onsdag, januari 29, 2014

Utjämningspolitiken sätter P för skattereform?

Risken är stor att en vettig skattereform kommer att förhindras av utjämningspolitiskt motstånd. Det råder "fördelningsfundamentalism" i Sverige, menar en av de elva experterna bakom kravet på en reform.

Det är dags att börja utreda en ny skattereform, anser elva experter i en ny bok som jag skrev om 22/1-14. Den stora skattereformen från 1991 börjar bli ålderstigen och det skulle finnas möjligheter att åstadkomma ekonomiska effektivitetsvinster genom förändringar. Dessvärre berör skatternas höjd och fördelning den mest djupgående splittrande frågan i samhället - fördelningen av välståndet mellan fattiga och rika. Ända sedan Karl Marx kom på att att hans lilla rörelse skulle befrämjas av att samhället kunde beskrivas i termer av oförsonlig klasskamp har de ansvarskännande politikerna fått kämpa mot alla hans efterföljare.

För marxisterna var länge lönekampen och fördelningen mellan kapital och arbete det viktigaste. Men omsider fick också skatterna en allt större betydelse för konfliktskapandet. Redan Marx hade förordat progressiva skatter och sociala förmåner för proletariatet. Denna motsättning går igen i dagens Sverige i form av förordandet av en stor offentlig sektor (höga skatter) och skatter som främst drabbar de rika. Det är de skattefinansierade förmånerna som står för den största delen av utjämningen i Sverige, påpekar Ann Öberg i boken och hänvisar till SNS konjunkturråd 2013 (Dags för enklare skatter). Värnskatten (de extra 5 procenten statlig skatt över ca 50 000 kr/m) är ett "klent verktyg för inkomstutjämning" som endast minskar gini-koefficienten med 0,001 enheter.

Ett sätt att sammanfatta skatternas skadeverkningar är att försöka mäta effekten på den ekonomiska tillväxten. Sådana försök att relatera skattetryckets höjd till BNP-ökningen har gjorts länge. Jag har själv när det begav sig låtit ställa samman empiriska forskningsresultat som antydde ett negativt samband. Man testar i dessa mätningar en mycket grov teori som säger att ju högre skatterna är desto mer hämmas det ekonomiska livet. Man skulle då kunna tro att en sänkning av skattetrycket oavsett vilka skatter som sänks skulle bidra till den ekonomiska tillväxten. Det verkar dock vara felaktigt enligt en genomgång av Åsa Hansson i boken.

Nyare forskning har inte kunnat visa något entydigt samband mellan höga skatter och sämre tillväxt enligt Hansson. Däremot har forskningen numera börjat uppmärksamma speciellt skadliga skatter där bolagsskatten och marginalskatterna är mest skadliga medan fastighetsskatten är minst skadlig. Enligt min mening borde man även kunna få fram klarare effekter från skattetryckets höjd totalt om man kunde räkna bort de tillväxthöjande effekter som kommer från större satsningar på infrastruktur, sjukvård, utbildning och forskning som ofta är förknippade med höga skatter. Sådant går ju att finansiera utan skatter.

Den borgerliga regeringen, som tillträdde 2006, har tydligen siktat på att sänka skattetrycket mera i allmänhet. Detta borde få effekter på de sociala förmånerna, vilket också står klart vad gäller transfereringarna (t ex a-kassa och sjukförsäkring). Mera oklart är det beträffande själva välfärdsverksamheterna. Svenskt Näringsliv har undersökt resurstilldelningen 2006-2012 i reala termer mm i en rapport och kommit fram till att det trots allt skett en beaktansvärd ökning. Allmänheten tycks dock ha fått en avog inställning till dessa allmänna skattesänkningar i tro att de leder till sämre offentlig service (i enlighet med den ovan nämnda förutfattade meningen). Men kanske detta subjektiva intryck istället beror på byråkratisering mm (bloggart 19/1)?

Traditionellt har sänkta skatter i Sverige främst betytt sänkt marginalskatt. Detta har starkt försvårat skattereformeringarna i det utjämningsinriktade Sverige. Skattereformen 1991 med sänkta marginalskatter lyckades enbart genom att det gamla systemet kunde beskrivas som "ruttet och perverst" i meningen att omfördelningen hade eroderats genom alla olika avdragsmöjligheter. En sådan möjlighet finns inte idag. Om man, som Åsbrink tänker sig, ska av skaffa de två progressiva statsskatterna (20% resp 5%) ställs politikerna inför stora opinionsmässiga svårigheter. Den nuvarande oppositionen har kämpat hårt för att förhindra en obetydlig teknisk justering i form av en extra uppjustering av brytpunkten. Den skulle ha sänkt marginalskatten för några tusen högre medelinkomst-tagare och betytt 250 kronors lägre skatt/m för alla däröver. Hur skulle man kunna byta fot inom några år?

Sverige har blivit ett land där ordet "fördelning" blivit ett politiskt mantra som alla måste upprepa, skriver Hans Bergström (tidigare chefred för DN). Han pekar på olika utjämningsfixerade rubriksättningar i media när OECD-siffror om inkomstfördelningen presenteras. I SvD skrev man Klyftor växer snabbast i Sverige. Ett annat exempel på "fördelningsfundamentalismen" är enligt Bergström presentationen av Moderaternas undersökning av Socialdemokraternas skattepolitik tidigare under 00-talet. Den moderate skattetalesmannen Henrik von Sydow (ordf i skatteutskottet) kritiserade vad regeringen Persson gjorde med orden "De har prioriterat skattesänkningar som är speciellt gynnsamma för höginkomsttagare".

Bergström skriver: "Alltså innebörd: 'Vi moderater är bättre än socialdemokraterna på fördelning'". Med ett sådant opinionsklimat kommer kanske en ev socialdemokratisk skattereform (à la Åsbrink) efter ett ev regimskifte att mötas av kritik från moderata populister, SvD, Aftonbladet och Expressen att "klyftorna ökar" och att börsmäklarna inte behöver några skattesänkningar (Anders Borgs argument mot avskaffad värnskatt).

