Sjukvården bör vara privat

Socialiserad sjukvård får stöd av filmen "Sicko". Men det är inte privat sjukvård av USA:s vanliga modell som är det frihetliga alternativet till välfärdsstatens kommandomodell. Privat sjukvård är effektivare och mer flexibel om den kan organiseras inom intelligent konstruerade ramar.

Filmen om den amerikanska sjukvården "Sicko" av Michael Moore har börjat användas som argument mot privat sjukvård även i Sverige. Igår skrev oppositionslandstingsrådet (s) i Stockholms län Ingela Nylund Watz en artikel på Synpunkt i SvD 8/10 med budskapet att Sicko är en varningsklocka även för oss. Och idag skriver Ulrika Kärnborg i DN något liknande i kulturdelen. Detta hyllas kritiklöst av vissa bloggare (Ett hjärta rött och tidigare Det Progressiva USA).

Det stora problemet med sjukvården är att dess produktion inte kan väljas rationellt på en fri marknad. Det krävs institutionella arrangemang mellan konsumenter och producenter för att åstadkomma ett bra resultat. Och ännu har inte något land hittat en riktigt bra lösning.

Den konventionella interventionistiska lösningen är socialisering och planering. Men som i all byråkratiskt driven verksamhet leder detta till stelheter och ineffektivitet. Att organisera sjukvård på ett militäriskt vis förutsätter att personalen är altruistisk och drivs av moralistiska incitament. Dessutom krävs en avancerad planering och informationshantering som vi inte sett i verkligheten. Resultatet blir istället ineffektivitet och dålig tillgänglighet som bl a visas av långa köer.

Sjukvården borde därför utsättas för konkurrens och genom privat risktagande bli känslig för konsumenternas behov, som beror på att producenterna får ett egenintresse av att bli flexibla och effektiva. I princip bör sjukvården vara privat eftersom all annan produktion av individuella nyttigheter också anses skall vara privat sedan den sovjetiska utopin kollapsade. Om Ikea kan drivas privat borde sjukvården också kunna det.

Men just i sjukvårdens fall finns det flera invändningar som sällan diskuteras riktigt öppet. En är sjukvårdens speciella natur av sällanköpsprodukt som ofta kräver expertkunskaper hos konsumenterna. En annan är den fördelningspolitiska aspekten när konsumtionen skall finansieras. En tredje är misstron mot sjukvårdspersonalen om den skulle få chansen att egoistiskt utnyttja konsumenternas svaghet.

Den amerikanska sjukvården finansieras av försäkringsbolag som har svårt att värja sig mot både konsumenter och producenter. Den sjuke vill ha så dyr vård som möjligt när försäkringsfallet har utlösts. Och producenterna (sjukhusen m fl) vill ge så dyr vård som möjligt för att få ökade resurser och högre löner. (Dessutom finns risken att bli stämd för felbehandling, vilket kräver dyra försäkringar i sin tur.) Försäkringsbolagen försöker då hålla nere kostnaderna med hjälp av olika fyrkantiga begränsningsregler. Effekterna av dessa är ett tacksamt hatobjekt i filmen Sicko.

Finansieringsproblemet i USA är moraliskt sett mycket intressant. Om man skaffar en bil eller ett hus försäkrar man sina tillgångar om man inte tror att man klarar en hemsökelse själv. Men många miljoner amerikaner försäkrar inte sig själva mot sjukdomar och olyckor. Och det beror inte på att de är speciellt socialt utsatta eftersom både låginkomsttagare och äldre åtnjuter särskilda förmåner (Medicaid resp Medicare). Varför tar de något bättre ställda inte sitt ansvar? Kan det bero på att rätten till gratisbehandling av olycksfall gör många obenägna att skaffa fullständigt försäkringsskydd? Eller är det plikten för arbetsgivarna att ge "gratis" försäkring till de anställda som gör att övriga inte uppfattar trycket att skaffa en försäkring som tillräckligt påtagligt?

I Sverige är finansieringsproblemet tydligen mera harmlöst. Faran med privata försäkringar anses vara att vissa då kan gå före i köerna till den socialiserade vården. Därför vill socialdemokraterna säkerställa att skattefinansierade producenter inte kan smuggla över resurser till privatpatienter, vilket t ex skedde genom att avtalet med S:t Görans sjukhus våren 2005 justerades så att detta enbart skulle arbeta åt landstinget. Det är alltså den socialiserade vårdens brister i form av köer som ger upphov till socialisternas harm över möjligheten att genom begränsade privatiseringar minska lidandet till följd av kommandosystemets defekter.

Misstron mot privat sjukvård bygger sannolikt också på föreställningen att lönsamhetskrav skulle leda till sämre vård. Detta är dock i mycket en felsyn som sprids av konservativa politiska agitatorer. Visst låter det bestickande att sjukvårdens personal av ren egoism skulle snåla in på behandlingar för att själva få mer pengar i plånboken. Men eftersom sjukvården redan i ett plansystem måste hålla sig till en budget som motverkar urskiljningslösa extrabehandligar kommer en privatisering knappast att innebära en skillnad.

Däremot kommer ett privat system bättre att ta tillvara de tillgängliga resurserna på planeringsstadiet eftersom det kan ge vinst till beslutsfattarna. En åtgärd som redan det bolagiserade S:t Görans vidtog var att sätta in erfarna läkare på akutmottagningen trots att jobbet var påfrestande och tidigare därför vikt åt de mindre inflytelserika men samtidigt också mindre erfarna nyutexaminerade läkarna. I sin osäkerhet drev de upp kostnaderna genom extra provtagningar och undersökningar som kunde undvikas genom de erfarnas större kompetens. En självklarhet som dock inte kunde drivas igenom i ett byråkratiskt system.

Att resurserna inte påverkar sjukvårdens kvalitet, tillgänglighet eller patienternas tillfredsställelse framgår av utvärderingen av sjukvården i hela landet där Halland sticker ut som det goda exemplet, skriver Hanne Kjöller på ledarsidan i dagens DN. Men varför är inte fler landsting som Hallands? Därför behövs en privatisering av sjukvården. Den måste dock göras inom ramar som hindrar en utveckling som i USA.

Ett sätt är att organisera sjukvården så som en liten del av den amerikanska är ordnad - dvs i form av "prepaid plans" och HMO:s. Mot tillägg i försäkringspremierna kunde också valfriheten när det gäller att välja läkare säkerställas. Det är sannolikt skepsisen mot denna begränsning som medfört att "hälsoupprätthållandeorganisationerna" inte kunnat expandera i USA. Och att ålägga sjukhusen att ta hand om oförsäkrade akutfall är ingen bra lösning. Det måste vara bättre att ålägga alla att ta en minimumförsäkring. De som inte har råd får söka socialbidrag.

Andra bloggar om: sicko, michael moore, sjukvård, privatisering, socialism, politik, samhälle på intressant.se