torsdag, juni 30, 2005

Öka efterfrågan, säger Feldt

Arbetslösheten beror på att arbetskraften är för dyr. En radikal skattesänkning skulle öka efterfrågan, menar K-O Feldt. Vi får ta risken med ett underskott i statsfinanserna. Inflationen är låg och exportöverskottet stort.

I en artikel på DN-debatt (30/6) skriver förre finsnsministern (s) Kjell-Olof Feldt om hur man borde göra för att främja sådan ekonomisk tillväxt som ger ökad sysselsättning och mindre arbetslöshet. Huvudtanken är att bedriva en mer expansiv finanspolitik genom skattesänkningar - främst den allmänna löneskatten [den är idag 3,07 %] men också genom halverad statsskatt och slopad värnskatt ("skattetak 40 procent").

K-O Feldt menar att grundproblemet är att arbetskraften generellt är för dyr i förhållande till efterfrågan. Därför är han skeptisk till till mera selektiva medel att minska arbetskraftskostnaderna för vissa grupper. Han räknar upp skattelättnader för hushållstjänster, sänkta ersättningar i bidragssystemen för att sänka lönerna samt import av lågavlönad arbetskraft för att sänka lönerna. Dessutom leder dessa till politiska stridigheter.

Priset på arbete påverkas av arbetsgivaravgifterna, menar Feldt. Då är det naturligt att öka efterfrågan genom att sänka dessa. - Här saknas dock två analyser av följderna av en sådan åtgärd: 1) Ekonomisk forskning visar att arbetsgivaravgifterna normalt bärs av löntagarna, och då skulle lönerna istället öka. 2) Sänkt skatt ger initialt ett underskott i den offentliga sektorn. Hur skall det hanteras? Tror Feldt på dynamiska effekter? (Mer nedan.)

Härutöver pekar Feldt på överskottet i utrikeshandeln som innebär kapitalexport. Investeringar och expansion sker inte i Sverige. "Någonstans finns det hinder." En ny skattereform behövs. Sänkta löneskatter kommer främst på Feldts lista. [Jag skulle istället förorda sänkt tjänstemoms (17/6).] Inkomstskatten skulle sänkas till max 40 procent på förvärvsinkomster (pensionärer får alltså betala som förut). Genom slopad förmögenhetsskatt men höjd kapitalinkomstskatt till ca 40 procent skulle de s k 3:12-reglerna kunna bli överflödiga.

Feldt tror (dessvärre felaktigt) att man löst småföretagens problem och att dubbelbeskattningen av aktieutdelningen enbart behöver slopas för börsföretagen. Syftet är att företagen skall öka investeringarna i Sverige och inte utomlands. Men en partiell åtgärd skulle nog ge konstiga effekter. Att ta bort 3:12 är inte någon generell ekonomisk lättnad på samma sätt som avskaffad dubbelbeskattning även för småföretagen skulle vara. Ironiskt nog skulle vid avskaffad dubbelbeskattning problemet med att ta ut ett företags överskott som lågbeskattad aktieutdelning återkomma.

Jag tror att det skulle behövas ännu fler lättnader för företagen för att de verkligen skulle sätta igång en expansion i Sverige (se bloggen 22/6). Dessutom återstår frågan om det finns anställningsbara arbetssökande i tillräcklig grad. Det är dock främst arbetsmarknadsmyndigheternas ansvar samt parternas om det gäller inrättandet av "lärlingssystem" och liknande.

Idag kom också organisationen Företagarna med ett förslag till skattelättnader för hushållstjänster i vid mening samt för ROT-sektorn i byggandet. Man antyder en potential om 150 000 nya jobb. Det finns enligt min mening ett särskilt skäl att lindra beskattningen inom områden som konkurrerar med hushållens egenarbete. Det är att en skatt mycket lättare snedvrider ekonomin när man kan göra arbetet själv om priset blir för högt. Dessutom drabbar beskattningen just den typ av arbetskraft som har svårt att få andra sorters jobb. Att döma dessa personer till långtidsarbetslöshet och förtidspensionering måste vara ett sämre alternativ än skattelättnader. Det borde även Feldt kunna hålla med om, i synnerhet som det enligt KI snarast ser ut som om statskassan skulle vinna på affären.

Slutligen finns problemet med att en generell stimulans av ekonomin "lämnar ett stort hål i statens budget". Tidigare avvisade man detta med motfrågan "har vi inte råd att arbeta?". Nu pekar Feldt på en viss risk men bara om de goda effekterna låter vänta på sig. Det är att svära i kyrkan. Konventionell konservativ visdom förbjuder ekonomerna att tro på dynamiska effekter. Om en skattesänkning inte är finansierad med en skattehöjning eller nedskärning får den inte vidtas. Därför är det omöjligt att öka efterfrågan på något annat sätt än att manipulera med räntan.

Även Feldt gör ett offer på dogmernas altare. Han antyder att sänkta arbetsgivaravgifter skulle kunna finansieras med höjd moms i meningen övergång till en enhetlig moms. (Dock inte på 20,7 procent som en utredning nyligen föreslagit eftersom den går jämnt upp.) Hur den keynesianska politik som Feldt rekommenderar att nu borde prövas går ihop med detta finansieringsförslag förklarar han inte. Det är denna gordiska knut som inte kan lösas upp som hindrar effektiva förslag mot arbetslösheten att realiseras.

(Feldt får svar från Hamilton och Jonung)
(Bo Södersten mfl om felet med utbudsstimulans 9/8)

tisdag, juni 28, 2005

Skattelättnad för hushållstjänter ger skatteintäkter

En skattelindring med 5/6 för hushållsnära tjänster ger 10 600 nya jobb netto eller 14 100 brutto enligt Konjunkturinstitutet. Ett svagare alternativ ger 2 900 netto men 13 400 brutto. Det skulle inte kräva 2 mdr kr i skattehöjning som Jens Henriksson påstår.

Hushållstjänster av det slag som numera kallas hushållsnära tjänster förekommer nästan inte alls på den vita marknaden. Den utvärdering av en skattelättnad för städning, trädgårdsarbete och liknande som Konjunkturinstitutet (KI) gjort utgår från att värdet av dessa tjänster är 150 miljoner kronor (inkl moms och arbetsgivaravgifter). Den svarta sektorn är däremot 20 gånger större eller ca 3 mdr kr i löner. Om man räknar med relationen 110 kr/t mot 300 kr för den vita sektorn, blir den svarta sektorns volym 55 gånger större. Man kan ocså säga att den vita sektorn representerar 1,8 procent av arbetstimmarna för hushållsnära tjänster.

Med denna utgångspunkt, som inte explicit har räknats fram av KI, kan man fråga sig hur rimliga resultaten av dess beräkningar egentligen är. Ansatsen är att utvärdera resultatet av en 50-procentig skattelindring för arbetskostnaderna inklusive moms för hushållsnära tjänster. Det betyder att den "skattekil" på 59,8 procent som KI utgått från skall reduceras med 50 procentenheter till knappt 10 procent, eller med 5/6.

I basfallet utgår man från att 40 procent av de svartarbetande övergår till vitt arbete och då får man en sysselsättningsökning på brutto 14 100 personer. Netto blir det 10 600 personer när effekten från minskad efterfrågan på andra nyttigheter beaktats. Kalkylen bygger då på att 21 procent av dessa 10 600 kommer från gruppen 'icke-arbetande' (arbetslösa, sjukskrivna, förtidspensionerade) och 61 procent från svartarbetande. I övrigt ökar sysselsättningen genom minskat hemarbete (50 procent av avlastningen från inköpta hushållstjänster används dock till fritid).

Detta leder till att skatteintäkterna från hushållstjänster ökar med 604 mkr samtidigt som transfereringar till icke-arbetande och i viss mån svartarbetande minskar med 413 mkr. Eftersom modellen utgår från att denna vinst exakt skall motsvara den förlust av skatteintäkter som uppstår på andra håll i ekonomin så blir denna 1 017 mkr. Hur denna ansenliga intäktsförlust skulle uppkomma mera konkret framgår inte. Efterfrågan på andra varor och tjänster minskar helt enkelt i största allmänhet och utgör förutsättningen i modellen.

Resultatet för statsfinanserna är likaledes noll i det mindre fördelaktiga alternativ som KI också kalkylerat, men det beror på en skattehöjning med 0,1 procent. Detta alternativ ger 13 400 nya jobb brutto men bara 2 900 netto. Orsaken till detta framgår inte klart men beror till en del på att svartarbetet inte minskar alls lika mycket som i basfallet. Sålunda kommer bara 23 procent (mot 61 %) av nettoökningen av det vita arbetet från svartarbetande. Dessutom används den frigjorda tiden till 2/3 till ökad fritid. Den största effekten kommer emellertid från minskningen av efterfrågan på andra vita nyttigheter, som reducerar bruttosiffran för jobben med 10 500 "gamla" jobb. Hur detta går till framgår inte (kanske skattehöjningen?). Slutligen kommer bara 7 procent av bruttoökningen av jobben från icke-arbetande mot 16 procent i basfallet.

Det går säkerligen att göra en annan mix av mindre förmånliga antaganden som är mer realistisk än den KI använt sig av. Då blir inte heller nettoökningen så blygsam som 2 900 jobb. Med mer förmånliga antaganden skulle det enligt KI bli 18 800 nya jobb inklusive fler jobb på andra håll i ekonomin. Resultatet ger i detta fall 443 mkr mer i skatteintäkter.

Statssekreteraren på finansdepartementet har fel

Striden står emellertid om hur mycket det skulle kosta att åstadkomma 3 000 nya jobb enligt det minst förmånliga alternativet. Statssekreterare Jens Henriksson uttalade sig tvärsäkert i radions P1 efter 17 idag att det skulle krävas 2 miljarder i skattehöjning. Denna siffra kan jag inte återfinna i KI:s rapport. Men det går att rekonstruera hur stor skattehöjningen rimligtvis kan vara. Då blir resultatet 371 miljoner kronor.

Så här kan man räkna: I basalternativet kommer det in 604 mkr från de nya tjänsterna mot 567 i det sämre alternativet (-37). Transfereringarna minskar i detta med bara 79 mkr mot 413 mkr i basalternativet (-334). Om basalternativet gick jämnt upp måste det sämre alternativet kräva en skattehöjning med 371 mkr - inte med 2 000 mkr som Henriksson hävdade.

Jag tror att antagandet om statsfinansiell balans i basalternativet leder fel. Då måste mer oförmånliga antaganden ge en liten förlust. En sektor som till 98 procent består av svartarbete, som delvis dessutom premieras med olika bidrag, borde även med med mindre förmånliga antaganden ge en förstärkning av statsfinanserna. I varje fall ger det bättre alternativet enligt KI 443 mkr i ökade skatteintäkter netto.

torsdag, juni 23, 2005

Räntan i SVT 24

I kväll sänds en diskussion om räntesänkningen i SVT 24 under ledning av Rikard Palm i programmet Pressklubben. Övriga deltagare professor Per Lundborg, FIEF, redaktör Johan Schück, DN och Danne Nordling, SPIB. Den kan också ses på nätet, länk här.

Det är inte mycket som man hinner säga under 25 minuter. Räntesänkningen är en första början men det behövs ytterligare åtgärder. Vilka dessa skulle vara hann vi inte komma in på.

Personligt om böcker

Ett kedjebrevsliknande fenomen cirkulerar bland bloggare. Det går ut på att man skall svara på några frågor om ens böcker och vad man läser. Johnny Munkhammar har "utmanat" mig och här följer frågorna och mina svar:

Hur många böcker äger du?

Jag gjorde en överslagsbedömning genom att räkna hyllmeter med hjälp av stickprov. Grovt bedömt blir det 2 100 böcker som är tillgängliga. Därtill kommer ett okänt antal i ett magasin och dessutom en del på landet. Det är dock fullt överallt och jag har börjat kasta några.

Senast köpta bok?

Gerore Paloczi-Horvaths biografi över Mao Zedong

Senast lästa bok?

Simon Sebag Montefiori: Stalin. Den röde tsarens hov, Bo Lindensjö: Perspektiv på rättvisa, David Brown: Änglar och demoner.

Fem böcker som betytt mycket för mig:

Robinson Crusoe
Röda Nejlikan
En tillbakablick 2000-1887 av Edward Bellamy (författad 1887 av en utopisk socialist)
Framåtskridandet och fattigdomen av Henry George
De politiska idéernas historia av Henry J Schmandt
Robert Nozick: Anarki, stat och utopi

Därtill kommer en del med mera indirekt påverkan. Om friheten av JS Mill var en besvikelse liksom en del andra frihetsböcker. Rands Kapitalismen, det okända idealet var dock bättre. Dostojevskis Brott och straff satte utilitarismen i fokus. Schwartzschilds Marxbiografi var intressant på sin tid medan Solzjenitsyns Lenin i Zürich alltför detaljbehängd. G E Moores Etik ledde till min kritiska inställning till utilitarismen.

Skicka vidare

Meningen är att detta koncept skall spridas vidare som ett kedjebrev till andra bloggare. Jag är dock emot kedjebrev så vem som vill kan ta upp idén och känna sig utmanad. Det vore trevligt om jag fick ett tips om detta genom en kommentar här eller ett mail till: danne.nordling¤skattepolitik.info.

onsdag, juni 22, 2005

Incitament för nyanställningar behövs

Om efterfrågan på arbetskraft ökar är det inte säkert att efterfrågan på fler anställda också ökar. Uppgivna företagare kan låta bli att anställa på grund av administrativa regler, skatteregler och otillräckligt med riskkapital.

< För att företagen skall anställa anställa fler måste det vara lönsamt. Det är få företag som bedriver välgörenhet och av pur tacksamhet för någon favör skulle anställa en person till om det inte var lönsamt. Slutsatsen av detta är att det populistiska pratandet om hur enkelt fler jobb i näringslivet kunde åstadkommas om t ex vart och ett av våra 300 000 företag anställde en person till borde upphöra. Så enkelt är det inte!

Varför skulle en ICA-handlare med fem anställda med en fast kundkrets sedan lång tid tillbaka anställa en person till (+20 %) för att LAS eller 3:12-reglerna avskaffades? Om företaget kan bära 20 procent högre lönekostnad tyder det på att prisläget i utgångspunkten är för högt. Vad skulle den nya personen göra? Jo, avlasta de redan anställda så att de fick det bekvämare. Det låter väl bra? Sex personer gör nu fem personers jobb och alla kan ta det lugnare och sysselsättningen ökar med en femtedel. På denna nivå tycks nationalekonomikunskaperna befinna sig i debatten i dagens Sverige.

Eftersom priserna inte är satta så att det finns en möjlighet att anställa utan prishöjningar måste vi räkna med sådana. Om vi grovt antar att alla produkter består av ersättning till arbete och kapital i oförändrad proportion skulle 20 procent fler sysselsatta också fordra 20 procent högre priser. Vill vi betala detta för att en produktivitetsminskning på 17 procent skall åstadkomma 20 procent fler jobb?

Kan denna fråga egentligen ställas? Om vi betalade 20 procent högre priser för allt möjligt skulle våra pengar till sist ta slut och vi skulle få dra in på något. Om vi då drar in på allting med 17 procent skulle vi ha råd att betala 20 procent högre pris på det som är kvar. Men då skulle alla arbetsgivare vara tvungna att avskeda 17 procent av de anställda och vi är tillbaka i utgångsläget!

Både arbetskaraften och de anställda måste efterfrågas

Om vi för ett ögonblick skiljer mellan arbetskraft och anställda kan vi konstatera att först måste det finnas behov av arbetskraft. Den finns hos personer som kan anställas. Men om anställandet är omgärdat med för mycket hinder kan resultatet ändå bli att det inte finns efterfrågan på nya anställda. Företagen tackar nej till sina kunder eller höjer priserna när efterfrågan stiger. Men de anställer inte nya personer eftersom det är så "svårt". Är det där vi är idag?

Den frågan vill jag gärna ha svar på.

Om vi för resonemangets skull antar att det finns efterfrågan på arbetskraft men inte på anställda, hur skulle vi kunna råda bot på denna motsättning? Det är enligt internationella undersökningar så att företagandet i Sverige är mindre omfattande än i andra länder. Det tyder på en mentalitetsskillnad eller en regelskillnad. Svenskar är kanske mer trygghetsfixerade än andra nationaliteter. I så fall måste det kompenseras med åtgärder på regelsidan.

Tre områden med hinder

Vilka regelförändringar behövs då för att stimulera nyföretagandet och det expansiva småföretagandet? Eftersom forskningen numera påvisat att det inte är storföretagen som åstadkommer ökningar av sysselsättningen (som man trodde förut) är det nödvändigt att göra lättnader som inte är så angelägna för storföretagen som för SME-företagen (små- och medelstora). Då kan man se tre områden där det kan behövas förändringar: Administrativa regler, skatteregler och riskkapitalförsörjningen.

Administrativt kan det vara svårt att registrera och starta ett nytt företag. Skatteadministrationen är både omständlig och okänslig. Risken för misstag är stor och opropportionerligt stora straffavgifter för något litet misstag (någon dags försening) är alltför vanliga. Uppfattningen att skattemyndigheterna och annan överhet har som utgångspunkt att motarbeta mindre företagare ("de är skurkar och skattesmitare hela bunten") är alltför utbredd. Lagen om anställningsskydd gör småföretagen mindre benägna att anställa. Kanske gäller det även MBL. Att till 15 procent ansvara för kostnaderna för de anställdas långtidssjukskrivningar är också ett hinder. Statistiskt uppgiftslämnande kan vara en plåga. Att ansvara för de anställdas skatter och dessas andra aktiviteter är ytterligare hinder.

Skattereglerna anses missgynna de mindre företagen. Förmögenhetsskatten lanserades för några år sedan som ett stort hinder. Det var egendomligt eftersom småföretagare inte betalar förmögenhetsskatt på arbetande kapital. (Denna fråga handlar istället om kapitalförsörjningen.)

De s k 3:12-reglerna som skall hindra småföretagarna att ta ut lön som lågbeskattad kapitalinkomst anses vara ett annat hinder. Men här finns många undantag och det är bara i sällsynta fall med extremt expansiva företag som det går att visa att reglerna ekonomiskt utgör ett hinder. Problemet med 3:12 är snarare psykologiskt. Regelsystemet är oerhört komplicerat och omfattande. Det obegripliga ses därför som liktydigt med ett faktiskt hinder. Dessutom utgör de ett hot mot medfinansiärer som inte arbetar i företaget. Dessa kan lätt beskattas som om de fick ersättning för arbete vilket diskriminerar jämfört med en satsning i ett noterat företag.

Den sk dubbelbeskattningen är en tydlig diskriminering av riskkapitalsatsningar jämfört med lånekapital. Räntekostnader beskattas med 30 procent medan aktieutdelning beskattas (normalt) med först 28 procent (bolagsskatt) och därefter med 30, vilket blir 28+0,3x72=49,6 procent.

Realisationsvinsbeskattningen är högre i Sverige än i andra länder. Detta gäller särskilt för sk långtidsinnehav av aktier. En företagare får alltså ut mindre i slutändan i Sverige än i andra länder. Dessutom leder den högre skatten till att det för medfinansiärer istället blir lockande att placera kapitalet utomlands med i praktiken noll i skatt. Detta försämrar riskkapitalförsörjningen.

Riskkapitalförsörjningen är viktig för de mindre företagen som inte har tillgång till den internationella kapitalmarknaden. Internationaliseringen av kapitaltillgången är ingen lösning för de nya jobben eftersom dessa inte kommer till stånd i de storföretag som är de enda som har tillgång till marknaden. En felaktig ekonomisk teori är alltså ett av hindren för att fler nya jobb skall kunna skapas.

Ett sätt att öka tillgången på riskkapital är att avskaffa statsskatten. Det behövs fler personer som kan bygga upp ett kapital för att det skall startas nya företag. Att ta ut 20 procents extra skatt redan vid 26 000 kr/mån, som ligger något under medellönen för heltidsanställda, är ett sätt att hämma nyföretagandet. Empiriska undersökningar har visat att sannolikheten är dubbelt större att man startar ett företag om man har finansiella tillgångar på 200 000 kr (DN 7/10-02). Dessutom skulle 3:12-reglerna bli överflödiga.

Ett annat sätt att öka tillgången på riskkapital hos medfinansiärerna är att avskaffa förmögenhetsskatten och lindra reavinstskatten på långsiktsinnehav. Båda dessa skatter medför kapitalflykt till utlandet. Om pengarna stannade kvar i Sverige skulle de som är släktingar och vänner till expansiva småföretagare kunna satsa en del av sitt kapital för att ge nya jobb. Det går inte om pengarna finns utomlands. För att locka hem de ca 500 miljarer kr som redan finns utomlands kan en skatteamnesti genomföras i samband med en reform.

Näringslivets företrädare gör dock misstaget att peka på alla dessa hinder och förorda lättnader som om detta i sig skulle räcka för att skapa fler jobb. Då blir naturligtvis paranoida socialister misstänksamma och dömer ut propåerna som egoistiska förslag för att gynna dem själva. (Genom sig själv bedömer man andra.) Man måste antingen kunna visa att det finns ett lager av projekt som väntar på att förlösas eller också visa hur efterfrågehöjande åtgärder kan realiseras endast om de förslagna lättnaderna också genomförs.
Feldt vill öka efterfrågan>

tisdag, juni 21, 2005

Nu bekräftar Riksbanken krisen

Riksbanken sänkte räntan 25 procent - från 2 till 1,5 procent. Det betyder att man bedömer Sveriges ekonomiska utveckling pessimistiskt. Inflationen är obefintlig, massarbetslösen ett faktum och tillväxten har sjunkit kraftigt i början av året.

Till slut har poletten trillat ner hos Riksbanken. Den räntehöjning som man för några månader varnade för har förbytts till en relativt sett mycket kraftig räntesänkning. Men om inte tillväxten hade sjunkit under första kvartalet så tror jag inte att det hade blivit någon räntesänkning. Arbetslösheten är ju gubevars praktiskt taget helt strukturell och att inflationen är för låg är ju en följd av felbedömningar för ett till två år sedan.

Många trodde att det skulle bli tillväxt även i början av 2005. Statistiken för detaljhandelns omsättning tydde inte på avmattning. Men hushållen ökade ändå sitt sparande vilket gick ut över den privata tjänstemarknaden. (En följd av varningar för höjningar?) En räntesänkning kan göra hushållen mer konsumtionsbenägna genom att tillgångspriserna stiger och då minskar det subjektiva behovet av sparande.

Dessvärre innebär den kraftiga räntesänkningen att krisen bekräftas och det borde göra hushållen oroliga. Om det skall bli ökad arbetslöshet är det inte säkert att man vill konsumera mer. Bättre att spara för de dåliga tiderna. Det behövs alltså fler åtgärder för att både få ner den konjunkturella arbetslösheten och framförallt för att få ner den strukturella. Sverige har 17 procents "egentlig" arbetslöshet. Det är 900 000 personer och över 90 procent av de arbetslösa hör till den strukturella delen.

Hittills har regeringen begränsat sin bekämpning av arbetslösheten till två områden: vädjanden till Riksbanken att sänka räntan samt inrättande av lönebidrag. Det är en kraftlös politik som dock inte blir faktiskt utmanad med oppositionens dunkla krav att sänkta ersättningsnivåer i socialförsäkringarna skulle generera fler nya jobb. Det är det allt färre som tror på.

Vad bör då göras? Följ min serie om åtgärder för fler jobb som började med min recension av partiledardebatten i onsdags (15/6).

måndag, juni 20, 2005

Fd LO-ekonom utan konkreta idéer om jobben

Jan Edling som sa upp sig från LO på arbetslöshetsfrågan lägger nu fram sitt eget program i sex punkter. Men han har inga skarpa förslag. Ny modell för omskolning liknande ATP-systemet är det mest konkreta. Förvånansvärt.

I Dagens Industri i lördags (18/6) skriver den nyss avgångne LO-ekonomen Jan Edling att Sveriges ödesfrågor måste upp på den politiska dagordningen. Han har också en del idéer om vad som behöver göras, men säger förvånansvärt litet om hur nya jobb skall kunna komma fram. (Mina kommentarer med kursiv.)

1) Alla löntagare bör göras anställningsbara. Inrätta ett system liknande ATP för kompetensutveckling där alla har individuella dragningsrätter för vidareutbildning. -Dyrt och tar lång tid. Vad kan göras för att göra de 900 000 egentligen arbetslösa anställningsbara inom ett år?

2) Skattebefria de mindre företagens FoU-investeringar. - Osäker effekt och tar mycket lång tid.

3) Exportfrämjande inriktat på mindre företag. - Kan knappast ge någon effekt på jobben inom överskådlig tid.

4) Samverkan mellan företag i "kluster". - Jovisst, men det ger effekt först på några decenniers sikt

5) Bättre regionalpolitik med regionaliserat beslutsfattande. - Tulipanaros! Lätt att säga men hur gör man? Förvisso är regionalpolitiken viktig eftersom den egentliga arbetslösheten är som störst i stödområdena. Kom med något konkret!

6) Starkare statlig samordning. - Hoppsan, är det mera statlig styrning som behövs? Nationell fördelningspolitik, knyta samman infrastruktur osv? More of the same...?

Jag trodde att den stora egentliga arbetslösheten var en av Sveriges viktigaste ödesfrågor. Här har Jan Edling bidragit till att avslöja denna enorma arbetslöshet så att det faktiskt kostade honom jobbet. Och så lägger han fram ett program som verkar vara helt främmande för allt han tidigare stått för. Vad är det för idé att ta fram den egentliga arbetslösheten i ljuset om man inte tror att det finns något att göra som kan minska den inom överskådlig tid?

Följ istället min analys om vad som behövs för att öka antalet jobb. Serien började med min recension av partiledardebatten i onsdags (15/6).

fredag, juni 17, 2005

Fler jobb kräver sänkt tjänstemoms

Det är tjänstesektorn och byggandet som kan expandera för fler jobb. Sänk därför tjänstemomsen. Sänk också räntan så att fastighetspriserna trissas upp och nybyggandet ökar.

<Jag lyssnade just på fyra ekonomer som skulle ge anvisningar för hur man skulle åstadkomma fler jobb i radions ekonomiprogram som går i P1 på fredagsförmiddagar. Ingen av ekonomerna hade något konkret förslag att komma med trots att det flera gånger kom upp i diskussionen att det behövs en konkretisering av jobbdebatten. Denna korta diskussion fångar Sveriges ekonomisk-teoretiska situation i ett nötskal. De som arbetar praktiskt med nationalekonomi har bara abstrakta önskelistor att komma med.

Tänk er barnet som skriver en önskelista inför julafton. Istället för att skriva: jag vill ha en docka med ljust hår som kan blunda och säga minst fem meningar med tydligt ljud med slumpmässiga mellanrum, skriver: jag vill ha en adekvat julklapp som ökar min preferenstillfredsställelse under restriktionen att den är politiskt korrekt.

I mitt utlovade program för fler jobb måste jag nu göra det som de fyra ekonomerna inte förmådde: peka på några konkreta medel bland dem som jag skissade på i mitt förra inlägg. Utgångspunkten är att största delen av den "egentliga arbetslösheten" på 900 000 personer är strukturell. Enligt Konjunkturinstitutets beräkningar är den konjunkturella arbetslösheten högst ca 50 000 pers. Den konventionella slutsatsen av detta brukar vara att det finns inte mycket att göra ekonomisk-politiskt för att minska arbetslösheten. Det krävs "andra former av åtgärder", säger man utan att konkretisera vad man menar.

Det som ekonomerna i P1 var överens om var att det krävs en kombination av stimulanser av utbudet av arbetskraft och efterfrågan. Det är ett framsteg eftersom den partipolitiska debatten tycks förutsätta att företagen redan nu skulle vilja anställa tiotusentals personer som dock inte vill bekväma sig att arbeta eftersom bidragen gör att de tjänar lika mycket på att vara hemma.

Det kortsiktigt enklaste sättet att öka efterfrågan är att sänka räntan. Om den går ner från 2,0 till 1,5 procent kan enligt pessimisterna bara 7 000 nya jobb komma fram. Även om de har fel räcker inte en räntesänkning på långa vägar. Vitsen med en räntesänkning är att höja priserna på folks villor, radhus och bostadsrätter. När de känner sig rikare är tanken att de inte skall tycka att de behöver spara så mycket. Då ökar de sin konsumtion och en del av denna efterfrågan riktar sig mot den inhemska delen av näringslivet - främst tjänstesektorn. (Det konstiga pratet om att företagen skulle investera mera när lånekapitalet blir billigare dök upp i radions P1. Sådant trodde man ju var avfört från diskussionen redan för 10 år sedan.)

Därför är det helt kontraproduktivt att varna för att det låga ränteläget bara är tillfälligt och att höga fastighetspriser är av ondo. Då blir det ingen effekt av räntesänkningarna, vilket vi enligt min förmodan redan har sett under våren då sparandet ökade istället för att minska som experterna hade förutsett. Vad det gäller är att trissa upp fastighetspriserna så mycket att det blir lönsamt att bygga nya bostäder. Med de monopolförhållanden som råder på byggmarknaden gäller det också att se till att inte byggkostnaderna ökar i samma takt som prisökningarna. Sker detta blir det inga nya jobb.

För att ytterligare stimulera bostadsbyggandet finns det anledning att sänka byggmomsen. Byggandet innehåller enligt traditionellt synsätt en betydande tjänstekomponent och utan tjänstemoms (som förr i tiden) förtjänade byggverksamhet en lägre momssats än varuproduktionen. Läsaren förstår säkert vartåt det lutar:

Det var sannolikt ett misstag att i den stora skattereformen införa moms även på tjänster och full moms på byggande. Det låga byggandet sedan början av 1990-talet har rimligtvis tryckt ner både sysselsättningen och den inhemska konjunkturen i allmänhet. Nu har vi under första kvartalet i år fått ett bakslag i hela tjänstesektorn. Min slutsats blir alltså att tjänstemomsen borde sänkas kraftigt och en därmed kongruent sänkning av byggmomsen samtidigt genomföras.

Genom att tjänster och byggande har lågt importinnehåll kan en skattesänkning hållas inom rimliga gränser så att underskottet i de offentliga finanserna initialt inte blir så stort. Detta sagt för att lugna dem som gått på den vänsterextrema propagandan att skatter inte har dynamiska effekter.

De som blivit arbetslösa för att en del industriföretag flyttat till lågkostnadsländer kan nu få jobb inom byggnadsindustrin. De som blivit arbetslösa från andra näringsgrenar borde kunna få jobb i tjänstesektorn (t ex reparationer, tvätt, städning, trädgårdsskötsel, restaurangtjänster av olika slag, arrangemangstjänster etc). För att även de som varit långtidsarbetslösa skall kunna få jobb som svarar mot deras smala kompetens är det motiverat att ge speciella skattelättnader för hushållstjänster och viss lättnad för hushållsnära tjänster.

Två problem återstår dock: 1) det behövs företagare som organiserar produktionen av de tjänster som skall ge flera jobb och 2) vill de som egentligen är arbetslösa ha dessa jobb som i så fall kan erbjudas? Till detta återkommer jag. >

(Se även 10 personers jobbrecept 19/8)

torsdag, juni 16, 2005

Vad behövs för fler jobb?

Vi har 900 000 personer som egentligen är arbetslösa. De skulle kunna höja BNP med 25 procent eller åtminstone ge varje arbetande 65 000 kr i skattesänkning. Men ingenting föreslås konkret eftersom det finns viktigare saker än fler jobb. Dessa "heliga kor" måste först slaktas.

<Det finns två fundamentala balansbrister i Sverige idag. Den ena är ett sparandeöverskott som manifesteras i form av ett överskott i utrikeshandeln på omkring 6 procent av BNP. Den andra är att vi har omkring 900 000 "egentligt arbetslösa" vilket motsvarar 17 procent av dem som kan arbeta (utv arbkraft).

Översatt till vardagsspråk innebär detta att 1) vi producerar 170 miljarder kronor för utlandet - det är 48 000 kronor per arbetande (3,5 milj pers), 2) De som är arbetslösa skulle kunna producera ca 700 miljarder kronor för BNP (25 % extra). I varje fall skulle löner och arbetsgivarskatter bli uppemot 400 mdr kr och därav skulle nästan 230 mdr gå till den offentliga sektorn i form av minskade bidrag och ökade skatter enligt tidigare beräkningar. Det motsvarar 65 000 kr i skattesänkning för de arbetande (3,5 mpers).

Ett modest mål är att en tredjedel av de "arbetslösa" skall få nya jobb. Om det leder till att importen ökar är det ingen fara eftersom exportöverskottet är så stort i utgångsläget. Men en 8-procentig BNP-ökning, ökad sysselsättning och lägre skatter är i dagens läge ganska lättviktigta mål som överflyglas av en rad ännu viktigare saker. De har ofta karaktären av "heliga kor". Därför kommer ingenting att göras åt arbetslösheten om inte dessa kor först slaktas.

Vad är viktigare än nya jobb?

Om de nya jobben har låg lön får det vara, enligt vänsterpartiet och socialdemokraterna. Om nya jobb leder till högre inflation sätter vi stopp, enligt riksbanken. Om nya jobb leder till ökade inkomstskillnader efter skatt får det vara, enligt alla riksdagspartier. Om nya jobb leder till minskat överskott för offentliga sektorn får det vara, enligt de borgerliga partierna. Blir det underskott är nog alla partier emot. Om nya jobb försämrar anställningstryggheten får det vara, enligt de flesta av partierna inklusive moderaterna. Om nya jobb ger stora lättnader för företagarna får det vara, enligt regeringspartierna. Om nya jobb initialt ger försämringar för de redan sysselsatta löntagarna får det vara, enligt LO.

Det kanske finns ännu fler restriktioner som är viktigare än att föra en politik för flera jobb. Men redan dessa restriktioner förklarar varför det inte kan bli särskilt många fler jobb även om en högkonjunktur genererad av ökad exportefterfrågan skulle inträffa.

Finns det en teoretisk möjlighet att lyckas?

Om vi överger ovanstående dogmer och i varje fall accepterar rimliga avsteg från dem blir frågan om det finns en möjlighet att ha 300 000 fler i arbete utan att obalanserna blir förödande. Dagens visdom säger exempelvis att det inte finns några "dynamiska effekter" av politiska åtgärder. Det betyder att alla som tror att ökad sysselsättning skulle öka BNP och skatteintäkterna och minska behovet av bidrag har fel. De nya jobben genererar bara den lutherska tillfredsställelsen av att arbeta. Några ekonomiska värden får vi inte räkna med.

Med en sådan nationalekonomisk teori i bagaget finns det inte ens teoretiskt någon större chans att lyckas. Dessbättre är teorin helt fel och en produkt av extremvänsterpropagandan mot den stora skattereformen i början av 1990-talet. Men ordets makt över tanken är formidabel. Alla de borgerliga partierna har också accepterat den felaktiga teorin. De förmår därför inte måla upp en pedagogisk beskrivning av hur fler jobb ändå har en del andra välgörande effekter.

Om 300 000 fler personer arbetar vore det konstigt om statsbudgeten skulle vara svagare än idag även om det teoretiskt är möjligt. Tänkbart är även att inflationen är högre. Helt klart är dock att företagarna kommer att ha mer gynnsamma förhållanden. Eftersom de ofta är höginkomsttagare kommer även denna grupp att få lättnader om det inte går att särskilja löntagare från företagare. Några löntagare måste rimligtvis nöja sig med formellt lägre löner än idag, men genom skatteavdrag eller liknande anordningar kommer de inte att tjäna mindre efter skatt än sådana gör idag. Anställningstryggheten kommer rimligtvis att vara sämre för att öka flexibiliteten på arbetsmarknaden. Någon påtaglig försämring av ersättningsnivåerna i trygghetssystemen är det inte säkert att det blir.

Hur kommer vi dit?

Frågan är om vi har tillräckligt många och effektiva instrument för att öka sysselsättningen med 300 000 personer. Jag skall återkomma till denna fråga, men redan nu räkna upp ett antal medel som eventuellt kan behövas. Det kanske finns fler.

Medel för att öka sysselsättningen: Räntesänkning, sänkning av tjänstemomsen eller byggmomsen, lindring av dubbelbeskattningen, avskaffande av 3:12-regler eller hela statsskatten, avskaffande av reavinstskatten på långa innehav, bolagsskatten, förvärvsavdrag, hushållstjänsteavdrag, lönebidrag, omskolning, elitutbildning, stöd till FoU, regionalstöd, utbildning av fler akademiker, avskaffande av LAS, avskaffande av MBL, allmänna avregleringar, glada tillrop till företagarna.

Allt detta behöver inte sättas in och det är kombinationen av ett antal medel som är den kritiska frågan - i synnerhet för att minimera politiskt känsliga konsekvenser som riskerar att omintetgöra hela ansatsen. Eftersom en fundamentalist alltid kan hitta något som är "oacceptabelt" är det ointressant att lyssna på sådana invändningar. Det som det finns anledning att se upp med är sådant som ger olyckliga konsekvenser på längre sikt.

Att en konstruktiv ansats med stor sannolikhet blir politiskt inkorrekt under alla omständigheter är en annan fråga, som opinionsbildarna får ta hand om. >

onsdag, juni 15, 2005

Persson pekade rätt i partiledardebatten

Varken moderaterna eller de andra partierna hade några konkreta förslag till hur arbetslösheten skulle kunna minskas. Persson pekade på att oppositionen inte har någon ekonomisk politik för detta, men redovisade ingen egen politik.

"Varför rösta på kopian när originalet finns?" frågade Göran Persson i riksdagens partiledardebatt på onsdagen (15/6). Det är dessvärre kontentan av hela debatten om sysselsättning och arbetslöshet som partiledarna dock inte gick in på särskilt djupt. Dock gjorde Göran Persson en grov tabbe när det gällde hur fakta om den egentliga arbetslösheten såg ut. Han påstod att den siffra på 17 procent som Lars Leijonborg anförde skulle innehålla folk som var föräldralediga och med semester. (Jag skall försöka återkomma.)

Moderatledaren Fredrik Reinfeldt försökte inledningsvis skissa på ett program för flera jobb. Det bestod av tre delar: 1) Det skall löna sig mer att arbeta än att lyfta bidrag, 2) Det skall löna sig att anställa fler, 3) Det skall löna sig att bli företagare.

1) Om det finns 17 procent arbetslösa kan man inte enbart öka arbetsutbudet, i meningen att få folk att söka arbete mer intensivt, för att få fram nya arbetsplatser. Detta är Perssons problemformulering (hur kan sänkt bidragsersättning skapa fler jobb?). Men varken Reinfeldt eller de andra partilerna i Alliansen försökte förklara hur det egentligen hänger ihop.

2) Att ge möjlighet att anställa fler genom nystartsjobb (befrielse från arbetsgivaravgifter) eller genom att Ams betalar nästan hela lönekostnaden ger kanske ett fåtal ytterligare jobb. Genom att det i praktiken är en lönesänkning som är anpassad till arbetskraftens produktivitet kan en latent efterfrågan på att få lågproduktiva arbetsuppgifter utförda tillgodoses. Reinfeldt ville också effektivisera "Perssonpengar" och liknande dusörer så att dessa verkligen skulle ge fler jobb i den offentliga sektorn. Lätt att säga...

3) Att underlätta för företagandet kanske kan ge väsentligt fler jobb. Men någon borde förklara hur mekanismerna i så fall skulle se ut så att det går att sätta in de rätta åtgärderna. Allmänna bidrag för att starta eget är knappast en lösning - tidigare försök har visat att det leder till en stark utträngning av riktiga jobb. Hur fungerar egentligen det som kallas Say's lag?

Göran Persson pekade på att utan ökad efterfrågan kan det inte bli fler jobb. Men detta konstaterande använde han för att diskreditera förslagen att öka arbetsutbudet. Skräcken inför möjligheten att man skulle få lägre ersättning vid sjukskrivning och arbetslöshet skulle göra folk i allmänhet återhållsamma med sin efterfrågan på privat konsumtion, enligt P. -Det verkar väl mindre troligt att en lägre ersättningsprocent skulle vara en fara för konjukturen. Persson borde nöja sig med att vädja till folks närsynta egenintresse i termer av att lägre bidrag är sämre än högre bidrag.

Nu försvann hela diskussionen om ökad efterfrågan och hur denna skall kunna åstadkommas, utom på en punkt. Reinfeldt påstod inledningsvis att moderaternas skattesänkningar skulle öka efterfrågan. Hur detta skulle gå till verkade oklart eftersom skattesänkningarna skulle vara finansierade med efterfrågeminskningar på annat håll. En antydan gav han dock: genom att ge skattesänkning till låginkomsttagare som är benägna att konsumera upp pengarna skulle efterfrågan öka (inget sparande). Men gäller detta verkligen när man inte samtidigt höjer skatten för höginkomsttagarna (som antas spara en god del av inkomsten som nu tas i skatt)?

En skärpning behövs från Alliansens sida behövs och statsministern borde också redovisa sina recept för fler arbetsplatser.

[På begäran: en serie om mina egna idéer om hur man får fler nya jobb.]

(Om Perssons tal i Björkviken 7/8 -05)

måndag, juni 13, 2005

Är osjälviskheten medfödd?

Nu börjar de politiskt korrekta tala om "altruistiska bestraffningar" när de egentligen menar självdestruktiv hämnd. Att vilja skada snyltare ser vi överallt, men att kalla det för medfödd osjälviskhet är ganska magstarkt.

I söndags (13/6-05) skrev DN:s vetenskapsjournalist Karin Bojs en kolumn om den schweiziske ekonomen Ernst Fehr under rubriken: "Osjälvisk ekonom retar många" (utan länk). Den gick ut på att den nationalekonomiska undervisningen måste läggas om på många handelshögskolor eftersom Fehr funnit att den hittillsvarande utgångspunkten för nationalekonomin, som kallas "Homo economicus" är fel. Människan är inte en egenintresserad, rationell nyttomaximerare.

Fehrs experiment har nämligen visat att "de osjälviska anlagen är också vanligt förekommande". Karin Bojs skriver att han "undersöker hur utvecklingen - evolutionen - har gynnat altruism hos människor, eftersom ett rejält mått av altruism gör grupperna mera livskraftiga".

Så nu är det bevisat. Människan är "egentligen" altruistisk. Det faktiskt observerbara beteendet att människan visar både egenintresse och ren egoism måste rimligen då vara perverst, onaturligt och naturligtvis omoraliskt. Nu börjar vi få ett "vetenskapligt" bevis för att kunna förbjuda egoistiska aktiviteter som företagande, lönekrav, schackrande om priser och det fria sökandet efter lyckan. Sådant är tydligen onaturligt och försämrar "gruppernas livskraft".

Beviset är att Fehr har påvisat en mekanism som han kallar 'altruistiska straff'. Med det menas, enligt Bojs, att många människor är beredda att straffa medmänniskor som snyltar på det allmänna och beter sig alltför själviskt.

Vad är det då mera konkret som utgör beviset? Det säger Bojs inget om men de nya rönen som Fehr kommit med härrör från ett spel om "kollektiva nyttigheter". Fyra deltagare i en datorhall med många personer skall investera i en form av common good. Den består i att bidraget till investeringen förmeras med 60 procent varje spelomgång. Varje deltagare får tillbaka en fjärdedel av den utökade potten oavsett vad han eller hon satsat. Spelet genererar alltså en kollektiv nyttighet som är lika stor för alla.

Spelteorin har hittills haft svårt att förklara hur kollektiva nyttigheter har kunnat upprätthållas utan en tvingande stat. Hur har handel kunnat utvecklas om man inte kan springa till statens polis och anmäla bedragare och kontraktsbrytare? Fehr ger det cyniska svaret inlindat i altruistiska dimridåer: hämnd. Experimentet innehåller nämligen ett slutmoment i varje omgång - då resultatet redovisas får de fyra deltagarna utdela en bestraffning som kostar en tredjedel för den som utdelar straffet men som drabbar den bestraffade dubbelt så hårt.

När någon som bidragit till den kollektiva nyttigheten upptäcker att någon annan "åkt snålskjuts" (bidragit litet eller inget) utdelar han ett straff som blir större ju mer han själv bidragit med till allas bästa. Den som ser snyltarbeteende är alltså beredd att skada sig själv för att skada andra. Han kan inte vinna direkt på detta på längre sikt eftersom de fyra deltagarna blandas efter varje spelomgång. Det enda rationella skulle vara att han känner på sig att många andra också skulle vara beredda att hämnas på snyltare.

Min hypotes är att pengar inte är allt. Tillfredsställelsen att ge snyltare en skada är värt en del i uppoffring. Detta är embryot till lynchjustis och ingen altruism. Fruktansvärda vendettor har blivit följden förr i tiden. Först när "talionsprincipen" (lika för lika, eller mera populärt öga för öga...) introducerades blev samröret mera civiliserat.

Det är mycket möjligt att hämndbegäret är medfött. Genom ett väl avvägt hämndbeteende har avtal kunnat hållas och fred skapas i den lilla världen. Men med större tekniska möjligheter har också hämnden kunnat bli en fruktansvärd mekanism bakom krig och oroligheter.

Att man kan kalla principen "skada andra genom att skada sig själv" för altruism måste antingen bero på en tankelapsus eller på att det inte är politiskt korrekt att tala om hämnd. Altruism eller osjälviskhet följer ju principen "gynna andra genom stt skada sig själv". Syftet med bestraffningarna skulle alltså ha varit att att gynna allas bästa på lång sikt genom att försämra för en själv. Fan tro´t.
____________
Om Fehrs experiment se: Scientific American Mind, dec 2004

En äldre (2002) kontrovers baserad på TT:s referat av Fehr där han förnekar att altruism är medfödd.

Den ädle vildens fernissa, 28/9-06

fredag, juni 10, 2005

Är det goda större än det rätta?

Bör man uppge friheten för att öka lyckan? Eller väger frihet mer än guld? Frihet är inte enbart ett medel för lyckan utan ett egenvärde. Kanske friheten är en kollektiv nyttighet.

Är frihet, rättvisa och jämlikhet enbart medel för att maximera det goda? Eller kan dessa värden vara önskvärda i sig oavsett vilka konsekvenserna blir för det goda? Det behövs av debatten att döma en ytterligare analys av frågan om friheten är ett medel för lyckan.

Frihet inte ens ett instrumentellt väde

Utilitaristiska filosofer har vanligtvis inte betraktat frihet, rättvisa eller jämlikhet som relevanta begrepp för ett handlande i syfte att uppnå lycka, lust eller nytta (det goda). Därför representerar dessa begrepp egentligen inte ens instrumentella värden för uppnåendet av det goda.

Men man behöver inte betrakta detta från ett utilitaristiskt perspektiv. Låt oss analysera utilitaristernas paradexempel med tandläkaren. U föreskriver att det är bra för ens lycka att gå till tandläkaren och utsätta sig för ett visst lidande för att uppväga ett större lidande. Om man av staten tvingas att göra det "rätta" har det inget minusvärde i en utilitaristisk lyckokalkyl.

Tvång ett minusvärde i reviderad utilitarism

Här kan vi som icke-utilitarister invända att man själv som myndig person borde få bestämma när man vill gå till tandläkaren. Tvingas man av staten blir det ett minusvärde i lyckokalkylen och friheten blir då ett instrument för ens egen "egentliga" lycka. Så vill utilitaristerna inte se problemet.

Man kan ana orsaken till U:s ovilja att betrakta frihetsinskränkningar som minusposter i kalkylen. Det innebär ju för den politiska utilitarismen att det som betraktas som det moraliskt riktiga kommer att belastas med en minuspost som kullkastar hela kalkylen när 'det goda' måste genomdrivas med tvång. Av detta följer att många som inte betraktar sig som utilitarister ser frihet, rättvisa, jämlikhet etc som fristående värden som faktiskt kan åsamka en själv visst lidande. Om detta lidande sedan uppvägs av mera lycka i det långa loppet är en fråga som är främmande för icke-utilitarister.

Vilket "etiskt paradigm"?

I slutändan faller frågan tillbaka på vilket etiskt paradigm man håller sig inom. Med det menar jag de större system inom moralfilosofin som idag förekommer inom den filosofiska diskursen. Tidigare brukade dessa delas upp i två kategorier kallade teleologisk resp deontologisk etik. Denna indelning i ändamål och "bör göra" är numera inte så vanlig eftersom det finns fler kategorier.

Jag finner det fruktbart att urskilja följande fyra "paradigm": Konsekvensetik, pliktetik, rättighetsetik och dygdetik. Utilitarismen är en konsekventialistisk etik som vanligtvis är monistisk (den bygger på en enda grundprincip: att maximera "det goda"). Om frihet inte är "det goda" blir friheten automatiskt underordnad. Frågan är hur mycket.

Inom rättighetsetiken betraktas friheten som en av de grundläggande rättigheterna (dessa kan inses intuitivt eller härledas). Frihet har därför ett egenvärde för individen oberoende av konsekvenserna för "det goda".

Det rätta övertrumfar det goda?

Frågan är därför om "det rätta" övertrumfar "det goda". En antydan till detta är U:s svårigheter att hantera värden som frihet, rättvisa och jämlikhet. Den centrala diskussionen gäller oftast den vanliga rättvisan och formuleras i termer som: "får man straffa en oskyldig?"För att komma ifrån detta problem har 'regelutilitarismen' lanserats (genom att följa vissa regler maximeras lyckan). Den anses inte ha löst problemet. Dessutom har det under senare år uppstått en diskussion om 'externa preferenser' som synes kräva ännu större avsteg från den ursprungliga U. Samuel Brittan erkänner att U måste ta hänsyn till friheten och inte kan vara monistisk och Ronald Dworkin lanserar "rättigheter som trumf".

Jag drar den preliminära slutsatsen att värden från andra etiska paradigm svårligen kan inkorporeras i U - inte ens som instrumentella värden. U är handlingsinriktad. En nyttig handling som minskar friheten kan inte evalueras med avseende på friheten. Att gå till tandläkaren före tandvärken är moraliskt lika riktigt även om staten tvingar fram detta. Tvånget minskar inte 'det goda'. U:s argument i just denna fråga är dock frihetligt men av ett helt annat skäl. Det effektivaste sättet att uppnå det goda är att låta individen själv avgöra när hon bör gå till tandläkaren - inte att tvånget minskar det goda.

Frågan är om det är fruktbart att diskutera tvång och frihet på utilitaristernas villkor med en minuspost för lyckan när tvång måste tillgripas. Det måste i praktiken vara utomordentligt svårt att mäta hur mycket frihetsinskränkningar i olika fall minskar lyckan.

Man säljer friheten i praktiken = moral?

Är då inte det empiriska faktum att folk är villiga att uppge delar av sin frihet för att få litet mer lycka ett bevis för att det goda är större än det rätta? -Nej, det är det inte om det inte finns ett moraliskt rättfärdigande av principen (annars gör man sig skyldig till det 'naturalistiska misstaget' - man förväxlar är och bör).

Men kan inte transaktionen mindre frihet-mera lycka rättfärdigas? -Den teori som kan göra detta är utilitarismen. Eftersom U har kommit till korta hänger frågan i luften. Därför kan man fråga sig om det är fruktbart att utveckla fihetsaspekten i lyckotermer. Är det inte bättre att utgå från en rättighetsteori som istället kompletteras med nyttoresonemang än tvärtom?

Det rätta kanske är en kollektiv nyttighet

Men man behöver inte ens utveckla rättighetsteorier för att hitta invändningar mot att det goda skulle vara större än det rätta. Det finns rader av sentenser och ordspråk som anser att frihet skall sättas före lycka, ett exempel från Danmark:

"Bättre vara en fri luffare
än en fångad kung."
(Danskt ordspråk)

Varför förekommer så många uppmaningar i denna stil? Jo, naturligtvis för att det ligger en närmast oemotståndlig lockelse att uppge (till att börja med) en del av sin frihet för att få litet mer lycka. Man kan då fråga sig: Är det så att frihet är en 'kollektiv nyttighet' som man försöker upprätthålla med moraliska incitament? Det kan förklara varför det till synes ofta framstår som "rationellt" att uppge litet frihet för mera lycka. Men om många gör så hamnar vi i ett ofritt samhälle som är sämre för de flesta. (Kan analyseras inom ramen för 'Fångarnas dilemma'.)

Analysen förutsätter att vi kan hantera 'det goda' i åtminstone ordinalt mätbara termer. Att detta skulle betyda att vi måste bli utilitarister tror jag dock är en förhastad slutsats.

torsdag, juni 09, 2005

Räntehöjningspratet slår tillbaka

Riksbankens varningar för kommande räntehöjningar orsakade tvärstopp i konjunkturen under första kvartalet. Skräcken för den låga räntans inflationseffekter har genom räntehöjningspratet orsakat ännu starkare krav på räntesänkning.

SCB redovisade nationalräkenskaperna för det första kvartalet 2005 igår 8/5. För många kom de som en chock. BNP ökade med 0,4 procent på ett år jämfört med 3,1 för fjärde kvartalet 2004. Emellertid är en del av inbromsningen en följd av kalendereffekter. Jämförelsetalen anses därför böra vara 1,4 resp 2,1 procent. Kalenderkorrigerat minskade dock antalet arbetade timmar med 1,0 procent vilket är illavarslande för regeringens målsättning att öka sysselsättningen före valet.

Hushållens disponibla inkomster (löner och bidrag efter skatt) ökade med 3,5 procent realt men den privata konsumtionen ökade bara 0,5 procent. Det betyder att sparandet ökade trots att alla optimistiska konjunkturprognoser hade förutsatt en kraftig ökning av hushållens konsumtion som kompensation för den mer långsamma ökningen av exporten.

Och varför ökade det privata sparandet när det istället borde ha minskat? Min hypotes är att detta till stor del beror på att hushållen blev försiktiga när det återkommande framfördes varningar för väntande räntehöjningar, särskilt från Riksbanken. Hushållen skulle kalkylera med en ränta som var flera procentenheter högre än dagens. Då tyckte nog många att det inte var läge att konsumera upp löneökningarna.

Här kan man verkligen tala om att binda ris åt egen rygg. Riksbanken har konsekvent bedrivit en högräntepolitik som tryckt ner inflationen under den undre gränsen för inflationsmålet. I sin skräck för att de räntesänkningar som ändå gjorts kanske var för stora har Riksbankens företrädare varnat för en högre ränta som ytterligare har tryckt ner ekonomin genom att den privata konsumtionsökningen frös inne.

Skräcken för den låga räntans kommande expansionsefekter och höjning av inflationen har alltså medfört att det blivit ännu mer angeläget att sänka räntan. Det verkar inte som om Riksbanken vare sig kan göra tillförlitliga prognoser för BNP längre (man trodde på 2,8 procent 1:a kv) eller adekvata bedömningar på kort sikt hur det egna agerandet påverkar omgivningen.

Det kanske är dags att överge penningpolitiken som stabiliseringspolitiskt instrument? Då skall man förlita sig på finanspolitiken. Men här har skräcken för utgiftstaken medfört att de offentliga myndigheternas produktion minskade med 1,2 procent (kalkorr) första kvartalet. Är det bättre? Och på längre sikt, vad kan finanspolitiken åstadkomma om man skall höja sparandet i offentlig sektor till 2 procent över hela konjunkturcykeln? Det blir skattehöjningar och depression.

tisdag, juni 07, 2005

Är friheten intressant idag?

I Sverige tycks vi ha lagom mycket frihetsinskränkningar. Paternalismen och utilitarismen har accepterats som "strukturellt tvång" som finns i bakgrunden men som ingen talar om. Friheten tycks inte längre ha något egenvärde. Var finns oppositionen?

Den politiska debatten handlar allt mindre om frihet. Kanske har vi lagom med frihet i Sverige? Eller är det så att public choice-mekanismerna - i det här fallet medianväljarteoremet - straffar den som pratar om frihet därför att väljargruppen i mitten struntar i frihet? Det politiska parti som för något decennium sedan lanserade sig som "frihetens parti" kallar sig symptomatiskt nu för "det nya arbetarpartiet".

Finns det någon samstämmig uppfattning om vad frihet egentligen består i? Det kanske bara är fråga om självständighet som nation med politiska fri- och rättigheter? Vi behöver i så fall inte mer frihet. Det är kanske istället mer rättvisa som är det angelägna målet. Eller rentav ökad jämlikhet?

I dagens Sverige har socialdemokraternas partiordförande Göran Persson fortfarande privilegiet att formulera hur det mest brännande politiska problemet skall beskrivas: bör vi ha 80 eller 65 procents ersättning vid sjukskrivning i framtiden? Det är en frågeställning som är helt befriad från ideologi och principiella resonemang. Dessutom presenterades den av Persson på ett helt missvisande sätt, som egentligen inte tillrättalades av motdebattören Fredrik Reinfeldt. Persson frågade gång på gång: hur kan en sänkning av ersättningsnivån ge fler jobb? Har Reinfeldt verkligen lanserat sänkningen som ett medel för att skapa större efterfrågan på arbetskraft?

Varför kan ett parti "i frihetens tjänst" inte göra ersättningsfrågan till en frihetsfråga? Var och en kunde själv få bestämma om man ville ha 65 eller 80 procent i ersättning. Vill man ha 80 procent är försäkringspremien aktuariskt beräknat en bit högre än om ersättningen bara är 65 procent. Men då blir det förstås inte några pengar över för att finansiera andra skattesänkningar...

Friheten har ett egenvärde. Det är bra att slippa tvingas acceptera en lösning som politikerna kommit fram till om man själv skulle föredra en annan. Varför skall vi acceptera alla möjliga paternalistiska påfund? Det blev ett ramaskri när Socialstyrelsen för flera årtionden sedan prånglade ut sitt budskap att man ville att svenska folket skulle äta 6-8 brödskivor om dagen. Men den nya generationen tycks ha vuxit upp till överhetens lydiga kreatur som går att muta med de futtigaste utfästelser.

Friheten har ett egenvärde också på så vis att "ingen får bli enbart ett medel för någon annan". Denna tes, formulerad av Kant, är grundläggande i motståndet mot utilitarismen och den politiska överheten. Friheten kan därför inte bli ett medel för att maximera lyckosumman i samhället.

Politiken i Sverige har mer än i andra länder lyckats söva ner medborgarna och rikta uppmärksamheten mot andra frågor. Vi betraktar statens frihetsinskränkningar som helt naturligt "strukturellt tvång" som finns där som en bakrundsfaktor som man inte talar om. Det vanliga knepet bland fåtalet oppositionella är att provocera fram tvånget i form av naket våld. Men var finns de som är beredda att uppoffra sig för friheten? Det är ju så mycket coolare att provocera för att åstadkomma ännu mera tvång!

fredag, juni 03, 2005

Är frihet ett medel för lyckan?

Frihet är fånvaro av tvång och därför är frihet bra i sig. Men ibland ses friheten som ett medel för mångfald, lycka eller välstånd. Det är dock ett resonemang som leder till oklarheter.

Inom den politiska filosofin kan frihet som ett viktigt värde ses på två sätt. För det första är friheten ett värde i sig - den är ett 'intrinsikalt värde'. För det andra är friheten ett medel för att uppnå andra mål som är goda i sig - den är ett 'instrumentellt värde'.

Här skall jag analysera den andra frågan: vilka värden kan friheten tänkas vara ett medel för att uppnå? Några tänkbara förslag som brukar nämnas är mångfald, personlighetsutveckling, att samhället blr humanare, att vi blir lyckligare och att välståndet blir högre.

Frihet som medel för fem andra mål

1. Frihet ger mångfald. Om alla får leva som de vill blir variationsrikedomen större i samhället och det blir intressantare att leva i. Vi får valfrihet och möjlighet att välja livsstil på ett rikare sätt än om det bara fanns några få livsmönster som dessutom är traditionsbestämda och egentligen inte öppna för val. Skomakaren måste då bli vid sin läst, skräddarens son måste bli skräddare och möbelsnickarens son måste tillverka möbler.

2. Frihet gör oss till bättre människor. De som hela tiden tvingas till det sätt hur de skall leva, hur de skall förhålla sig gentemot andra, vad de skall göra vardag och helgdag blir inskränkta personligheter och bara halva människor. De som får utveckla sig fritt blir andligen berikade och kan kosta på sig verklig generositet mot andra. Endast frihet kan leda till självförverkligande.

3. Frihet ger ger ett humanare samhälle. Om medborgarna hela tiden är påpassade av olika tvångsmässiga regleringar lämnas inget utrymme för verklig altruism och självuppoffring. Ett humant samhälle kan inte regleras fram av fariséerna. Det har föga värde att följa ritualer när det gäller att manifestera ett humanistiskt sinnelag. Tomma formalier kan inte ersätta ett personligt engagemang som förutsätter ett fritt förhållningssätt gentemot medmänniskorna.

4. Frihet ger ett lyckligare samhälle. Om medborgarna skall tvingas att utföra vissa offer, visa framtvingat ansvar och humanitet är detta ett ont i sig. Ett sådant samhälle kan inte bli lika lyckligt som ett fritt samhälle där medborgarna frivilligt ikläder sig rollen av ädla filantroper och självuppoffrande välgörare. Att tvingas till altruism och solidaritet har inget moraliskt värde. Det kan på sin höjd tillskyndas i ett utilistiskt nyttosamhälle som bortser från handlingarnas vidare etiska kvalitet.

5. Frihet ger högre välstånd. Traditionsekonomin gav ett stillastående samhälle. En tvångssamhälle kan inte åstadkomma kreativitet och innovationsförmåga. En kommandoekonomi kan på sin höjd producera mat för dagen. Sovjetsocialismen kunde inte uthålligt producera välstånd till sina egna medborgare. Det är bara ett samhälle baserat på individens frihet som kan ge högre välstånd. Vill vi övervinna fattigdomen måste vi befria oss från överhetens tvång och tyranni.

Leder frihet verkligen till målen?

Dessvärre kan alla frihetens instrumentella förtjänster ifrågasättas på det pragmatiska planet. 1) Risken finns att det inte blir så mycket mångfald med frihet. De ekonomiska krafterna befordrar varianter av samma slags medelmåttiga produktion anpassad efter den stora massans smak i mitten. 2) Att vi blir bättre männikor med frihet kan kanske övertrumfas av att vissa kan få det materiellt bättre med hjälp av tvång. 3) Likaså kan de som vill ha mer av materiella förmåner strunta i om detta är en följd av humanitet eller nödtvungen underkastelse under polismaktens våldshot.

4) Lyckans kvalitet är en svårare nöt att knäcka. Utilitarismen har traditionellt inte sett berövandet av lycka från vissa för att andra skall bli ännu lyckligare som ett problem. Om det moraliskt rätta är att bli olycklig så sker detta givetvis frivilligt. Om alla däremot inte tror på U måste vissa tvingas att bli olyckliga och då borde detta tvång räknas som en ytterligare minuspost i lyckokalkylen. Därmed kan ett fritt samhälle utan sådant tvång bli lyckligare än ett ofritt formalutilitaristiskt. För den politiska utilitarismen är frihet dock ett hinder för det tvång som krävs för lyckomaximering.

5) Kanske välståndet kan tas för givet när det redan uppnåtts? Ett avancerat industrisamhälle med etablerade strukturer för välståndsproduktion och tillväxt är måhända mer moget för utbredd tvångsutövning än ett mera primitivt samhälle som måste förlita sig på det fria initiativet för att åstadkomma välstånd.

Är de fem målen verkligen eftersträvansvärda?

Till de pragmatiska (mot)argumenten kommer också ifrågasättandet av de intrinsikala värden som friheten kan tänkas leda fram till.

1) Mångfald kanske inte är något verkligt värde. Valfriheten blir en pina som gör människorna frustrerade och bidrar till att de får stressjukdomar. 2) Moralisk förfining och personlighetsutveckling är kanske inte det som ger verklig lycka. Ett tillfredsställt svin är väl lyckligare än en frustrerad intellektuell? 3) Humanitet i all ära, men om den blir ett hinder för uppnåendet av ett idealsamhälle där lyckan maximeras kanske vi måste acceptera att humaniteten sätts på undantag.

4) Lyckosumman kan också ifrågasättas. Friheten kan värdemässigt trumfa över tvångsåtgärder som är nödvändiga för den maximala lyckosumman. Även jämlikheten har börjat ses som ett högre värde än lyckan. Fler tvångsåtgärder för att åstadkomma mer utjämning kan i framtiden också komma i konflikt med friheten.

5) Välståndet som mål har börjat ifrågasättas av vissa välfärdforskare. Vid en inkomst omkring 200 000 kr per år tillför ytterligare produktion, enligt dessa forskare, ganska litet till medborgarnas upplevelse av lycka. Om frihet är ett medel för tillväxt kan alltså friheten inskränkas i de rikare länderna eftersom man inte behöver mer välstånd.

Slutsats

Friheten är främst ett värde i sig. Den är inte egentligen ett medel för andra bra saker även om uppnåendet av välstånd och möjligheterna att förverkliga personliga önskemål rimligtvis hanteras bäst i ett fritt samhälle.

onsdag, juni 01, 2005

Wicksells princip för rättvis beskattning

Kollektiva behov skall finansieras enligt intresseprincipen. Alla skall i princip finna fördel i den nya utgiften. Det är en orättvisa att tvingas delta i finansieringen av något man är likgiltig eller negativ till. Behov som inte är kollektiva överlämnas till det privata initiativet.


Sveriges genom tiderna mest kände nationalekonom är den politiskt radikale Knut Wicksell (1851-1926), professor i Lund. Han behandlade de skattepolitiska principerna i en uppsats som utgavs på tyska 1896 i Jena (den ingick i hans Finanztheoretische Untersuschungen). Den återupptäcktes på 1950-talet av den amerikanske nationalekonomen James Buchanan som fick "nobelpriset" i ekonomi 1986. År 1987 utgavs Wicksells arbete i svensk översättning Om en ny princip för rättvis beskattning (Ratio förlag). Denna princip brukar kallas 'intresseprincipen'.

Wicksell menar att den rörelse mot parlamentariska former för det politiska livet, som präglat 1800-talet, har målet "likhet inför lagen, största möjliga frihet, ekonomisk välfärd och fredlig samverkan mellan alla människor". Däremot har denna rörelse inte som mål att "byta ut de frihetsfientliga och ljusskygga oligarkiernas ok ... mot tillfälliga parlamentsmajoriteters knappast mindre tryckande tyranni".

När det gäller att fatta beslut om en statsutgift, skriver Wicksell, kan man utgå från från förutsättningen att den "är avsedd för en verksamhet som är till gagn för hela samhället samt att den av alla klasser utan undantag uppfattas som sådan".

Om detta inte är fallet utan någon del av folket är likgiltig eller fientlig till utgiften, "så kan jag för min del inte se annat än att denna verksamhet i och med detta inte längre kan hänföras till de kollektiva behoven i ordets egentliga mening, utan tills vidare, om den alls skall tolereras, bör överlåtas åt det privata initiativet" (s 49).

Wicksell tillägger: "Det förefaller ju att vara en uppenbar orättvisa, om någon skulle nödgas till att medverka till finansieringen av åtgärder som inte gagnar hans välförstådda intressen, utan kanske rent av går stick i stäv mot dessa."

Vi ser här att Wicksell behandlar kollektiva nyttigheter, som på den tiden var det som den offentliga sektorn skötte: försvar, polis, rättsväsende, förvaltning (t ex posten), läskunnigheten och fattighjälpen. Han försöker formulera en princip för hur skattefinansieringen av dessa kollektiva varor och tjänster skall utformas.

Det är enligt Wicksell teoretiskt alltid möjligt att komma överens om en sådan fördelning av kostnaderna att en utgift, som har en nytta som överstiger kostnaderna, "av alla parter betraktas som obestridligt fördelaktig och följaktligen rent av kan godkännas enhälligt". Om detta inte är möjligt bör utgiftsförslaget avvisas. Detta är Wicksells teoretiska kriterium för en rättvis beskattning.

Den offentliga verksamheten måste karaktäriseras av principen "prestation - motprestation". Medborgaren skall betala skatt i proportion till vad han eller hon konsumerar i form av kollektiva offentliga nyttigheter. Wicksell föreställde sig att olika utgiftsbeslut i praktiken kunde fattas med kvalificerad majoritet i parlamentet - t ex 5/6.

Skatterna blir med Wicksells princip en sorts artificiell avgift. Den är inte frivillig men den är kalkylerad som om den var frivillig. På denna punkt är Wicksell teoretiskt oklar. Det är knappast möjligt att mera exakt slå fast hur stor nytta enskilda individer har av olika abstrakta nyttigheter. Eftersom det i praktiken inte är möjligt att utsätta alla utgifter för enhällighetstestet finns en begränsad möjlighet att den stora majoriteten fastställer utgifter som en liten andel av medborgarna innerst anser inte vara värda de skatter de pådyvlas för att finansiera dem.

Själva grundtanken bakom Wicksells princip är radikalt frihetlig. Ingen skall tvingas betala för något han egentligen inte vill ha. För att uppnå detta måste beräkningar göras för att fastställa att alla rimligen har en större nytta med utgiften och skatten än utan dessa. Om inte detta kan göras troligt är det inte ens lönt att föra upp reformen till omröstning med kvalificerad majoritet. (Detta är ett sätt att i praktiken tillämpa det s k Pareto-kriteriet som lanserades något årtionde efter Wicksells arbete.)

Wicksell försökte lansera sin princip i konkurrens med den s k offerteorin (utilitarismen) som han karaktäriserade som "rotad i en 'högre statsuppfattning' än den motsatta teorin". Han erkände att den "för närvarande" kunde betraktas som segrande, men likväl såg han den som underlägsen som teori betraktad. Offerteorin kunde bara uttala sig om hur givna skatter skulle fördelas - inte om skatternas höjd. Intresseteorin kunde också visa när det inte fanns fog för skattefinansiering eftersom nyttan då understeg kostnaderna för en del av medborgarna.

Läs även Lars Jonungs uppsats om Wicksell (pdf) i Ekonomporträtt (SNS 1990).