En skattereform måste uppenbarligen föregås av omfattande pedagogik och opinionsbildning där utjämningspolitiken tonas ned. Dessutom är tillsättandet av en parlamentarisk utredning där det kan föras seriösa diskussioner som också klavbinder populisterna starkt motiverad.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , intressant.se

Etiketter:

söndag, januari 26, 2014

Varför vill Reinfeldt begränsa sin älskade frihet?

Hur kan Reinfeldt samtidigt vilja slå vakt om friheten och förorda höga skatter för att göra Sverige till ett paradis för låginkomsttagare?

Det andra programmet Nyfiken på partiledaren i TV2 med Poul Perris sändes under söndagskvällen 26/1. Det var nu Fredrik Reinnfeldts tur. Han är både moderatledare och statsminister och borde därför vara speciellt intressant att få grepp om. Men han framstår fortfarande som en gåta. Av kommentarerna efteråt framgick att man trodde att han var någon sorts konservativ - dock ej i den traditionella stilen med "fanan och fosterlandet".

Fredrik Reinfeldt
Men Reinfeldt vill gärna framställa sig som frihetsvän. Efter en halvtimmes prat om ungdomsförhållanden mm kom Perris in på vad ideologin betydde för Reinfeldt. Det var en fråga om frihet. Reinfeldt var frihetsälskande. [Därför är det svårt att se att han skulle vara konservativ.] Här framgick att för Reinfeldt var frihet att få göra som man vill så länge det inte skadar andra. Han påbörjade dessutom ett resonemang om att det fanns andra saker man inte fick göra. Men detta var Perris inte intresserad av att få veta mer om.

Det borde vara uppenbart att Reinfeldt inte är ultra-liberal. Han anser att friheten bör begränsas av andra orsaker än att man kan skada andra om man har rätt att göra vad som helst. Men varför skulle Reinfeldt vilja begränsa något som han i djupet av sin själ älskar och högaktar? Det naturliga svaret för en liberal är åtminstone att det behövs resurser till försvar, polis, rättsväsende och samhällsskydd som inte kan finansieras på en fri marknad. Vi får väl anta att Reinfeldt är med på detta även om man håller sig på ett luftigt ideologiskt plan.

Perris var ett kort ögonblick inne på ytterligare en annan begränsning av friheten. Om inte alla kan utnyttja sin frihet för att skaffa sig en dräglig levnadssituation uppstår frågan vad man då kan göra. Men detta spår övergav Perris redan innan han lyckades formulera frågan explicit. Det naturliga för Reinfeldt hade då varit att svara att han sätter andra värderingar högre än friheten. Den kan utmärkt väl begränsas för att åstadkomma omfördelning till de sämst ställda eller rentav till alla "eftersatta". Hur ställer sig Reinfeldt till denna problematik? Programledaren lämnade tittarna i sticket.

Hur ser Reinfeldt på t ex den eventuella motsättningen mellan välgörenhet och skattefinansierad omfördelning? Det är inte en ointressant fråga när det berör statsministerns personliga värderingar. Ger han exempelvis pengar till tiggare eller till hjälporganisationer? För några år sedan gjorde Reinfeldt faktiskt ett uttalande i omfördelningsfrågan som vi borde ha fått utvecklat i programmet. Han sade då: "Sverige ska bli ett paradis för låginkomsttagare". Det skulle ju kunna medföra långtgående frihetsinskränkningar för dem som inte räknas till låginkomsttagarna i form av mycket höga skatter.

Kanske Reinfeldt lider av en psykologisk personlighetsklyvning? Han vill både värna sin älskade frihet och inskränka den för en ansenlig del av befolkningen för att tillgodose ett annat mål som han håller högre. Att beslå statsministern med en självmotsägelse av denna dignitet hade väl varit en bedrift av Perris. Eller hade det blivit pinsamt om han lyckats gräva upp sådana anomalier ur statsministerns psyke?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , intressant.se

Etiketter: ,

onsdag, januari 22, 2014

Elva experter kräver ny skattereform

Avskaffad statlig inkomstskatt, enhetlig moms, höjd fastighetsskatt, sänkta ränteavdrag, höjda grundavdrag och höjda barn- och bostadsbidrag är några av ingredienserna i den förre socialdemokratiske finansministern Åsbrinks förslag till skattereform.

Två tidigare finansministrar (S) och nio andra experter presenterade idag en debattbok där de kräver en ny stor skattereform. "23 år efter 'århundratets skattereform' har över 500 ändringar gjorts i skattesystemet, som blivit ihåligt som en schweizerost. Höga marginalskatter är tillbaka, liksom osunda skatteskillnader mellan arbete och kapital. Därför behövs en rejäl skattereform" skriver de elva författarna till boken En skattereform för 2000-talet på DN-debatt idag 22/1-14.


De elva författarna är Rune Andersson, Hans Bergström, Lars Calmfors, Kjell-Olof Feldt, Åsa Hansson, Magnus Henreksson, Lars Jonung, Sven-Olof Lodin, Peter Melz, Erik Åsbrink och Ann Öberg. Boken utges i serien pmj av Juridisk Reportagebyrå. Presentationen skedde vid ett två timmar långt seminarium på IVA.

Skatteseminarium på IVA
Skattesystemet omfattar en uppsjö av olika delfrågor som olika bedömare har skilda synpunkter på. Det stora problemet är att ändringar innebär att några förlorar och andra vinner, vilket leder till en ofta hätskt debatt - fastighetsskatten nämndes som exempel. Därför förordar experterna att en reform görs av många områden samtidigt för att debatten inte ska fastna i mindre konstruktiva meningsutbyten. Men även detta har sina risker och pessimisterna anser att även en stor skattereform är politiskt omöjlig.

Utgångspunkten för boken är Erik Åsbrinks bidrag. Han har varit finansminister S och han medverkade redan vid "århundradets skattereform". Nu skissar han på en reform som ska ha följande egenskaper:
  • Enkelt och begripligt skattesystem
  • Främja arbete och tillväxt
  • Fullt finansierad
  • Inga ökade "inkomstklyftor"
  • Ekonomiskt stabil
  • Politiskt stabil
Hans Bergström, som inte var med vid seminariet, har i ett kapitel i boken kritiska synpunkter på det fördelningspolitiska området (dit finns anledning att återkomma).  Det är här de stora svårigheterna finns. En av dessa är beskattningen av kapital och arbete som bör ligga på någorlunda lika nivå. (Ingen tycks ha beaktat den stora minskning av den reala kapitalinkomstbeskattningen som inträffat genom att inflationen sjunkit från tidigare antagna 4 procent.) En höjning av kapitalskatten är dock vansklig enligt Åsbrink pga den internationella skattekonkurrensen. Dessutom skulle värdet av ränteavdragen öka vilket riskerar att öka överhettningen på bostadsmarknaden.

Åsbrink vill avskaffa den statliga inkomstskatten och närma sig tanken på en platt skatt. Därmed skaulle 3:12-reglerna för mindre företag bli obehövliga. Jobbskatteavdragen skulle reduceras och den lägre skatten för pensionärer avskaffas. Avdragsrätten för privata pensionsförsäkringar skulle avskaffas liksom ROT och RUT. Ränteavdragen skulle reduceras och en "rimlig" fastighetsskatt återinföras. Någon precisering ger inte Åsbrink utom att det kunde ge 15 mdr kronor i statsintäkter, vilket förefaller kunna bli ett dråpslag. Arvs- och gåvoskatten skulle också återinföras. Nedsättningen av de sociala avgifterna för ungdomar skulle slopas vilket ger 14 mdr kr. Momsen görs enhetlig (intäkt 27 mdr kr). Kompensation skulle ges i form av höjt grundavdrag och höjda barn- och bostadsbidrag.

Onekligen rör Åsbrink om ganska ordentligt i grytan och en del inslag förefaller helt verklighetsfrämmande. Men kanske den tynande skattedebatten kan få nytt liv genom dessa provokationer och även genom övriga inlägg i boken.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , intressant.se

Etiketter:

tisdag, januari 21, 2014

Calmfors vill trycka pengar (euro)

Genom att öka penningmängden kan ECB köpa upp krisländernas obligationer och omvandla dem till eviga räntefria lån. Krisen i euroländerna kan lösas genom att risken för inflation är liten. -Men varför har Calmfors inte lagt fram sitt alternativ tidigare?

Professor Lars Calmfors, som tidigare varit både EMU-utredare och ordförande i finanspolitiska rådet, skriver i en kolumn i DN idag 21/1-14 om hur eurokrisen borde kunna lösas. Rubriken är: "Svångremmen politiskt ohållbar". Bakgrunden är att det trots vissa ljuspunkter i Europa ändå krävs "ytterligare kraftiga finanspolitiska åtstramningar" i krisländerna med den strategi som valts. De måste vidmakthållas kanske under ett decennium med dålig tillväxt och hög arbetslöshet som följd.

Lars Calmfors
Krisländernas medborgare måste alltså göra stora uppoffringar och då ökar också de politiska riskerna, menar Calmfors. Han pekar på framväxten av extremistpartier och drar paralleller med 1920- och 1930-talen. Han bedömer det rentav som osannolikt att krisländerna skulle fullfölja de åtstramningar som skulle behövas för att vända statsskuldsutvecklingen. De institutioner som finns idag och som skulle kunna gripa in (t ex ESM och bankunionen) är inte utbyggda eller har för små resurser.



Calmfors skissar istället ett alternativ som fokuserar på användandet av den europeiska centralbankens resurser. ECB skulle kunna öka penningmängden:
"Ett radikalt förslag är att ECB köper upp statsobligationer från krisländerna och sedan byter ut dem mot eviga räntefria lån. De skulle aldrig behöva betalas tillbaka men kan ändå formellt bokföras som tillgångar av ECB. På kort sikt kan sådana obligationsköp finansieras genom att ECB ”trycker pengar”. I nuvarande recession finns ingen risk för inflation."
På sikt måste stora ökningar av penningmängden förhindras, skriver Calmfors. (Normalt skulle detta ske genom att ECB säljer obligationerna, men de ger ingen ränta i det här fallet. /egen anm) ECB kan då ge ut egna obligationer med ränta för att minska penningmängden. Men räntekostnaderna minskar ECB:s vinster. Inbetalningarna av vinstmedel till euroländernas statskassor blir då mindre vilket måste kompenseras med högre skatter eller lägre offentliga utgifter.

Denna minskning av utbetalade vinstmedel ser Calmfors som att Tyskland och andra mer välskötta länder i slutändan får stå för notan på ett indirekt sätt. Så vitt jag förstår kan man inte begränsa slutbetalningen till enbart välskötta länder. Även övriga länder skulle väl få en minskning av vinstutbetalningar från ECB? Och hur stort är problemet att en centralbank alltid vid öppna marknadsoperationer för att minska penningmängden måste sälja obligationer (egna eller andras) som annars skulle gett ränteintäkter? I det här fallet ökar de direkta ränteutgifterna så att ECB skulle kunna gå med förlust. Det leder till en finanspolitisk åtstramning för att kompensera ECB. Då minskar behovet av penningpolitisk åtstramning och problemet blir mindre.

Calmfors' poäng är att ovanstående alternativ är lättare att genomföra politiskt än en direkt skuldavskrivning, som ju skulle kunna få destruktiva spridningseffekter och kräva rekapitalisering av ett antal europeiska banker. Men han tycks känslomässigt inte vara riktigt nöjd: hans alternativ "framstår inte som det mest rakryggade sättet att bedriva politik på". Tagelskjorta och svältpolitik är kanhända mer moraliskt acceptabelt? Många ekonomiska bedömare har under årens lopp varit sjukt förtjusta i att utdela ordentligt svidande straff åt befolkningsgrupper som ansetts vara alltför sangviniska.

