tisdag, december 23, 2014

När maskinerna slår ut jobben

Om hälften av dagens jobb tas över av maskiner får den minst produktiva delen av arbetskraften stora svårigheter. NAIRU stiger drastiskt och nya bidragssystem måste konstrueras om inte skillnaderna i levnadsstandard ska bli enorma.

I SvD 22/12-14 skriver docent Andreas Bergh en kolumn med rubriken "När jobben tas bort". Den handlar om tendensen att robotar och datorer tar över alltfler enklare jobb. Bergh hänvisar till studier som hävdar att 50 procent av dagens jobb ersätts av automatiserad teknik inom 20 år. Detta gäller såväl industrin som kunskaps- och tjänstesektorn.


Detta kan te sig oroande, menar Bergh, men hänvisar till den historiska utvecklingen som inte visat att det skulle bli brist på jobb. "Automatisering som drastiskt minskar behovet av lönearbete är således inte något hotfullt framtidsscenario." Vad vi kommer att arbeta med avgörs av vad människor är beredda att betala för, menar Bergh trosvisst. Är det verkligen så enkelt?



 En klassisk syn på hur stora produktivitetsökningar kan mötas är att hänvisa till möjligheterna att förkorta arbetstiden. 

Om människorna är beredda att till betydande del avstå från möjliga löneökningar är det i en abstrakt analys möjligt att förkorta arbetstiden för de flesta. I praktiken finns det dock vissa svårigheter som sammanhänger med arbetskraftens olika egenskaper. Exempelvis kan man inte förkorta arbetstiden kraftigt för läkarkåren eftersom det knappast är möjligt att utbilda nya läkare som fyller ut luckorna. Det är inte heller troligt att kvalificerade arbeten är möjliga att automatisera i sådan utsträckning att arbetstiden kan förkortas.

Ett allvarligare problem uppstår emellertid för den motsatta delen av arbetskraften. Det är de enkla arbetsuppgifterna som först ersätts med robotar och liknande. Historiskt har jordbruket kunnat mekaniseras och de tidigare lantarbetarna har kunnat bemanna industrin, som i sitt tidiga skede hade gott om enkla arbetsuppgifter. När uppgifterna blev mer kvalificerade och mer produktiva kunde överskottet av arbetskraft istället få jobb inom tjänstesektorn. Men redan här började det gnissla i maskineriet. En stigande andel av arbetskraften fick allt svårare att få nya jobb. Väntetiderna för de fåtaliga enkla jobben ökade vilket registrerades som en stigande strukturell arbetslöshet. Denna kallas också jämviktsarbetslöshet eller NAIRU. Enligt Konjunkturinstitutets decemberrapport i år uppgår den till 6,8 procent i Sverige.

Om många av de relativt enkla jobben inom 20 år kommer att slås ut kommer naturligtvis NAIRU att stiga kraftigt. För Sveriges del kommer också invandringen av okvalificerad arbetskraft att ge ytterligare bidrag. Politikerna brukar möta sådana farhågor med att förorda ökade utbildningsinsatser. Nu senast har man varit inne på nästintill tvångsåtgärder för att få alla att gå igenom en en gymnasieutbildning. Men om uppemot hälften av alla jobb idag kommer att slås ut på 20 år finns det knappast någon teoretisk möjlighet att utbilda  stora delar av befolkningen så att de passar för de relativt kvalificerade jobb som blir kvar. I sista hand stupar ett sådant projekt på att en betydande del inte har de teoretiska kvalifikationerna för att klara en sådan utbildning.

Det kanske är möjligt att expandera tjänstesektorn istället. Men den förändring som Bergh ställer i utsikt är så omfattande att det är svårt att föreställa sig vilken typ av tjänster som skulle kunna suga upp en så stor del av befolkningen. Kanske måste arbetstiden (och därmed lönen) minskas kraftigt i tjänstesektorn. Det ger antingen upphov till stora inkomstskillnader eller ställer krav på helt nya bidragssystem för att hålla uppe de sämst ställdas levnadsnivå inklusive välfärdstjänster. Om problemen är av den storleksordning som Bergh refererar till finns det knappast någon anledning att sangviniskt hänvisa till människors "fantasi och skaparförmåga" för att åstadkomma en lösning.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , intressant.se

Etiketter: ,

söndag, december 14, 2014

Varför utlyste Löfven nyval 22 mars?

Löfven är oerfaren och har dåliga rådgivare. När Reinfeldt erbjöd sig att släppa fram Löfven tog han chansen trots att Reinfeldt hade riggat processen med starka hinder. Och med statsvetarnas felaktiga definition av majoritet trodde Löfven att han skulle klara regerandet.

Hur hamnade Sverige i den nu aktuella röran med nyval utan att regeringen och oppositionen förhandlat om budgeten? Upprinnelsen till dagens svårigheter måste sökas i den process som föregick regeringsbildningen i september 2014. Då deklarerade Fredrik Reinfeldt att man visserligen skulle släppa fram Stefan Löfven om de rödgröna blev större än Alliansen i valet men att man skulle ställa till ordentligt med besvär i form av utbrutna delar av budgeten (som skulle röstas ned) och i form av att Alliansen skulle lägga fram en egen budget, som teoretiskt skulle kunna gå igenom istället för regeringens budget.

Stefan Löfven
Varför ville Reinfeldt göra det svårt för Löfven om de rödgröna skulle få relativ majoritet? Så här efteråt är det inte alldeles enkelt att analysera denna fråga eftersom man i augusti oftast diskuterade frågan utan att skilja mellan relativ och absolut majoritet. En tolkning är att Reinfeldt ville få Löfven att erkänna att han måste ta med kommunisterna i regeringen. Hotet om ministerposter till det då sturska Vänsterpartiet kunde tänkas ha en avskräckande inverkan på mittenväljarnas vilja att rösta på Socialdemokraterna och Miljöpartiet.

En annan tolkning är att "stridshingsten" Reinfeldt hade ambitionen att manövrera så att Löfven inte skulle våga bilda regering om den lätt skulle kunna falla. Istället skulle Reinfeldt bilda regering med stöd från Socialdemokraterna, som ju mer än allt annat ville sätta stopp för inflytande för Sverigedemokraterna. Medgivandet att släppa fram Löfven skulle då ha betingats av taktik att inte framstå som alltför oresonlig.

Det naturliga hade dock varit att rösta nej till Löfven som statsminister. Genom att SD också hade röstat nej hade Löfven inte kommit längre och då hade talmannens bud gått till Reinfeldt. Han hade då kunnat bli statsminister med hjälp av nedlagda röster från S (oberoende av vad SD gjorde). För att SD inte skulle få något inflytande därefter skulle Löfven varit nödgad att göra upp med Alliansen om stöd i viktigare frågor. Detta hade dock inte behövt gälla budgeten. Eftersom det inte skulle ha funnits något alternativt budgetförslag som kunnat få majoritet hade Alliansregeringens budgetproposition gått igenom. Även om Löfven varit obstinat hade det inte blivit någon regeringskris eller nyval.

Istället ville Reinfeldt släppa fram Löfven med villkoret att han kunde visa att han skulle kunna få majoritet för sin budgetproposition. Detta borde prima facie inte ha lett till något annat resultat än i det föregående fallet. Alliansen och SD hade röstat emot eftersom Löfven inte kunde/ville få utfästelser från SD om att budgeten skulle gå igenom. Här inträder emellertid den kritiska punkten i skeendet i form av ett antal statsvetare hävdade att "majoritet" mot budgeten krävde att den minoritet som var emot budgeten var större än den minoritet som stödde regeringens budget. Eftersom regeringens minoritet var större än Alliansens minoritet skulle någon "majoritet" mot budgeten inte kunna uppbådas. Det gällde bara att Löfven fick med Vänsterpartiet i regeringen, annars visste man inte vad som kunde hända om V t ex lade ned rösterna.

Den oerfarne, okunnige samt möjligtvis omdömeslöse Löfven tog med entusiasm fasta på detta egentligen helt felaktiga kriterium. Han mjukade upp V så att Jonas Sjöstedt nöjde sig med att i ett avtal lova att stödja Löfvens budget utan att få ministerposter. Till yttermera visso gich han till talmannen utan att detta avtal var färdigt och försäkrade att han skulle kunna få majoritet för budgeten. Och ödesdigert nog accepterade både talmannen och Alliansen denna advokatyr - kanske lugnade av experternas försäkringar att praxis skulle hindra SD från att rösta på Alliansens budget. Detta var rent önsketänkande. Om SD verkligen inte hade velat bryta mot praxis men ändå önskat få inflytande kunde ju SD ha avstått från att lämna in en formell budgetmotion denna höst när nu Alliansen med sin gemensamma budget öppnat för denna möjlighet..

Att Alliansen lade fram en gemensam budget var rimligtvis ett led i att avskräcka Löfven från att försöka bilda regering när han formellt fick chansen. Han skulle ha insett det riskabla med regeringsbildningen när det förelåg ett nederlagshot i form av en borgerlig budget som kunde gå igenom och frivilligt valt att kasta in handduken. Då skulle Reinfeldt ha kunnat komma igen med Löfvens stöd på längre sikt. Men genom att Reinfeldt övergav ev sådana planer redan på valnatten ingavs Löfven falska förhoppningar om att han skulle klara regeringsbildningen och budgeten. Reinfeldts avgång är alltså en bidragande orsak till dagens svårigheter och det extra valet 22 mars.

Men Löfvens bristande omdömesförmåga och oerfarenhet bidrog ytterligare till att saken drevs till sin spets. Han trodde uppenbarligen att Fp och C skulle gå med på att få ministerposter eller åtminstone stödja regeringens budget med vissa justeringar som han ville förhandla om. Detta hade betytt slutet för Alliansen och det borgerliga samarbetet inför valet 2018. En del bedömare tror att Löfven avsiktligt ville bryta sönder Alliansen. Jag tror dock att han inte förstod bättre, och han insåg inte att tanken var dödfödd. Något försök att förhandla med hela Alliansen gjorde inte Löfven förrän några timmar innan han dekarerade att det skulle bli nyval. En van politisk förhandlare hade naturligtvis erbjudit ett antal konkreta eftergifter offentligt och låtit de politiska kommentatorerna framföra hotet att det skulle bli nyval om inte Alliansen kröp till korset.

Nu brände Löfven av nyvalsvapnet utan att ens försöka få något i gengäld om han hade avstått. Sannolikt var detta oöverlagt och betingat av affekt. Han borde ha kunnat vänta en stor del av december eftersom det formellt inte går att utlysa ett extra val förrän den 29:e. Under tiden hade han kunnat försöka få igenom ändringar i Alliansens budget så att han kunnat regera vidare. Gång på gång har Löfven försuttit sina chanser mot bättre vetande. Det borde rimligtvis bero på dåligt omdöme och inkompetenta rådgivare - eller är han trögtänkt? Nu den senaste veckan visar sig hans tillkortakommanden som habil politiker ånyo genom den obeslutsamhet han visar i frågan om hur han ska samarbeta med MP. Först skulle han bedriva valrörelse tillsammans med MP med budgetförslaget som plattform. Nu säger han att budgeten är överspelad och han markerar distans till MP - helt i enlighet med LO:s önskemål.

Trots sin buttra framtoning besitter Löfven starka irrationella känslor som förstör hans politiska taktik. Han är dessutom beredd att spela högt och förlora. Extravalet kan mycket väl resultera i den omvända situationen i riksdagen mot idag. Men även med liknande valutslag som idag kan Löfven hindras från att bli statsminister om Alliansen röstar emot och får stöd av SD. Med tanke på Alliansens självsäkra omedgörlighet de senaste månaderna är det inte lätt att se att man nu i mars skulle vara beredd att hjälpa Löfven att bli statsminister.

Wolodarski DN om extravalet 14/12
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , intressant.se

Etiketter: