onsdag, januari 31, 2007

Det gröna folkhemmet ifrågasätts

Etanol är inget realistiskt alternativ som bränsle i bilar. Det krävs alltför stora ytor för odling av biobränslen för att avskaffa oljeberoendet. Oljekommissionen är inte seriös och räddas av att Volvochefen satt med. Men det kan ändå bli nedläggning av Volvo. Kritiken mot miljöfantasterna växer.

Nu börjar invändningarna komma mot det "gröna folkhemmet" som den tidigare statsministern Göran Persson lanserade i valrörelsen. Den sakliga grund han hade för denna idé finns redovisad i "Oljekommissionens" betänkande. Den s k Kommissionen mot oljeberoende publicerade sin rapport (pdf) i juni 2006 och målsättningen var att få bort Sveriges oljeberoende till år 2020. Den har letts av Göran Persson själv med Stefan Edman som sekterterare. Ett antal experter har ingått samt Göran Johansson (f d Metallordf) och Leif Johansson, VD AB Volvo mfl.

Kommissionen föreslår följande nationella mål för energieffektivisering och minskat
oljeberoende år 2020:

• Det svenska samhället bör som helhet till 2020 kunna effektivisera sin energianvändning med ca 20 procent och därigenom samtidigt skapa en fördjupad, kostnadseffektiv och mera långsiktigt hållbar välfärd
• Uppvärmningen av bostäder och lokaler bör 2020 ske i princip helt utan olja
• Vägtransporterna, inkl transporter inom sektorerna jord, skog, fiske och byggande, bör till 2020 minska sin användning av bensin och diesel med 40-50 procent
• Industrin bör till 2020 minska sin oljeanvändning med 25-40 procent

En hovsam kritik mot huvudinnehållet riktades redan i rapporten av ledamoten professor Christian Azar som dels är skeptisk till effektiviteten i produktionen av inhemska biodrivmedel (sockerrör i Brasilien är effektivare men belagd med tull) och dels kritisk till omfattningen av den potentiella inhemska produktionen:
"I detta perspektiv finns också skäl att känna viss tveksamhet inför kommissionens målsättning om en inhemsk produktion av biodrivmedel på 12-14 TWh/år. Givet att första generationens inhemska drivmedel svårligen kan nå detta mål (det skulle kräva halva Sveriges åkerareal), . . . finns ingen anledning att låsa sig för ett sådant mål."
Azar ser hellre att användningen, inte produktionen, sätts upp som mål.

En hård kritik av Oljekommissionens ställning som seriös utredning riktar Dagens Nyheters förre chefredaktör Hans Bergström i tidskriften Neo 1/07 (pdf). Han framför där det opassande påpekandet att anledningen till att Svenskt Näringsliv inte riktat någon allvarlig kritik mot Oljekommissionen är förhållandet att Volvos VD varit en av ledamöterna.

Den hårdaste kritiken mot etanolsatsningarna (första generationens inhemska drivmedel) kommer dock från lantbruksforskaren Torbjörn Rydberg, SLU i Uppsala. Han framträder på en helsida i Dagens Nyheter den 27/1-07 men det är i den separata delen "DN.Motor" så det är sannolikt inte många av etanolfantasterna som har sett denna kritik. Kanske någon ändå sett Lasse Swärds utmärkta krönika "Tunga skäl att tveka om etanolen" på bilagans första sida.

Rydbergs kritik går dels ut på att det går åt mera energi för att framställa etanol än vad som kan utvinnas ur den och dels att det inte går att använda etanolframställning för att täcka Sveriges drivmedelsbehov:
"Sverige kan bara täcka någon tiondel av drivmedelsbehovet om vi så odlade all tillgänglig mark inklusive mark som ligger i träda. Denna odling tar inte bara resurser i form av mänskligt arbete, fossilt eldade jordbruksmaskiner, konstgödsel och så vidare - den äter också på naturens begränsade resurser, den stör ekobalansen vilket i sin tur kräver ytterligare insatser av arbete och maskiner för att hantera."
Etanol och liknande biobränslen är alltså knappast något realistiskt alternativ för att eliminera oljeberoendet. År 2020 skall nyproducerade bilar enligt Oljekommissionen inte vara konstruerade för bensin. Redan 2012 skall nya bilar som förbrukar mer än ca 0,5 liter bensin per mil (120 g CO2/km) förbjudas om EU:s miljökommissionär får igenom sin vilja. Man bör diskutera nedläggning av Volvo och Saab enligt P1 idag (lyssna). Enligt min mening bör man också diskutera en övergång till motorcyklar och minibilar. Men arealerna i Sverige kommer ändå knappast att räcka till för bränsleproduktionen - och givetvis ännu mindre i hela världen.

Andra bloggar om: , , , , , , , , , intressant.se

tisdag, januari 30, 2007

Varför blir det löneskillnader?

Varför tjänar diskarna mindre än kockarna på en restaurang? Har de inte samma människovärde? Är marknadsvärdet istället utslagsgivande? Produktiviteten för varje anställd avgör då lönen. Kan snälla företagare ändra på detta? Eller måste friheten inskränkas och tvång införas?

En diskussion om löneskillnader måste utgå från att olika människor har olika produktionsförmåga. Det är inte alltid som debattörer från utjämningslägret erkänner detta. Men i sin rapport om lönebildningen nyligen skriver LO: "Produktiviteten skiljer sig åt mellan olika individer. De med lägst produktivitet har svårare att finna ett arbete. Humankapitalet hos dem med lägst produktivitet avgör vilka löner som är rimliga för denna grupp." LO ger i ett diagram en schematisk beskrivning av produktiviteten för olika personer och minimilönen - se min blogg 19/1. I princip ansluter sig LO till den nationalekonomiska marginalproduktivitetsteorin:
"Företagens efterfrågan på arbetskraft kommer att bestämmas av relationen mellan lönekostnaden och det tillskott till produktionsvärdet som ges av ytterligare en anställd. Genom att multiplicera produktpriset med arbetskraftens marginalproduktion erhålles marginalproduktionens värde, dvs. värdet av ytterligare en anställd."
Med denna kunskap som utgångspunkt kan vi göra följande beskrivning av en restaurang. Vi börjar med frågan: varför har kockarna mer betalt än diskarna? Låt oss anta att restaurangen leds av en idealistisk företagare, som försöker leva efter principen "människovärdet bör överträffa marknadsvärdet", och därför bara har anställt högavlönade kockar som personal i köket. Hans tanke är att kockarna också kan sköta diskjobbet under en del av arbetstiden. Då slipper han anställa diskare med "ovärdigt" låga löner.

Det visar sig nämligen att det regelbundet kommer arbetssökande till restaurangen och erbjuder sig att jobba för halva lönen än den redan anställda kökspersonalen. Då ställer han alltid frågan: "Är ni matlagningsutbildade och kan arbeta som kockar?" Svaret blir då: "Nej, men vi kan diska." Och då får de inte jobb i den "värdiga" restaurangen.

Men tiderna blir hårdare. Lönekostnaderna visar sig bli för höga jämfört med vad som går att få ut i pris på pizzor och andra maträtter. Konkursen närmar sig och företagaren måste göra något för att om möjligt rädda företaget och huvuddelen av jobben. Han avskedar därför några av kockarna och anställer diskare istället. De tar över allt diskjobb så att kvarvarande kockar får koncentrera sig på matlagning. Eftersom diskarna har så låg lön sjunker kostnaderna för restaurangen, som överlever och de flesta jobben kan räddas. Dessuitom kan samma maträtter serveras till lägre pris, vilket ökar efterfrågan i branschen varpå de friställda kockarna kan få nytt jobb.

Men plötsligt har det "fria systemet" tvingat den snälle företagaren att införa stora löneskillnader i sitt företag. Han var inte ens "girig" utan trodde att människovärdet skulle ta över marknadsvärdet om man bara ändrar attityd. Hur kunde det gå så illa? Har inte självaste Mona Sahlin dekreterat att människovärdet är större än apvärdet? Och hur kunde de rackarns diskarna få sina önskemål om jobb med låga löner uppfyllda trots att han försökte kräva kockutbildning av alla nyanställda?

-Det måste vara skolans fel, tänker företagaren. Den har utbildat för få kockar och för många knappt läskunniga diversearbetare. Det behövs mera och längre teoretisk utbildning i skolan. Vad har den socialdemokratiska regeringen sysslat med i skolpolitiken?

Men ligger felet egentligen i utbildningspolitiken? LO säger ju: "Produktiviteten skiljer sig åt mellan olika individer." Om alla inte kan bli lika produktiva måste den idealistiske företagarens misslyckande bero på något annat. Och då är det uppenbart att det är restaurangens kunder som är problemet. De tittar på menyerna och priserna. De låter pengarna styra. De går hellre till en billigare restaurang än en dyrare. De är inte osjälviska utan ser till sitt eget intresse. Felet är att vi inte kan tvinga lunchgästerna att gå till dyrare restauranger.

För egalitärer som vill utplåna löneskillnaderna måste det vara önskvärt att införa mera tvång i samhället. Om staten inte kan reglera lönerna direkt så att kockar och diskare tjänar lika mycket måste restaurangerna socialiseras. Om möjligheten att tjäna mera inte längre kan fungera som incitament för att jobba effektivt får vi inrätta tjänster som uppsyningsmän, som övervakar personalen och utdömer böter för dem som slöar till. "Det är att slå vakt om människovärdet" (obs! ironi).

Andra bloggar om: , , , , , intressant.se

söndag, januari 28, 2007

Reciprok altruism belönas av Vetenskapsakademin

Om du hjäper mig, så hjälper jag dig kallas något oegentligt för "reciprok altruism". Robert Trivers har fått pris för sin sociobiologiska forskning. Men det är lätt att missuppfatta hans begrepp och tro att det är verklig altruism som är bevisad. Det tycks SvD:s vetenskapsjournalist gjort i en artikel idag.

Det s k Crafoord-priset i biovetenskap har tilldelats evolutionsbiologen Robert L Trivers, Rutgers University i USA för bl a hans utveckling av begreppet 'reciprok altruism'. Priset är på 3,5 miljoner kronor och utdelas av Kungliga Vetenskapsakademien som skriver: "I början av 1970-talet kom Robert L. Trivers med banbrytande tankar kring evolutionen av djurs sociala beteenden. Dessa ligger i dag till grund för stora delar av sociobiologin, som utforskar uppkomsten av samarbete och konflikt i djurvärlden. "

Inom biologin brukar man särskilja mellan tre sorters genetiskt betingad altruism:

1. Släktskapsaltruism (Bevisad av Hamilton på 1960-talet)

2. "Reciprok altruism" (Trivers benämning på "transaktivt beteende")

3. Verklig altruism (Ej påvisad)

Det som Trivers lanserat (på 1970-talet) är teorin att små stabila grupper utvecklar en samarbetsförmåga som bygger på "tjänster och gentjänster" och som alltså inte är formaliserad i form av någon sorts enkla kontrakt. Förutsättningen för detta är att samhället är så litet och minnesförmågan så välutvecklad att det går att hålla reda på vem som har hjälpt vem och vem som inte betalar tillbaka erhållna tjänster.

Dessvärre har benämningen "reciprok altruism" ibland lett till missförståndet att det skulle vara fråga om någon sorts verklig altruism - dvs att individen är beredd att offra sig ultimativt för gruppens bästa utan att det är fråga om nära släktingar. I dagens SvD skriver t ex vetenskapsjournalisten Peter Sylwan om den s k "Superman Hero", som för knappt en månad sedan räddade en epileptiker som ramlat ner på tunnelbanesåret i New York (s 28). Detta var ett "extremt osjälviskt och dödsföraktande beteende" som Trivers tydligen skulle ha visat gå ihop med tanken på "själviska gener", enligt Sylwan.

Peter Sylwan kan inte ha satt sig in i den evolutionsbiologiska forskningen om han tror att Trivers skulle ha påvisat verklig genetisk altruism (3). Men han skriver att våra gener överlever just pga det som "Subway Superman står för - att rädda en främling, hjälpa varandra, älska sin nästa och samarbeta över gränser". Det är oseriöst att dra så långtgående slutsatser av att Trivers velat påvisa att det finns en genetiskt betingad vilja att samarbeta inom den egna gruppen på områden som inte är av livsavgörande karaktär: "om du kliar mig på ryggen så kliar jag dig".

En mera korrekt bild förmedlade Germund Hesslow i SvD redan 22/10 1996:
"En annan mekanism är den som kallas reciprok altruism och som innebär att de individer som kan samarbeta med varandra genom att återgälda tjänster har en fördel framför dem som är mera kortsiktigt själviska. Den affärsman som lurar sin partner kan tjäna mycket pengar, men bara en gång. På längre sikt undergräver han det förtroendekapital som är nödvändigt för att få göra affärer igen. Generositet och samarbetsvilja kan därför gynna det långsiktiga egenintresset. Det är därför inte förvånande att en benägenhet för samarbete har uppkommit hos de arter som är tillräckligt intelligenta för att hålla reda på de nödvändiga sociala interaktionerna, d.v.s. i första hand primaterna."

Min personliga uppfattning är att denna transaktiva förmåga kunnat uppräthållas av en en likaledes genetiskt betingad hämndberedskap - dvs en vilja att uppge egna uppenbara fördelar till förmån för en möjlighet att straffa någon som inte levt upp till sina implicita reciproka förpliktelser. Detta har också bekräftats av experiment gjorda av Ernst Fehr (se 13/5-05, 28/9-05 och 17/11-05). Till detta kan läggas en egenskap som jag skulle kalla "tillmötesgående beteende" - dvs att hjälpa till med något även mot främlingar, men utan att det innebär någon egentlig uppoffring (exempelvis att hjälpa någon som frågar efter vägen).

När det gäller mera avancerade transaktioner - byten av varor - bygger dessa inte på denna reciproka moraliska egenskap. Däremot kan handelsavtal och hederlighet tänkas ha utvecklats genom det bakomliggande hotet om hämnd vid bedrägeri. Det finns nämligen alltid en vinst om man vid engångstransaktioner kan luras. Trivers har i detta sammanhang utvecklat en teori om självbedrägeri, som ett sätt att ljuga trovärdigt.

Apforskare falsifierar "economic man"? De Waal

Andra bloggar om: , , , , , , , intressant.se

torsdag, januari 25, 2007

Palme och löntagarfonderna

Var Olof Palme en "revolutionär reformist" eller en makthungrig opportunist? Under hans tid utspelades den största striden om Sveriges ekonomiska system sedan krigsslutet. Var det hans avsikt? Blev han LO:s fånge? Eller trodde han att det koncilianta näringslivet skulle falla till föga och kompromissa. Två nyligen utkomna böcker kastar nytt ljus på socialiseringsfrågan.

  I tisdags 23/1utkom boken "Olof Palme - Med verkligheten som fiende" skriven av Claes Arvidsson, ledarskribent på SvD. En något intetsägande recension av Barbro Hedvall (DN) i SvD:s kulturdel finns här. En syrlig recension idag av Anders Ehnmark i Expressen finns här och en av Göran Greider i DN finns här. Den senare är den enda som åtminstone flyktigt berör Palmes "revolutionära reformism" som stupade på löntagarfonderna. Annars är recensenterna inte intresserade att föra fram sakfrågorna utan föredrar att psykologisera kring Palme och bokförfattaren. 

Det intressanta med Olof Palme (1927-86) är att han blev partiledare och statsminister 1969 när vänstervindarna i Sverige ökade snabbt i styrka och började leda till krav på motåtgärder från det fränt angripna näringslivet. Eftersom Palme redan tidigiare framträtt som vänsterradikalt influerad uppstår frågan nu efteråt: hur väl förvaltade han den "revolutionära våg" i opinionen, som gav honom en gratischans att verkligen genomföra ett systemskifte i Sverige? 

Vi kan ställa upp tre hypoteser om vad Palme var för en person. Med ledning av Arvidssons bok och Ilja Viktorovs doktorsavhandling "Fordismens kris och löntagarfonder i Sverige" (A resp V) kan vi sedan försöka besvara vilken hypotes som är mest plausibel.
1. Palme var en ideologiskt övertygad socialist som med entusiasm försökte införa ett relativt snabbt systemskifte, men som genom oväntat hårt motstånd förhindrades från detta.
2. Palme var en socialistiskt medveten strateg som gjorde vad han kunde för att få igenom ett systemskifte på lång sikt, varvid han skickligt gjorde taktiska eftergifter när det för tillfället behövdes.
3. Palme var en slipad maktmänniska som opportunistiskt utnyttjade vänstervågen för att komma framåt, men som inte i tid insåg faran med att bli bunden av ett program för systemskifte och därför tvingades till ett antal förödmjukande reträtter nödtorftigt maskerade med halvsocialistisk retorik.

 Statsvetaren Erik Åsard har i boken Kampen om löntagarfonderna (1985) hävdat att förslaget om löntagarfonder, utarbetat av Rudolf Meidner och Anna Hedborg 1975, var en produkt av LO och inte av det socialdemokratiska partiet SAP. Men båda de nu föreliggande böckerna visar att det fanns långtgående tankar på socialisering och fonder bland aktivisterna inom partiet. Dessutom var det känt att finansminister Gunnar Sträng redan tidigt uttalat att socialdemokraterna steg för steg skulle socialisera, men inte basunera ut detta på gator och torg. Palme själv uttalade redan 1968 att det privata ägandet skulle var avskaffat om 50 år (A). Man diskuterade banksocialisering, marksocialisering och studentförbundet ville konfiskera alla förmögenheter större än en halv miljon genom arvsskatten. 

Det fanns alltså tecken som tydde på att hypotes 1 var korrekt när den preliminära fondrapporten presenterades 27 augusti 1975. Men Palme syntes inte i debatten och agerade som om fonderna var en icke-fråga. Under hösten skulle SAP hålla kongress och ett antal radikala motioner lämnades in. Dessa tillställdes också LO fem månader i förväg (V). Men kongressen avvisade de radikala förslagen - t ex en motion från Haninge där man ville konfiskera större företag och förmögenheter. Detta visar att hypotes 1 inte kan vara korrekt. Palme "trodde inte" att LO skulle ställa sig bakom fondförslaget på kongressen 1976 (A). Han gjorde inte heller några verkliga försök att övertyga kongressombuden om förslagets förträfflighet. Enligt Svante Nycander i boken Makten över arbetsmarknaden (2002) var han dock "främste opinionsbildare för löntagarfonder" och ovillig att kompromissa med de andra lägren.

 Men är det säkert att Palme här gjorde en ödesdiger felbedömning? I så fall stärks hypotes 3. Emellertid kan han också ansett att LO skulle få sköta sin interna politik i fred innan partiet tog över och effektuerade LO:s intentioner - eventuellt i form av en kompromiss mellan LO och SAF, som givetvis krävde ny lagstiftning. Ett maktövertagande på sikt skulle inledningsvis kunna maskeras som en facklig arbetsmarknadspolitisk fråga (hypotes 2). Genom näringslivets obenägenhet att ta avstånd från fonderna och uttryckligen deklarerade vilja att diskutera ett motförslag, som då utarbetades av Erland Waldenström och hans "vinstandelsgrupp", kan det för en halvinitierad bedömare ha framstått som en riktig förmodan om frågans vidare hantering. Det fordrar dock att Arvidssons tes om en felbedömning är felaktig. Grunden för denna anges vara SAP:s partistyrelsemöte den 17 december 1975. Där sade dock Palme också att Meidners förslag var "produktionsvänligt" och att det därför inte skapat "något stort ståhej" i den allmänna debatten. Partiet borde avvakta (V).  

Vändpunkt 1977 

Under hösten 1977 hade dock tillförsikten mattats. LO:s förslag utsattes för kritik från en del företrädare för näringslivet. Maktaspekten tonades ned. Sören Mannheimer tog upp saken på ett partistyrelsemöte 12 december 1977 och Palme erkände att det var ett "dilemma" att partiet inte kunde bjuda på annat än en "långsiktig historia" när partiets och LO:s tidningar skrev som de gjorde (systemskifte). Kompromissdiskussionerna med näringslivet hade uteblivit. Fonderna började bli en belastning. 

Varför gav inte pariet upp fonderna redan hösten 1976 efter valfnederlaget, frågar Viktorov. Det erkänner han är en ej klarlagd fråga. Men förklaringen är sannolikt ganska enkel. LO trodde att man kunde göra upp med näringslivet, Meidner talade om små eftergifter i form av "individuell anknytning". Då kunde partiet inte ta avstånd. Men naturligtvis hade Palme, om han vetat vartåt utvecklingen måste gå, kunnat göra en kraftfull framstöt i termer av att LO överskridit sitt mandat från kongressen 1971 när maktfrågan kuppartat fördes in som motivering för fonderna. Det förutsätter dock att Palme var en mycket kompetent företrädare för hypotes 3. Han var enligt min mening mer en svag företrädare av hypotes 2,5. Detta demonstrerades av hans desperata utspel på partistyrelsen den 16 juni 1978 (V). Han föreslog då helt överraskande att offra löntagarfondsförslaget i utbyte mot en 50/50-representation för löntagarna i bolagens styrelser. Detta hade han enligt min mening fått folkpartiet att välkomna och fondsocialismen hade varit ur världen. 

Motivet var valtaktiskt. Vissa grupper inom socialdemokratin kunde vara "lättfångade för enkelspårig propaganda". Valet 1979 kunde förloras. Men LO:s ordförande Gunnar Nilsson var kritisk. När Palme redogjorde för reträtten på LO:s styrelse led han "ett stort internpolitiskt nederlag". Under stor tidspress övergav dessutom partiet därefter sitt eget och LO:s gemensamma fondförslag från början av 1978 den 30 juni 1978. Efter detta var Palme chanslös. Han sköt upp behandlingen av fonderna till partikongressen 1981. Han vattnade ur innehållet. Han införde på eget initiativ en sjuårsgräns för fondernas penningtilldelning. Något maktövertagande skulle det inte bi fråga om. 

 Idén om det socialistiska maktövertagandet slogs tillbaka så grundligt att inte heller reservplanen att göra upp med folkpartiet och kanske centerpartiet i den statliga utredningen lyckades. Min slutsats blir alltså att Palme inte var särskilt skicklig vad gäller strategi och taktik, där Viktorov låter påskina motsatsen. Men han var inte heller en så stor opportunist i fondfrågan, som Arvidsson vill göra gällande.

 [Se även Paula Weinehammars magisteruppsats Palme och löntagarfonderna, 2007] 

Andra bloggar om: , , , , , , , , , intressant.se

[Motståndet från näringslivet behandlas i Rikard Westerbergs doktorsavhandling okt-20]

onsdag, januari 24, 2007

Överbeskattningen måste bort för att skapa långsiktig tillväxt

Det offentliga överskottet blir 3 procent 2009 och kan leda till att skuldsättningen helt försvinner nästa årtionde. Det är onödigt och lika förlegat som företagens fulla självfinansiering. Istället borde pengarna användas för att skapa sysselsättning och högre tillväxt. Det är helt nödvändigt när befolkningsutvecklingen blir belastande.

Organisationen Svenskt Näringsliv har låtit de tre ekonomerna Ulf Jakobsson, Jan Herin och Anders Rydeman analysera det s k offentliga överskottsmålet på 2 procent av BNP över en konjunkturcykel. Resultatet presenteras i en läsvärd rapport med titeln Överskottsmålet - en kritisk granskning. Kring denna rapport har SN:s VD Urban Bäckström också skrivit en debattartikel i DN den 21/1 där han understryker behovet av att kunna avskaffa statsskatten och förmögenhetsskatten samt lindra kapitalbeskattningen så att investeringarna kan öka. Men motståndet kommer från flera håll.

I DI 24/1 anser man på ledarplats att det är politiskt omöjligt att överge överskottsmålet. Det skulle ge socialdemokraterna chansen att angripa moderaterna "med prat om dynamiska effekter". Och igår 23/1 gjorde Gunnar Örn i DI en analys av överskottets beståndsdelar som gick ut på att det inte återstår mycket när olika offentliga sparändamål dragits bort. Han menade att Bäckströms mål om oförändrad låneskuldandel i själva verket är ett underskottsmål när det översätts i saldotermer. Samma dag 23/1 har DI en artikel om att finansminister Anders Borg avvisar förslaget med argumentet "Vi genomför en lång rad åtgärder för att skapa nya jobb, och det går alldeles utmärkt med nuvarande överskottsmål."

Enbart dessa tre kommentarer visar hur oändligt svårt det kommer att bli att försöka få ner överbeskattningen av de svenska skattebetalarna. DI har gett upp tanken att debatten överhuvud taget kan föras på ett sakligt plan. Det är "ekonomen" Pär Nuder (s) som dominerar den politiska debatten och han kommer i enlighet med sina fördomar att framställa minskat överskott som en statsfinansiell katastrof. Örn har ett mera tekniskt kameralt resonemang som dock inte verkar bygga på rapporten utan enbart på Bäckströms debattartikel i DN. Och finansministern har uppenbarligen inte läst rapporten utan hänvisar bara till debattartikeln.

Om vi betraktar överskottsproblemet översiktiligt och förutsättningslöst kan vi lättare avgöra vad som är sant. Antag att Sverige inte hade någon statsskuld alls. Skulle det då vara rationellt att ha ett överskottsmål på 2 procent? Efter 10 år skulle vi ha ackumulerat en offentlig förmögenhetsmassa på ca 20 procent av BNP. Vad skulle det vara bra för? Vad EU kräver är att den offentliga skulden inte borde överstiga 60 procent av BNP. Enligt budgetpropositionen kommer Sverige att närma sig 30-procentsgränsen:

Offentlig bruttoskuld i procent av BNP 2005-2009
Årtal:__2005 - 2006 - 2007 - 2008 - 2009
Skuld%_ 50,3 -- 46,5 -- 41,5 -- 37,4 -- 33,0

Återigen: vad skall det vara bra för? Det argument som har antytts är att den demografiska utvecklingen kommer att bli oförmånlig med början ca 2015 och då behövs en potential att börja låna till de löpande utgifterna under många år framöver. Jag har inte sett detta argument utförligt presenterat och rapportförfattarna ger inte heller någon beskrivning. Men de ser en fara i detta resonemang eftersom en avsiktlig underfinansiering under lång tid av den offentliga sektorn lätt kan uppfattas som suspekt av finansmarknaderna. Är det inte isället så att ett överskott möjligen kan motiveras kortsiktigt som ett sätt att under en lågkonjunktur kunna vidta en större stimulans utan att underskrida EU:s gräns på 3 procent av BNP i form av underskott?

Den offentliga sektorns skuld (d) i procent av BNP bestäms av realräntans relation till den reala tillväxten (/\) samt av det s k primära saldot (q) - dvs skillnaden mellan utgifter och inkomster utom räntetransaktioner. En farlig skuldutveckling är alltså en funktion av om realräntan är högre än tillväxten och om det finns ett stort primärt budgetunderskott i botten. Ett formellt matematiskt sätt att beskriva skulden (d) år t är följande formel:

dt = dt-1 (1+/\t) - qt

Observera att budgetsaldot har ett minustecken vid underskott som gör att detta skall adderas till ekvationen. Om realräntan är större än tillväxten i pe (/\) kommer den att bidra till skuldsättningen, annars kommer den att minska skuldprocenten.

Rapportförfattarna nämner att förhållandena i början av 1990-talet var följande: d = 0,95, /\ = o,04 och q = -0,065. De skriver: "Dessa tal gav en tillväxt i skuldandelen på 10 procentenheter per år. Det står helt klart att en sådan budgetutveckling inte skulle vara hållbar under någon längre tidsperiod."

Men framöver är d = 0,4, /\ = -0,01 och q = 0,04. Med dessa siffror skall skuldandelen reduceras med drygt 4 pe varje år. Då blir en skuld på 40 procent noll om tio år.

Jag vet inte om detta matematiserande tillför något väsentligt till analysen. Men så framställer nationalekonomer gärna logiska problem för att de skall bli "lättare att förstå". Gunnar Örn försöker dock med ett liknande räkneexempel visa att en konstant skuldandel skulle leda till att man skulle ha ett underskott på 2 procent av BNP. Men då har han på ett oklart sätt räknat in inflationen så att resultatet blir fel.

Formeln ovan säger att om realräntan ligger en procentenhet under den reala tillväxten (/\=-0,01) måste det primära underskottet q vara 0,01 för att skuldandelen skall vara konstant (rapportförfattarna borser från att subtrahera den del av saldot som "finansieras monetärt"). Så länge Riksbanken följer sina instruktioner och inte höjer räntan urskiljningslöst förefaller siffrorna realistiska.

Det är egentligen inte så konstigt att ett litet underskott kan tillåtas om skuldandelen skall hållas konstant. Ett företag som vill hålla konstant soliditet (eget kapital i procent av skulder) kan ju låna en hel del till nya investeringar, förutsatt att en del av vinsterna "plöjs ner" i utbyggnad och inte delas ut till aktieägarna.

Kanske motsvarar dagens offentliga överskottsdiskussion den sedan länge övergivna debatten om företagens självfinansieringsgrad inom näringslivet - dvs andelen sparade vinstmedel vid finansieringen av ett års investeringar. Då kunde det heta att en investering med mindre än 50 procents självfinansieringsgrad var riskabel och olämplig. Men om företaget hade en soliditet på 30 procent, och var nöjd med den kvoten, varför skulle man då kräva 50 procent på marginalen? När soliditetsbegreppet upptäcktes försvann tjafsandet kring självfinansieringsgraden för investeringarna.

Tillsätt ny stabiliseringsutredning

Den diskussion som nu borde vidta - gärna i en offentlig utredning - är vilka konsekvenser för stabiliseringspolitiken som ett slopande av överskottsmålet skulle innebära. Å ena sidan skulle en skattesänkning finansierad med överskottet (enligt Bäckströms modell) leda till en finanspolitisk stimulans, som dock skulle kunna komma lägligt om slopandet sker om ett antal år när konsjunkturen viker. Å andra sidan skulle "fallhöjden" minska vid kommande lågkonjunkturer samtidigt som den demografiska påfrestningen skulle bli något större utan ackumulerat saldo om några decennier.

Frågan om överskottsmålet hänger indirekt ihop med hur den offentliga sektorn skall kunna finansieras i framtiden när befolkningsutvecklingen börjar bli belastande. Rapportförfattarna diskuterar detta problem översiktligt. Men vi vet redan tidigare att slutsatserna av detta är två: mer avgiftsfinansiering blir nödvändig och det måste ske en ökning av sysselsätningen inom den privata sektorn så att skatteintäkterna kan öka och "utanförskapet" minska.

För allt detta behövs tillväxtskapande skattesänkningar, som lägligt nog borde gå att finansiera med överskottet. Det är något regeringen borde betänka. Finansministern borde tänka om och fundera på hur de osakliga och förenklade angreppen från Nuder-oppositionen och andra okunniga eller illvilliga grupperingar skall tacklas.

Andra bloggar om: , , , , , , , , , , , , intressant.se

[Intressant länk: Assar Lindbeck vill slopa överskottsmålet och använda pengarna i nästa lågkonjunktur, DN 20/1-08]

måndag, januari 22, 2007

Rening av koldioxid blir billigare än etanolbränslen

Koldioxidutsläppen för att minska den globala uppvärmningen kan klaras utan ransonering genom rening och mineralisering. Det visade IPCC redan 2005 utan att det har nämnts i den svenska debatten. En svensk anläggning skall få ner kostnaden under 20 €/ton CO2. Etanol kostar mer än 8 gånger mera.

Nu är klimatdebatten i Sverige uppskruvad men ännu inte hysterisk. Klimatalarmisterna kräver att svenskarna skall släcka ljuset, ställa ner värmen och köpa etanolbil för att bidra till minskningen av de globala koldioxidutsläppen. Men Sverige svarar för bara 0,2 procent av världens samlade utsläpp. Då säger de skenbart mer sansade att Sverige ändå skall göra allt, till snart sagt varje pris, för att minska sina egna utsläpp i syfte att demonstrera "gott föredöme" för andra länder.

Hur vet vi att ren demonstrationspolitik inte bara blir ett betungande slag i luften? Redan nu tappar staten miljardintäkter i skatter på subventioneringen av etanolbränsle där den femprocentiga inblandningen i all bensin är den största posten. Ännu hårdare beskattning av bensinen för att få incitament till mer etanolproduktion från skogsråvara har börjat föreslås. Men hur kan detta bli ett föredöme för andra länder? Biobränsletekniken är redan utvecklad om än inte förfinad. Det som återstår är att visa är att Sverige kan uppge sin export av trävaror, papper och pappersmassa till förmån för det lokala uppeldandet av skogsråvaran.

Vem kommer att ta efter "de dumma svenskarna"? De flesta länder har inte ens någon skog att omvandla till bilbränsle så Sveriges föredöme är redan i förväg dömt att misslyckas. Det är kolförbränning som är den stora boven bakom koldioxidutsläppen ute i den övriga världen (64 procent av all el kommer från fossila bränslen). Men Sverige har just ingen kolförbränning att eliminera längre. Det har vi gjort för länge sedan. Hur togs detta "goda exempel" emot av t ex Kina och Indien som startar kolkraftverk på löpande band?

CO2 går att rena bort vid förbränningen

Sverige kan dock bidra till att få bort koldioxiden från kolförbränning genom att utveckla reningsmetoder och lagring av koldioxid som sedan skulle kunna tillämpas i världens alla kolkraftverk. Men det är inte något som ger effekt för Sveriges egna utsläpp. Det behövs därför en opinionsmekanism som inräknar svenska insatser för att minska utsläppen även om detta av naturliga skäl inte kan ske i Sverige.

Det är egendomligt att debatten i Sverige så ensidigt har koncentrerats till meningslösa åtgärder av "slå-sig-för-bröstet-karaktär" när FN:s klimatpanel (IPCC) redan hösten 2005 lade fram en gedigen rapport om hur det skulle gå till att rena kolförbränning från koldioxid som därefter kan lagras i berggrunden där den på lång sikt kan mineraliseras (jfr kalksten). Rapporten heter "Carbon Dioxide Capture and Storage". Den handlar både om reningstekniken och lagringsmöjligheterna (förkortas CCS). Kostnaderna bedöms till 20-70 $ per ton CO2. En översikt över lagringsmöjligheterna visas i nedanstående kartläggning:


IPCC skriver: "In most scenarios for stabilization of atmospheric greenhouse gas concentrations between 450 and 750 ppmv CO2 and in a least-cost portfolio of mitigation options, the economic potential of CCS would amount to 220–2,200 GtCO2 (60–600 GtC) cumulatively, which would mean that CCS contributes 15–55% to the cumulative mitigation effort worldwide until 2100, averaged over a range of baseline scenarios. It is likely that the technical potential for geological storage is sufficient to cover the high end of the economic potential range,"

Detta är inte några teoretiska ingenjörsprojekt. Svenska elbolaget Vattenfall har redan startat byggandet av sitt första renande kolkraftverk i Tyskland på 30 MW, som baseras på oxyfuel-metoden. Det kommer att bli färdigt nästa år. Målet är att kostnaderna för hela renings- och lagringsprocessen skall pressas under 20 € per ton eller 181 kr. Priset för ett ton mindre koldioxid från etanolbilar ligger på nästan 1 500 kr vid en enkel beräkning:

Det ekonomiskt oförmånliga med etanol kan man räkna ut genom följande operation: Ett kilo kol som inte förbränns i form av bensin subventioneras med ca 5:40 kr i skattelättnad. Andelen kol i CO2 är o,2727. Skattekostnaden blir alltså 1:47 kr per kg CO2. Eftersom "etanol" innehåller 15-25 procent bensin blir kalkylen för etanolbilarna ännu sämre i praktiken (dessutom tillkommer den högre bränsleförbrukningen som ökar bensinåtgången ytterligare i etanolbilarna).

Etanolmetoden är alltså mer än åtta gånger dyrare än Vattenfalls mål för koldioxidreningen. Varför skall då Sverige fortsätta med inhemskt baserad etanolpolitik? Inte ens import tycks hjälpa. Etanolbilisterna klagar på att den tullfria och skattebefriade etanolen ändå blivit så dyr att de börjar tanka bensin istället.

Mer information om reningsmetoderna finns också på Vattenfalls svenska hemsida.

Vad skall vi då göra i Sverige, förutsatt att vi måste ha åtgärder att visa upp i den internationella debatten? För det första bidrar vi redan genom det höga elpriset till Vattenfalls utveckling av koldioxidreningen. Den skulle kunna utvidgas genom att även Fortum och Eon skulle tillhållas att använda en del av sina stora vinster för ytterligare utveckling av reningsmetoder. Det är i första hand en uppgift för de letargiska miljödebattörerna att sätta större tryck på detta område. Man kan dock misstänka att en del av dessa inte är så intresserade av andra åtgärder än sådana som direkt drabbar vanliga människor i form av olika svårigheter (speciellt vad gäller bilkörning).

För det andra kan vi utveckla koldioxidreningen i biobaserade kraftvärmeverk. Då kan vi reversera koldioxidutsläppen. Växande biomassa tar upp koldioxid från luften från tidigare fossila utsläpp. Genom CCS vid förbränningen kan dessa CO2-utsläpp pumpas ner i berggrunden utanför norska kusten (enligt kartan ovan). Visserligen torde detta än så länge bli dyrare än att avskilja koldioxid från fossila bränslen. Men eftersom det ändå är så oerhört mycket dyrare att bli av med CO2 genom etanol kommer även rening av biomasseförbränning att löna sig.

Däremot är det för det tredje fortfarande mer lönsamt att vidta andra åtgärder i andra länder såsom att förhindra skogsskövling och bränning samt planera ny skog. Och naturligtvis att förmå andra länder att börja med rening vid sina kolkraftverk. Efter vad jag förstår är det viktigaste för Sverige nu att kunna ta åt sig äran av detta för att vi i vederbörlig ordning skall kunna "slå oss för bröstet" i miljöpolitiken.

Alla dessa åtgärder förutsätter naturligtvis att växthusteorin är korrekt när det gäller att förklara den globala uppvärmningen. Det finns dock intressanta invändningar - se Stefan A Johanssons blogg 20/1.

Andra bloggar om: , , , , , , , , , , , , intressant.se
Favoritlistor

lördag, januari 20, 2007

Anders Borg slapp förklara fastighetsskatten

Finansministern utlovade 200 000 nya jobb under mandatperioden genom regeringens politik. Men hur mycket utanförskapet skulle minska ville han inte precisera. Bludder om miljöpolitiken. Osäkert om nya skattesänkningar. Och hur den slopade fastighetsskatten skulle finansieras slapp Borg förklara närmare.

I Ekots lördagsintervju 20/1 frågade Inger Arenander ut finansminister Anders Borg. Han utlovade inledningsvis en sysselsättningsökning med 200 000 personer under den här mandatperioden och ytterligare 200-3000 000 under nästa mandatperiod. Men hur mycket utanförskapet skulle minska preciserade Borg inte tydligt. Han landade till sist på en minskning med 200 - 300 000 från et mycket obestämt ugångsläge på "en till en och en halv miljon". Det kommer att bli svårt att utvärdera regeringens politik för minskat utanförskap. Inger Arenander gjorde inte heller någon skillnad mellan en naturlig konjunkturgenerad förbättring och en som beror på de nya politiska åtgärderna.

När det gällde miljön kom frågan in på utsläppsrätterna. Är det inte en motsättning mellan att gå före och att vilja få större tilldelning av utsläppsrätterna? Denna fråga undvek Borg gång på gång genom att antingen inte vilja gå in på ett känsligt område eller att han inte ville lägga sig i Andreas Carlgrens arbete.

Nu pågår budgetarbete och den ekonomiska utvecklingen framöver blir avgörande för vilka åtaganden vi kan göra, menade Borg. Och då var han mycket tydlig med att göra en skillnad mellan den konjunkturella utvecklingen och mera strukturella förbättringar. Tillfälliga förbättringar fick inte användas. Nu kan vi inte bedöma vad som är en långsiktigt hållbar förbättring, kanske i höst, framhöll Borg. Tankar på skattesänkningar får anstå ytterligare några månader - dvs inte ens andra steget i inkomstskattesänkningsplanerna kan nu utlovas.

Borg trodde inte att höjningen av a-kassans avgifter skulle leda till att flera går ut. Men han använde argumentet att en sysselsättningsökning på 100-200 000 personer leder till fler medlemmar. Varför a-kassan skulle göras obligatorisk förklarade han med att det skulle kännas om t ex byggnads krävde för stora löneökningar så att det blev arbetslöshet i byggbranschen. Men hur kan det komma sig att denna effekt inte föreligger när a-kassan är frivillig? Varför frågade inte Arenander om detta?

Skall fastighetsskatten avskaffas? En kommunal avgift skall ersätta. Reavinstskatten skulle förhandlas (och höjas?). Fastighetsskatten skall förvisso avskaffas men finansieras i huvudsak inom fastighetsområdet och operationen skall inte ha för kraftiga fördelningsmässiga effekter. Fastighetsskatten är orättvis och orimlig, sade Borg och menade rimligtvis den nyvarande formen av beskttning. Att den måste avskaffas genom en omfördelning ställer hans sturska uttalande i en annan dager. Men den ger inte ökad sysselsättning och därför går en inkomstskattesänkning först, fastslog Borg avslutningsvis.

Inger Arenander kom alltså inte fram en centimeter i den gåtfulla frågan hur den nya regeringen skulle kunna avskaffa fastighetsskatten och samtidigt hitta ny finansiering inom samma område som dessutom inte har alltför kraftigt omfördelande effekter. En kommunal avgift med liten differentiering som tar in större delen av skattebortfallet måste per definition leda till kraftiga skattehöjningar för dem som idag betalar låg fastighetsskatt. Sätter man å andra sidan avgiften lågt, vilket Borg i förbigående förordade, blir det kvarvarande skattebortfallet betydande.

Inte ens om realisationsvinstskatten på ägda bostäder sätts till 30 procent skulle intäkterna räcka för att finansiera detta betydande skattebortfall. Dessutom är det en stor orättvisa att höja till 30 procent eftersom den lägre skatten utgör ett schabloniserat hänsynstagande till att reavinstskatten gjordes nominell. Beskattningen träffar numera rena inflationsvinster och därför är det rimligt att skattesatsen är lägre som kompensation.

Om det ändå skulle bli så att reavinstskatten skulle höjas är min rekommendation att alla som kan gör en försäljning av sin fastighet inom familjen eller liknande för att sedan köpa tillbaka den till ett för högt värde. Sannolikt kommer uppskovsrätten att finnas kvar. Då blir det ingen annan skatt på transaktionen än lagfartsavgiften. Ett för högt ingångsvärde garanterar sedan att det inte blir någon reavinstskatt på flera decennier. Och hur gör man med pengarna som tillfaller närstående? Om de är förstående kommer de säkert att skänka tillbaks dem till den "rätte" ägaren utan att någon gåvoskatt blir följden. Men sådana villkor är förbjudet att ställa.

Det blir alltså inte några större skatteintäkter från reavinstskatten. Detta gäller alldeles särskilt om uppskovsrätten skall fortsätta att gälla. Det har kd tidigare utlovat men Arenander verkade inte vara medveten om att detta är en viktig punkt för besked. Utan uppskovsrätt vid kanske 30 procents skatt blir reavinstskatten en drakonisk flyttskatt och innebär en skattepolitisk tillbakagång som borde vara helt främmande för en borgerlig regering. I det läget hade det varit intressant att höra vad Borg kunde tänka sig för ytterligare finansiering. Minskade ränteavdrag? Höjd stämpelskatt? Lagfartsskatt? De frågorna ställde aldrig Arenander.

Andra bloggar om: , , , , , , , , intressant.se

fredag, januari 19, 2007

Sahlin: Varför ska en apskötare ha mer betalt än en barnskötare?

Löneskillnaderna kommer att bli en stridsfråga i avtalsrörelsen. Man kunde tro att LO skulle ge stöd för att människovärdet är större än värdet på apor. Men i en ny rapport kommer LO-ekonomerna med en betydligt mer nyanserad syn på löneskillnader. Inget stöd ges åt Mona Sahlin och hennes apsyn.

Den nyutnämnda partiledarkandidaten för socialdemokraterna Mona Sahlin har gjort sig känd för en del märgfulla påståenden enligt DN idag. Ett är förespeglingen att löneskillnader är orättfärdiga, vilket hon formulerade i frågan: "Varför ska en apskötare ha mer betalt än en barnskötare?" Det är just nu en brännande fråga eftersom en omfattande lönerörelse står för dörren där löntagarorganisationerna gått ut med osedvanliga krav på låglönesatsningar.

Inför avtalsrörelsen har arbetsmarknadens organisationer laddat upp med utredningsrapporter om löneskillnaderna. Det är känt att LO inte gillar löneskillnader vidare värst. I en nyutkommen rapport 16/1-07 "Vem vinner på låga löner?" varnar dock LO framförallt för låga löner relativt sett.

En motsatt syn ges av tjänsteföretagens arbetsgivarorganisation ALMEGA i en rapport också publicerad 16/1-07. Den är mer empirisk och går ut på att lönespridning gör företagen lönsammare.

I en rapport från i höstas menar Handelns Utredningsinstitut (HUI) att låglönesatsningar som höjer lägstlönerna medför ännu större svårigheter för dessa grupper att få jobb (färsk sammanfattning från SN).

LO:s ekonomer med Dan Andersson i spetsen måste ha ett ur saklig synvinkel tungt arbete, eftersom deras resonemang i rapporten inte helt överensstämmer med LO:s mera politiska budskap. Och något stöd för Mona Sahlins barnskötare kan inte uppbådas med hjälp av de redovisade teoretiska resonemangen. Tvärtom erkänner LO-ekonomerna att arbetskraften har olika produktivitet och att lönerna därför har betydelse för sysselsättningen. I nedanstående principdiagram visar LO-ekonomerna att en minimilön driver fram arbetslöshet:


LO skriver: "Den lägsta tillåtna lönen på arbetsmarknaden avgör hur många som kan få ett arbete. Ju högre minimilöner desto fler kommer att ha en produktivitet som är lägre än denna lön. I figuren [ovan] visas detta av att den rådande minimilönen ligger ovanför en del av individernas produktivitet. De har en produktivitet som ligger under arbetsgivarens anställningskostnad."

Om nu en apskötare har en produktivitet som ligger till vänster i diagrammet kommer lönen att bli högre än för barnskötare som ligger till höger i diagrammet. Hur kan då detta komma sig? Är det inte mera värdefullt att vårda männskobarn än apor? Människor är ju värda mer än djur såsom apor. Då skall de som vårdar väl också ha mera betalt om det gäller människor än djur? Skulle man inte kunna klassificera lönesättningen som en kränkning av människovärdet, ovärdigt ett humant och socialt samhälle? Det är sådant orerande som Sahlins hållning inbjuder till.

Vi kan hoppas att Mona Sahlin övergett sitt okunniga och populistiska förstörande av seriös debatt. Vem som helst kan inte bli apskötare. Det krävs speciell utbildning och erfarenhet. Men för att sköta barn behövs bara några års utbildning (om det inte gäller egna barn) som många personer kan tänka sig. Om inte apskötare får mer betalt än barnskötare skulle inga barnskötare (eller andra) gå vidare till att skaffa sig kompetens som apskötare. Att apor har mindre värde än människor har inget att göra med vilka löner som måste betalas i ett fritt samhälle.

Fortsättning: Varför blir det löneskillnader?

Andra bloggar om: , , , , , , intressant.se

onsdag, januari 17, 2007

Mp förstörde miljöfrågan i partiledardebatten

Varför skulle koldioxidutsläppen i världen minska om Sverige övergick till skogsbaserad diesel i alla nya bilar eller började importera cement och kolbaserad el i stor skala? Miljöchauvinism låter kanske bra men har ingen märkbar effekt på klimatet. Wetterstrand (mp) och Olofsson (c) måste sansa sig.

Partiledardebatten under förmiddagen 17/1 var en ganska avslagen tillställning med avtackanden av Göran Persson i replikerna. Ett kort referat finns på Ekots webbsida och Riksdagens protokoll finns här. Nu när miljöfrågorna vad beträffar växthuseffekten gått framåt var Maria Wetterstrands (mp) inlägg en besvikelse. Hon körde med det tvivelaktiga argumentet om det goda föredömet vid tilldelningen av utsläppsrätter av koldioxid :
"Sveriges trovärdighet i internationella förhandlingar framöver har skadats av att vi inte är beredda att ställa upp på den utsläppsfördelning som EU-kommissionen har fattat beslut om för länderna när det gäller den handlande sektorn." (Wetterstrand i Riksdagen)
Sverige fick som bekant en oväntat snäv tilldelning av utsläppsrätter från EU. Eftersom Sverige redan gjort mycket betydande utsläppsminskningar sedan 1980 har de återstående möjligheterna blivit alltmer dyrare. Därför är det inte rationellt ur globalt klimatperspektiv att Sverige tvingas göra dyra insatser som kan göras billigare på andra håll i världen. (Rent ekonomiskt är det egentligen en fråga om att Sverige belastas hårdare i form av sänkt levnadsstandard.) Det är en ståndpunkt som jag argumenterat för tidigare på bloggen.

Nu har denna fråga fått extra aktualitet genom att professor Bengt Kriström skrivit om detta i Neo 1-07 (pdf), vilket igår fick till följd att han fick debattera med Stefan Edman i Studio ett. I Neo vänder sig Kriström just mot argumentet att vi måste "gå före" och skriver:
"Men eftersom det är långt billigare att minska utsläppen i många andra länder är denna politik inte kostnadseffektiv. Vi kan för samma summa pengar minska utsläppen långt mer på andra ställen." (Kriström i Neo nr 1-07)
Detta kunde inte Edman förneka men han försökte ändå komma undan med att hårda restriktioner i ett litet land kan tvinga fram ny teknik, som sedan kan användas i många andra länder. Han gav ett exempel från 1960-talet med vattenrening i Sverige. Tyvärr kunde inte Kriström framföra några andra argument mot detta annat än att det inte finns några vetenskapliga belägg för att denna strategi fungerar.

I Neo hänvisar Kriström till forskningen kring den s k Porter-hypotesen som just förmodar att det skulle utvecklas ny teknik (som t o m kan bli lönsam) genom "offensiv" klimatpolitik. Men, invänder Kriström, om detta skulle vara fallet varför går då klimatförhandlingarna så trögt? Ett mera genomarbetat svar skall ges senare i år av Expertgruppen för Miljöstudier vid FiD.

Mot detta skulle man generellt kunna invända att det förefaller äventyrligt att ingripa med generella och dyrbara restriktioner för att ge incitament för forskning och utveckling på miljöområdet. FoU kan väl beställas på ett betydligt billigare sätt direkt? Det skulle kunna undvika snedvridningar. Ett exempel på detta är den generella skattebefrielsen av etanol för bilmotorer. Den har redan resulterat i etanolproduktion som varken är samhällsekonomiskt lönsam eller utsläppsekonomiskt effektiv vad avser koldioxid. I en del fall ökar CO2-utsläppen. Etanol kan bli ett miljöhot.

Miljöpartiets fundamentalistiska förhållningssätt till utsläppspolitiken skulle kunna avfärdas som sakligt svagt grundade. Men faran med mp är att man kan förstöra debatten och leda in den på sidospår. Det framgår främst av Maud Olofssons svar till Maria Wetterstrand i partiledardebatten (Studio ett 17/1). Det gick ut på att Wetterstrand argument var överspelat genom Sveriges frivilliga åtagande att "gå före" genom en minskning av utsläppen med 30 procent till 2020.

Förvisso är argumentet formellt korrekt men det betyder att mp lyckats driva fram överbud i form av oekonomiska satsningar på Sverige-baserade utsläppsminskningar. Inte ens drakoniska minskningar av utsläppsrätter för Sverige skulle behöva vara förenliga med detta mål. Genom att köpa usläppsrätter kan Sverige åstadkomma större effekt utomlands. Men om det inte räknas eftersom de i så fall inte är Sverige-baserade blir det ännu värre ur ekonomisk synvinkel.

Vi kan tänka oss följande dyrbara scenario: Fram till 2020 måste alla bilar som drar mer än o,4 liter bensin skrotas. Alla nya bilar måste gå på biobaserad diesel framställd av skog. Nya trähus förbjuds, tidningar och böcker får endast vara elektroniska, pappers- och trävaruexport förbjuds, inhemsk cementtillverkning förbjuds, hus får enbart byggas med importerad cement, oljeuppvärmning förbjuds både i industrin och för hushållen. Elimporten från Danmark och Tyskland stimuleras. All kvarvarande oljeanvändning går till flygbränsle.

Med denna politik skulle vi kunna minska koldioxidutsläppen från Sverige med 30 procent. Vi skulle visserligen få arbetslöshet i skogsindustrin när skogsråvaran bränns upp istället för att förädlas. Stora exportförluster skulle också bli följden. Kolbaserad el och utsläppsintensiv cement skulle importeras dyrt så att SVERIGE inte kunde skyllas för dessa utsläpp.

Maria Wetterstrand och Maud Olofsson driver fram mljöchauvinism med talet om 30-procentiga Sverige-minskningar. De leder i sig inte till märkbara effekter globalt. Sverige har länge istället framhållit sig som föregångsland på miljöområdet. Men det har inte hänvisats till detta i den internationella klimatdebatten. Tror någon att Kina eller Indien kommer att sluta med kol och olja för att Sverige bränner upp sin skog i sina bilar? Dessa länder har ju inte ens någon skog att hälla i bensintanken!

Andra bloggar om: , , , , , , , , , , , , intressant.se

måndag, januari 15, 2007

Paternalism som motiv för repression

Staten som välvillig förmyndare för individens bästa förutsätter fortfarande en baksida i form av tvång och hot om våld. Föräldrar får inte aga sina barn utan måste argumentera rationellt för att få dem att lyda. Men staten behöver inte resonera utan kan ta till poliser och kronofogdar för att få folk att betala för sin egen kommande pension.

< De tidigaste socialisterna hade en etisk idé om någon form av "social" rättvisa som motiv för att vilja inrätta ett helt annat samhälle. Det är typiskt för Thomas More (1478-1535) med idealsamhället Utopia. Även jakobinerna under den andra fasen av franska revolutionen (efter aug 1792) var inne på sådana tankegångar. Marat inspirerade den efterkommande socialistiska rörelsen men det var Babeuf (1760-1797) som utformade de första konkreta socialistiska förslagen. Dessa återkom till betydande del i det kommunistiska manifestet 1848. Men Marx och Engels var inte intresserade av etisk socialism, som de föraktfullt kallade "utopisk socialism". Motivet för socialismen var ateoretiskt - det var fråga om en historiskt nödvändig process, ytterst framsprungen ur världsandens vilja om man får tro Hegel.

Detta deterministiska "motiv" fanns naturligtvis också hos Lenin. Men han var otålig och tänkte sig att proletariatets frigörelse skulle kunna påskyndas om arbetarna leddes av en elit som förstod vad som egentligen låg i dess intresse. Eftersom arbetarna skulle ta över makten i en våldsam omvälvning och inrätta proletariatets diktatur (det hade Marx bevisat) blev det den elit som ledde arbetarna som skulle få möjligheten att utöva den repression som Lenin sannolikt av personliga skäl fann så attraktiv. Det låg alltså, enligt detta resonemang, i arbetarnas intresse att få någon som styrde över dem och som skulle få utöva diktatur (främst mot burgeoisien och revolutionens fiender naturligtvis).

En autokratisk makt som skall förverkliga en metafysisk idé med våld och tvång behöver naturligtvis inte agera "upplyst despot" mot de styrda. Det viktiga är att staten blir stark - militärt och administrativt. Det var vad Stalin åsyftade med sin repressiva makt. Förutsättningarna för denna utformades av Leo Trotskij som tidigare byggt upp Röda Armén och efter maktövertagandet organiserade arbetskraften enligt militära principer med kommandoordning och hierarki och i enligthet med en enda plan. Men det första planekonomiska försöket misslyckades helt och ersattes i mars 1921 med den "nya ekonomiska politiken" (NEP).

Officiellt hade Stalin fokets bästa för ögonen och genom den nya planekonomin reglerade han sovjetmedborgarnas liv relativt ingående. Här finns ett paternalistiskt element i styrningen som smittade av sig utomlands. Makarna Myrdals vilja att lägga livet tillrätta med flerfamiljshus utrustade med godkända möblemang samt matsal och "storbarnkammare" har rimligtvis både drivits fram av det uppåtstigande sovjetsamhället och inspirerats av Thomas More. Bland intellektuella i väst var det dock mest produktionsökningen som framstod som det karaktäristiska för planekonomin. Den fordrade stora investeringar i tung industri och så kunde tvånget legitimeras med att någon konsumtionsökning då inte kunde tillåtas.

En bedömning av sovjetsystemet idag blir lätt anakronistisk. I väst uppfattade man inte Stalins diktatur på 1930-talet som så blodig som vi ser den idag. Det var ett auktoritärt styre med inslag av demokrati som såg ut att gynna folket socialt och i viss mån materiellt. Ett liknande sådant kunde också införas i väst men med mer demokratiska förtecken. Planering och kontroll framstod inte på denna tid som så negativa företeelser som idag. Sådant var nödvändigt för att effektiva sociala reformer skulle kunna genomföras. I Sverige slogs dock de värsta planhushållningstankarna tillbaka när arbetarrörelsens efterkrigsprogram presenterades i slutet av 1940-talet.

Men efterkrigstidens sociala reformpolitik präglades ändå av principen om enhetligt obligatorium på alla områden. Medborgarna skulle tvingas in i de statliga systemen för sitt eget bästa. Den välvilliga paternalistiska staten hade också en hård sida av repression. Men det var inte mer avvikande än den gode fadern som lät den olydige sonen själv skära ut det spö som han skulle straffas med. Idag har vi avskaffat agan. Men de tvingande sociala systemen finns kvar. Föräldrarna förutsätts nu kunna ge rationella argument för att barnen skall förstå sin egen välfärd. Staten behöver inte ge argument. Den som inte lyder får kronofogden på sig uppbackad av beväpnade poliser, om nödvändigt.

I anti-moderna stater utdelar staten fortfarande spöstraff åt olydiga medborgare. Socialstaten håller sig till ekonomiska repressalier som böter eller kanske fängelse. Men det viktiga för socialstaten är inte att straffa utan att tvinga - eftersom syftet i första hand är att åsidosätta äganderätten genom att beslagta individens ekonomiska resurser för hennes eget bästa. Den som inte betalar tillräckligt för sin kommande pension riskerar sålunda att få TV:n, datorn, bilen eller digitalkameran beslagtagen av staten - under pistolhot i värsta fall.

Varför skulle detta tvång vara nödvändigt i ett modernt samhälle med hög utbildningsstandard? Bryska metoder kan väl på sin höjd användas mot personer som helt saknar förståndsgåvor och inte skulle klara sig utan förmyndare. Det är svårt att se att välvillig paternalism skulle kunna motivera den stora socialstatens nödtorftigt inlindade repression i stor skala. Eller är detta fenomen ett trivialt arv från ett äldre och råare samhälle som slentrianmässigt fortsatt att tillämpas?

Andra bloggar om: , , , , , , , , , , , , intressant.se

lördag, januari 13, 2007

Wanja Lundby-Wedin vill inte höja skatten

LO:s ordförande har en skenbar styrka i att hon aldrig blir svarslös. Snabba ordräckor kommer omedelbart, men de innehåller ofta inget konkret. Fick vi veta om LO kommer att begagna sin makt för att försvåra för den nya regeringen? Att det blir svårt att höja skatterna för att återställa a-kassan är dock ett konkret besked.

I Ekots lördagsintervju idag 13/1 var LO:s ordförande Wanja Lundby-Wedin gäst och utfrågades av Tomas Ramberg. Inledningsvis hävdade Wanja att den nya regeringen står för en helt annan politik än den tidigare socialdemokratiska. Exempel var a-kassan, arbetsmarknadsutbildning och rekryteringsstöd. "Ett ordentligt systemskifte" sade Wamja och avsåg att det skulle bli en försämring. Om denna skulle innebära att det också skulle bli högre arbetslöshet och större utanförskap framgick inte.

Den hårda omställningen ville hon se som förklaring till de välvilliga uttalandena från regeringen om den svenska modellen, kollektivavtalen etc. Tanken var att man inte på en gång kan försämra på alla fronter. Men vad Wanja egentligen menar är svårt att få grepp om. Hon har en förmåga att utbrista i ohejdade ordkaskader, ofta avledda av inskjutna tankegångar, som inte säkert har någon röd tråd.

Skall skatten höjas för att återställa a-kassan? Det är nog svårt att gå till val på höjda skatter, svarade Wanja. Det viktiga är att se hur tryggheten ser ut, strukturen, systemet... Nästintill obegripligt vad hon menade. Wanja kan alltid hosta fram abstrakta ordräckor som just för ögonblicket låter som ett svar men som inte har någon konkret innebörd. Är det vad som förväntas av kvinnliga ledare idag? Men att skattehöjningar inte är något barrikadbudskap stod dock klart.

Wanja gav visst stöd åt Mona Sahlin och menade att det inte var så att man kunde kritisera henne för att ha otillräckliga kontakter med facket - hon hade själv inte pratat med samtliga ministrar i den gamla regeringen. Strejkstoppet, sänkt a-kassa, pigavdrag, okej att bli rik, ställa krav på individen, föråldrad arbetsrätt är kritik mot Sahlin. Men det var inte Sahlin i sin helhet menade Wanja. Hon har fått stå upp för fattade beslut som inte alltid gått i fackets riktning.

Partistyrelsen borde utse en vice partiledare, enligt Lundby-Wedin. Den första kvinnan får alltså mindre makt? frågade Ramberg. Svaret blev en ny undvikande ordräcka. Det kan ses som typiskt för Wanjas framträdanden. Hon blir aldrig svaret skyldig genom att tveka under tystnad. Frågeställaren som måste tänka på nästa fråga har dessutom ännu svårare att bland alla orden identifiera huruvida hon gett ett nöjaktigt svar. Men det är inget kul att lyssna på denna svada. Sakfrågorna drunknar helt enkelt.

Tyvärr ställde Ramberg inte några frågor om vad LO:s makt skulle kunna användas till för att försvåra för den borgerliga regeringen. Är det ett värde i sig att försvåra oavsett politikens innehåll? Kan politiska strejker eller andra manifestationer nu stå på programmet för LO? Och slutligen, är det ett självändamål att ställa i någon mening "för höga" lönekrav så att sysselsättningsutvecklingen blir sämre och därmed ett bevis på att alliansen misslyckas med sin jobbpolitik? Det är elaka frågor som bara har ett officiellt svar. Men borgerliga företrädare brukar regelmässigt misstänkliggöras genom sådana fräna frågor. Varför inte Wanja? Hennes avtalssekreterare har ju nästan antytt att det är så LO tänker i en debatt med SN:s Stefan Fölster.

Andra bloggar om: , , , , , , , , intressant.se

fredag, januari 12, 2007

Det blev inte socialism genom löntagarfonder

Om några toppdirektörer hade haft en litet starkare position i organisationerna hade de fått förespråka "individuella andelar" i löntagarfonderna i förhandlingarna med LO. Idag hade då så gott som alla större företag varit majoritetsägda av fackföreningsstyrda fonder. En doktorsavhandling av I Viktorov kastar nytt ljus på näringslivets paradoxala agerande mot fonderna.

Idag var jag på en doktorsdisputation i ekonomiska historia vid Stockholms universitet. Avhandlingen hette "Fordismens kris och löntagarfonder i Sverige". Den hade författats av den 27-årige Ilja Viktorov med en bakgrund i Ryssland (Jekatrinburg). Tesen var att "fordismen" (dvs enkelt tempoarbete vid löpande band för en anonym massmarknad) råkat i kris både utifrån LO:s synvinkel och Svenska Arbetsgivareföreningens (SAF). Detta var opponenten Henrik Glimstedt inte riktigt med på.

Som bekant var förslaget om löntagarfonder, utarbetat av Rudolf Meidner och Anna Hedborg 1975, en produkt av diskussionen alltsedan LO:s kongress 1951 om den "solidariska lönepolitikens" övervinster. Denna utmynnade i att LO-kongressen 1971, på förslag av Allan Larsson, uppdrog åt Meidner att utarbeta ett förslag till kongressen 1976. Problemet sågs då i första hand som lönepolitiskt: facket lämnade kvar ett outnyttjat löneutrymme i de starka företagen som utgjorde incitament för att anställa mera folk, som kunde komma från de utslagna svaga företagen. Men denna ynnest från arbetet gick oavkortad till kapitalet genom stigande aktiekurser för de starka företagen.

Tanken att 'arbetet' skulle få lägga beslag på vinsterna, som den solidariska lönepolitiken påstods skapa, vann stort gehör i den svenska opinionen - i synnerhet inom folkpartiet. Genom de s k Haga-förhandlingarna under jämviktsriksdagen 1973-76 drev partiet fram tillsättandet av en statlig utredning om löntagarnas deltagande i kapitalbildningen. Folkpartiet kunde självt tänka sig att inrätta obligatoriska vinstandelssystem. Individuella andelar var däremot ett "blått" skynke för LO. Trots detta tillsatte näringslivets organisationer en "vinstandelsgrupp" under ledning av Gränges-chefen Erland Waldenström för att utreda ett förslag som skulle kunna genomföras med LO:s godkännande.

Måhända var det denna förflyttning av debattpositionerna åt vänster som orsakade att Meidner på ett relativt sent stadium i utredningsarbetet kompletterade sitt fondförslag med ett nytt syfte: att successivt ta över makten över de större företagen (fler än 50-100 anställda). Med det första förslaget skulle det ha gått på några år genom en teknisk konstruktion för värderingen av aktierna (börskurs) som naturligtvis skulle minska i värde genom de massiva "obligatoriska riktade fondemissioner" som beslagtagandet eufemistiskt benämndes. Detta var Meidner omedveten om och ändrade värderingen till 'substansvärde' i det definitiva förslaget 1976.

Viktorov lägger stor vikt vid SAF:s paradoxala agerande i fondfrågan. När förslaget först presenterades var reaktionerna avvaktande. Från Industriförbundets sida (där Waldenström hade en maktposition) var de t o m försiktigt välvilliga. När tiden gick och nya, mer urvattnade förslag presenterades tillsammans med SAP, skärptes hållningen för att till slut utmynna i den skarpa konfrontationen vid den stora demonstrationen vid Riksmötets öppnande den 4 oktober 1983 då de sedan ganska tandlösa löntagarfonderna skulle röstas igenom.

Att detta skulle ha att göra med "fordismens kris" har jag svårt att tänka mig. Naturligtvis fanns det motsättningar mellan olika falanger inom SAF i synen på förhandlingsarbetets decentralisering. I någon mån kanske hotet från löntagarfonderna och ett socialistiskt övertagande bidrog till en samling. Men hotet samlade näringslivet framför allt politiskt. Det svepte bort frondörerna mot marknadsekonomin och deras lätt subversiva idéer om en annan blandning av blandekonomin. Forskningen borde ytterst fråga sig om den korporativistiska idébildningen spelade in härvidlag eller om det var en naiv socialliberal excess som var styrande. Någonstans i bakgrunden spökar Ernst Wigforss' tankar om ekonomisk demokrati, enligt Viktorov.

Vi som har insyn i hur det gick till måste säga oss att det var bra nära att näringslivets organisationer anammade en undfallenhetsstrategi som kan sammanfattas med rubriken för en artikel av deras företrädare i SAF-tidningen: "Löntagarfonder - javisst, men hur?" Hade denna strategi segrat hade kompromissförhandlingar inletts där de alltigenom kollektiva löntagarfonderna hade kompletterats med någon form av individuella andelsbevis (ev med obetydlig avkastning) som hade räddat ansiktet på folkpartiet och Waldenström mfl. Det fantastiska var att Rudolf Meidner själv vid ett tillfälle offentligt medgav att det var vad han kunde tänka sig.

Hade inte den interna opinionsbildningen inom näringslivets organisationer lyckats att utså en misstro mot de socialistiska aktivisternas ambitioner hade de koncilianta bolagsföreträdarna gått med på en kompromiss där de alltför sent hade upptäckt att man lurat skjortan av dem. Inom 20 år hade aktiemajoriteten tagits över av fonderna i alla lönsamma storföretag. Sverige hade nu i början av 2000-talet haft ett i viss mening "socialiserat näringsliv" där fonder styrda av fackföreningarna skulle ha tillsatt styrelser och företagsledningar i så gott som alla större företag. Syftet var att föra någon sorts "samordnad näringspolitik" eller "planmässig hushållning" för sysselsättning och utvecklig.

Vad är det? Här finns den svaga punkten i hela upplägget från LO: vad skall man ha "ekonomisk demokrati" till mera konkret? Det kunde man inte förklara och Viktorov visar att gräsrötterna redan från början var skeptiska. Genom att LO och i viss mån SAP förespråkade socialism för dess egen skull bjöd man sina motståndare på förutsättningarna för en samling och motattack som för avsevärd tid rullade tillbaka de socialistiska idéerna i Sverige. Det kanske ändå var något positivt från åren av kampen om ekonomiskt system i Sverige.

Läs även Palme och löntagarfonderna 25/1-07; 25-årsminnet 4/10-08


Andra bloggar om: , , , , , , , , , , intressant.se

onsdag, januari 10, 2007

Stoppa gynnandet av etanolbilar!

Etanol som ersättning för bensin ökar koldioxidutsläppen i flera studier. Och skulle svensk veteodling för etanol ersättas med salix skulle utsläppen minska sju gånger mera. Om man beaktar att hälften av etanolen i Europa kommer från olja är det ännu mer angeläget att stoppa skattesubventionerna av etanolen.

Nu börjar etanolens nackdelar ur klimatsynpunkt tränga ut i massmedia. Idag 10/1 skriver tre experter en debattartikel i Dagens Industri med rubriken "Etanolen minskar inte utsläppen av koldioxid". Det är professor Bengt Kriström, fil dr Per Kågeson (en gång miljödebattör i vänsterpartiet) och professor Marian Radetzki.

Författarna kritiserar dels den samhällsekonomiskt sett dyra satsningen på inhemsk etanol i Sverige och dels den allmänna etanolproduktionens oförmåga att åstadkomma någon väsentlig minskning av utsläppen av koldioxid. "Lobbyisterna har etablerat en myt" skriver de.

1. Skattebefrielsen av etanolbränsle till bilar (utöver koldioxidskatten) utgör en allvarlig snedvridning jämfört med flis (dubbelt så stort gynnande som hela marknadspriset på flis per energienhet). Dessutom tillkommer reducerat bilförmånsvärde, lägre fordonsskatt och ingen trängselskatt i Stockholm. Ovanpå allt detta har regeringen ställt i utsikt en skattesubvention av priset på etanolbilar med 10 000 kronor.

Författarna är på denna punkt tydligen inne på att det svenska gynnandet av etanolbilar leder till att skogsavfall som skulle kunna bli flis i värmepannor istället används till etanolframställning som är mycket dyrare. För att säkra detta finns en etanoltull. Men författarna slår fast: "Svensk etanol saknar helt förutsättning att stå på egna kommersiella ben;" (Författarna tar dock inte upp att skogsråvaran också bränns upp genom denna snedvridning.)

2. Argumentet att övergång till etanol skulle minska koldixidutsläppen borde också analyseras närmare, fordrar författarna. Det finns utländska studier som visar att etanolframställningen i praktiken alstrar i vissa fall mera koldioxid än användningen inbesparar. Jag hörde talas om en sådan studie från OECD redan i slutet av 1990-talet. Nu refererar författarna till en översikt från MIT som innefattar fem livscykelanalyser för etanol från majs i mellanvästern i USA.

Fyra av studierna som MIT anför visar att fossilbehoven för etanolframställningen motsvarar 110 procent av den energi etanolen representerar. Den femte stannar på 95 procent. Att framställa etanol från majs med dieseltraktorer och att destillera etc med kolkraft alstrar alltså mer koldioxid än om man avstått från etanolen och kört bilarna på bensin.

Etanolbilar är i praktiken absoluta miljöbovar om de använder majsproducerad etanol. Men de är också relativa miljöbovar enligt min mening. Etanolsatsningarna undandrar resurser från alternativ användning som skulle ha kunnat minska utsläppen mycket mera. Denna slutsats underbyggs av författarna som refererar till beräkningar från Chalmers rörande svensk etanol från vete. Om man istället för vete odlar salix, som blir flis i kraftvärmeverk istället för kol och olja, blir utsläppsminskningen sju till tio gånger större!

Författarna vill att Riksrevisionen skall granska miljardrullningen. Det är det minsta man kan begära. Regeringen borde genast avisera att man kommer att stoppa gynnandet av etanolbilar vid årsskiftet för att förhindra ytterligare felsatsningar. Samtidigt kan regeringen ge ett anslag till begränsad forskning om alternativa bränslen där etanolframställningen får tävla med andra alternativ.

Att etanol från Europa till hälften kommer från fossila källor tycks författarna inte känna till. Det framstår för mig som ett fusk som drivs fram av skattesubventionerna. De politiska etanolsatsningarna måste också ta hänsyn till detta. Det gör att det framstår som ännu mer motiverat att stoppa gynnandet av etanolbilarna.

Andra bloggar om: , , , , , , , , , intressant.se

måndag, januari 08, 2007

Äganderätten som skydd mot organiserat våld

För att åstadkomma omfördelning kan staten avstå från att garantera äganderätten. Vi får anarki. Staten kan då organisera åsidosättandet av äganderätten. Men det kräver en moralisk legitimering som hittills inte har levererats på välfärdsområdet. Nyliberalismens moral tycks fortfarande gälla trots flera ifrågasättanden.

I Filosofiska rummet i P1 tog man igår 7/1 upp äganderätten till diskussion - men främst äganderätten till musik och film på nätet. Annars pågår en debatt om socialistisk vs nyliberal äganderätt på en del bloggar. Ett exempel med en snögubbe ifrån Filosofiska rummet kan användas för att illustrera en moralisk aspekt av äganderätten.

Vi tänker oss att någon på sin fritid gör en snöskulptur på allmän mark. Den blir så fantastiskt sublim att folk vill betala för att komma och titta på den. Kan tillverkaren av en "snögubbe" då också äga den och med tvång förhindra andra från att förstöra den eller hindra andra att försöka ta betalt för beseendet genom att jaga bort tillverkaren av objektet? Skulle inte någon fattig person kunna hävda att han har större rätt att utnyttja nyttan av snöskulpturen för att försörja sina svältande barn?

Enligt svensk rättspraxis, såsom den uttolkades i Filosofiska rummet, skulle tillverkaren kunna hävda en sorts äganderätt till snöobjektet (så länge det existerade i kylan). Det skulle inte gå för sig för någon annan att komma och försöka tillgodogöra sig en del av nyttan av snögubben. Mot detta finns ungefär följande invändning i bloggdebatten:

Det skulle vara fråga om att bruka orättmätigt våld mot den människa som försökte ta över äganderätten, menar den socialdemokratiska bloggaren Johan Sjölander:
"[A]tt hindra henne med våld, att i efterhand straffa henne med våld genom exempelvis inlåsning om hennes brott någonsin uppdagas – den rätten är vad som konstituerar nyliberalismens våldsamma kärna" menar Sjölander utifrån ett något annorlunda konstruerat exempel.
Detta exempel bygger till yttermera visso på att egendomen som utsätts för stöld är mer väletablerad i form av ett odlat fält och att det är en änka med svältande barn som är ute efter att stjäla en del av skörden. Från denna moraliska situation kan man dra slutsatsen att det inte ur pragmatisk synpunkt är bra att omfördela resurser genom oreglerade stölder, som rimligtvis bara leder till anarki. Enighet finns om att äganderätten skall skydda mot enskilt, anarkistiskt våld.

Syftet med Sjölanders exempel är istället att moraliskt rättfärdiga organiserad omfördelning som naturligtvis moraliskt också kan ses som stöld men som Sjölander vill visa är rättfärdig genom att kalla förfarandet "socialliberalism, välfärdsstat, till och med socialism".

Slutsatsen som åsyftas är rimligtvis att nyliberalismens moral, att den privata äganderätten alltid måste gälla, är felaktig. Samtidigt innebär exemplet, att när en organiserad omfördelning görs, får inte jordbrukaren, som utsatts för denna, åsidosätta den offentliga äganderätt som nu uppstått genom att överfalla fogdarna som transporterar bort livsmedlen för att ta tillbaka dem. Äganderätten i sig måste alltså upprätthållas - det är bara den privata äganderätten som får åsidosättas och det i ordnade former.

Att moraliskt rättfärdiga åsidosättandet av äganderätten

När socialismen var ung försökte man rättfärdiga tvånget mot etablerade ägare med att det var orationellt att producera enskilt utan samordning. Produktionen skulle bli så mycket större om staten ägde produktionsapparaten och kunde samordna allting enligt en på förhand uppgjord plan. Då skulle dessutom inte produktion förloras under lågkonjunkturerna. Planekonomi var effektivare och därför mer moralisk. Det appellerade till betydande grupper i den industrialiserade världen utanför Sovjetunionen. En mindre del anammade till och med rent marxistiska argument för en socialisering.

Nu skulle man kunna tro att en del socialister föreställer sig att ett moraliskt motiverat angrepp på äganderätten skulle vara mer framgångsrikt. Men egentligen är det nog inte fråga om något sådant. Så vitt jag förstår är det istället fråga om att legitimera de åtgärder som av pragmatiska skäl vidtagits mot äganderätten med moraliska argument. I dagens samhällsdebatt har nyliberalismens moraliska försteg blivit till ett betydande irritationsmoment när det gäller att försvara tidigare, som självklara ansedda, pragmatiska reformer. Det är naturligtvis hedervärt att några på den sida som hittills (implicit) företrätt ståndpunkten att "makt är rätt" nu hamnat i beråd och vill på ett mer seriöst sätt rättfärdiga sin samhällsmodell.

Medborgarrätten?

Vi såg en början till detta när den socialdemokratiska regeringen 1986 under den nyblivne statsministern Ingvar Carlsson tog ut en "engångsskatt" på 7 procent av pensionsmedlen i försäkringsbolagen. Detta sågs av många som en konfiskation av privat egendom. Men Carlsson försökte rättfärdiga indragningen med det moraliska argumentet att "medborgarrätten tar över äganderätten". Filosofiskt led regeringen dock nederlag genom att inte närmare kunna underbygga denna tes. Det öppnade för en moralfilosofisk kritik av högskattestatens godtycke och bidrog rimligen till att nyliberalismen därefter kunde flytta fram positionerna i den samhällsfilosofiska debatten.

Det nyliberala moraliska argumentet för privat äganderätt har inte lämnat mera socialistiskt inriktade filosofer någon ro. En del av dem gör som Johan Sjölander och hänvisar till moralisk intuition ("det är synd om medellösa änkor med barn") för att det är moraliskt principiellt riktigt att använda våld eller hot om våld mot personer med egendom. Andra legitimerar detta med utilitaristisk moral och lyckokalkyler. För några år sedan kom Thomas Nagel ut med en bok där han ville slå fast att det är en myt att rätten till egendom är fullständig - en viss del måste nämligen tvångsmässigt avsättas för att försvara äganderätten. Och då kan vi förlänga resonemanget från försvar mot rånare till försvar mot svält och sociala umbäranden. Svensken Bo Rothstein har avfärdat äganderättsresonemanget som ologiskt på grund av denna "självmotsägelse" (med kränkning av äganderätten för att försvara den). Andra har velat göra gällande att rättigheter för människor inte moraliskt kan rättfärdigas emedan de inte empiriskt kan påvisas.

Är äganderätten moraliskt otillräckligt härledd?

Förvisso finns det vissa brister i John Lockes härledning av olika rättigheter (se mina bloggartiklar om detta). Men jag skulle inte tro att själva grundprincipen om självförsvar går att ifrågasätta på ett seriöst sätt. Av denna följer att det finns en äganderätt till artefakter och viss mark. Det är väl främst Lockes resonemang om ett närmast obegränsat markägande som borde kunna kritiseras. Här finns ett område som den nyliberala moralfilosofin inte ännu verkar att ha utvecklat till fullo (det kanske beror på att det idag inte längre är ett så relevant problem).

Är då finansieringen av självförsvaret en större stötesten? Det är möjligt att ett renodlat filosofiskt försvar är svårt att göra bättre än vad Robert Nozick åstadkommit. Men det finns ett konventionellt nationalekonomiskt argument som filosoferna inte tycks känna till. Eftersom självförsvaret i form av en kollektiv nyttighet kan göras många gånger effektivare än i individuell form finns en Pareto-sanktionerad motivering för en obligatorisk avgift. Enligt nationalekonomisk teori får alla i detta fall det bättre i så stor utsträckning att avgiften täcks med god marginal. Skulle det finnas någon med en så eminent försvarsförmåga att detta inte är fallet skulle sådana personer befrias från försvarsavgiften.

Faran med detta ekonomisk-teoretiska argument är att tvångsanhängarna tar fasta på detta på det sociala området. De kan hävda att det enligt "allmänviljan" finns ett motiv för att tillförsäkra socialt underförsörjda en rad extra välfärdstjänster. Men J J Rousseaus resonemang om allmänviljan är knappast giltigt - främst p g a att det saknar stringens. Att åberopa detta istället för det moderna Pareto-resonemanget (med total "enighet") vittnar om okunnighet eller rena diktursträvanden.

Biodling

Pareto-sanktioneringen kan å andra sidan anföras som argument för att alla möjliga verksamheter som ger positiva externa effekter skulle behöva skattefinansieras. Ett klassiskt exempel är biodling i ett område med äppelproduktion. Det skulle kunna hävdas att äppelproducenterna skulle beskattas för att biodlarna skulle kunna få betalt för den nytta som de producerar i form av pollinering av äppelblommor. Däremot kan detta resonemang inte anföras för att motivera skatter för individuella nyttigheter (t ex sociala förmåner).

Kollektiva nyttigheter av skyddskaraktär

En pragmatiskt motiverad gränsdragning skulle kunna vara att enbart kollektiva nyttigheter av skyddskaraktär skulle få skattefinansieras. De har en karaktär av odiskutabel nödvändighet som inte mera tingliga önskemål karaktäriseras av. Villaägarna i ett område med möjligheter till en fantastisk utsikt skulle då inte få ta till tvångsmedel för att finansiera skogsavverkning för detta ändamål. Däremot skulle de få göra detta för att finansiera en brandgata till skydd mot skogsbrand.

Diskursen om äganderätten borde kunna fortsättas på detta område. Jag skulle gärna vilja få utrett huruvida det finns några mindre pragmatiska och mera moralfilosofiskt principiella argument för gränsdragningen mellan vilka kollektiva nyttigheter som det är moraliskt rätt att finansiera med obligatoriska avgifter.

Välfärd utan skatter?

Slutligen finns alltid det pragmatiska argumentet att ett moraliskt rättfärdigt samhälle skulle gå under genom att det inte kan fungera praktiskt. Det finns ju en utbredd föreställning att välfärdsproduktion har en sådan teknisk karaktär att den måste finansieras med tvång. Ofta bygger den dock på en intellektuellt grund inställning till alternativen i form av försäkringar och välfärdskonton. Återigen finns här en pragmatisk möjlighet att finansiera det mesta av välfärden utan skatter (dvs frivilligt med försäkringar) och reservera tvångsfinansieringen enbart för problem som sammanhänger med individer som inte själva förmår ta tillvara sina egna intressen (från födseln handikappade, från födseln eller senare förståndsmässigt drabbade).

Fortsättning: Paternalism som motiv för repression 15/1-07

Andra bloggar om: , , , , , , , , , , , , intressant.se