Slutligen menar Calmfors att hans alternativ kan försvaga drivkrafterna att föra en ansvarsfull politik vilket kan ge nya problem i framtiden. Min egen bedömning är dock att svårigheterna idag är så smärtsamma att politikerna i PIIGS-länderna aktar sig för att göra något som kan riskera en upprepning. Calmfors har till slut kommit fram till en rimlig rekommendation för att lösa eurokrisen. Frågan är bara varför han inte kunde ha gjort det för flera år sedan. Är det straffproblematiken som har spökat?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , intressant.se

Etiketter:

söndag, januari 19, 2014

Välfärden: ökade resurser men sämre resultat

Kritik har riktats mot påståendet att resurserna till välfärden ökat trots regeringens skattesänkningar. Men en beräkning där hänsyn tas till folkökningen och offentliganställdas löneökningar visar att det ändå skett en real ökning med 3-4 procent på de tunga områdena 2006-12. Nedskärningarna är en myt.

Inför valet i september har man på vänstersidan konstruerat ett bestickande argument som går ut på att regeringens skattesänkningar har medfört mindre resurser till välfärden. Mot detta har Svenskt Näringsliv invänt att det tvärtom är så att de sänkta skatterna medfört att "skatteintäkterna vuxit och utgifterna för vård, skola och omsorg ökat". Krister Andersson och Ann Öberg presenterade nedanstående diagram i en artikel på DN-debatt 11/1 samtidigt som det framgick att skattetrycket (i % av BNP) hade sjunkit från drygt 50 procent till 44 (2006-12).

Deflator ej angiven; källa SN
Dessvärre har trovärdigheten i denna utveckling ifrågasatts med invändningar om att man inte tar hänsyn till befolkningsökningen och inte till att en "real" resursökning (deflaterad med KPI) till betydande del måste användas till löneökningar för de anställda. Det skulle alltså mycket väl kunna vara så att bakom de stigande kurvorna döljer sig en sänkt resurstilldelning i personal räknat per mottagare av servicen. 

För att klara ut hur det egentligen förhåller sig publicerade DN igår (18/1-14) en egen beräkning för 2006-12 som gjorts med hjälp av deflatorn för kommunsektorns konsumtion (där reallöneökningarna ses som prisstegringar) och där servicen beräknats specifikt och inte totalt. Tyvärr finns inte statistikunderlaget på DN:s webbsajt. DN har inte heller räknat ut den procentuella förändringen utom med något undantag. Här nedan redovisar jag  min egen procentuella beräkning av den reala förändringen av resurser 2006-12 på åtta delområden (kostnaden 2012 längst t h):

Förskolan  +1,8 % (per inskrivet barn) 125 700 kr

Grundskolan +4,7 % (per elev) 90 000 kr

Gymnasieskolan +2,8 % (per elev) 100 500 kr

Primärvården +7,6 % (per invånare)* 3 913 kr

Somatisk vård +4,0 % (specialiserad, per invånare)* 12 031 kr

Psykiatrisk vård -3,2 % (specialiserad, per invånare)*  2 009 kr

Särskilt boende +4,0 (per vårdtagare) 587 996 kr

Hemtjänst -15,5 (per vårdtagare) 155 792 kr
_______________
* från 2007

Någon generell minskning av resurserna till välfärdsproduktionen under den nya regeringen kan inte iakttas trots de stora skattesänkningarna. Istället har resurserna ökat något. De brister och svårigheter som nu brukar rapporteras har därför rimligtvis andra orsaker än nedskurna resurser. En gissning är att produktiviteten har minskat såsom brukar vara vanligt inom offentligt styrd verksamhet. Detta kan i sin tur bero på att den administrativa personalen inom respektive verksamhet har ökat. Det kan också bero på att den producerande personalen ålagts att sköta alltfler administrativa uppgifter såsom statistikföring, rapportering och planeringssammanträden. Tiden för service har då minskat och kan av klienterna subjektivt upplevas som att resurserna skurits ned.

Den politiska oppositionen på vänstersidan brukar inte uppmärksamma effektivitetsminskningar och byråkratisering i den offentliga sektorn. En orsak är att administrativt driven produktion ligger i linje med olika vänsterideologier och även troligtvis i linje med miljöideologin. Ofta anser man att offentliga tjänstemän arbetar oegennyttigt och alltid gör sitt bästa. Om någonting fungerar dåligt beror det a priori på bristande  tilldelning av resurser. Denna sannolikt helt inkorrekta bild har man nu 2014 lyckats förmedla till en större allmänhet. I verkligheten har det varit en resursökning på 3-4 procent.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , intressant.se

Etiketter:

onsdag, januari 15, 2014

En syntes mellan Rawls och Hayek?

Filosofen Rawls ville att de fattiga skulle få det så bra som möjligt med hjälp av maximala skattehöjningar. Hayek ville ha låga skatter och bara liten hjälp till de fattiga. Det kanske går att göra en syntes trots att Lundaprofessorn Halldenius är kritisk.

Lena Halldenius

I dagens OBS i radions P1 (15/1-14) tog filosofen Lena Halldenius i Lund upp frågan huruvida man kunde göra en syntes av socialliberalism och klassisk liberalism. Närmare bestämt resonerade hon kring den teori om rättvisa som John Rawls presenterade 1971 (bloggart-05) och som hon ställde mot tankarna hos den klassiske liberalen Friedrich Hayek som menat att "social rättvisa" närmast har en religiös innebörd. Utgångspunkten var en bok från förra året av John Tomasi med titeln Free Market Fairness.

Man kan undra om OBS-redaktionen förmår att lägga upp sina program om fördelningspolitik på ett adekvat sätt när programledaren Fredrik Pålsson presenterade grunden för Rawls filosofi som att det gällde att fastställa rimliga principer för fördelningspolitiken om man tillhör de sämst ställda i samhället. Det är fel. Rawls' idé var att man bakom "okunnighetens slöja" inte skulle veta om man skulle komma att höra till de sämst ställda eller till de mest framgångsrika. Därför skulle man mera opartiskt kunna fastställa vilken omfördelningsprincip som ska användas. Enligt min mening skulle man också genom empirisk forskning kunna underbygga vilken princip som skulle anses vara rimlig i denna "ursprungsposition" (OP).

Halldenius är kritisk till Tomasis ansats. Han menar att libertarianer, utan att riktigt vara medvetna om det, också gillar social rättvisa. Tomasi tycks mena att hans egen humanism är en hybrid mellan Rawls filosofi och renodlad marknadsliberalism. Men det framgår snart att med 'social rättvisa' menar Tomasi omsorgen om de fattiga. Det är ju inte något nytt, påpekar Halldenius. Sådan omsorg har alla liberaler visat, t o m Ayn Rand. Privat ägande, fria marknader och tillväxt skulle alltså ge de fattiga en högre levnadsstandard än regleringar och statlig verksamhet enligt europeisk socialdemokratisk modell. Men om det inte fungerar i praktiken? invänder Halldenius.

Det är förvisso enkelt att konstatera att tillväxt inte har gynnat de sämst ställda mera än andra grupper. Enligt min mening är det dock komplicerat att göra en riktig avvägning. Ofta är det så att de sämst ställda fått en mycket stor subjektiv förbättring som följd av tillväxten även om andra grupper i termer av BNP per capita eller liknande mått fått en större förbättring. De sämst ställda i USA, som kanske åsyftas, har ju ofta både bil, kylskåp, TV och luftkonditionering till skillnad från motsvarande grupp på 1930-talet. Men det är kanske inte de fattiga utan de socialt helt utslagna som åsyftas; och där bland uteliggare och narkomaner har någon påtaglig förbättring inte skett. Men sådana socialmedicinskt drabbade grupper finns det i alla samhällen och har mer organisationstekniska orsaker än fördelningspolitiska.

Hayek menade att samhället måste ta hand om de fattiga som inte kan försörja sig själva. Så vitt jag förstår är det någon sorts socialbidragsnivå han avsåg. Rawls däremot trodde att människorna i OP skulle välja en omfördelningsprincip som gav de fattiga en maximalt hög levnadsstandard. Med detta menade Rawls att en ytterligare omfördelning skulle fordra så höga skatter mm att samhällsekonomin skulle skadas med en standardförsämring även för de sämst ställda som följd. Skillnaden mellan Hayek och Rawls är givetvis vidsträckt.

Enligt min mening kan man dock i moralfilosofisk mening rättfärdiga Hayeks ståndpunkt med hjälp av Rawls' teori. Om det är så att människorna i OP faktiskt väljer en garanti om existensminimum, istället för maximalt god "dålig" position, är ju den konventionella liberala inställningen inte moraliskt kontroversiell. Detta måste rimligtvis kunna betraktas som en syntes mellan Rawls och Hayek. Men det var tydligen inte detta som Tomasi avsåg. Han fokuserar mera på den genomsnittliga förbättringen som blir följden av liberal tillväxt.

För att vara på den säkra sidan konstruerade Halldenius ett exempel där frågan var vad som kunde betraktas som ett rättvist sjukvårdssystem. Om man har en kronisk sjukdom men inga pengar, vilket intresse av ett marknadssystem (för sjukvård) har man då? Mitt eget svar utgörs av en analogi. Om man äger ett hus som brinner ner men inte har några pengar, hur intresserad är man då av att det finns en brandförsäkringsmarknad? Inte ens Rawls borde ha föreställt sig att skattebetalarna skulle finansiera kompensationen för försäkringsbara olyckshändelser.

(Tidigare artikel om Halldenius i OBS, mars-12)

 Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , intressant.se

Etiketter:

lördag, januari 11, 2014

Räntepolitiken inte viktig för skuldsättningen

Hushållens höga skuldsättning uppstod redan före finanskrisen och Riksbankens låga räntor. Det finns andra medel för att motverka en bostadsbubbla, menar Ekholm på Riksbanken.

Karolina Ekholm
Vice riksbankschefen Karolina Ekholm var gäst i Ekots lördagsintervju 11/1-14. Hon utfrågades av Johan Pranö. Programmet var i huvudsak en dekriptiv sammanfattning av vad penningpolitik är för något med några allmänna interiörer från beslutsfattandet. Dock fick vi inte reda på något om de beryktade "grälen" om röntans höjd som sägs ha förevarit tidigare. Nu var direktionen enig om att sänka räntan med 0,25 procentenheter till 0,75 procent i december.

Det är två problem som räntepolitiken brukar förknippas med: risken för deflation och risken för en bostadsprisbubbla. Visserligen har KPI visat deflation men det beror på att Riksbankens egna räntesänkningar gjort boendekostnaderna billigare. Ekholm pekat på att rensat för räntesänkningarna har vi fortfarande en inflation på 0,6-0,7 procent. Det är dock inte någon stor fallhöjd om det skulle inträffa något oväntat som pressade priserna ytterligare. Men Ekholm verkade inte orolig.

Att deflation bör undvikas stod helt klart. Med allmänna prissänkningar skulle både konsumtion och investeringar tendera att skjutas upp med press nedåt på konjunkturen som följd. Deflation skulle också höja realvärdet på skulderna. De konkreta effekterna av detta belystes dock inte.

Inflationen borde höjas och här ger ekonomipristagaren Paul Krugman stöd, vilket inte är någon nyhet för alla som läser hans blogg, påpekade Ekholm. Krugmans förordande av en höjning av inflationsmålet till 4 procent diskuterades - dock fick lyssnarna inte riktigt klart för sig hur den sådan höjning har relevans idag. Teoretiskt skulle ett högre inflationsmål på 4 procent öka "fallhöjden" så att större räntesänkningar kunde vidtas vid en nedgång. Men jag ser inte idag vilken verkan detta skulle ha - utom möjligen på dem som är oroliga för att det skulle bli för mycket inflation om man stimulerade ekonomin idag.

Ekholm påpekade också att det skulle minska förtroendet om man ändrade inflationsmålet när det visar sig att det är svårt att uppnå den första målsättningen. Detta verkar dock vara en tankevurpa. För Sveriges del skulle detta ju innebära att Riksbanken t ex ändrade inflationsmålet från 2 till 1 procent när det tycks vara så svårt att komma upp i 2 procent.

Paul Krugman anser att Sverige har en bostadsbubbla. Pranö beskrev farorna i form av att hushållen lånar mycket så att priserna på bostäder höjs vilket ger små marginaler om räntan stiger eller tiderna blir sämre med fallande priser. Då kommer hushållen att dra ner på konsumtionen med arbetslöshet och kris som följd. Ekholm menade däremot att skuldsättningsgraden var förhållandevis stabil och att bankerna gör kreditbedömningar av låntagarna för att garantera att de kan sköta sina lån även under svårare förhållanden. Men hon hänvisade inte närmare till Finansinspektionens enkäter som undersöker hushållens betalningsförmåga och skuldsättning. Inte heller hänvisade hon till den forskning som gjorts av höstens nobelpristagare Robert J Shiller (bloggart) som har sagts ha utarbetat verktyg för att analysera speciellt bostadsmarknaden.

Att bostadspriserna är höga erkände Ekholm. Det beror till betydande del på att det byggs för litet i Sverige och är inte en bostadsbubbla i meningen att priserna är helt frigjorda från verkligheten (som Krugman och Shiller tycks mena). Riksbankens låga räntor de senaste åren har inte heller bidragit på det sätt man föreställer sig. Den höga skuldsättningsgraden uppnåddes redan före finanskrisen. Det föreföll som om hon ansåg att höjda räntor inte skulle betyda så mycket som andra åtgärder i form av lånetak, golv för riskvikter, amorteringsplaner och eventuellt begränsning av ränteavdragen. Det senare är ett potent vapen "på gott och ont" eftersom en oförsiktig användning kan utlösa just den kris som Pranö tidigare beskrivit.

Ekonomisk-teoretiskt är hävdantet att lågräntepolitiken inte är så betydelsefull för bostadsprisutvecklingen intressant. Tidigare har dåvarande vice riksbankschefen Lars E O Svensson ansett något liknande om den amerikanska bostadsmarknaden och finanskrisen (bloggart-09). I varje fall är det uppenbart att det finns andra faktorer än räntepolitiken som bidrar till en osund ekonomisk utveckling.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , intressant.se

Etiketter:

torsdag, januari 09, 2014

Guldprisets fall visar att den tyska ekonomiska teorin har fel

När centralbankerna "trycker alltmera pengar" skulle det bli både inflation och stigande guldpris. Inflationen har dock uteblivit och guldpriset har sjunkit. Måste inte denna nationalekonomiska teori vara fel?

Guldpriset står nu i 1223 $ per uns. Det är 32 procent lägre än de 1 800 $ som priset var uppe i hösten 2012. Enbart på ett år har priset sjunkit med 25 procent, se nedanstående diagram:

Guldpriset har på ett år sjunkit med 25 procent
Fram till slutet av april förra året hade guldpriset stigit med 67 procent på fem år vilket användes som argument för att allmänheten skulle köpa guld. Strax före det stora raset i slutet av april 2013 producerade företaget Tavex, som säljer guld, en åttasidig bilaga till Dagens Nyheter (Guldbladet nr 3, våren 2013) med argument och råd för investering i guld. Av den framgår exempelvis att finansmagnater som John Paulson och George Soros hade placerat stora summor i guld. Man anförde att rådgivaren Marc Faber rekommenderade att man borde ha 25 procent av portföljen i guld. Och man noterade att f presidentkandidaten Ron Paul, libertarian och anhängare av den Österrikiska skolan, hade placerat 64 procent av sin portfölj i guld.

 De som investerat i guld nyligen har förvisso anledning att vara missnöjda över att de fallit för argumenten att köpa guld.  Igår kom dessutom en auktoritativ prognos (Ekonomiekot) om att guldpriset i genomsnitt kommer att ligga på 1 100 $ per uns under 2014. Men prisproblemet har större bäring än så. Det är inte bara frågan om felslaget önsketänkande. Guldprisets utveckling ingår i en nationalekonomisk teori som fokuserar på de senaste årens ekonomiska politik som i stabiliseringspolitiskt syfte strävat efter en ökning av penningmängden. Denna politik är farlig enligt den alternativa teorin. Det kommer att bli inflation, menar man.

Inflationsteorin bygger på en mytisk föreställning att en ökning av mängden pengar alltid leder till inflation. Det förefaller som om man gör en rigorös tolkning av kvantitetsteorin med bytesekvationen MxV=PxT. Med Feds QE och ECB:s billiga utlåning till bankerna mm kommer det att bli inflation. Det är denna rädsla i kombination med det inadekvata minnet av hyperinflationen på 20-talet som gjort att tyskarna bromsat ökad penningmängd som medel för att stimulera ekonomin.

Tavex citerar Deutsche Bank under rubriken "penningtryckning för upp guldpriset till 2000 dollar". Det är Raymond Key, chef för metalltrading vid Deutsche Bank, som menar att penningtryckningen för stödpaket kommer att få guldpriset att "nå rekordhöga 2000 USD/oz år 2013":
"Vi kommer att nå 2000-dollarsgränsen och gå ännu högre", sade Key i sin intervju till Bloomberg. Uttalandet baseras på det faktum att centralbankerna fortsätter att trycka pengar.
Mindre än ett år senare kan vi utvärdera denna prognos och konstatera att den är totalt felaktig. Och då borde det också vara något fel på den "tyska ekonomiska teori" som ligger till grund för den falska prognosen. Det vore klädsamt om anhängarna till teorin kunde förklara hur de ser på ekonomin efter denna konfrontation med verkligheten.

Intressant att notera är att guldprisets nedgång istället för uppgång också falsifierar den hypotes som ibland använts för att rädda den enkla kvantitetsteorin. Man har ansett att frånvaron av inflation för varor och tjänster istället har lett till prisstegringar på tillgångsmarknaderna där guld är ett viktigt inslag. Den stabiliseringspolitiska teorin ser ut att vara i behov av renovering.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , intressant.se


Etiketter:

måndag, januari 06, 2014

Ännu ett år utan global temperaturökning

Året 2013 blev ännu ett år i den mer än tioåriga serie år då temperaturen på jorden inte stigit påtagligt, vilket FN:s klimatmodeller förutskickat. Hur länge ska klimatpolitiken kunna basera sig på auktoritetsargument när verkligheten tycks visa något annat?

Satellitmätningarna för 2013 visar att temperaturen 2013 blev ytterst obetydligt högre än för 2012. Om toppen 1998 inte enbart tillskrivs El Niñoskulle man kanske kunna tala om en svagt sjunkande temperaturtrend sedan 1998. Detta stämmer inte med de förutsägelser som IPCC:s klimatmodeller visat upp.

Ännu syns ingen ökad temperaturtrend som modellerna förutspått
Källa: drroyspencer.com
Om vi skulle utesluta de klimatmodeller som visar lägst klimatkänslighet, i enlighet med Steven Sherwood i Nature häromdagen, borde temperaturen ha stigit åtminstone 2 grader (om snittet i de återstående är ca 3 grader vid fördubbling). Eftersom detta långtifrån är fallet borde någon ytterligare hypotes presenteras för att rädda teorin om den registrerade uppvärmningen till betydande del beror på antropogena faktorer (AGW).

Hittills förefaller teorins anhängare vara nöjda med hänvisningar till att alla forskare är överens om teorins korrekthet. Detta är ett auktoritetsargument som inte har någon bärighet i sig. Men så länge ingen trovärdig instans ifrågasätter hur fakta kan hänga ihop kan teorin fortsätta att hållas för sann. Frågan är hur länge detta kan pågå när temperaturmätningarna envisas med att inte stämma överens med teorins huvudlinje.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , intressant.se

Etiketter:

fredag, januari 03, 2014

Nationalekonomin är plågsamt splittrad i kriser

Ett lands ekonomi fungerar inte på samma sätt som ett hushålls enligt Skidelsky. Nationalekonomin på det stabiliseringspolitiska området borde kanske revideras?

Robert Skidelsky
Den brittiske ekonomen och historikern Robert Skidelsky skriver en intressant kolumn i dagens DN (som tyvärr inte finns på nätet) med rubriken "Depressionens fyra fallgropar". Där tar han upp fyra ekonomiska teorem om vad som många håller för sanna vid svåra ekonomiska kriser. Vi känner igen dessa från de två kombinerade kriserna - finanskrisen och Europa-krisen - men likväl hävdar Skidelsky att dessa teorem är villfarelser. Han sätter nedanstående rubriker på de fyra teoremen:
  1. Den schwabiska hemmafrun
  2. Staten kan inte göra av med pengar som den inte har
  3. Statsskulden är uppskjuten beskattning
  4. Statsskulden är en börda på framtida generationer
1. Rubriken för detta teorem kommer från Angela Merkel som efter Lehman menade att man skulle ha frågat hemmafrun om man kan leva över sina tillgångar. Teoremet kan mera allmänt formuleras som att ett lands ekonomi fungerar på i princip samma sätt som ett hushålls. Detta är fel enligt Skidelsky som inte går in på varför en kris kan uppstå. Den som vill ha en illustration kan läsa min bloggartikel från juli-12 om faran med acceleratoreffekten.

När det blir kris ökar statens utgifter för arbetslöshetsersättning mm och skatteintäkterna minskar. Då uppstår ett underskott i statens finanser. Teoremet säger nu att staten ska minska utgifterna och höja skatterna. Denna villfarelse tillbakavisar Skidelsky med följande resonemang:
"Om staten minskar sina utgifter måste hushåll och företag dra åt svångremmen, och följden blir mindre total konsumtion. Hur mycket staten än skär ner på sina utgifter sjunker budgetunderskottet nästan inte alls. Och om alla länder stramar åt på samma gång leder en lägre efterfrågan på varje lands varor till lägre inhemsk och utländsk konsumtion, och alla får det sämre."
Min bedömning är att okunniga politiker som Angela Merkel och David Cameron nöjer sig med analogin med hushållet för att kunna försanthålla teoremet. Andra kräver dock mer utarbetade resonemang av nationalekonomer. Men dessa kommer aldrig upp till ytan i debatten i konkreta former. En mera allmän kritik kommer från den Österrikiska skolan. Men den är generaliserande och går inte in på de konkreta fallen.

Dagens nationalekonomiska akademi är splittrad i denna fråga. Det plågsamma är att konflikten delvis har sopats under mattan. Någon rationell stabiliseringspolitisk teori har inte kunnat utarbetas genom denna implicita brist på konsensus. Politikerna har drivit sin stabiliseringspolitik på hemmagjorda och amatörmässiga grunder. Det är inte underligt att västvärldens ekonomiska kris blivit så långvarig.

De tre övriga teoremen utgör huvudsakligen stödjande teser till det första teoremet. Man vill rättfärdiga att det är adekvat att bedriva åtstramningspolitik i en kris. Det är litet av en upprepning av förhållningssättet hos "likvidationisterna" i USA på 1930-talet och de teser som den konservative finansministern Andrew Mellon drev när krisen började (bloggart mars-09). I korthet:

2. Stater har alltid pengar om de har en centralbank. Det är enbart euro-länderna som ställs inför den restriktion som den scwabiska hemmafrun måste leva med.

3. Statlig skuldsättning skulle enligt teorem 3 öka sparandet för att skatten ska kunna betalas i framtiden varför den stabiliseringspolitiska effekten skulle utebli. Skidelsky menar att staten inte kommer att höja skatten utan skjuta skulden framför sig. När detta leder till ökad tillväxt och mindre arbetslöshet kommer staten att kunna hantera räntorna. Han nämner dock inte Sverige efter 90-talskrisen som ett exempel på att det tredje teoremet dåligt underbyggt.

4. Tesen om statsskulden som börda på framtida generationer försvagas väsentligt (enl min mening) om teorem 3 visar sig svagt. Skidelsky anför dock argumentet att skulder för några är fordringar för andra. Framtida generationer får ingen höjd nettoskuldbörda.

Ett teorem som Skidelsky inte tar upp till behandling är att statlig upplåning leder till inflation. Detta argument förekom mycket ofta i den tidigare debatten men har nu nästan försvunnit. Kan det vara så att bristen på inflation både i USA och i Europa trots oerhörd skuldsättning och till och med gigantiska kvantitativa lättnader ("sedelpressfinansiering") kan ha spelat en roll?

Vad Skidelsky visar är att det finns ett uppenbart behov av att revidera tidigare konventionella nationalekonomiska uppfattningar. Nationalekonomins splittring på det stabiliseringspolitiska området borde övervinnas genom att en ny stabiliseringspolitisk teori utarbetas. En sådan behövs om inte annat när det uppstår en ny kris i framtiden.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , intressant.se

Etiketter:

torsdag, januari 02, 2014

Ett institut mot populism är motiverat

När media varken har kompetens eller resurser är det motiverat att etablera ett institut för en oberoende granskning av partiernas förslag. Partierna borde fundera på Sacos förslag.

I en artikel på DN.Debatt den 27 december 2013 föreslog Sacos nye samhällspolitiske chef, Robert Boje, att Sverige borde inrätta en "oberoende samhällsekonomisk granskning av partiernas valprogram och reformförslag". Den granskande institutionen ska ha till uppgift "att konsekvensberäkna större reformförslag och politiska program samt att offentligt redovisa resultaten". Ytterst är motiveringen att det är en "demokratisk brist att partierna söker väljarnas förtroende utan att redovisa en opartisk bedömning av reformförslagens samhällsekonomiska effekter".

I  Nederländerna finns ett sådant institut vilket rimligtvis betyder att kritiken mot förslaget på rent tekniska grunder har svag relevans. Den har t ex gått ut på att det inte går att låta anslagsberoende myndigheter kritisera dem som i framtiden ska bevilja dessa anslag (Ekonomisten). DN:s ledarskribent Håkan Boström framförde en mera utarbetad teknisk kritik 29/12-13. Den första kritikpunkten pekar på svårigheten:
"att upprätta trovärdighet för den oberoende granskningen. Ju större genomslag bedömningarna skulle få, desto mer arbete skulle olika intressenter lägga ned på att påverka institutet, dess urval av medarbetare och frågeställningar."
 En andra punkt är svårigheten att kommunicera resultaten:
"Det finns en inneboende motsättning mellan att göra granskningen vetenskapligt rigorös, stringent och ”fullständig” och att göra resultaten begripliga och intressanta för allmänheten."
Dessa praktiska svårigheter bottnar enligt Boström i svåra teoretiska problem:
"Ekonomiska frågor antas kunna lyftas ut ur den övriga politiken, som vore ekonomin en separat sfär. Verkligheten ser dock inte ut så, även om samhällsvetare av metodologiska skäl måste isolera sina studieobjekt."
Är inte detta ett underkännande av möjligheten att diskutera samhällsekonomiska frågor? Om ett politiskt parti exempelvis vill införa 30-timmarsdag och motiverar detta med de oerhörda fördelar detta skulle innebära, som mer än väl skulle uppväga de "ganska obetydliga" kostnaderna, så skulle det vara omöjligt att utvärdera detta förslag? Det är ju inte fråga om att göra den slutliga avvägningen om huruvida förslagets fördelar uppväger dess kostnader.

Populistiska politiker håller gärna fram fördelarna med sina förslag och försöker förringa nackdelarna. Det är här ett granskningsinstitut skulle behövas. Dels skulle detta kunna bena ut vilka konkreta frågeställningar debatten handlar om och dels skulle olika kostnadsalternativ kunna belysas. Om vi tar arbetstidsförkortning som utgångspunkt kan frågan handla om att hålla lönerna oförändrade eller att de ska sänkas. De ekonomiska konsekvenserna kan förutses bli olika och väljarna bör få alternativen klargjorda för att kunna ta ställning.

Det är en skrämmande tanke att ett granskningsinstitut inte skulle kunna belysa de ytterst omfattande kostnader som Miljöpartiets arbetstidsförkortning skulle medföra av rädsla för att MP skulle vilja avsätta generaldirektören vid en valseger. Möjligtvis skulle Anders Borgs uppträdande mot det inte helt följsamma Finanspolitiska rådet kunna indikera att denna risk skulle finnas.

Någon skulle kunna hävda att pressen och övriga media har till uppgift att utvärdera olika förslag. Det kanske fanns sådana möjligheter för 40-50 år sedan. Nu har media inte sådana resurser längre och det är väl ingen som längre tror att media är oberoende i någon egentlig mening. På sikt kommer vi att få se en ännu större utarmning av kompetens och resurser i media genom att IT-trenden gör det allt svårare att få betalt för kvalificerade granskningar.

Jag har aldrig sett granskningar i media av konsekvenserna av arbetstidsförkortning, jobbskatteavdrag, olika koldioxidbegränsningar, vindkraftssatsningar, Juholts avskaffande av barnfattigdomen, höjningen av brytpunkten, finanspolitiska stimulanser eller andra liknande frågor. Behovet av en mera resursstark granskning har funnits länge. Om partierna vill hålla tillbaka populismen borde man överväga hur man kan gå vidare med Sacos förslag.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , intressant.se

Etiketter: