att Sverige håller sig med en så hög skatt behöver vi i Sverige inte höja den för att framstå som föredöme.

Den svenska CO2-skatten uppgår år 2007 till 2 317 kr/ton rent kol (Skatteverket, pdf). Omräknat till CO2 (faktor 0,2727) blir skatten 632 kr/ton CO2. Med en växelkurs på 6,7 för dollarn blir skatten $94 /ton CO2 och med kursen 6,4 blir skatten $99/ton. Jämför med Finlands skatt på $24/ton CO2.

Faran med höjningar av bensinskatten är att Sverige bygger sig fast i den kostsamma första generationens etanolteknik. Redan idag är etanolbilar teoretiskt (med ren etanol) subventionerade med koldioxidskatten på 2:16 kr/liter plus 2:90 kr/liter energiskatt, som inte behöver betalas. Det blir 5:06 kr/liter. Eftersom bensin innehåller bara 93 procent kol blir subventionen 5:44 kr/kg kol eller 1:48 kr/kg koldioxid. Det kostar alltså 1 480 kronor per ton koldioxid som man blir av med genom ersättning med etanol - eller $221/ton CO2. Eftersom det inte går att köra på ren etanol blir subventionen ännu högre i praktiken.

Energimyndigheten diskuterar olika alternativa drivmedel för att få ned utsläppen. Man skriver att man redovisar åtgärder för biodrivmedel som kostar 1 800 - 3 400 kr/ton CO2. Första generationens hybridbilar kalkyleras till 4 000 kr/ton CO2. För andra generationens drivmedel tror man att kostnaden blir 500 - 900 kr/ton CO2. Jämför detta med koldioxidskatten på 632 kr/ton.

Energimyndigheten diskuterar fram och tillbaka hur mycket en höjning av koldioxidskatten med 75 öre skulle ge. Man har tidigare fastställt detta till 0,8 Mton koldioxid - alltså inte ens en minskning med 1,5 procent av Sveriges totala utsläpp. Men kalkylerna verkar förvirrade. Sålunda har energimyndigheten inte klart för sig hur hög koldioxidskatten på bensin i själva verket är, dvs 2:16 kr per liter. Man anser också att en nedsättning av hastighetsbegränsningen på 110- och 90-vägar tillsammans med skärpt bevakning skulle ge en minskning med 0,7 Mton CO2.

Rapportförfattarna bedömer att en utsläppsminskning till 2020 med 25 procent (från 90 års nivå) kan göras med relativt små samhällsekonomiska kostnader. Men någon kalkyl gör man inte. De uppräknade åtgärderna för mer ambitiösa minskningar förefaller inte vara lätta att hantera på ett ekonomiskt sätt. Deras analys borde kunna ifrågasättas på en rad punkter.

Vad beträffar koldioxidskatten borde Sveriges uppgift vara att förmå andra länder att införa en motsvarande skatt och inte att höja den egna skatten. Allt talet om att gå före måste väl ges ett konkret innehåll?

Andra bloggar om: , , , , , , , , , intressant.se

Etiketter:

måndag, november 26, 2007

Kina och USA måste minska utsläppen - inte Sverige

Utsläppen av koldioxid sedan 1970 har ökat med 35 procent i rika utomeuropeiska industriländer (USA, Australien osv) mot 75 procent för världen i helhet. Sverige har minskat med 40 procent och Västeuropa har stått stilla. Men 'övriga länder' med Kina och Indien i spetsen har ökat med 375 procent. Denna grupp låg 20 procent under Europa men ligger nu nästan 4 gånger högre.

Jag skrev i onsdags 21/11 om hur utsläppen av koldioxid i Sverige minskat med 40 procent sedan 1970 medan världen ökat med 75 procent. Det intressanta är vilka länder som står för denna ökning eftersom det rimligtvis är dessa länder som måste minska mest. Denna statistik finns inte enkelt att tillgå. Men en viss insikt i hur både utsläppen och dessas ökning fördelar sig kan man få från nedanstående diagram. Det visar åtminstone för fyra olika regioner hur utvecklingen sett ut sedan 1800-talet.

Källa: En ännu varmare värld, Naturvårdsverket 2007

Vi ser här att Västeuropa (inkl östra Tyskland) sedan 1970 inte ökat sina utsläpp långsiktigt - först gick de ned och sedan upp till utgångsnivån (grön linje). Sverige var dock mycket bättre med en minskning med drygt 40 procent. Östeuropa och f d Sovjetunionen har sedan 1970 också minskat sina utsläpp något. Den stora minskningen skedde dock från slutet av 1980-talet när den enormt resursslösande kommunistiska planekonomin avvecklades, vilket också gav en minskning med drygt 40 procent men från 1989 års nivå.

Däremot ökade gruppen USA, Kanada, Japan, Australien och Nya Zeeland sina utsläpp med drygt 35 procent sedan 1970 (blå linje). Från att ha legat 70 procent högre än Västeuropa för 35 år sedan ligger dessa länder nu 140 procent högre. En orsak är den amerikanska miljörörelsens opinionsbildning mot kärnkraften till skillnad mot utvecklingen i Frankrike som förlitar sig på en stor andel kärnkraft (gäller i viss mån även Tyskland, som dock skall lägga ned alltihop).

Den mest katastrofala ökningen (enligt gängse syn på växthusteorin) står dock de övriga länderna för med 375 procents ökning sedan 1970 (rödlätt linje). Från att ha legat på 80 procent av Västeuropas nivå 1970 ligger dessa länder med Kina och Indien i spetsen nu istället 265 procent högre. Alla prognoser talar för en fortsatt snabb ökning.

Om dagens uppjagade klimatpolitik skall tas på allvar kommer inte Kinas och andra u-länders fortsatta industrialisering att bli möjlig. Kina är till 70 procent beroende av kol och 20 procent av olja för sin energiförsörjning. Det är svårt att se att snara minskningar skulle kunna åstadkommas utan att livsstilen där måste förändras. Kärnkraften svarar för 1 procent och vattenkraften håller på att byggas ut med några procentenheter. Att börja avskilja och lagra koldioxid är knappast möjligt i stor skala förrän på 20- eller 30-talet. Skulle solceller som är 6 gånger så dyra som kol kunna vara lösningen?

I varje fall har det ingen betydelse om Sverige ensidigt sätter upp ett mål på 20 eller 30 procents minskning till 2020. Våra utsläpp av koldioxid ligger på 0,2 procent av världens. Argumentet är istället att vi skall bli ett föredöme för andra länder. Men vi som nästan inte alls förbrukar något kol kan inte visa hur en stor minskning skulle gå till. Om vi tar hjälp av vår skog är det inte heller något föredöme eftersom de flesta andra länder inte kan ta hjälp av någon skog.

I själva verket är det ekonomiskt fel att vidta omfattande åtgärder för att minska de svenska utsläppen. Det vi kan göra är ju att satsa på ganska dyra åtgärder. I andra länder är det möjligt att få mycket större effekt för pengarna. Men av någon anledning vill miljöaktivisterna i Sverige att vi skall slösa med våra resurser. Detta tas konstigt nog inte särskilt ofta upp i debatten. Jag hittade i alla fall ett klipp från Dagens Industri 6/2 -07 där detta påtalades:

Det är professor Bengt Kriström (naturresursekonomi, Umeå) som påtalar att en svensk "gå-före-politik" skulle innebära ett slöseri med resurser. Men hur många har sett detta? Istället upprepas som ett mantra att Sverige skall gå före. Finns det inga kritiska opinionsbildare som kan eller vågar gå emot?

Andra bloggar om: , , , , , , , , intressant.se

Etiketter:

torsdag, november 22, 2007

Hur stort fiasko för Anders Borg?

Nu har en utvärdering av regeringens jobbpolitik kommit. Genom fackets alltför höga lönekrav har sysselsättningen blivit 50 000 personer mindre än annars. Detta bedöms som ytterst orsakat av finansministerns misslyckade jobbpolitik.

Konjunkturinstitutet kom med sin Lönebildningsrapport 2007 igår (pdf) och refereras i DN. Den kommenteras av Dagens Industri i en underledare med rubriken "Bakslag för Borgs jobbpolitik". På sidan 54 är rubriksättningen ännu hårdare: "Fiasko för Anders Borg" vilket framgår nedan.



Resonemanget är det jag förde i bloggartiklarna Är 158 000 arbetslösa på tok för mycket? och Anders Borg borde vara missnöjd med AKU. Den pågående nedgången i arbetslösheten blir sannolikt inte varaktig, säger forskningschefen Juhana Vartiainen. Riksbanken kommer att höja räntan så att arbetslösheten stiger. Eller också kommer en oväntad konjunkturförsvagning som minskar efterfrågan så att arbetslösheten stiger.

Problemet med den svenska arbetsmarknaden, som Anders Borg inte kunnat lösa, är att den långsiktiga NAIRU ("jämviktsarbetslösheten") fortfarande ligger på 6,2 procent (nya def). Den faktiska arbetslösheten (5,7 i okt) kan bara tillfälligt underskrida jämviktspunkten - annars stiger inflationen. Här har finansministern och arbetsmarknadsminister Sven Otto Littorin misslyckats. Borgs varningar till arbetsmarknadesn parter var sålunda ganska inlindade i april i år.

Men även arbetsmarknadens parter får en släng av sleven av Konjunkturinstitutet. Man menar att parterna har en möjlighet att få ner jämviktspunkten genom mer modesta löneavtal. Det bygger på synen att de monopolistiska och monopsonistiska imperfektionerna på arbetsmarknaden har betydelse för lönebildningen. Parterna kan komma överens om lägre löneökningar utan att detta utrymme äts upp av löneglidning. Då kan vi få ett lägre kostnadstryck och därmed större efterfrågan på arbetskraft utan att det leder till ökad inflation.

Det är ett intressant resonemang eftersom det betyder att man för in ett element av kostnadsinflation i teoribildningen. Detta kallas lönesättningssambandet i nedanstående diagram (den vänstra uppåtlutande kurvan).


Pendangen till detta kallas prissättningssambandet och avspeglas i den vänstra nedåtlutande kurvan D2 i diagrammet. Båda innebär vissa avsteg från den perfekta marknaden som visas av de högra kurvorna. Om facet kräver "för stora" löneökningar skiftar lönesättningskurvan mera åt vänster med påföljd att sysselsättningen blir lägre men lönerna högre. I punkt 2 får vi alltså kortsiktigt något högre lön i W2 men en arbetslöshet som motsvarar L3-L2.

Hur detta sedan tenderar att öka inflationen i KI:s modell är mera oklart. Det borde finns en oredovisad mekanism som resulterar i att den högre reallönen är förknippad med en nominell löneökning som är oförenlig med Riksbankens inflationsmål. I KI:s fortsatta beskrivning från 2003 finns bara med ett resonemang om den sk Beveridge-kurvan (nedåtlutande) som anger sambandet mellan vakanser och arbetslöshet.

KI bedömer att de för höga löneökningarna idag ger 45 000 fler arbetslösa, 50 000 färre sysselsatta och 0,5 procentenheter högre reporänta. Så stort är "fiaskot" för Anders Borg.

Hur skulle han ha kunnat undvika detta utfall? Genom större skicklighet i att manövrera fackets lönekrav hade han teoretiskt kunnat få mer ansvarskännande utfall av avtalsförhandlingarna. Men hur skulle det ha gått till? Den socialdemokratiska fackföreningsrörelsen kokade av ilska och revanschlystnad efter Perssons valnederlag. Varför skulle man nu hjälpa regeringen och sina arbetslösa kamrater med en återhållsam lönerörelse?

Det enda realistiska som regeringen skulle ha kunnat försökt med hade varit att snabbt få ut folk som var sjukskrivna eller skulle bli förtidspensionerade på arbetsmarknaden. Att de flesta skulle ha blivit arbetslösa är ingen nackdel i den bild av arbetsmarknaden som gäller idag. Deras uppgift är helt enkelt att "försämra" statistiken så att lönekraven skulle ha kunnat hållas på mattan.

Ytterligare ett alternativ skulle ha kunnat vara att spela med arbetsrätten mot fackets lönekrav. Om regeringen hade varit riktigt skicklig hade man kunnat ge sken av att arbetsrätten skulle luckras upp radikalt men att man var villig att lägga band på sig om lönekraven blev modesta. Att tro att facket av ren snällhet skulle belöna regeringen för att den höll fast vid den svenska modellen förefaller litet väl naivt.

Andra bloggar om: , , , , , , , , , , intressant.se

Etiketter: ,

onsdag, november 21, 2007

Sverige minskade utsläppen med 40 procent - världen ökade med 75

Naturvårdsverkets stora tillställning tillhandahöll statistik som visar att Sverige är fantastiskt mycket bättre än världen i genomsnitt att minska koldioxidutsläppen sedan 1970. Vem skulle ha trott detta? Samma statistik visar att en väsentlig del av uppvärmningen tycks ha orsakats av avskogningen. Men istället angrips bilismen.

Jag var på Naturvårdsverkets stora "Klimatforum 2007" på Stockholms universitet under dagen. Där inledde miljöminister Andreas Carlgren med en politisk deklaration att Sverige skulle bli ett föredöme för andra länder. Dessutom framhöll han ännu en gång att regeringen skall betala "avlatspengar" vid sina flygresor (köpa utsläppsrätter).

När jag frågade Carlgren om hur han såg på ärkebiskopens angrepp på regeringen för att den ännu inte orkat formulera ett utsläppsmål blev jag förvånad över svaret. Istället för att framhålla att regeringen visst har ett utsläppsmål eller jobbar för det ville Carlgren vara högaktningsfull mot ärkebiskopen. Det var värdefullt att kyrkan engagerade sig etc etc.

Som så ofta på stora sammankomster var det söndagspredikningar som dominerade. De flesta närvarande var enligt omröstningar med uppräckningar av gröna och röda kort helt frälsta och ville snarast gå längre än politikerna. Behållningen av denna tillställning fick jag istället av att jag fick förmånen att för 200 kr inköpa Naturvårdsverkets nya upplaga av boken En ännu varmare värld. Där finns två intressanta diagram över världens och Sveriges koldioxidutsläpp sedan 1800-talet som jag återger nedan:


Vi ser här att världen sedan 1970 ökat sina koldioxidutsläpp med ungefär 75 procent (med extrapolering av avskogning de sista åren). I diagrammet därunder ser vi att Sverige under samma period har minskat sina utsläpp med drygt 40 procent!

Vem trodde att Sverige varit så framgångsrikt? Att döma av debatten här skulle man ju ha trott att Sverige varit medelmåttigt i internationell jämförelse - bara litet bättre än USA och Kina.

De siffror som FN publicerade igår angav visserligen att Sverige sedan 1990 minskat utsläppen (av GHG) med 7 procent till 2005 och att USA ökat med 16. Tittar man på det övre diagrammet och extrapolerar till detta år verkar det som om världens utsläpp av CO2 (inte GHG) ökat med 30 procent sedan 1990. Vilka länder är det som svarar för detta? FN redovisade inte de länder vi kan misstänka ligger bakom denna utifrån det dominerande paradigmet "katastrofala" ökningen.

Det förekommer tydligen en del mörkläggning av viktiga frågeställningar. På Naturvårdsverkets tillställning framkom detta genom att man framhöll att de rika länderna var moraliskt förpliktade att släppa fram u-ländernas utsläpp av växthusgaser. Därför är det kanske inte läge att redovisa hur enorma dessa är. Men om jordens framtid som hyggligt beboelig planet står på spel har vi väl inte råd med en sådan välvillighet? Då är det koltullar som borde diskuteras.

Dessutom borde något göras åt avskogningen. Enligt gängse teori om koldioxidutsläppens effekter är det avskogningens utsläpp som medfört mer än hälften av uppvärmningen under andra hälften av 1900-talet. Uppvärmningen under första hälften är naturlig enligt vad professor Erland Källén uppgav. Dessa samband beror på fördröjningen av temperaturökningen genom havens inverkan. Av diagrammet framgår att den koldioxidökning som påverkat under andra hälften av 1900-talet till större delen kommit från avskogning. Den är idag lika stor som 3/4 av oljeförbränningen. Men istället för att rasa mot nedbränningen av regnskogen mm angriper miljörörelsen bilismen.

När IPCC presenterade sin sammanfattningsrapport av AR4 häromdagen uttalade ordföranden R K Pachauri att motåtgärderna som erfordras för att begränsa uppvärmningen till 2°C bara motsvarar 0,12 procentenheter av världens genomsnittliga BNP-tillväxt (anges även i smf). Det låter inte särskilt mycket. Varför skulle Kina och Indien mfl vara emot att ta på sig en så liten kostnad? Och hur kan George W Busch motsätta sig Kyoto-protokollets minskningar, som är långt mer modesta, med argumentet att det skulle leda till ekonomiska belastningar av oacceptabelt slag?

Andra bloggar om: , , , , , , , , intressant.se

Etiketter:

tisdag, november 20, 2007

Vad kostar alternativ energi?

För att ersätta fossila bränslen vid elproduktion är ny kärnkraft och vindkraft billigast. Men även koldioxidlagring från kolkraftverk kan bli konkurrenskraftig. Solceller är däremot 5-10 gånger dyrare. Och även ersättning av bensin med etanol är dyrt.

Det nobelprisbelönta IPCC är inte särskilt pedagogiskt i sin senaste sammanfattande rapport för beslutsfattare på 23 sidor (pdf). Bortsett från att man som vanligt inte ger någon beskrivning av varför växthuseffeten är den adekvata förklaringen till den sedan 1600-talet pågående uppvärmningen så finns där inte heller någon översikt över vilken alternativ energi det finns till fossila bränslen. Framförallt skulle man vilja veta vilka kostnader de innebär och helst också vilken ekonomisk potential de har.

Jag har därför letat efter uppgifter om detta och kan redovisa följande för elproduktionen:

Vindkraft: Kostnaden för 1 kWh beräknas till ca 40 öre (Elforsk -03). Det stämmer med vad IPCC enligt uppgift redovisar i genomsnitt (dollarkurs 7 kr).

Solceller: Kostnaden beräknas till mellan 2 och 5 kr/kWH vilket är runt 5-10 gånger mera än för vindkraft. Den högre kostnaden brukar anges för Tyskland. I DI berättas idag (20/11 pdf) om Nanosolar i Palo Alto som med kopparbaserade solceller räknar med att kunna producera el för 2 kr/kWh.

Termisk solel: Speglar koncentrerar värmen som driver en ångturbin. Kostnaden beräknas enligt IPCC till omkring knappt 2 kr/kWh eller mellan 84-300 öre.

Vågkraft: Inga kommersiella anläggningar finns i drift. En spekulation från IPCC är en kostnad kring 67 öre/kWh eller mellan 56-77 öre. Anses osäkert.

Kärnkraft: Idag finns det 439 reaktorer i drift. 33 är under byggnad och 94 är beställda (finansiering med tidsram mindre än 8 år). Dessutom är 222 planerade på längre sikt. (Källa: Rapport 19/11) Kostnaden för ny kärnkraft uppskattades av IEA -06 till ca 40 öre/kWh (som för vindkraft).

Avskiljning och lagring av CO2: IPCC bedömde kostnaden -05 för denna hantering (CCS) till mellan 14 och 56 öre/kg CO2 vilket blir omkring 11 till 44 öre per KWh omräknat till ett brunkolskraftverk. Bedömningen är ännu osäker (Vattenfall bygger en anläggning som sägs kosta knappt 20 öre/kg.) Detta skulle betyda att kolkraftverkets kostnad skulle bli 39-72 öre/kWh.

För Sveriges del skulle det också vara intressant att veta hur mycket olika typer av biomassa kostar för elframställning och för uppvärmning. Uppvärmning kan dessutom kombineras med värmepumpar som minskar bränsleåtgången men som ger en elkostnad, investeringskostnad och driftskostnad istället. Även detta borde belysas på ett överskådligt och hanterligt sätt. Solvärme för tappvatten kanske går att använda i Sverige men är främst något som länder längre söderut borde satsa på eftersom konkurrenskraften verkar hygglig.

Ett ytterligare problem för Sverige redovisades i Studio 1 igår 19/11. Där hävdades det att det tar 50 år innan avverkad skog som anväds till förbränning ger en minskning av koldioxiden. Jag kan inte komma fram till annat än att om det är bråttom att få ner koldioxidutsläppen är det bäst att inte bränna någon skog alls. Tron att biobaserat bilbränsle skulle vara bra för växthusgasutsläppen är rimligtvis felaktig.

Det är dock svårt att dra slutsatser redan från siffrorna ovan. Vindkraft och kärnkraft förefaller vara billigast som nya energikällor för elproduktion. Men båda har svårhanterliga sidoproblem som medför att kostnaden inte är utslagsgivande. På längre sikt finns bara kvar den stora potentialen i koldioxidlagring. Det är ändå kolkraften som står för den mesta elproduktionen. Den kan rimligtvis inte ersättas med kärnkraft eller vindkraft och allraminst med biobränslekraft. Solceller ligger långt fram i tiden.

Är det då inte underligt att så stor uppmärksamhet i Sverige koncentreras på bilismen och flyget? Hela transportsektorn svarar för bara ca 13 procent av de globala utsläppen av växthusgaser. När bensin ersätts med ren etanol subventioneras detta med ca 150 öre per kg CO2. Det är åtta gånger mer än kostnaden för CCS enligt Vattenfalls prognos. Det betyder rimligen att en rad andra åtgärder i elproduktionen är mer nyttiga för klimatpolitiken per satsad krona än produktion av etanol för bilar.

En del av uppgifterna finns hos forskningsgruppen för miljöstrategisk analys på KTH (länk)
Andra bloggar om: , , , , , , , intressant.se

Etiketter:

måndag, november 19, 2007

Hur skapa jobb åt globaliseringens förlorare?

Globaliseringen av världsekonomin gör framförallt fattiga och lågutbildade i de rika länderna till förlorare. Det säger SNS:s Välfärdsråd med ordföranden docent Karolina Ekholm i spetsen samt rådsmedlemmarna professor Torben M Andersen, professor Arne Bigsten och dr Jonas VlachosDN Debatt idag 19/11. Det har väckt en avsevärd opposition bland socialdemokratiska bloggare, tex Soilander och Rundqvist. Det är sannolikt rubriken "Satsning på på svaga grupper ett hot mot värlfärdsstaten" som medfört de bidragsvänliga motreaktionerna. Men även kritik mot globaliseringen förekommer (Bjurström).

Tanken hos SNS-representanterna är ungefär den att ju större tillväxt Sverige kan uppnå genom globaliseringen - dvs genom ökad export och import - desto svårare blir det för den del av dem som jobbar med enklare arbeten som är utsatta för internationell konkurrens. Det går varken att exportera enkla produkter tillverkade med höga svenska löner eller att producera för hemmamarknaden om vi kan importera billigare sådana saker från t ex Kina.

Om man då, som den förra regeringen "satsade" på dessa förlorande grupper i form av speciella låglöneökningar tenderar ännu fler av de hotade jobben att slås ut. Och då man "satsade" på ej tidsbegränsad arbetslöshetsersättning, sjukskrivningar och förtidspensioneringar, inträffade både effekten att fler ville få dessa bidrag och att det behövs ännu mer skatter för att betala dessa bidrag. Detta menar SNS-företrädarna kommer att underminera välfärdsstaten. Men att döma av bloggreaktionerna och regeringens kräftgång i opinionstabellerna är detta något som måste accepteras även om man ofta inbillar sig att det inte är så farligt.

Här brukar ökade utbildningsinsatser dras fram som ett motmedel. Det antyds också av artikelförfattarna. Men det hade varit intressantare om de hade kunnat problematisera utbildningen som lösning. Hur stor potential har ökad utbildning? Kan verkligen alla som idag väljer enkla jobb klara avancerade spetsteknologiska arbeten i exportindustrin bara de "får tillfälle" att utbilda sig?

Problemet för Sverige är inte att vi är oförmögna att skapa sysselsättning med hjälp av låglönejobb som ändå är oändligt mer högavlönade än jobben i Kina. Vårt problem är psykologiskt. Vi kan inte låta de lågproduktiva få låga löner eftersom det skulle "strida mot de jämlikhetssträvanden som det råder stark uppslutning kring i det svenska samhället". SNS-rådet har egentligen inte kommit med någon konkret lösning om man måste hålla sig till denna "uppslutning". Jämlikheten dömer de lågproduktiva till att bli bidragstagare eftersom de aldrig kan jobba ihop till den minimilön vi anser att inte skall kunna underskridas.

Tidigare var detta möjligt eftersom globaliseringen var begränsad. Om vi gör om Sverige till ett socialekonomiskt Skansen kan vi kanske åstadkomma sysselsättning för nästan alla. Men då kommer levnadsstandarden för alla att bli mycket låg och emigrationen hotfull.

För att skapa jobb till de permanent lågproduktiva går det inte att förlita sig på nystartsjobb och omskolning. Det måste skapas efterfrågan på även de lågproduktivas insatser genom att den reella lönekostnaden sänks permanent. Ett mycket dyrt sätt att göra detta är fortsatta allt större jobbavdrag för alla. Ett mindre dyrt sätt är att sänka kostnaderna i den hushållsnära tjänstesektorn och nästan helt ta bort skattebelastningen för hushållstjänster. Men det är åtgärder som kritiserats av dem som tycker att livslånga bidrag utan motprestation är lösningen för framtiden.

Den effektivaste lösningen är att ge bidragen enbart till dem som kan utföra ett arbete med otillräcklig produktivitet för att kunna ge någon sorts minimilön. Det är tanken med Samhall. Om en liknande verksamhet i större skala kunde erbjudas till dem som helt slås ut i den internationella konkurrensen skulle många fler kunna få jobb än om pengarna satsas på förtidspensioneringar eller generella jobbavdrag.

Andra bloggar om: , , , , , , , intressant.se

Etiketter:

söndag, november 18, 2007

Farväl till öppna landskap

Om vi på allvar skall följa IPCC:s påhitt om minskning av koldioxidutsläppen borde vi plantera igen halva åkermarken med fem meter hög energiskog. Då kan vi ersätta en fjärdedel av vår förbrukning av fossila bränslen. Salix är mörk och massivt tät som skog. Våra barn kommer inte att kunna njuta av några öppna landskap i framtiden. Blir vi föregångare?

Igår 17/11 kom en sammanfattande rapport (pdf) från FN:s klimatpanel IPCC inför det klimatpolitiska mötet på Bali i december. I Ekot uttalade sig Lasse Gustavsson, generalsekreterare för svenska Världsnaturfonden, varvid han slog fast att ingen längre borde kunna förneka att det skett en klimatförändring. Jovisst, men vad IPCC säger i sin rapport ännu en gång är inte detta, utan att det med viss sannolikhet är människan som ligger bakom det mesta av klimatförändringen. Tyvärr säger man detta utan att förklara varför den sedan 1600-talet pågående uppvärmningen nu har blivit antropogen. Ännu en gång underlåter IPCC av arrogans eller nonchalans att förklara varför vi skall tro att den globala uppvärmningen till största delen inte är naturlig.

Nåväl, vi i Sverige vill mer än andra länder okritiskt acceptera denna växthusgasteori. Därför skall vi försöka bli självförsörjande med bilbränslen, bränslen för uppvärmning och för industriella processer och helst också med biobaserat flygbränsle. En av lösningarna heter odling av energiskog för etanolframställning eller andra biobränslen. Det är ett mycket ambitiöst företag - kanske är det orealistiskt. I varje fall är det betydligt mer långsiktigt än vad Dagens Nyheter antydde häromdagen, som jag kommenterade i en tidigare bloggartikel.

Vi vet att den totala energitillförseln till Sverige är 467 TWt (2005 enligt Energimyndigheten). Ungefär 220 TWh bygger på fossila bränslen, huvudsakligen olja men också litet kol och naturgas. Det är produktionen av denna energi som man i första hand vill ersätta med hjälp av biobränslen. Men det finns även andra möjligheter såsom värmepumpar, solvärme, vindkraft och biogas samt möjligen solceller (el från dessa är dock 5-10 gånger dyrare än från vindkraft).

Beräkningen av hur mycket energi som kan fås ut från Sveriges skogar varierar. Med utgångspunkt från Peter Hagströms doktorsavhanling uppskattar jag dock potentialen till ca 160 TWh mot 112 TWt idag (Hagström, P. (2006) Biomass Potential for Heat, Electricity and Vehicle Fuel in Sweden. Volume I. Doktorsavhandling vid Institutionen för Bioenergi, SLU, Uppsala. Acta Universitatis Agriculturae Sueciae 2006: 11). Vi kan alltså ersätta mindre än en fjärdedel av den fossila energiproduktionen med skogsprodukter.

Men vi kan odla energiskog på jordbruksmark. Hagström bedömde denna potential till endast 12,5 TWh genom odling av salix. Salix eller sälg kan bli 10 m hög men skördas med dagens maskiner efter fyra år - se bild nedan.


Det finns dock mera krävande bedömningar av hur stor potentialen för odling av salix är på längre sikt. Fram till 2046 skulle det vara möjligt att lägga ned odlingen av livsmedel på 40 procent av åkermarken och odla denna med salix istället. Inklusive tillvaratagandet av halm skulle detta ha en maximal potential på 59 TWh (källa: Ericsson, K och Nilsson, L., J. (2006) Assessment of the potential biomass supply in Europe using a resource-focused approach. Biomass and Bioenergy 30 (2006) 1-15).

Ännu så länge duger salix bara till att göra flis för förbränning. Energiskog är alltså inte lösningen på bilbränsleproblemet. Men nog är det ett sublimt perspektiv att nästan hälften av åkermarken skulle planteras igen med grådaskig energiskog. Vi får säga farväl till de "öppna landskapen" för klimatpolitikens skull. Ändå har vi bara ersatt hälften av dagens fossilbränslen.

Globalt sett får en igenplantering av Sveriges öppna landskap ingen märkbar effekt på växthusgaserna. Men miljöaktivisterna inom regeringen och miljörörelsen vill att Sverige skall bli ett föregångsland och det goda exemplet för andra länder. Vem tror att det kommer att ge effekt?

Andra bloggar om: , , , , , , , , intressant.se

Etiketter:

fredag, november 16, 2007

Borg borde vara missnöjd med AKU

Nu har arbetslöshetsstatistiken kommit med för första gången den nya definitionen av arbetslöshet. Arbetslösheten i oktober var 5,7 procent mot 4,2 enligt den gamla definitionen. Det väsentliga är dock att arbetslösheten på ett år med den nya regeringen sjönk från med 0,3 procenteheter från 6,0 procent. Eller enligt gamla definitionen med 0,4 från 4,6 procent förra året. Det kan tyckas vara ett magert resultat.

Sverige befinner sig på toppen av en högkonjunktur. Regeringen har stimulerat den privata konsumtionen genom sina reformer från årsskiftet 2006/07. En jobbstimulerande politik av Anders Borgs märke har påbörjats. Vi bör åtminstone kunna se effekterna av 10 månaders ny politik i arbetsmarknadssiffrorna. Men en stor del av de positiva förändringarna är rimligen en följd av konjunkturen och stimulansen. Men kanske jobbpolitiken bara kan ge effekt på lång sikt?

En arbetslöshetsminskning med bara 14 000 personer på ett år (nya def av AKU från SCB) är förvisso inte mycket att stoltsera med. Enligt KI är en nivå på 5,7 procent dessutom något över den gräns (NAIRU) då inflationen börjar öka (se bloggartikel 3/9 och mer om definitioner 31/8). Detta verkar också vara Riksbankens åsikt när den börjat höja räntan för att öka arbetslösheten. Om inte jobbpolitiken kan sänka NAIRU-punkten har regeringens politik redan misslyckats.

En positiv effekt som regeringen kan peka på inför Riksbankens räntehökar är ökningen av arbetsutbudet inom ramen för antalet arbetade timmar. Dessa har ökat med motsvarande 41 000 nya jobb (antagande 40-timmarsvecka). Denna förbättring som beror på minskad sjukskrivning syns inte i sysselsättningsstatistiken eftersom sjukskrivna redan räknas som sysselsatta. Grovt sett har minskade sjukskrivningar motsvarat ökad arbetslöshet med 1 procent.

Utöver detta har sysselsättningen också ökat genom minskningen av latent arbetslösa med 35 000 personer och med ca 6 000 personer (heltid) genom minskad deltidsarbetslöshet (undersysselsatta).

Hela sysselsättningsökningen är 81 000 personer okt-okt - från 4 477' -06 till 4 558' -07 eller med 0,5 procentenheter (från 66,3 % till 66,8 % av befolkningen 15-74 år). För att få jämförbarhet med arbetslösheten blir 81' pers 1,8 procent av antalet sysselsatta i oktober 2007. Minskad öppen arbetslöshet med 0,4 procentenheter svarar alltså för mindre än en fjärddedel av den förbättrade sysselsättningen.

Man kunde tycka att denna andel för arbetslösheten är ett magert resultat (som SvD, blart 11/10) men för att lyckas med jobbpolitiken är problemet för regeringen det motsatta: det gäller att hålla arbetslösheten uppe genom att minska utanförskapet - annars bryter Riksbanken nacken av hela operationen genom höjda räntor.

Hur politiken egentligen har lyckats kan endast utvärderas om man vet hur mycket de arbetsmarknadspolitiska åtgärderna har minskat, vilket SCB inte klarar att redovisa. Eftersom vi vet att denna minskning är kraftig och att minskningen av utanförskapet är modest enligt KI:s prognoser, kan man nog ändå säga att det minskningen av det allvarliga och stora utanförskapet (förtidspensioneringar och i viss mån långtidssjukskrivningar samt långtidsarbetslöshet) inte är något som visar att jobbpolitiken har lyckats ännu. Borg har anledning att vara missnöjd med ettårsavstämningen av arbetsmarknadsstatistiken.

Vilken "tur" att omläggningen av statistiken gjordes precis vid regeringens ettårsjubileum.

Länk DN.

Andra bloggar om: , , , , , , intressant.se

Etiketter:

torsdag, november 15, 2007

Egalitär liberalism vid en återvändsgata?

Utilitarismens omfördelning innebar auktoritär utjämning. Rawls förordade frihet och vissa inkomstdifferenser. Jämlikheten kom bort. Den egalitära liberalismens försök att återinföra jämlikheten har lett till en alltför invecklad analys. Men den skenbart enkla målsättningen att enbart tillåta inkomstskillnader som beror på ambiton är svår att tillämpa i praktiken.

Den utilitaristiska moralläran formulerades redan vid slutet av 1700-talet av Bentham som en systematisering av de egentliga grunderna för den befintliga moralen. Min hypotes är att de altruistiska buden i den då dominerande kristna moraluppfattningen spelade en stor roll. Man skulle osjälviskt sträva efter att förbättra välfärden för sin nästa. En sådan plikt passar också för en statsmakt som vill flytta fram positionerna gentemot medborgarna för att reglera deras liv alltmer i detalj. Målet för utilitarismen är att staten och medborgarna skall göra människorna tillfredsställda. Det fordrar dock en hel del tvång.

Utilitarismen utsattes dock för ett formidabelt angrepp från John Rawls 1971. Han stipulerade både en rätt till maximal frihet för alla och en betydligt mindre långtgående omfördelning än den totala ekonomiska nivellering som blivit den moderna utilitarismens ståndpunkt. Individernas handlingsfrihet ökade kraftigt i Rawls' teoribygge jämfört med regleringarna i det utilitaristiska samhället. Jämlikheten i betydelse av utjämning kom i skymundan efter Rawls' attack. Dessutom utsattes Rawls' egen teori för en alternativ rättighetsbaserad attack från andra hållet av Robert Nozick med ännu mindre omfördelning som mål.

Detta lämnade amerikanska socialdemokratiska intellektuella ("liberals") ingen ro. De ville återintroducera jämlikheten i den filosofiska diskursen men nu baserad på rättigheter. Härvid kunde de ta fasta på två ofullkomligheter i Rawls' teori. Dels fanns en orättvisa i den okänslighet för skilda ambitioner som Rawls' belöningsnormer implicerade. Dels fanns också den därmed sammanhängande anomalin att moraliskt oförtjänta inkomster accepterades, vilket intuitivt uppfattades som orättvist (enligt den obevisade "teori X"). De egalitära liberalerna ville istället ersätta utilitarismens mål att göra människorna tillfredsställda med målet att ge alla lika (och rättvisa) chanser att göra sig själva tillfredsställda.

Den första punkten innebär, som Ronald Dworkin exemplifierade det, att en fritidsfixerad tennisspelare utan ambitioner får en orättvis kompensation för sin låga inkomst på bekostnad av den ambitiöse trädgårdsföretagaren om Rawls' (och utilitarismens) belöningsnormer tillämpas. Och den andra innebär att personer med medfödda talanger som medger att man kan tjäna mycket pengar belönas för dessa sina moraliskt oförtjänta egenskaper. De egalitära liberalerna har därför försökt introducera jämlikhetsmålet som en rättighetsnorm för omfördelningen i samhället. Emellertid visade det sig att stora svårigheter uppstod när fyra olika principer jämlikheten i praktiken skulle utvärderas.

En svårighet är hur de extremt avvikande i förmågan att tjäna pengar skulle behandlas. Det rör sig om fysiskt och psykiskt handikappade och svårt sjuka personer. Om alla har rätt till lika stora resurser kommer de som har stora behov eller dyra preferenser att i praktiken få det sämre än andra. Som nobelminnespristagaren Kenneth Arrow påpekade 1973 i en polemik mot Rawls: Om en individ är "nöjd med vatten och sojamjöl, medan en annan blir desperat utan brockfågelägg och bordeauxviner från tiden före vinstockslusens härjningar" så är det knappast så att de har det lika gott ställt om de har samma inkomster. Inte heller den blödarsjuke som behöver mediciner för 4000 dollar om året har uppnått jämlikhet med samma inkomst som andra.

Dworkin erkänner svårigheterna med funktionshindrade och hänvisar detta problem till ett socialförsäkringssystem. Rawls utesluter också icke-normala fall från fördelningsdiskussionen. Han har dock lättare att hantera dyra preferenser eftersom han vill fördela "primära sociala nyttigheter" (rättigheter, friheter, makt och möjligheter, inkomster och förmögenheter).Men kanske kan den som har dyra vanor och medelmåttiga resurser egentligen anses höra till de sämst ställda även i Rawls' teori. Dock träffar rimligen Arrows argument mera utilitarismen.

Den som har analyserat jämlik fördelning ingående är Richard J Arneson (professor vid UCLA; f 1945) i en artikel i Philosophical Studies 1989: "Equality and equal opportunity for welfare" (565:77-93). Utgångspunkten är att det redan finns resurser att fördela "jämlikt". Frågan är bara vad detta innebär. Han brottas med problemet på ett komplicerat sätt, och anmärker syrligt att Dworkin inte lyckats identifiera de grundläggande fyra fall som han själv diskuterar. Man kan göra distinktioner mellan direkt jämlikhet och möjligheter och mellan resurser och välfärd. Då får man följande fyra fall som jag återger i stark förkortning:

Resursjämlikhet: alla får lika mycket. Den handikappade får då det sämre eftersom en stor del av resurserna måste satsas på mediciner och hjälpmedel. Personliga färdigheter borde därför räknas in bland de resurser som skall fördelas, enligt Dworkin. Följden blir då, menar han, att alla också tilldelas lika stor äganderätt till allas begåvning. Detta kallade Dworkin ”de begåvades slaveri” (1981). Den mer begåvade kommer att ha mindre förmåga att uppnå sin livsplan än den mindre begåvade. Resursjämlikhet är därför en ”föga tilltalande” tolkning av jämlikhetsbegreppet, enligt Arneson.

Han tar upp Arrows argument med dyrbara preferenser och prövar motargumentet att man har ett personligt ansvar för att utveckla sina preferenser. Detta försvar är dock otillräckligt enligt Arneson. Den som inte har sångröst men ändå vill bli operasångare måste kanske själv ta ansvar för sina svårigheter. Men vi är, enligt Arneson, inte ansvariga för våra preferenser – möjligtvis endast partiellt.

Välfärdsjämlikhet: alla får nyttigheter på ett sådant sätt att dessa kan generera lika stor välfärd (preferenstillfredsställelse) för varje individ (det kräver dock orealistiska kardinala nyttojämförelser, menar Arneson). Detta blir emellertid orättvist om olika individer till följd av frivilliga val använder nyttigheterna så att olika välfärd blir följden. Arneson ger tre exempel: 1. hasardspel, 2. vissa har idealistiska preferenser (man satsar alla inkomster på att t ex rädda valarna), 3. kostsamma preferenser (Arrow ovan: den som har preferenser för brockfågelägg och dyra bordeauxviner blir otillfredsställd). Varför skall den som förlorar i spel ha kompensation? Eller den som försakar personlig välfärd till förmån för valarna? Eller den som kräver brockfågelägg och viner från 1800-talet? Här skulle också tennisspelaren och trädgårdsmästaren kunna nämnas.

Jämlika möjligheter till välfärd: Möjligheter ses som en chans att få en nyttighet om man eftersträvar den. Alla skall ha likvärdiga möjligheter och sannolikheterna för utfallet skall vara kända. All faktisk välfärdsojämlikhet skall bero på faktorer som ligger inom varje persons kontroll (oklart hur slumpen skall bedömas). Svårigheter att få in information om alla människor nämns av Arneson.

Jämlika möjligheter till resurser:Livet kan kanske ses som ett lotteri. Jämlikhet betyder då att lotterier med resurser som vinst skall vara identiskt lika. Man skall också få tillgång till dessa med jämförbar ansträngning (om en person kan gå över gatan och en annan företa en ökenvandring för att köpa sin lott föreligger inte jämlikhet). På ett oklart sätt kan personliga färdigheter inkluderas och då uppstår återigen ”de begåvades slaveri”.

Arnesons slutsatser är inte särskilt klara. Han förordar lika möjligheter till välfärd (tredje varianten) men tar inte ställning till talangproblemet genom att han avvisar de två modeller som eventuellt inkluderar ”färdigheter”. Implicit kanhända finns en föreställning att man kompenserar (nivellerar) utfallen av talanger så att dessa inte påverkar välfärden. Hur detta skulle gå till är inte ens antytt. Det saknas också all problematisering kring incitamenten för produktion och de frihetsinskränkningar som blir nödvändiga.

En svensk egalitär bedömare, Lena Halldenius, har i sin bok Liberalismen (2003) dömt ut denna kryptiska analys genom att hävda att diskussionen om välfärd kontra resurser är överdriven. ”Fördelningen ska vara rättvis på så vis att den avspeglar moralisk jämlikhet, inte att den är faktiskt jämlik.” Med detta menar hon att alla varken skall ha "lika mycket grejer" eller lika mycket välfärd. Det är orättvisa ojämlikheter i de förutsättningar som ligger bortom vår kontroll som skall "neutraliseras". Bara skillnader i ambition skall ge inkomstskillnader.

Men hon har inte kommit längre än de amerikanska egalitärerna när det gäller att omsätta detta mål i praktiken. Hur skall man särskilja ambition från talang? Hur skall man undvika negativa incitament för talangfulla som inte får någon ekonomisk kompensation för sina insatser? Och hur kommer man åt simulanter? Det verkar som om det egalitära liberala samhället kan bli ett formidabelt tvångssamhälle. En återvändsgränd?

Andra bloggar om: , , , , , , , intressant.se

Etiketter: ,

onsdag, november 14, 2007

Skall Sverige bli självförsörjande med bilbränsle?

Igår13/11 hade DN ett stort reportage (ej på nätet) om olika biobränslen och råvarorna för dessas framställning. Energiskog för produktion av DME är det effektivaste sättet att använda åkermarken. Då skulle vi kunna bli självförsörjande och 5 procent av åkermarken skulle finnas kvar till livsmedel. Men är ett avskaffande av oljeimporten för bilkörning det bästa för ett globalt klimatmål?

Jag har räknat om DN:s siffror så att olika bränslen uttrycks i procent av ytavkastningen för etanol gjord på majs (index=100). Då är DME (dimetyleter) gjord på svartlut eller energiskog 79 procent bättre. Etanol från sockerrör är 71 procent bättre. DME utan svartlut 52 procent bättre, etanol från sockerbetor 38 procent bättre. Däremot ger etanol från vete bara 86 procent jämfört med etanol från majs. Och RME (rapsmetylester) ger bara 52 procent.

Om åkermarken i Sverige (27 000 km2) skulle användas för veteodling för etanol skulle 170 procent större areal behövas medan det skulle bli 5 procent kvar om man istället odlade eneriskog och gjorde DME via svartlut. Det förutsätter dock att alla bilar utrustas med dieselmotorer. Är detta intressant?

Det är ingen hejd på eskapismen i DN-reportaget. Professor Christian Azar på Chalmers för ett resonemang om att "dagens fossila bensin och diesel till stor del skulle kunna ersättas med olika slags skogsbränslen, energiskog inräknat". Det är dock skogsindustrin inte särskilt intresserad av. Det återstår flera års teknisk utveckling för att göra sådan teknik lönsam. Då är det bättre att bränna råvaran för värme och elektricitet. Man kan också använda den till virke för trähus som ersätter den koldioxidgenererande cementproduktionen.

Jordbruksminister Eskil Erlandsson har en mera ödmjuk inställning. Han menar att fram till 2020 kommer EU att producera 10-15 procent av drivmedlen i form av biodrivmedel och om Sverige (med 3 % idag) skall upp dit måste vi lita till import.

Även om vissa kritiska röster gör sig hörda är redigeringen sådan att läsaren får intrycket att biobränslen producerade i Sverige är nära förestående att bli en betydande drivmedelskälla. Erlandsson säger t ex i ett utryckt citat att på sikt fungerar cellulosa från skogens träd som framtidens oljekälla. (finns inte i brödtexten). Det är inte att undra på att miljörörelsen och ärkebiskopen effektivt kan jaga regeringen med krav på inhemska klimatpolitiska mål. När kommer ett anti-chauvinistiskt reportage istället? Det kan ju uppenbarligen inte vara så att det skulle vara vettigt att odla drivmedel i Sverige i stor skala och ersätta bilmotorerna med DME-dieslar. En bråkdel av dessa enorma kostnader skulle istället kunna ge större effekter genom åtgärder utomlands.

Andra bloggar om: , , , , , , , , , intressant.se

Etiketter:

måndag, november 12, 2007

Reinfeldt ljög - 40 procent av värnskatteläkarna jobbar deltid

Inför moderaternas partistämma uttalade sig statsminister Fredrik Reinfeldt om behovet av att sänka värnskatten. Det är den extra marginalskatt som man betalar på inkomster över 40 700 kronor i månaden. Han sade då att värnskatten
" betalas av människor som arbetar heltid och om den slopas skulle de snarast välja att minska sin arbetstid." (Reinfeldt 11/10)
I dagens SvD (12/11) refereras en enkätundersökning som Distriktläkarföreningen gjort. Där framkommer att:

- Andelen deltidsarbetande distriktsläkare över 55 år är 40 procent 2007

- Andelen har fördubblats från 1998 (80 procent heltid sjönk till 60 procent på de nio år som socialdemokraternas värnskattesvek har pågått)

- Av de deltidsarbetande vill 31 procent gå ner ytterligare i arbetstid

- I genomsnitt arbetar alla läkare 55+ bara 75 procent

Med tanke på det tunga arbete som läkarna utför är det svårt att förstå att just dessa äldre belastas med värnskatt. Dessutom visar detta sannolikt att den offentliga sektorns lönepolitik är alldeles felaktig. Läkarna har för låga löner och för hög skatt vilket kommer att leda till läkarbrist när 40-talskullarna går i pension.

De som får lida svårt av sjukdomar och kanske dö i förtid får trösta sig med att de offrar sig på jämlikhetspolitikens altare. Men det är litet allvarligt att statsministern for med osanning om att de som betalar värnskatt arbetar heltid.

Andra bloggar om: , , , , , , , , intressant.se

Etiketter: ,

söndag, november 11, 2007

Etanolbilar borde inte subventioneras

Experter från USA som diskuterar etanolsatsningar är inte eniga om mycket. Den otillräckliga ytan för att odla etanolråvaran är dock ett problem. OECD vill att vi slutar subventionera etanolen. Det är bättre med koldioxidskatt.

I SvD 10/11-07 finns ett stort reportage under rubriken "Guld eller döda skogar?" Där får två professorer från USA lägga fram argumenten för och emot produktionen av etanol för bilbränsle. I viss mån talar professorerna förbi varandra när de ger sex argument var. Jag ger en kort översikt av hur professor Tad Patzek vid Berkeley argumenterar mot etanol och invändningarna mot hans resonemang från Michael Wang (USA:s energidepartement) samt standardmotargument.

1. Etanol är det värsta biobränslet: Ger minst effekt till högst kostnader.
Invändning: Att det går åt mycket energi och kostar mycket är inte relevant om alternativen är sämre. Kommentar: Det är energibäraren som är det viktiga och inte energikalkylen. Inte ens det faktum att etanolen bara minskar koldioxidutsläppen med 44 procent (NVV) behöver betyda att etanol är dåligt om alternativen är sämre.

2. Ytorna kommer inte att räcka till att producera andra generationens etanol från cellulosa.
Invändning: Konkurrensen med mat minskar. Kommentar: Fortfarande kommer ytorna inte att räcka till och det blir dessutom dyrare att göra papper och en rad kemisk-tekniska produkter.

3. Produktion av andra generationens etanol från cellulosa är dömd att misslyckas - det krävs för mycket energi i processen. Invändning: se punkt 1.

4. Etanolproduktion från majs ökar totalt sett koldioxidutsläppen.
Invändning: Nej, de minskar. Kommentar: Olika undersökningar ger olika resultat. Det skulle behövas en bredare utvärdering.

5. Utarmning av jord från majsodlingar i USA är ett stort problem. Invändning: Detta sker inte längre. Kommentar: Reportaget ger inte någon antydan om vem som har rätt.

6. Görs mer etanol från sockerrör i Brasilien måste boskap flyttas till amazonskogen. Till ytor som är större än som tidigare nyttjats (regnskogen bränns ned).
Invändning: Ytorna är mindre. Kommentar: Det spelar mindre roll exakt hur stora ytorna är. Nedbränd regnskog ökar koldioxidutsläppen och gör etanolen till ett klimathot.

Ställs argumenten mot varandra framkommer åtminstone att ytorna för odling av etanolråvaran och den press detta redan nu sätter på regnskogarna fortfarande kommer att vara ett allvarligt problem. Och hur kommer det att gå om de amerikanska böndernas majsodling konkurreras ut av skogsråvaror? Dessutom vill jag tillägga att man riskerar att bygga fast sig en jättelik struktur som är dyrbar jämfört med alternativen som aldrig fick chansen att utvecklas på grund av de statliga subventionerna av etanolen.

OECD rekommenderar därför att regeringarna slutar stödja bioenergi och istället inför koldioxidskatter. Tanken är att marknaden själv skall hitta den bästa lösningen. Men vad väger sådana rekommendationer jämfört med emotionella utspel i helt andra riktningen från miljörörelsen och ärkebiskopen?

Andra bloggar om: , , , , , , , , intressant.se

Etiketter:

fredag, november 09, 2007

Drevet mot svartjobben leder väl till mera skattefusk?

Det är inte graden av rutten skattemoral som gör att det är intressant att brännmärka svartjobben. Istället är det risken att fuskandet sprider sig som är det stora hotet mot alla dem som får pengar eller tjänster från den offentliga sektorn. De fascineras visserligen av mediernas frossande i höjdarnas synder. Men samtidigt ger just de dåliga exemplens makt upphov till mera skattefusk.

Vi lever i ett stämningssamhälle där de politiska frågorna utvecklas enligt sin egen rituella logik. När en nybefordrad statssekreterare tvingas erkänna att hon betalat för svarta tjänster vid renoveringen av sommarstugan leder det med automatik till att massmedia tävlar om att exploatera nyheten. Den kan ha initierats av att någon granne eller svartjobbarna själva tipsat media. Det sätter skräck i övriga högt uppsatta, politiskt valda personer. De har att välja mellan att göra en självangivelse, ljuga eller avböja att svara (ser suspekt ut). Media kan utnyttja att det framstår som riskabelt att välja de två senare alternativen.

Följden blir att en rad prominenta personer erkänner att de skattefuskat. En stor del av svenska folket skattefuskar också men det är det inte många som har någon konkret bild utav. Det är ytterst få som läser enkätundersökningar om fusket gjorda på uppdrag av Skatteverket. Därför får en rapportering av hur framstående personer fuskat en särskild spridningseffekt. "Kan dom, så kan jag" anses bli slutsatsen hos många som ännu inte skattefuskat alls eller bara någon gång.

Skatteverket med GD Mats Sjöstrand i spetsen underblåser denna tendens när man framhåller att just så är det enligt opinionsundersökningarna. Det är alltså inte de höga skatternas fel utan höjdarnas dåliga exempel som leder till mera skattefusk. Hade Sjöstrand varit litet smartare hade han istället försökt få media att ta upp någon annan aspekt av skattefusket istället för att göra ont värre.

Media bedömer naturligtvis frågan främst efter läs- och lyssnarvärde. I viss mån styrs media också av journalisternas personliga känslor av moralisk indignation men i denna fråga sammanfaller båda aspekterna. Vi kan också se en skillnad mot problemen med bidragsfusk. Man kunde tycka att det moraliskt skulle vara en större orätt att lägga beslag på andras pengar genom att fuska sig till bidrag än att jobba extra utan att betala in skatt av de egna pengarna man får. Och att betala svart där man inte själv inte ens smiter från skatten skulle vara ännu mindre allvarligt.

Att folk tycker precis tvärtom tror jag sammanhänger med att de flesta tror att de tjänar på skattesystemet. Därför är det viktigt att alla andra lojalt betalar sin skatt. Ja, skatterna skulle kanske kunna sänkas om lojaliteten var bättre - det antyder Skatteverket. Om alla andra betalar kan man själv fuska eftersom det inte märks i det stora hela. Det är det klassiska 'gratisåkarproblemet' (eller free riders som nationalekonomerna kallar dem). Om folk ökar sitt fuskande kommer skattesystemet att bryta ihop och då måste man övergå till avgifter eller upphöra med vissa offentliga tjänster. Ingetdera tilltalar de breda folkgrupperna. Därför tror jag att det skulle finnas en majoritet för att införa ytterst hårda straff för skattefuskare med större inkomster. Det är de som omtalas i media och hårdare straff skulle inte drabba den stora majoriteten som naturligtvis vill ha möjligheten att fortsätta sitt småfuskande.

Däremot är det för flertalet ointressant att belysa bidragsfuskandet. För det första är det mindre belopp det rör sig om. För det andra går bidragen - även de felaktigt utfådda - till fattigare personer som det är synd om. För det tredje är det en liten grupp som kan komma ifråga för bidrag - hela systemet riskerar inte att bryta ihop och man själv riskerar inte att drabbas. Ett enkelt test: om den lilla gruppen som får bostadsbidrag börjar fuska mera kan det knappast sprida sig på ett skadligt sätt. Men om den lilla grupp som betalar värnskatt får chansen att fuska mera blir det ett hot mot hela högskattesamhället genom spridningseffekter till alla grupper.

Denna risk för spridning är uppenbarligen orsaken till all den folkliga harm som media kan exploatera när skattefusk bland höjdare kan uppdagas. Men paradoxalt nog är denna harmfulla vilja att brännmärka och straffa dem som hotar högskattesamhällets klienter samtidigt orsaken till att alla dessa illvilliga sågar av grenen de själva sitter på. Det är återigen fråga om det dåliga exemplets makt. Ju mer media gottar sig över den ruttna skattemoralen desto sämre blir den i allt större grupper. Drevet mot svarbetalningarna leder till att det rena skattefuskandet breder ut sig. Den inneboende medialogiken kommer att bidra till att skatterna måste sänkas för att stävja det fusk som medierna medverkat till att öka.

Andra bloggar om: , , , , , , intressant.se

Etiketter:

onsdag, november 07, 2007

"Oktoberrevolutionen 1917" - en framstressad statskupp?

Det maktövertagande som skedde för 90 år sedan i Rysslands huvudstad Petrograd var rimligtvis ingen kommunistisk revolution. En konstituerande församling skulle väljas 25 november. Därför var den 7 november en lämplig tidpunkt för en statskupp efter misslyckandet den 4 juli. Samtidigt sammankallades en kongress för sovjeterna till samma datum för att få demokratisk legitimitet.

Kommunisternas maktövertagande i Petrograd den 25 oktober (gamla kalendern) har efteråt kallats Oktoberrevolutionen (den 7 november enligt nya kalendern). Men den bestod i ett ganska stillsamt avsättande av den provisoriska regeringen under Alexander Kerenskij vilket föranleddes av att val skulle hållas till en konstituerande nationalförsamling den 12 november. En sådan församling skulle nämligen enligt alla bedömare få en majoritet av socialrevolutionärer valda av nationen med bönderna i spetsen.Och mot en regering utsedd av nationalförsamlingen kunde bolsjevikerna inte göra uppror med någon som helst legitimitet.

Lenin hade redan den 6 (19) mars gett direktiv om att den provisoriska regeringen skulle motarbetas. Bolsjevikerna producerade i detta syfte gratistidningar i hundratusentals exemplar som innehöll propaganda mot bourgeoisien och dess krig. Sannolikt var dessa tryckalster finansierade med tyska subsidier. Den 4 juli hade bolsjevikerna besatt viktiga punkter i Petrograd och organiserat en beväpnad demonstration som skulle förmå Petrogradrådet ("sovjeten") att överta makten från regeringen. Men Lenin tvekade och kuppförsöket misslyckades. En rad bolsjeviker arresterades och Lenin flydde till Finland.

Nu hade Lenin gett upp maktplanerna och fortsatte att skriva på sitt verk Staten och revolutionen som skulle vara till vägledning för framtida revolutionärer. Huvudtesen där var hur viktigt det var att "krossa" den gamla regimens administrativa apparat under en övergående "proletär diktatur" - en slutsats Karl Marx hade dragit efter Pariskommunens fall 1871. Men genom några fatala missförstånd mellan premiärministern Alexander Kerenskij och den nyutnämnde överbefälhavaren Lavr Kornilov rörande en förestående militärdiktatur, kom saken i ett annat läge eftersom regeringen inte längre hade arméns stöd (början av september).

Lenin förordade ett väpnat uppror i Petrograd och Moskva snarast möjligt. Men bolsjevikerna Zinovjev och Kamenev motsatte sig nya "äventyrligheter" efter misslyckandet i juli och ville avvakta ett senare tillfälle. Vid ett möte med bolsjevikernas centralkommitté den 10 oktober uppnåddes en kompromiss. En kupp skulle utföras inför samlandet av den 'andra sovjetkongressen' den 25 oktober som ställd inför fullbordat faktum skulle uppmanas godkänna maktövertagandet. Centralkommittén godkände dock inte Lenins begäran att utesluta Zinovjev och Kamenev som avgått från kommittén i protest.

Taktiken var att bolsjevikerna skulle maskera sina offensiva förberedelser under täckmanteln att regeringen förberedde en upplösning av sovjeternas kongress vilket var en kontrarevolutionär linje (mot Februarirevolutionen). Det var ett farligt företag. Den pessimistiska falangen i centralkommittén kunde peka på att det kanske fanns 10 000 soldater eller 4 procent av garnisonen som aktivt stödde bolsjevikerna. Men genom att bolsjevikerna förmått petrogradsovjeten att godkänna bildandet av en "revolutionär försvarskommitté" (Milrevkom) kunde de använda den för att lamslå regeringens försök att använda trupperna för att slå ner oroligheter. Dessutom var Kerenskij obeslutsam och osäker på vad trupperna skulle kunna göra om de sattes in mot bolsjevikerna - kanske avsätta honom själv?

Den 24 oktober gav regeringen order om att arrestera ledande bolsjeviker och några begränsade säkerhetsåtgärder vidogs genom att officersskoleelever ("junkrar") övertog vakthållningen på en del nyckelpositioner. Men redan under natten till 25 oktober (7 november) tog bolsjevikgrupper kontrollen över nyckelpunkterna ute i staden genom att uppmana "junkrarna" att dra sig undan. Inget motstånd eller skottväxling förekom. Livet i Petrograd den 25 oktober försiggick helt normalt.

Tsarens gamla Vinterpalats var nu den enda byggnad som fortfarande var i regeringens händer. Lenin ansåg det vara av oerhörd vikt att även detta intogs före öppnandet av den andra sovjetkongressen. Men för säkerhets skull utfärdade Lenin en deklaration i Milrevkoms namn att den provisoriska regeringen avsatts. Ett halvhjärtat försök att inta Vinterpalatset hade gjorts samma morgon. Men de få anfallare som kunde uppbådas drog sig tillbaka när det hördes skottlossning.

På kvällen den 25 oktober gjordes nya försök. Uppgifterna om dessa varierar otroligt mycket mellan olika källor. Pipes uppger att Milrevkom 18:30 gav ett ultimatum om artillerield från batterier till lands och sjöss. Detta struntade ministrarna i, kanske för att de väntade hjälp från Kerenskij som på morgonen åkt iväg med en bil lånad från amerikanska ambassaden för att förmå pålitliga trupper längre bort att ingripa. Omkring kl 21 öpnade kryssaren Aurora eld med lösa skott, som var de enda som fanns att tillgå. Därefter tystnad. Vid 23-tiden sköt PeterPaulfästningen 30-35 skarpa granater som dock gick förbi Vinterpalatset. Bolsjeviktrupperna kunde därefter utan strid ta sig in genom olåsta sidodörrar och öppna fönster mot Eremitaget. "Junkrarna" fick order av ministrarna att kapitulera. Arresteringen av ministrarna skedde dock först 02:10 på morgonen den 26:e (8 nov).

Halliday uppger också att ultimatum ställdes 18:30 med en tidsfrist på 20 minuter. Därefter avlossades ett löst skott från Aurora och ett löst från fästningen. Därefter kapitulerade Kvinnobataljonen. Nu upptäcktes de öppna dörrarna och bolsjevikerna kunde promenera omkring i korridorerna och hälsa vänligt på försvararna. Efter detta gjordes en attack mot palatsets huvudingång men någon reguljär strid kom inte till stånd. I förvirringen dödades sex av de anfallande. Ministrarna arresterades.

Teall uppger att tvåtusen soldater, pansarbilar och fältartilleri omringade Vinterpalatset. Klockan 21 hade det ännu inte kapitulerat. Trotskij skickade bud till Aurora att skjuta, men bara med lösa skott tillade han. Svaret kom omedelbart från Vinterpalatset i form av "kulspruteeld". Rödgardisterna svarade med gevärseld mot fasaden och fönstren. Skottväxlingen pågick en timme. Kl 01 smög sig rödgardisterna in i palatset och där förekom förvirrade strider i mörkret. Försvararna fick snart ge sig och ministrarna arresterades.

Att det skulle ha förekommit någon "stormning" av Vinterpalatset som skulle kunna associeras till en spontan revolution är sannolikt en myt som skapats av den sovjetiske filmregissören Sergej Eisenstein med hans film "Dagar som skakade världen". Historikern Kristian Gerner skriver en del om detta i SvD idag. Maktövertagandet var definitivt inte någon spontan rörelse bland arbetare och soldater. Det var en relativt väl förberedd statskupp under viss tidsbrist. Det märkliga med denna kupp är snarast att den till stor del tycks ha försiggått i någon sorts samförstånd med de tidigare makthavarna.

På den andra sovjetkongressen framfördes skarp kritik från mensjevikerna och socialrevolutionärerna med krav på förhandlingar med den provisoriska regeringen. Genom manipulationer vid sammankallandet hade de dock inte majoritet. Kl 03:10 meddelade Kamenev att regeringen arresterats. På kvällen 26 oktober bildades en ny provisorisk regering kallad Folkkommissariernas råd (Sovnarkom). Detta var en expeditionsministär under ordförandeskap av Lenin som skulle verka tills en konstituerande församling utsågs efter valen 12 november. Den sammanträdde och upplöstes för alltid den 5 januari 1918.

Källor: Richard Pipes: Den ryska revolutionen, 1995
E M Halliday: Ryssland i Revolution, 1967
Kaye M Teall: Ryska Revolutionen, 1966

Andra bloggar om: , , , , , , , , intressant.se

Etiketter:

tisdag, november 06, 2007

De röda kuppmakarna ville avskaffa pengarna genom inflation

I morgon är det 90 år sedan kommunistkuppen i Petrograd genomfördes. Den "äkta kommunismen" skulle inte ha pengar. Finansminister Preobrazjenskij drev därför fram en galopperande inflation och kunde konstatera att penningvärdet fallit 20 000 gånger till skillnad från i Frankrike efter revolutionen 1789 med 500 gånger. Bolsjevikerna hade vunnit med 40-1.

Den s k ryska revolutionen 1917 bestod av två faser: I mars skedde en revolt som ledde till att tzar Nikolaj II abdikerade och i november 1917 avsattes den provisoriska, demokratiska regeringen genom kuppartade åtgärder av Lenins bolsjeviker (februari resp oktober enligt den ryska, julianska kalendern). Bolsjevikregeringen hade som mål att "förverkliga äkta kommunism" som Leo Trotskij uttryckte saken. Ett stort problem var dock att det inte fanns någon socialistisk teori som angav hur ett kommunistiskt samhälle skulle organiseras.

Den store kommunistiske teoretikern Karl Marx hade inte skrivit särskilt mycket om hur det socialistiska samhället skulle se ut. Det som finns är vad som står i det "Kommunistiska manifestet" från 1848 men det är uppenbart att bolsjevikerna inte följde det korta program som fanns skissat i denna pamflett. Istället har inspiration hämtats från Thomas More och hans skrift Utopia från 1516 samt från jakobinen Francois Babeuf som 1795 publicerade skriften Utkast till en ekonomisk lagstiftning.

Både More och Babeuf ville avskaffa pengarna, vilket inte fanns med i det kommunistiska manifestet. Bolsjevikerna ville vara mer radikala än Marx och Engels. "Det kommunistiska samhället kommer inte att känna till pengar" hade Nikolaj Bucharin och Jevgenij Preobrazjenskij skrivit. I första omgången försökte bolsjevikerna avskaffa pengarna genom att göra dem värdelösa - de lät sedelpressarna gå så fort som möjligt.

När bolsjevikerna tvingade till sig makten fanns en utelöpande sedelmängd på 20 mdr rubel. Därefter tryckte man "färgat papper" i en rasande takt: 1919 fanns det 225 mdr rubel, 1920 1 200 mdr (1,2 biljoner), 1921 16 biljoner och 1922 nära 2 000 biljoner rubel (2 triljoner). Det som kostade 1 rubel 1913 kostade i slutet av 1922 100 miljoner rubel!

Redan vid den tionde partikongressen i mars 1921 skröt finanskommissarien Preobrazjenskij att den franska revolutionens pengar bara hade fallit 500 gånger i värde medan rubeln fallit 20 000 gånger. Och triumfatoriskt underströk han: "Detta innebär att vi slagit franska revolutionen med 40-1."

Samtidigt införde bolsjevikerna ekonomisk planering för näringslivet utom jordbruket (ungefär 20 procent av befolkningen). För industrin, som beräknas ha omfattat 2 procent, blev inflationen och "kommando-ekonomin" katastrofal. Mellan 1913 och 1920 sjönk industriproduktionen med 82 procent - sannolikt var minskningen ännu större räknat med 1917 som bas eftersom rustningsproduktionen drivit upp nivån.

Vladimir Lenin var tydligen en dålig nationalekonom och han fick i oktober 1921 erkänna att kommunismen hade misslyckats:
"Vi utgick från - eller vore det kanske riktigare att säga, vi antog utan vederbörliga beräkningar - den proletära statens förmåga att på kommando organisera och distribuera statlig produktion av varor på ett kommunistiskt sätt i ett land bestående av småbönder. Livet har visat att vi misstog oss."
Därefter infördes 1921-22 en konventionell valuta baserad på guld. Samtidigt avskaffades tillfälligt planekonomin genom den s k Nya Ekonomiska Politiken (NEP). Det blev Stalin som införde den "äkta" kommunismen senare under 1920-talet. Dock blev pengarna kvar.

Källa: Richard Pipes: Den ryska revolutionen, 1995 (NoK 1997)

Fortsättning: Oktoberkuppen 1917, nov-07

Andra bloggar om: , , , , , , , , intressant.se

Etiketter:

söndag, november 04, 2007

Nyanserat om klimatpolitiken i TV

Ikväll sändes TV-programmet "Klimaträddarna" (Dokument inifrån, producent Pär Fjällström) med repris 8/11 kl 15:55 mfl tider. Det var förvånansvärt nyanserat för att komma från ett medium som annars så gärna vill vara politiskt korrekt. Jag vill ge en eloge till producenten Pär Fjällström som belyste många av de ekonomiska och tekniska möjligheter i klimatpolitiken som miljörörelsen, ärkebiskopen och miljöministern inte vill kännas vid.

Det var inte ett program om växthuseffekten. Själva teorin om hur utsläppen av GHG påverkar klimatet togs för given. Men i programmet belystes avskiljning och lagring av koldioxid som en realistisk väg att minska utsläppen i framtiden. Jag skrev om CCS i januari och då var skepsisen avsevärd.

I programmet framkom också att Sverige nästan halverat sina koldioxidutsläpp från 1970 till 2004 (drygt 45 procents minskning). Det är en uppgift som nästan aldrig förekommer i debatten annars. Intressant hade varit om också andra länders ökande utsläpp under samma period hade redovisats. Bland industriländerna angavs Sverige ha de lägsta utsläppen per capita.

Den stora minskningen av utsläppen i Sverige och Holland är naturligtvis orsaken till att fortsatta minskningar inom dessa länder är ytterst dyrbara. Därför har man inom Kyoto-protokollets ram förordat metoden med att sätta tak för olika anläggningars utsläpp i form av utsläppsrättigheter. Genom att dessa med hjälp av effektiviseringar kan underskridas kommer en del av rätterna inte att utnyttjas. De kan då köpas av anläggningar som bara har kvar ytterst dyrbara effektiviseringsåtgärder. På så vis överförs pengar till de anläggningar där man får störst effekt på utsläppen av en given summa pengar.

Det är inte ofta det förklaras hur utsläppsrätterna fungerar i TV. Oftast beskrivs denna institution som om vissa anläggningar får möjlighet att "köpa sig rätten att förorena" och att slutresultatet alltså skulle bli större utsläpp än annars (underförstått). Tvärtom är det ju så att om man kastar bort pengarna på åtgärder som ger liten effekt i Sverige men som hade gjort en många gånger större effekt i andra länder så har man handlat kontraproduktivt. Vill man som ärkebiskopen moralisera borde sådant handlande brännmärkas som "omoraliskt".

I programmet framhölls att det inte är i Sverige som minskningarna borde göras eftersom kostnaderna här ofta uppgår till 1 000 kronor per ton minskning av koldioxid. Det låter mycket men hela den svenska etanolsatsningen kostar ännu mera eller ca 1 500 kr/t i minskad koldioxid enligt min beräkning.

En global koldixidskatt skulle sannolikt vara mer effektiv än utsläppshandel som inte är global. Men det behövs ingen världsregering för att införa koldioxidskatt som en av de intervjuade i programmet inbillade sig. Redan om de stora utsläppsländerna införde en koldioxidskatt skulle incitament till effektivare energianvändning med hjälp av fossilbränslen uppstå. En sådan skatt är ju inte en förlust för det land som inför koldixidskatt eftersom den inte skall levereras in till någon slösaktig "världsregering" eller ett byråkratiskt FN. Pengarna stannar i landet och kan i bästa fall användas till att sänka andra sktter. Den svenska skatten är drygt 600 kr/ton koldioxid. Hur hög är den i andra länder?

Andra bloggar om: , , , , , , , intressant.se

Etiketter: